Is och vatten, vatten och is

Idag har jag spenderat en stor del av dagen i solen, som till skillnad från igår, faktiskt har varit framme. Skönt! Så idag har jag haft tid till läsning och jag har läst ut Is och vatten, vatten och is, som jag tyckte väldigt bra om.

Boken handlar om Susanne, som precis har åkt iväg på expedition med isbrytaren Oden tillsammans med en stor grupp forskare, båtfolk och andra. Resan går genom mäktig polaris och bjuder på svindlande vyer. För Susanne blir det dock inte bara en spännande resa vid Arktis. När hon vid upprepande tillfällen råkar ut för att någon gör inbrott i hennes hytt och hotar henne bubblar en massa svåra känslor upp till ytan: känslor av att inte duga och att inte vara värd något, känslor som ligger djupt rotade.

Bakgrunden till detta beskrivs i den parallella berättelen om Susannes uppväxt och de händelser som till slut leder fram till en stor tragedi i familjen. Susanne växer upp tillsammans med sina föräldrar och mammans systerson, Björn. Björn är sångare i ett popband och en stor tonårsidol, som knappt kan visa sig ute utan att bli översprungen av hysteriska tjejer. Det spännande turnélivet byts dock snart ut mot djupa ensamhetskänslor och många funderingar går också till hans egen mor, som lämnade bort honom redan när han var liten och sedan dess har spenderat sin mesta tid på sjön. Susanne, å sin sida, har sin mor nära sig, men modern har alltid varit mest fäst vid Björn och Susanne blir brutalt åtsidosatt. Det är en gripande berättelse om att bli bortvald och sakna någon, men också om att finna varandra i allt det svåra. Att berättelserna löper parallellt gör att det också blir en spännande läsning, för man förstår hela tiden att något hemskt måste ha skett och man förstår också att det måste finnas en koppling till det som händer på Oden, men det avslöjas bara bitvis gneom boken och lockar hela tiden till att läsa mer.

För mig var det här en engagerande och spännande bok som lockade till sträckläsning. Vissa episoder kan jag väl i och för sig tycka är lite väl orealistiska, men jag väljer gärna att se förbi det. Det här är en fint berättad berättelse som på samma gång är sorglig och inger hopp.

7 svar på “Is och vatten, vatten och is”

  1. Vixxtoria: Det har du alldeles rätt i. Boken hade ju nästan kunnat bli en deckare, mer eller mindre, men den gör sig bäst såhär. 🙂

  2. Ingela: Det gör du rätt i! Själv tänkte jag försöka få tag på Busters öron, som du tipsade om förut. Den har varit utlånad på biblioteket när jag har varit där, men den är förhoppningsvis tillbaka till min semester i juli. 🙂

  3. Jag tyckte också mycket om den här boken. Det var framför allt så härligt att läsa en riktigt bra, svensk roman! Och så gillade jag att Björns försvinnande var en katalysator, och ett mysterium, men att det inte var kring det boken cirklade, och att man heller aldrig fick reda på vad som hänt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.