De fördömda

De fördömda - Joyce Carol OatesJoyce Carol Oates måste ha haft roligt när hon skrev den här boken, som utspelar sig i hennes egen hemstad, Princeton, år 1905-1906. En fiktiv historiker ger sig i kast med att återberätta berättelsen om hur Princetons societet drabbades av en förbannelse under de här åren. Mest av alla drabbas barnbarnen till Woodrow Wilson; här en påhittad karaktär, men såklart också byggd på verklighetens Woodrow Wilson, som var USA:s president mellan åren 1913 och 1921. Flera karaktärer baserade på verkliga personer flimrar förbi, inte minst den amerikanske författaren och politikern Upton Sinclair, som sympatiserade med socialismen.

För mig, som inte direkt känner till de här historiska personer sedan innan går mycket förbi och jag läser boken som en bok om helt påhittade människor. Det blir helt enkelt inte så meta som det väl blir för amerikaner som läser boken. Jag ser det dock inte som en förutsättning att man faktiskt känner till mycket om Wilson, Sinclair och andra karaktärer i boken. Man kan underhållas ändå.

De fördömda är en fantasifull skräckbok med kryddor av politik och historia. Det känns som en udda blandning, men Oates lyckas faktiskt få in kvinnorörelsen, klassfrågan och rasism i den här boken, som i övrigt skulle kunna vara ren underhållning. Som alltid lyckas hon måla upp komplexa och intressanta karaktärer och i den här boken får hon också till väldigt fina skildringar av miljöerna där bokens överklassiga huvudpersoner rör sig.

Oates är mästerlig i allt hon gör, men med det sagt kan jag erkänna att det här inte är den av hennes böcker som berört mig mest. Jag tycker det blir för långt och lite för rörigt. Det är många olika element och berättelser som vävs in i varandra. Jag tycker också att hon är som bäst när hon skriver mer renodlade böcker som kretsar kring feminism eller andra viktiga samhällsfrågor. Här är det inlindat i historia och övernaturliga händelser. Hon har en hög lägstanivå, Oates, så se det inte som att jag ogillade den här boken. Jag tycker bara att hon skrivit en hel del som varit vassare och mer tillgängligt än De fördömda.

Några andra som skrivit om boken är SvD, Kulturbloggen och Pocketblogg. Du kan hitta den hos t.ex. Adlibris eller Bokus.

Änkans bok

Änkans bok - Joyce Carol OatesDet var ett tag sedan jag läste något av Joyce Carol Oates och kanske just därför blev jag den här gången extra förtjust av att läsa någon av hennes böcker. Den här gången har jag läst Änkans bok, där Oates berättar om tiden när hon blev änka år 2008. Det är möjligt att boken innehåller fiktiva inslag, bearbetningar för att den ska bli en bra bok; det där vet jag faktiskt inget om, men oavsett vilket så känns Änkans bok så äkta och innerlig att jag knappast har läst något så fint och personligt någonsin tidigare.

Joyce delar med sig av sorgearbetet, går verkligen till botten med sorgens innersta, och fäster särskilt mycket vikt vid att beskriva alla de små vardagsdetaljer, som alla ringar in den förtvivlan hon befinner sig i. Hon struntar i att svara i jobbtelefonen eftersom hon vet att de som ringer kommer att fråga efter Ray. Hon tvingas sanera en dödsattest från kattpiss, från en av katterna som är olycklig efter husses död. Hon frågar sig vad hon ska göra av alla presenter som bara väller in från folk som vill visa sitt deltagande och som hon inte vet hur man källsorterar eftersom det alltid var Ray som ordnade med sophämtningen. Hon reser kors och tvärs och gör författaruppläsningar för att slippa vara hemma. Hon går även till sitt jobb vid universitetet och tror att ingen vet att hon nyss blivit änka, men självklart vet alla. Tankarna snuddar vid självmord och hon frågar sig ifall det var fel av henne att ta sin man till sjukhuset i staden där de bor, istället för något annat sjukhus.

