Jag heter inte Miriam

Jag heter inte Miriam - Majgull AxelssonJag heter inte Miriam är årets andra Andra världskriget-skildring för min del. Tidigare i år läste jag den lite väl tjocka, men ändå läsvärda, Den osynliga bron. När jag skrev om Den osynliga bron konstaterade jag att jag får allt svårare för den här typen av berättelser. Det som kändes så oändligt avlägset när jag läste om det som ung känns idag nästan outhärdligt. Av någon anledning. Koncentrationsläger. Förintelsen. Jag går typ sönder av att läsa om det!

Jag heter inte Miriam utspelar sig till stor del i Ravensbrück. Det är förstås närmast outhärdligt bara att läsa om det och just därför måste man göra det.

I huvudrollen finns Miriam, som egentligen inte heter Miriam. I nästan ett helt liv har hon dolt sin verkliga identitet: att hon egentligen är rom och heter Malika. Nu har hon precis fyllt 85 år och hennes nära och kära är på plats. När hon och det vuxna barnbarnet är på en promenad börjar delar av hennes livsberättelse sippra ut; saker hon tigit om i alla år: hennes romska bakgrund, brodern som svalt ihjäl i ett av Mengeles fruktansvärda experiment, medfångar som inte överlevde. Berättelsen rör sig i tid och rum mellan nutid och tiden i koncentrationsläger, men också runt den första tiden i Sverige, när Miriam så smått börjar komma till rätta, men också får uppleva den utbredda antiziganismen i Sverige.

Det här är en oerhört bra bok. Majgull Axelsson har skrivit en hel rad skickligt komponerade böcker om berörande livsöden och viktiga frågor. Hon har ett särskilt öga för att skildra människor och relationer och i den här boken får hon verkligen ihop det. Det är välskrivet, viktigt och berörande; en bok som är så hemsk att man stundvis måste lägga den ifrån sig, men som ändå är lätt att plöja igenom i ett rasande tempo. Det är helt klart en bok som går att läsa ut snabbt, men också en bok som alldeles säkert kommer att leva kvar mycket länge i tankarna. Jag fascineras särskilt av Axelssons sätt att veckla ut berättelsen och gradvis portionera ut de olika händelserna. Ibland tror man som läsare att hon ska utelämna och lämna åt läsaren att själv fylla i vissa händelser, men sedan återkommer hon. Som läsare får man små andningspauser, men förr eller senare så återkommer scenerna. Hon värjer sig inte för att berätta om de här händelserna, trots att det är så fruktansvärt tuffa saker det handlar om.

En av årets kanske viktigaste och bästa böcker!

Boken finns hos t.ex. Adlibris eller Bokus och några andra som skrivit om den är GP, Lottens bokblogg och Bokmania.

Slumpvandring

Nu har det blivit mycket Majgull Axelsson ett tag! Idag har jag läst ut Slumpvandring, som jag tyckte var väldigt bra.

När man har läst några böcker av Majgull Axelsson känner man att det är vissa teman som återkommer. Även i Slumpvandring skildras några kvinnoöden och vi får följa flera generationer i en familj. Liksom i flera tidigare böcker rör sig boken skickligt mellan nutid och dåtid och allt vävs ihop på ett snyggt sätt.

Den här gången är det den ensamma och missförstådda flickan Angelica, på flykt från sitt otrygga hem, som står i centrum tillsammans med en äldre släkting, Alice, som p.g.a. ett vykort från en gammal romans åter får en massa minnen av sin förstfödda son. Både Angelica och Alice har mycket i bagaget och båda kommer så småningom fram till ett varsitt ödesdigert beslut.

Tema och berättande känns alltså igen från flera tidigare böcker, men det stör mig inte alls. Jag älskar Majgull Axelssons berättande och även om det ibland blir ganska dramatiskt så känns det hon berättar alltid trovärdigt och berörande. Jag tycker verkligen om hennes medryckande sätt att berätta och hennes sätt att varva nutid och dåtid, som gör att det alltid känns spännande och att man vill läsa mer. Jag kan varmt rekommendera den här boken!

