Lästa böcker/författare: Oates, Joyce Carol

Lilla himlafågel

3 svar

Något som jag verkligen uppskattar med Joyce Carol Oates är att hon inte bara kan skriva om tunga ämnen, oftast om kvinnor i olika utsatta situationer, utan hon kan också väva ihop historierna och ge dessa sårade, utnyttjade och trasiga kvinnor upprättelse och avsluta böckerna med hopp och förtröstan. Det känns som att det verkligen behövs i sådana här böcker, där författaren inte är rädd för att rota omkring bland klassamhällen, utanförskap och annat som är tungt att prata om.

I Lilla himlafågel är huvudpersonerna två unga personer, Krista och Aaron, som växer upp i ett mindre, amerikanskt samhälle, där indianer och halvindianer bemöts med misstänksamhet och oftast lever med betydligt sämre förutsättningar än alla andra och där droger florerar fritt. Det framställs inte som en särskilt trygg uppväxt, utan som en ganska tuff tillvaro med mycket våld och klassklyftor. Deras liv korsas när Aarons mamma hittas brutalt mördad och såväl Kristas som Aarons pappa plockas in som misstänkta för mordet. Berättelsen som följer är en riktigt sorglig och ledsam historia om två män och två familjer som krossas totalt av samhällets agerande och aldrig får upprättelse. Vem som begått mordet är oklart, och på något sätt sekundärt, då det som egentligen tycks engagera folk är det snaskiga i det här brottet: en mördad strippa, som en gång i tiden var en populär sångerska i ett lokalt band och som vågade drömma om en riktig karriär som artist, och de två misstänkta som råkade vara hennes älskare respektive halvindianske man.

Boken är indelad i flera delar, där vi växelvis får följa Krista och Aaron i hur de hanterar det som hänt och samtidigt växer upp och står inför att skaffa egna liv. Det dröjde egentligen till den sista delen innan jag verkligen började uppskatta boken, som fram tills dess inte riktigt engagerade mig på samma sätt som många av Oates tidigare böcker. Den slutar dock precis så elegant och bra som man kan vänta sig av Oates och jag vet att det är en berättelse som jag kommer att bära med mig länge.

Efter kraschen tog jag mig samman, bredde ut mina vingar och flög iväg

4 svar

Efter kraschen tog jag mig samman, bredde ut mina vingar och flög iväg är den första ungdomsboken som jag läser av Joyce Carol Oates. Mycket från hennes skrivande och berättande känns här igen från vuxenromanerna, men det känns också att det är en bok som inte i första hand riktar sig till vuxna. Det är inte bara det att boken rör sig kring en ung tjej, utan det känns också i språket att det är lite enkelt för att vara Oates. Jag tycker ändå att det är en fin bok, som fortfarande känns ytterst viktig och ytterst bra.

Huvudpersonen heter Jenna och har nyss flyttat hem till sin moster med familj. Hon har nyligt varit med om en svår bilolycka, där mamman omkom, och hela livet är uppochner. Saknaden efter mamman och skuldkänslor efter den olycka hon varit med i, får henne att söka tröst i receptbelagda mediciner, och snart har hon hittat en ny vän, som också tar narkotika. Hon slits mellan rätt och fel, mellan att känna skuldkänslor för vad hon utsätter sin moster och morbror för och att känna att det inte spelar någon roll, för hon är ändå inte värd att vara älskad. Jag tror att vilken ung person som helst kan känna igen sig i alla inre konflikter som Jenna drabbas av, även om man inte har upplevt så dramatiska saker som Jenna.

Vad jag också gillar med den här boken är att den, precis som titeln antyder, slutar hoppfullt och bra. Jag respekterar verkligen Oates för att hon gärna skriver böcker på det sättet. Det är så vanligt att författare väljer att grotta ned sig i dystra och svåra ämnen och glömmer bort att det kan finnas en ljusning också. Oates gör inte så. Hon lyckas gång på gång skriva viktiga böcker, som slutar lyckligt utan att vara alltför Hollywoodaktiga.

Fin bok! Jag är glad att ni tipsade mig om den! :) Härnäst kommer jag dock inte läsa någon av de andra böckerna ni röstade på, för jag har precis börjat läsa Vi i villa, som är en bokcirkelbok. Sedan ska jag nog läsa Timmarna! Det är faktiskt hög tid att jag börjar beta av min bokhög… (det inlägget är från december och jag har plockat på mig ännu fler biblioteksböcker sedan dess :P).

