Tills jag finner dig

Redan på baksidan låter förlaget en förstå att boken har alla ingredienser som man kan vänta sig i en bok av Irving. Mycket riktigt är det en rejäl tegelsten med Irvings sätt att berätta: långa utläggningar och långa personbeskrivningar. Även innehållet är bekant från andra böcker. Stundvis rör den sig i miljöer som är bekanta sedan tidigare och karaktärerna skulle säkert kunna blandas ihop med andra karaktärer.

Bristen på förnyelse är alltså uppenbar, men det är inte det som stör mig. Jag säger inte ens att det är fel. Jag gillar Irvings sätt att krypa in i människor och berätta vilka de är och varför de gör som de gör. Det är inte mycket som lämnas åt slumpen och varenda detalj och varje person har betydelse för att föra berättelsen framåt. Karaktärerna är som vanligt väldigt udda, men beskrivna så kärleksfullt att de känns helt mänskliga hur de än är.

Nej, det finns annat att hata i den här boken. Ca 200-300 sidor in i boken hade jag god lust att slänga boken all världens väg och skriva en lång och bitter text om hur erbarmligt dålig den är. Att Irving gillar att skriva om sex och att hans karaktärer ofta har mycket speciella och annorlunda preferenser när det gäller sex är ingen nyhet. I Tills jag finner dig blir det dock riktigt äckligt, då det som glatt beskrivs som en pojkes tidiga upptäckter när det gäller sexualitet egentligen är regelrätta sexuella övergrepp mot barn. Här finns saker som inte bara är på gränsen till pedofili utan faktiskt är det. Det spelar ingen roll om Irving tycker sig skriva om detta för att läsaren ska få en bakgrund till huvudpersonens (den utnyttjade pojkens) något splittrade liv, men han kommer inte undan med det hos mig. Det här är skit på ren svenska. Övergreppen beskrivs alldeles för naivt för att vara godkänt hos mig.

Av någon anledning ville jag ändå läsa ut boken, så det gjorde jag. När huvudpersonen lämnat barndomen bakom sig och historien fortsätter in i hans vuxenliv känns boken mycket mer läsvärd och ungefär lika engagerande och bra som författarens tidigare böcker.

Själva berättelsen handlar om en skådespelare som växer upp med sin mamma och efter mammans död kommer till insikter som får honom att söka sanningen i de minnen han har av sin barndom med mamman. Det är en spännande berättelse på sitt sätt, men de obegripligt många och onödiga barnsexscenerna tänker jag aldrig förlåta Irving för. Bokens första delar fick mig att vilja ge boken en nolla i betyg. Enda anledningen till att det blev ett högt (för högt?) betyg är att jag på något sätt hann glömma bort den katastrofala början av boken när jag hade läst de ytterligare ca 500 sidorna och hade ”glömt” hur historien började. Mot slutet blev det mest en engagerande bok om identitetssökande och far- och morrelationer och det hade kunnat vara riktigt intressant.

Ett svar på “Tills jag finner dig”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.