Bokens författare/redaktör: Irving, John

Tills jag finner dig

Postat av
Svara

Redan på baksidan låter förlaget en förstå att boken har alla ingredienser som man kan vänta sig i en bok av Irving. Mycket riktigt är det en rejäl tegelsten med Irvings sätt att berätta: långa utläggningar och långa personbeskrivningar. Även innehållet är bekant från andra böcker. Stundvis rör den sig i miljöer som är bekanta sedan tidigare och karaktärerna skulle säkert kunna blandas ihop med andra karaktärer.

Bristen på förnyelse är alltså uppenbar, men det är inte det som stör mig. Jag säger inte ens att det är fel. Jag gillar Irvings sätt att krypa in i människor och berätta vilka de är och varför de gör som de gör. Det är inte mycket som lämnas åt slumpen och varenda detalj och varje person har betydelse för att föra berättelsen framåt. Karaktärerna är som vanligt väldigt udda, men beskrivna så kärleksfullt att de känns helt mänskliga hur de än är.

Nej, det finns annat att hata i den här boken. Ca 200-300 sidor in i boken hade jag god lust att slänga boken all världens väg och skriva en lång och bitter text om hur erbarmligt dålig den är. Att Irving gillar att skriva om sex och att hans karaktärer ofta har mycket speciella och annorlunda preferenser när det gäller sex är ingen nyhet. I Tills jag finner dig blir det dock riktigt äckligt, då det som glatt beskrivs som en pojkes tidiga upptäckter när det gäller sexualitet egentligen är regelrätta sexuella övergrepp mot barn. Här finns saker som inte bara är på gränsen till pedofili utan faktiskt är det. Det spelar ingen roll om Irving tycker sig skriva om detta för att läsaren ska få en bakgrund till huvudpersonens (den utnyttjade pojkens) något splittrade liv, men han kommer inte undan med det hos mig. Det här är skit på ren svenska. Övergreppen beskrivs alldeles för naivt för att vara godkänt hos mig.

Av någon anledning ville jag ändå läsa ut boken, så det gjorde jag. När huvudpersonen lämnat barndomen bakom sig och historien fortsätter in i hans vuxenliv känns boken mycket mer läsvärd och ungefär lika engagerande och bra som författarens tidigare böcker.

Själva berättelsen handlar om en skådespelare som växer upp med sin mamma och efter mammans död kommer till insikter som får honom att söka sanningen i de minnen han har av sin barndom med mamman. Det är en spännande berättelse på sitt sätt, men de obegripligt många och onödiga barnsexscenerna tänker jag aldrig förlåta Irving för. Bokens första delar fick mig att vilja ge boken en nolla i betyg. Enda anledningen till att det blev ett högt (för högt?) betyg är att jag på något sätt hann glömma bort den katastrofala början av boken när jag hade läst de ytterligare ca 500 sidorna och hade ”glömt” hur historien började. Mot slutet blev det mest en engagerande bok om identitetssökande och far- och morrelationer och det hade kunnat vara riktigt intressant.

En bön för Owen Meany

Postat av
Svara

Att Owen Meany som fullvuxen bara är drygt en och en halv meter lång och att hans struphuvud är fixerat på ett sådant sätt att hans röst är inställt på permanent skrik är inte det som skiljer honom mest från andra människor. Den stora skillnaden ligger i att Owen är utsänd av Gud. Att han dödar sin bästa väns mamma med en felslagen baseball är en stor sorg, men det är någonting som Gud har bestämt på samma sätt som att han har bestämt att Owen Meany ska dö ung.

Det är Owen Meanys moderslösa bästa vän som berättar hela boken, som handlar om hur Owen Meany, likt ett helgon, lever sitt liv för att slutligen nå fram till det ögonblick då han vet att Gud har sänt ut honom för att agera hjälte.

Som alltid i Irvings böcker är allt lite skruvat, men det här är främst en rörande och vacker bok. Jag fascineras verkligen av Owen Meanys öde. Redan som barn förstår han att han är utvald och han får i drömmar se hur han kommer att dö och när. Som läsare är det sedan spännande att se hur precis allting som händer och sker kring Owen Meany tycks vara uttänkt för att kunna hjälpa honom att slutföra det uppdrag som han har fått på jorden. En annorlunda och fantastisk bok!

Ciderhusreglerna

Postat av
Svara

Det är vid 1900-talets början när Homer Wells föds på ett barnhem i Maine. Där kommer han sedan, efter flera misslyckade adoptioner, att stanna längre än vad ett barnhemsbarn normalt brukar göra. Den originella läkaren på barnhemmet, Wilbur Larch, säger åt honom att stanna så länge han gör nytta för sig och Homer blir doktor Larchs flitiga lärling.

Larch ser till att lära Homer allt han kan och Homer blir snabbt lika duktig som vilken gynekolog som helst. Larch hjälper inte bara barn till världen utan ser också till att utföra aborter trots att detta är illegalt. Homer känner dock motvilja för att döda foster, vilka han anser har själ, och vägrar därför att ta sig an alla Larchs uppgifter.

Så småningom får Homer chansen att lämna barnhemmet för att istället arbeta vid en äppelodling. Vid äppelodlingen får han sina första riktiga vänner och han blir förälskad i bästa vännens flickvän, vilket kommer att få jobbiga konsekvenser. Vid äppelodlingen får han också lära sig ciderhusreglerna – de skriva och oskrivna lagarna, som de svarta arbetarna lever efter.

Det här är en varm och härlig bok om kärlek och vänskap och liv och död. När man läser den lever man sig in i berättelsen och lider med personerna när de har det svårt och gläds med dem när det går bra. Deras öden berör och den tjocka boken går snabbt att läsa ut eftersom den är lättsamt skriven och bjuder på såväl spänning som humor.

Vad jag inte gillar med boken är att den stundvis är lite för klyschig för min smak och att den inte lämnar något kvar för läsaren att tänka ut själv eller att läsa mellan raderna. Det är en fin berättelse, men inte så mycket mer. Trots detta är det här en bok som jag verkligen rekommenderar, men den räcker inte hela vägen för att bli en riktig favorit.