Älskade syster

3 svar

Älskade syster är lite influerad av en verklig händelse: mordet på den 6-åriga barnstjärnan JonBenét Ramsey i USA, ett mord som aldrig klarades upp. Dock är det långt ifrån en dokumentär roman, faktiskt allt annat än särskilt verklighetsnära. I den här boken heter barnstjärnan Bliss Rampike och är ett underbarn på isen. Redan vid fyra års ålder debuterar hon i en konståkningstävling, som hon också vinner, och efter detta följer två år av överdrivet mycket träning, oändliga skönhetskurer, tillväxthormon och injicerade vitaminer, psykologer, privatlärare etc. etc. Det blir en hel cirkus runt Bliss och mamman använder henne lyckligt för att klättra uppåt på den komplicerade sociala stege som utgör den övre medelklassen, med alla sina exklusiva klubbar, arrangerade lekstunder och VIP-fester. Pappan i familjen är en uppkompling som är för upptagen med att göra karriär och vänsterprassla för att vara den fadersgestalt som han kanske borde vara. Någonstans bland annat detta finns bokens berättare: Skyler Rampike, som är den några år äldre brodern i familjen.

Skyler är en ganska ynklig figur, som haltar omkring sedan han som liten tvingades ta gymnastiklektioner och fick ett komplicerat benbrott i en olycka. Han har inga direkta vänner, men skickas ibland iväg på arrangerade lekstunder tillsammans de mest bisarra och tragiska barnen man bara kan tänka sig: bortskämda ungar, som kollar på föräldrarnas sexvideos när de är ensamma hemma, och byter psykofarmaka och jämför diagnoser med varandra på lekstunderna. Men vad Skyler har är Bliss, hans älskade lillasyster, som han med oro och spänning följer på isen på alla hennes tävlingar.

Som alla förstår redan tidigt i boken blir dock Bliss liv otroligt kort. 6 år gammal försvinner hon och återfinns mördad i familjens källare. Händelsen krossar hela Skylers lilla familj och han själv stämplas som obotligt störd och skickas runt, runt till psykiatriska mottagningar, specialskolor för psykiskt funktionshindrade etc.

Oates målar upp ett dysfunktionellt samhälle, som på många sätt är så överdrivet att det faktiskt inte är lätt att ta till sig. Men tar till sig gör man. Naturligtvis kan man inte värja sig från all denna fixering vid ytan, all försummelse av rikemansbarnen, all denna överdrivna, faktiskt helt bisarra, fixering vid att ställa diagnoser, den ena bokstavskombinationen mer fantasifull än den andra, alla dessa mediciner som lättvindligt skrivs ut till vartenda barn. Och Bliss då? Underbarnet som tränades sönder vid 6 års ålder blev mördad och efter detta kan mamman använda hennes namn för att marknadsföra memoarböcker. Det finns med andra ord ingenting som är äkta i den här boken. Det finns så mycket fasader som ska visas upp, men bakom dem är de vuxna otrogna med varandra medan barnen tar överdoser på sina rum, hemhjälpsflickor från Filippinerna (alla heter Maria) sköter hushållet, och TV-apparater står på med ljudet nedskruvat och visar gråtande människor som har förlorat sina barn, men åtminstone har Jesus.

Ibland kan jag tycka att det blir lite för mycket och för överdrivet, men jag slås också av att det finns element i boken som faktiskt existerar i vårt samhälle, även i Sverige. Boken är skruvad, men den säger ändå någonting om vår samtid och den gör det utan att be om ursäkt för sig. Jag är också väldigt svag för sådana här tjocka böcker (650 sidor faktiskt!), där man verkligen får tränga sig in i handlingen, lära känna karaktärerna i den och leva sig in i den. Alltså kan jag inte annat än att gilla den, trots att den nog skulle ha kunnat skurits ned en bit. Det som lyfter den lite extra är slutet, som faktiskt är precis så varmt och hoppfullt som nästan ingen bok slutar nu för tiden. Tack för det!