”Trots att jag skriver den här minnesboken för att in i minsta detalj ta reda på vad man kan göra av fenomenet ”sorg”, är jag inte längre övertygad om att det finns något inneboende värde i sorg; eller om det finns det, om visheten kommer av att man upplevt en fruktansvärd förlust, så är det en vishet man skulle kunna klara sig utan.”

När boken tar sin början har Joyces man sedan 47 år tillbaka, Ray, precis insjuknat i något som visar sig vara lunginflammation. Känslor som rädsla och oro hinner bytas till lättnad över att det inte var något värre och via några tillstånd med viss försämring så hinner lättnaden återfinna sig när Ray efter ett tags sjukhusvistelse börjar uppvisa förbättring och det börjar talas om rehabilitering. Sedan går det blixtsnabbt: Ray får en sekundärinfektion och hinner gå bort innan Joyce ens har hunnit ta sig till sjukhuset.

Hon skriver så bra, Joyce Carol Oates, och det känns lite som en gåva att få dela den här sorgeperioden med henne; att få läsa om hur hon faller och tar sig upp, faller och tar sig upp, efter att ha förlorat sin älskade livskamrat. Och som alltid i en Oatesbok så slutar den inte med en bottenlöst sorg. Precis som alltid kan man ana ljusningar.

Så här är mitt liv nu. Absurt men oförutsägbart. Inte absurt för att det är förutsägbart utan oförutsägbart eftersom det är absurt. Även om jag har förlorat meningen med livet, och mitt livs stora kärlek kan jag kanske fortfarande hitta små värdefulla saker bland utspillda sopor.”

Bland det bästa jag läst på mycket länge.

Du hittar boken hos t.ex. Adlibris och Bokus. Några andra som skrivit om den är GP, Bokhora och Miranda läser.

Lilla himlafågel

Något som jag verkligen uppskattar med Joyce Carol Oates är att hon inte bara kan skriva om tunga ämnen, oftast om kvinnor i olika utsatta situationer, utan hon kan också väva ihop historierna och ge dessa sårade, utnyttjade och trasiga kvinnor upprättelse och avsluta böckerna med hopp och förtröstan. Det känns som att det verkligen behövs i sådana här böcker, där författaren inte är rädd för att rota omkring bland klassamhällen, utanförskap och annat som är tungt att prata om.

I Lilla himlafågel är huvudpersonerna två unga personer, Krista och Aaron, som växer upp i ett mindre, amerikanskt samhälle, där indianer och halvindianer bemöts med misstänksamhet och oftast lever med betydligt sämre förutsättningar än alla andra och där droger florerar fritt. Det framställs inte som en särskilt trygg uppväxt, utan som en ganska tuff tillvaro med mycket våld och klassklyftor. Deras liv korsas när Aarons mamma hittas brutalt mördad och såväl Kristas som Aarons pappa plockas in som misstänkta för mordet. Berättelsen som följer är en riktigt sorglig och ledsam historia om två män och två familjer som krossas totalt av samhällets agerande och aldrig får upprättelse. Vem som begått mordet är oklart, och på något sätt sekundärt, då det som egentligen tycks engagera folk är det snaskiga i det här brottet: en mördad strippa, som en gång i tiden var en populär sångerska i ett lokalt band och som vågade drömma om en riktig karriär som artist, och de två misstänkta som råkade vara hennes älskare respektive halvindianske man.

Boken är indelad i flera delar, där vi växelvis får följa Krista och Aaron i hur de hanterar det som hänt och samtidigt växer upp och står inför att skaffa egna liv. Det dröjde egentligen till den sista delen innan jag verkligen började uppskatta boken, som fram tills dess inte riktigt engagerade mig på samma sätt som många av Oates tidigare böcker. Den slutar dock precis så elegant och bra som man kan vänta sig av Oates och jag vet att det är en berättelse som jag kommer att bära med mig länge.