Det är den sista biblioteksboken jag har här borta, så det känns bra att jag hann läsa ut den. I morgon åker jag hem till Umeå igen, för nu är ledigheten snart slut. Kanske blir det inte lika mycket tid till läsande framöver, men jag har i alla fall påbörjat Joyce Carol Oates Dödgrävanrens dotter, som både Boktipset och många andra har tipsat mig om. Det kan ju bara inte slå fel! 😉

Långt borta från Nifelheim

Det här blir min andra Axelsson i år och jag har ytterligare en på gång, för jag lånade Slumpvandring på biblioteket här om dagen. Långt borta från Nifelheim är Majgull Axelssons skönlitterära debutroman, som kom några år efter Rosario är död, boken som gripande berättar om barnprostitution på Filippinerna. Även här skildras utsattheten för de allra fattigaste i detta land, om än lite mer i skuggan än i Rosario är död.

Huvudpersonen heter Cecilia och jobbar som diplomat. Det är en tämligen skyddad värld hon rör sig i och det är framför allt via chauffören, en fattig filippinsk man, som har en stor familj att försörja, som hon får någon kontakt med de förhållanden som stora delar av befolkningen lever under. När hon, chauffören och en gammal bekant från uppväxten, företar en skyndsam resa till Manila råkar de hamna långt ute i obygden p.g.a. ett vulkanutbrott och blir fast där borta. Där träffar de också en ensam liten flicka och en man som kanske hör till gerillan. Saker och ting ställs plötsligt till sin spets och särskilt kommer ursprunget ikapp.

Denna, ganska skakande, berättelse blandas upp med berättelsen om Cecilia, när hon åter är i trygga Sverige och tar hand om sin svårt sjuka mor. De traumatiska minnena från Filippinerna och minnen från när hon växte upp i Nässjö, som dotter till en nyrik byggherre och en mor engagerad i politiken, bubblar upp hela tiden.

Det är väldigt gripande och Axelsson kan skickligt och trovärdigt porträttera sina karaktärer i boken. Det är väldigt lätt att se miljöerna framför sig och att förstå varför Cecilia handlar som hon gör och vad som driver henne till det hon gör. Smärtsamt närvarande berättat! Jag gillar verkligen den här boken och kan väl bara sakna att vissa saker faktiskt inte reds upp, samt att jag inte riktigt kommer överens med slutet.

Is och vatten, vatten och is

Idag har jag spenderat en stor del av dagen i solen, som till skillnad från igår, faktiskt har varit framme. Skönt! Så idag har jag haft tid till läsning och jag har läst ut Is och vatten, vatten och is, som jag tyckte väldigt bra om.

Boken handlar om Susanne, som precis har åkt iväg på expedition med isbrytaren Oden tillsammans med en stor grupp forskare, båtfolk och andra. Resan går genom mäktig polaris och bjuder på svindlande vyer. För Susanne blir det dock inte bara en spännande resa vid Arktis. När hon vid upprepande tillfällen råkar ut för att någon gör inbrott i hennes hytt och hotar henne bubblar en massa svåra känslor upp till ytan: känslor av att inte duga och att inte vara värd något, känslor som ligger djupt rotade.

Bakgrunden till detta beskrivs i den parallella berättelen om Susannes uppväxt och de händelser som till slut leder fram till en stor tragedi i familjen. Susanne växer upp tillsammans med sina föräldrar och mammans systerson, Björn. Björn är sångare i ett popband och en stor tonårsidol, som knappt kan visa sig ute utan att bli översprungen av hysteriska tjejer. Det spännande turnélivet byts dock snart ut mot djupa ensamhetskänslor och många funderingar går också till hans egen mor, som lämnade bort honom redan när han var liten och sedan dess har spenderat sin mesta tid på sjön. Susanne, å sin sida, har sin mor nära sig, men modern har alltid varit mest fäst vid Björn och Susanne blir brutalt åtsidosatt. Det är en gripande berättelse om att bli bortvald och sakna någon, men också om att finna varandra i allt det svåra. Att berättelserna löper parallellt gör att det också blir en spännande läsning, för man förstår hela tiden att något hemskt måste ha skett och man förstår också att det måste finnas en koppling till det som händer på Oden, men det avslöjas bara bitvis gneom boken och lockar hela tiden till att läsa mer.