Dödgrävarens dotter

2 svar

Oj, vad jag gillar Joyce Carol Oates. När hennes namn står på framsidan på en bok vet man att man kommer att dras med i något stort, en berättelse utöver det vanliga. Med den här boken har Oates gjort det igen: serverat en magnifikt berättad skildring av en kvinnas liv i det moderna USA. Att hon hämtar inspiration ur självupplevda händelser och händelser från närstående personer är uppenbart, för såhär påträngande insiktsfullt kan man annars inte skriva. Har man läst några av Oates böcker upptäcker man också ganska snart att det är vissa teman som tenderar att återkomma i hennes berättande. Det kan vara Marilyn Monroe som står i huvudrollen (Blonde), det kan vara en kvinna vars mamma nyligt har blivit mördad (Älskad, saknad) eller det kan vara Rebecca Schwart/Hazel Jones, som är huvudperson i den här boken. Oavsett vilken tenderar det alltid att vara kvinnor i beroendesituationer, kvinnor som lider av den allra största ensamheten, kvinnor i utanförskap, kvinnor som är i ett desperat sökande efter en egen identitet, ett eget liv, en trygghet i en värld som tycks vilja dem något ont. Det finns ingen annan författarinna som kan skriva om detta på samma sätt som Oates. Hon kan måla upp livsöden och bakgrunder till de mest desperata eller rubbade handlingar en människa kan begå och hon får alla berättelser att beröra på djupet.

I den här boken står Rebecca Schwart i centrum. Hennes familj invandrar till USA vid 30-talets slut och har ett ganska miserabelt liv i utanförskap. En dag skjuter pappan i desperation både mamman och sig själv och lämnar Rebecca ensam kvar. Rebecca går inte klart high school, utan tar jobb som städerska på ett hotell, där hon träffar mannen som kommer att bli pappa åt deras barn. Rebecca Schwart, med ett efternamn som är taget för att passa bättre i USA, blir således mrs Niles Tignor. Äktenskapet är dock olyckligt och efter upprepade våldsamheter flyr hon därifrån och byter än en gång identitet. Hennes nya namn blir Hazel Jones. Hazel Jones är en behaglig kvinna, en korrekt kvinna, en kvinna som är på resa med sin lilla son Zack, det musikaliska underbarnet. Det är ett kringflackande liv fram tills att hon träffar en man som också får upp ögonen för Zacks musikaliska begåvning och det stora målet blir att stötta gemensamt stötta Zack i hans spelande och tävlande.

Oates berättande är som alltid fängslande och berörande. Det ständiga identitetssökandet blir i den här boken extra påtagligt hos Rebecca/Hazel, som helt byter namn och hela tiden strikt hemlighåller sin bakgrund i ett försök att skydda sig själv, sitt barn, sitt liv. Starkt och fantastiskt berättat!

Älskad, saknad

1 svar

Sista gången Nikki ser sin mamma är på morsdagsfirandet. När hon ett par dagar senare tittar förbi hittar hon sin mor knivskuren, mördad, i garaget.

Efter följer en tid av sorg. När det är dags att städa ur moderns hus väller minnen fram och det dyker också upp frågor om vem mamman egentligen var och vilka hemligheter hon kanske hade.

Det är en väldigt varm berättelse om en omtänksam mamma och hennes dotters sorgearbete. Det är fint berättat och berör djupt utan att bli sentimentalt. I bakgrunden berättas även en annan berättelse: berättelsen om hur Nikki blir utnyttjad av en gift man som aldrig riktigt tycks kunna avsluta äktenskapet med sin fru för att helt och fullt engagera sig med Nikki. Oates skriver ofta om dessa kvinnor, hur de hoppas och väntar och anpassar sig, men alltid blir svikna. Oates är verkligen mästare på att skildra dessa kvinnoöden. Jag tycker verkligen om den här boken! Den är så angelägen. Så fin!

Mörkt vatten

Lämna ett svar

Ni kanske känner till Chappaquiddickolyckan, då Ted Kennedys sekreterare omkom i en bilolycka efter det att Kenney hade kört ned i ett vattendrag? Det tog lång tid innan Kennedy, som själv lyckades simma i land, att anmäla olyckan och kroppen efter den döda sekreteraren plockades upp först dagen därpå. Den här boken har starka kopplingar till den här händelsen, men i centrum står en kvinna som heter Kelly. Det är, som så ofta i Joyce Carol Oates böcker, en ung, sviken kvinna det handlar om. Kelly har haft ett ofungerande förhållande med en man som hon inte ens kan prata om längre och nu är hon plötsligt på väg att starta en affär med Senatorn, som hon har träffat på en fest.

Kelly och Senatorn lämnar festen i en bil med den kraftigt berusade Senatorn bakom ratten. De ska hinna med en färja, men kör fel och med hög hastighet åker de av vägen och ner i vatten, som sakta hotar att dränka Kelly. Senatorn själv tar sig ur bilen genom att sparka bort Kelly och simma därifrån.

Kvar blir Kelly, ensam, väntande på att Senatorn ska återvända, att ambulansen ska komma, att hon ska kunna magpumpas för att få ut det svarta vattnet från hennes kropp. ”Kommer jag att dö? – så här?”, frågar hon sig medan kvällens händelser och hennes liv rullas upp i det medvetande som hon sakta håller på att förlora.