Efter kraschen tog jag mig samman, bredde ut mina vingar och flög iväg

Efter kraschen tog jag mig samman, bredde ut mina vingar och flög iväg är den första ungdomsboken som jag läser av Joyce Carol Oates. Mycket från hennes skrivande och berättande känns här igen från vuxenromanerna, men det känns också att det är en bok som inte i första hand riktar sig till vuxna. Det är inte bara det att boken rör sig kring en ung tjej, utan det känns också i språket att det är lite enkelt för att vara Oates. Jag tycker ändå att det är en fin bok, som fortfarande känns ytterst viktig och ytterst bra.

Huvudpersonen heter Jenna och har nyss flyttat hem till sin moster med familj. Hon har nyligt varit med om en svår bilolycka, där mamman omkom, och hela livet är uppochner. Saknaden efter mamman och skuldkänslor efter den olycka hon varit med i, får henne att söka tröst i receptbelagda mediciner, och snart har hon hittat en ny vän, som också tar narkotika. Hon slits mellan rätt och fel, mellan att känna skuldkänslor för vad hon utsätter sin moster och morbror för och att känna att det inte spelar någon roll, för hon är ändå inte värd att vara älskad. Jag tror att vilken ung person som helst kan känna igen sig i alla inre konflikter som Jenna drabbas av, även om man inte har upplevt så dramatiska saker som Jenna.

Vad jag också gillar med den här boken är att den, precis som titeln antyder, slutar hoppfullt och bra. Jag respekterar verkligen Oates för att hon gärna skriver böcker på det sättet. Det är så vanligt att författare väljer att grotta ned sig i dystra och svåra ämnen och glömmer bort att det kan finnas en ljusning också. Oates gör inte så. Hon lyckas gång på gång skriva viktiga böcker, som slutar lyckligt utan att vara alltför Hollywoodaktiga.

Fin bok! Jag är glad att ni tipsade mig om den! 🙂 Härnäst kommer jag dock inte läsa någon av de andra böckerna ni röstade på, för jag har precis börjat läsa Vi i villa, som är en bokcirkelbok. Sedan ska jag nog läsa Timmarna! Det är faktiskt hög tid att jag börjar beta av min bokhög… (det inlägget är från december och jag har plockat på mig ännu fler biblioteksböcker sedan dess :P).

Älskade syster

Älskade syster är lite influerad av en verklig händelse: mordet på den 6-åriga barnstjärnan JonBenét Ramsey i USA, ett mord som aldrig klarades upp. Dock är det långt ifrån en dokumentär roman, faktiskt allt annat än särskilt verklighetsnära. I den här boken heter barnstjärnan Bliss Rampike och är ett underbarn på isen. Redan vid fyra års ålder debuterar hon i en konståkningstävling, som hon också vinner, och efter detta följer två år av överdrivet mycket träning, oändliga skönhetskurer, tillväxthormon och injicerade vitaminer, psykologer, privatlärare etc. etc. Det blir en hel cirkus runt Bliss och mamman använder henne lyckligt för att klättra uppåt på den komplicerade sociala stege som utgör den övre medelklassen, med alla sina exklusiva klubbar, arrangerade lekstunder och VIP-fester. Pappan i familjen är en uppkompling som är för upptagen med att göra karriär och vänsterprassla för att vara den fadersgestalt som han kanske borde vara. Någonstans bland annat detta finns bokens berättare: Skyler Rampike, som är den några år äldre brodern i familjen.

Skyler är en ganska ynklig figur, som haltar omkring sedan han som liten tvingades ta gymnastiklektioner och fick ett komplicerat benbrott i en olycka. Han har inga direkta vänner, men skickas ibland iväg på arrangerade lekstunder tillsammans de mest bisarra och tragiska barnen man bara kan tänka sig: bortskämda ungar, som kollar på föräldrarnas sexvideos när de är ensamma hemma, och byter psykofarmaka och jämför diagnoser med varandra på lekstunderna. Men vad Skyler har är Bliss, hans älskade lillasyster, som han med oro och spänning följer på isen på alla hennes tävlingar.