För mig var det här en engagerande och spännande bok som lockade till sträckläsning. Vissa episoder kan jag väl i och för sig tycka är lite väl orealistiska, men jag väljer gärna att se förbi det. Det här är en fint berättad berättelse som på samma gång är sorglig och inger hopp.

Den jag aldrig var

Heter hon Mary eller Marie? MaryMarie blir hon kallad och hon är precis på väg att bli frigiven efter att ha avtjänat ett 6 år långt fängelsestraff för mord på sin man. Eller också har det aldrig hänt. Kanske är hon en minister som reser omkring medan mannen, som är handikappad efter att ha blivit utknuffad genom ett fönster, vårdas av assistenter.

Det är svårt att förstå vad som hände och berättelsen berättas i fragment och sällan med återberättande text. Vad som hänt skymtas främst i texten och det är aldrig helt klart vad som är sant.

Det är en spännande berättarform och boken lämnar mycket åt läsaren. Läsvärd bok! För mig är den dock lite för experimenterande för att fånga mig, men det är värt att fundera på vad livet egentligen bjuder på för val och vad som hade kunnat hända om man hade reagerat annorlunda i vissa situationer.

Rosario är död

Det har gått nästan 20 år sedan Majgull Axelsson skrev den här boken, som är sprungen ur verkliga händelser som skedde i slutet av 80-talet. Den måtte ha varit en välbehövlig och omdiskuterad bok när den kom. Såhär efteråt väcker den fortfarande känslor, men lämnar mig mest med funderaringar om hur det är idag.

Ämnet är exploatering av barn och barnprostitution och ämnet tas upp från fleras perspektiv. Det är de smutsiga gatubarnens historia, föräldrarnas historia och även pedofilernas historia. Det är några mycket otäcka och råa händelser läsaren får ta del av och det är svårt att inte beröras av detta, särskilt eftersom det är sanna historier eller historier som baseras på sådant som har skett i verkligheten. Att man som läsare förfasas och kanske rentav äcklas är rätt givet. Själv tycker jag att det som tas upp i boken känns så svårt och sjukt att jag inte ens kan ta till mig det.

Aprilhäxan

Tre flickor växer upp hos en fostermamma och blir till tre kvinnor med helt olika liv. Margareta blir forskaren som inte har fått en egen familj och som förgäves försöker att hålla ihop det lilla som finns kvar av band mellan systrarna. Christina blir den duktiga, prydliga och perfekta läkaren och Birgitta blir fyllkärringen, horan, den som hela tiden sviker de andra. Alla är de helt ovetande om att det finns en fjärde syster. Hon som valdes bort. Hon heter Desirée, är CP-skadad och ligger på långvården. Hon kan inte tala och är i ständigt behov av hjälp, men hon besitter krafter som inte så många människor har. Hon kan sätta sig bakom andras medvetande och följa med dem. På så sätt kan dansa i andra mäniskors kroppar och hon kan utnyttja fåglar till att se vad hennes systrar gör. Så följer hon sina systrar och styr dem mot att träffas en till gång.

Det är en berättelse om Desirées sätt att övervaka sina systrar och se hur deras liv har blivit. Ett liv som hon själv aldrig kunde få eftersom hon som handikappad på 50-talet inte ansångs vara värd att behålla utan vara dömd till att leva på institution resten av livet. Men det är också en berättelse om tre kvinnoöden; tre livsöden som kommer sig av det förflutna och den uppväxt som man aldrig kan komma ifrån. Både gripande, fascinerande och spännande! En mycket bra bok!