Som alla förstår redan tidigt i boken blir dock Bliss liv otroligt kort. 6 år gammal försvinner hon och återfinns mördad i familjens källare. Händelsen krossar hela Skylers lilla familj och han själv stämplas som obotligt störd och skickas runt, runt till psykiatriska mottagningar, specialskolor för psykiskt funktionshindrade etc.

Oates målar upp ett dysfunktionellt samhälle, som på många sätt är så överdrivet att det faktiskt inte är lätt att ta till sig. Men tar till sig gör man. Naturligtvis kan man inte värja sig från all denna fixering vid ytan, all försummelse av rikemansbarnen, all denna överdrivna, faktiskt helt bisarra, fixering vid att ställa diagnoser, den ena bokstavskombinationen mer fantasifull än den andra, alla dessa mediciner som lättvindligt skrivs ut till vartenda barn. Och Bliss då? Underbarnet som tränades sönder vid 6 års ålder blev mördad och efter detta kan mamman använda hennes namn för att marknadsföra memoarböcker. Det finns med andra ord ingenting som är äkta i den här boken. Det finns så mycket fasader som ska visas upp, men bakom dem är de vuxna otrogna med varandra medan barnen tar överdoser på sina rum, hemhjälpsflickor från Filippinerna (alla heter Maria) sköter hushållet, och TV-apparater står på med ljudet nedskruvat och visar gråtande människor som har förlorat sina barn, men åtminstone har Jesus.

Ibland kan jag tycka att det blir lite för mycket och för överdrivet, men jag slås också av att det finns element i boken som faktiskt existerar i vårt samhälle, även i Sverige. Boken är skruvad, men den säger ändå någonting om vår samtid och den gör det utan att be om ursäkt för sig. Jag är också väldigt svag för sådana här tjocka böcker (650 sidor faktiskt!), där man verkligen får tränga sig in i handlingen, lära känna karaktärerna i den och leva sig in i den. Alltså kan jag inte annat än att gilla den, trots att den nog skulle ha kunnat skurits ned en bit. Det som lyfter den lite extra är slutet, som faktiskt är precis så varmt och hoppfullt som nästan ingen bok slutar nu för tiden. Tack för det!

Dödgrävarens dotter

Oj, vad jag gillar Joyce Carol Oates. När hennes namn står på framsidan på en bok vet man att man kommer att dras med i något stort, en berättelse utöver det vanliga. Med den här boken har Oates gjort det igen: serverat en magnifikt berättad skildring av en kvinnas liv i det moderna USA. Att hon hämtar inspiration ur självupplevda händelser och händelser från närstående personer är uppenbart, för såhär påträngande insiktsfullt kan man annars inte skriva. Har man läst några av Oates böcker upptäcker man också ganska snart att det är vissa teman som tenderar att återkomma i hennes berättande. Det kan vara Marilyn Monroe som står i huvudrollen (Blonde), det kan vara en kvinna vars mamma nyligt har blivit mördad (Älskad, saknad) eller det kan vara Rebecca Schwart/Hazel Jones, som är huvudperson i den här boken. Oavsett vilken tenderar det alltid att vara kvinnor i beroendesituationer, kvinnor som lider av den allra största ensamheten, kvinnor i utanförskap, kvinnor som är i ett desperat sökande efter en egen identitet, ett eget liv, en trygghet i en värld som tycks vilja dem något ont. Det finns ingen annan författarinna som kan skriva om detta på samma sätt som Oates. Hon kan måla upp livsöden och bakgrunder till de mest desperata eller rubbade handlingar en människa kan begå och hon får alla berättelser att beröra på djupet.

I den här boken står Rebecca Schwart i centrum. Hennes familj invandrar till USA vid 30-talets slut och har ett ganska miserabelt liv i utanförskap. En dag skjuter pappan i desperation både mamman och sig själv och lämnar Rebecca ensam kvar. Rebecca går inte klart high school, utan tar jobb som städerska på ett hotell, där hon träffar mannen som kommer att bli pappa åt deras barn. Rebecca Schwart, med ett efternamn som är taget för att passa bättre i USA, blir således mrs Niles Tignor. Äktenskapet är dock olyckligt och efter upprepade våldsamheter flyr hon därifrån och byter än en gång identitet. Hennes nya namn blir Hazel Jones. Hazel Jones är en behaglig kvinna, en korrekt kvinna, en kvinna som är på resa med sin lilla son Zack, det musikaliska underbarnet. Det är ett kringflackande liv fram tills att hon träffar en man som också får upp ögonen för Zacks musikaliska begåvning och det stora målet blir att stötta gemensamt stötta Zack i hans spelande och tävlande.

Oates berättande är som alltid fängslande och berörande. Det ständiga identitetssökandet blir i den här boken extra påtagligt hos Rebecca/Hazel, som helt byter namn och hela tiden strikt hemlighåller sin bakgrund i ett försök att skydda sig själv, sitt barn, sitt liv. Starkt och fantastiskt berättat!

Älskad, saknad

Sista gången Nikki ser sin mamma är på morsdagsfirandet. När hon ett par dagar senare tittar förbi hittar hon sin mor knivskuren, mördad, i garaget.

Efter följer en tid av sorg. När det är dags att städa ur moderns hus väller minnen fram och det dyker också upp frågor om vem mamman egentligen var och vilka hemligheter hon kanske hade.

Det är en väldigt varm berättelse om en omtänksam mamma och hennes dotters sorgearbete. Det är fint berättat och berör djupt utan att bli sentimentalt. I bakgrunden berättas även en annan berättelse: berättelsen om hur Nikki blir utnyttjad av en gift man som aldrig riktigt tycks kunna avsluta äktenskapet med sin fru för att helt och fullt engagera sig med Nikki. Oates skriver ofta om dessa kvinnor, hur de hoppas och väntar och anpassar sig, men alltid blir svikna. Oates är verkligen mästare på att skildra dessa kvinnoöden. Jag tycker verkligen om den här boken! Den är så angelägen. Så fin!

Mörkt vatten

Ni kanske känner till Chappaquiddickolyckan, då Ted Kennedys sekreterare omkom i en bilolycka efter det att Kenney hade kört ned i ett vattendrag? Det tog lång tid innan Kennedy, som själv lyckades simma i land, att anmäla olyckan och kroppen efter den döda sekreteraren plockades upp först dagen därpå. Den här boken har starka kopplingar till den här händelsen, men i centrum står en kvinna som heter Kelly. Det är, som så ofta i Joyce Carol Oates böcker, en ung, sviken kvinna det handlar om. Kelly har haft ett ofungerande förhållande med en man som hon inte ens kan prata om längre och nu är hon plötsligt på väg att starta en affär med Senatorn, som hon har träffat på en fest.

Kelly och Senatorn lämnar festen i en bil med den kraftigt berusade Senatorn bakom ratten. De ska hinna med en färja, men kör fel och med hög hastighet åker de av vägen och ner i vatten, som sakta hotar att dränka Kelly. Senatorn själv tar sig ur bilen genom att sparka bort Kelly och simma därifrån.

Kvar blir Kelly, ensam, väntande på att Senatorn ska återvända, att ambulansen ska komma, att hon ska kunna magpumpas för att få ut det svarta vattnet från hennes kropp. ”Kommer jag att dö? – så här?”, frågar hon sig medan kvällens händelser och hennes liv rullas upp i det medvetande som hon sakta håller på att förlora.

Det är inte tjock bok, men den rymmer tillräckligt för att skildra den vansinniga skräck en sådan här händelse kan tänkas utlösa. Paniken, rädslan, kommer de inte och räddar mig snart?. En mycket otäck bok faktiskt, för den tränger verkligen in på djupet. Den går fort att läsa ut, men tar desto längre tid att smälta. Fantastiskt berättat!

Marya: Ett liv

Boken tar sin början vid 40-talet på den amerikanska landsbygden. Lilla Marya växer upp hos sin farbror med familj eftersom hennes pappa har blivit mördad och mamman har gett sig iväg. Det är ingen helt lätt uppväxt som skildras. Marya känner stort utanförskap. Det är inte bara avsaknaden av ”riktiga” föräldrar utan också att hon inte alls strävar efter samma saker som sina skolkamrater som gör att hon inte passar in. De andra tjejerna gifter sig unga, skaffar barn och skaffar arbete på någon av hålans affärer. Marya får stipendier och lämnar sin uppväxtort för att studera litteratur och filosofi.

Så fortsätter berättelsen. För varje kapitel har det gått några år fram i tiden, men det är fortfarande samma Marya. Marya, som söker bekräftelse hos älskare. Marya, som kämpar med att få fortsätta sin tjänst på universitetet. Marya, som inte riktigt har gjort upp med sitt förflutna.

Boken har en hel del likheter med den påstått självbiografiska boken Jag ska ta dig dit, men det större tidsspannet gör att man kanske inte får samma djupdykning i den här boken. Här berättas Marya liv i korta, avgränsade episoder. Inget fel i sig, för Oates gör det på ett sätt så att det alltid är gripande och spännande. Fint berättat.

Den tatuerade flickan

När den ansedda författaren Joshua Seigl anser sig behöva en assitent, för att komma igång med sitt i stort sett avstannade arbete, blir det helt oväntat en obildad och ung kvinna som får anställningen. Till skillnad från de andra som aspirerat för platsen har hon ingen direkt utbildning eller något intresse av litteratur, men Seigl känner sig mycket fäst vid denna flicka, Alma, som han känner att han behöver beskydda och hjälpa. När han senare råkar ut för en neurologisk sjukdom, som gör att han stundvis har svårt att röra sig, blir behovet av hans assistent ännu större än tidigare och han känner sig glad över att han har Alma.

Alma kommer helt uppenbart från svåra förhållanden och hon har råkat ut för många otäcka övergrepp. Någon äkta kärlek eller omtanke verkar hon inte ha stött på och inom henne finns en stor bitterhet och ilska som bottnar i en stor osäkerhet. Påhejad av den man, som hon själv benämner som sin ”älskare”, men som egentligen är hennes råa och känslokalla hallick, bestämmer hon sig för att hata sin nya arbetsgivare. Hatet ursäktar hon med att Seigl är jude och det som från början mest är en massa föraktfullt prat om honom och en del småstölder från honom blir till öppet prat om att hon vill döda honom.

Den rena ondska som kommer från denna totalt trasiga kvinna är plågsam att läsa om. Det är så innerligt och rått och rätt igenom ondskefullt att sympatier är helt omöjliga att känna för den stackars tjejen.

Seigl beskrivs som oändligt sårbar. Han är helt ovetande om det som pågår runt honom och är fullt och fast övertygad om att Alma bara vill honom gott. Att hans nya assitent trasar sönder förhållandet till hans syster och försvårar för honom på andra sätt kan han inte heller se. Han är lyckligt omedveten om verkligheten och känner sig mot alla odds upplivad av sin nya assistent, som han anser tillför viktiga saker i hans liv. Livet verkar annars i mycket ha stannat upp. Han har en mängd ofullbordade manuskript omkring sig, men tycks sakna självförtroende för att slutföra någon av dem och ge ut den uppföljare, till debutromanen, som alla väntar på. Han lever ensam och verkar rädd för att slå sig ned med den kvinna som han trots allt tycks älska. Han vill alla gott, men han så tankspridd och godtrogen att han lätt blir utnyttjad av dem omkring honom.

Boken tar en del stora och spännande svängar och som läsare tvingas man inse att ingenting är svart eller vitt. Det är två märkliga människor som boken handlar om och Joyce Carol Oates berättar om dem med en oerhörd skicklighet. Fantastiskt skrivet och en mycket berörande och fascinerande berättelse! Boken gör ofta ont att läsa, men man glömmer den inte efteråt.