Det är inte tjock bok, men den rymmer tillräckligt för att skildra den vansinniga skräck en sådan här händelse kan tänkas utlösa. Paniken, rädslan, kommer de inte och räddar mig snart?. En mycket otäck bok faktiskt, för den tränger verkligen in på djupet. Den går fort att läsa ut, men tar desto längre tid att smälta. Fantastiskt berättat!

Marya: Ett liv

Lämna ett svar

Boken tar sin början vid 40-talet på den amerikanska landsbygden. Lilla Marya växer upp hos sin farbror med familj eftersom hennes pappa har blivit mördad och mamman har gett sig iväg. Det är ingen helt lätt uppväxt som skildras. Marya känner stort utanförskap. Det är inte bara avsaknaden av ”riktiga” föräldrar utan också att hon inte alls strävar efter samma saker som sina skolkamrater som gör att hon inte passar in. De andra tjejerna gifter sig unga, skaffar barn och skaffar arbete på någon av hålans affärer. Marya får stipendier och lämnar sin uppväxtort för att studera litteratur och filosofi.

Så fortsätter berättelsen. För varje kapitel har det gått några år fram i tiden, men det är fortfarande samma Marya. Marya, som söker bekräftelse hos älskare. Marya, som kämpar med att få fortsätta sin tjänst på universitetet. Marya, som inte riktigt har gjort upp med sitt förflutna.

Boken har en hel del likheter med den påstått självbiografiska boken Jag ska ta dig dit, men det större tidsspannet gör att man kanske inte får samma djupdykning i den här boken. Här berättas Marya liv i korta, avgränsade episoder. Inget fel i sig, för Oates gör det på ett sätt så att det alltid är gripande och spännande. Fint berättat.

Den tatuerade flickan

Lämna ett svar

När den ansedda författaren Joshua Seigl anser sig behöva en assitent, för att komma igång med sitt i stort sett avstannade arbete, blir det helt oväntat en obildad och ung kvinna som får anställningen. Till skillnad från de andra som aspirerat för platsen har hon ingen direkt utbildning eller något intresse av litteratur, men Seigl känner sig mycket fäst vid denna flicka, Alma, som han känner att han behöver beskydda och hjälpa. När han senare råkar ut för en neurologisk sjukdom, som gör att han stundvis har svårt att röra sig, blir behovet av hans assistent ännu större än tidigare och han känner sig glad över att han har Alma.

Alma kommer helt uppenbart från svåra förhållanden och hon har råkat ut för många otäcka övergrepp. Någon äkta kärlek eller omtanke verkar hon inte ha stött på och inom henne finns en stor bitterhet och ilska som bottnar i en stor osäkerhet. Påhejad av den man, som hon själv benämner som sin ”älskare”, men som egentligen är hennes råa och känslokalla hallick, bestämmer hon sig för att hata sin nya arbetsgivare. Hatet ursäktar hon med att Seigl är jude och det som från början mest är en massa föraktfullt prat om honom och en del småstölder från honom blir till öppet prat om att hon vill döda honom.

Den rena ondska som kommer från denna totalt trasiga kvinna är plågsam att läsa om. Det är så innerligt och rått och rätt igenom ondskefullt att sympatier är helt omöjliga att känna för den stackars tjejen.

Seigl beskrivs som oändligt sårbar. Han är helt ovetande om det som pågår runt honom och är fullt och fast övertygad om att Alma bara vill honom gott. Att hans nya assitent trasar sönder förhållandet till hans syster och försvårar för honom på andra sätt kan han inte heller se. Han är lyckligt omedveten om verkligheten och känner sig mot alla odds upplivad av sin nya assistent, som han anser tillför viktiga saker i hans liv. Livet verkar annars i mycket ha stannat upp. Han har en mängd ofullbordade manuskript omkring sig, men tycks sakna självförtroende för att slutföra någon av dem och ge ut den uppföljare, till debutromanen, som alla väntar på. Han lever ensam och verkar rädd för att slå sig ned med den kvinna som han trots allt tycks älska. Han vill alla gott, men han så tankspridd och godtrogen att han lätt blir utnyttjad av dem omkring honom.

Boken tar en del stora och spännande svängar och som läsare tvingas man inse att ingenting är svart eller vitt. Det är två märkliga människor som boken handlar om och Joyce Carol Oates berättar om dem med en oerhörd skicklighet. Fantastiskt skrivet och en mycket berörande och fascinerande berättelse! Boken gör ofta ont att läsa, men man glömmer den inte efteråt.

Blonde

2 svar

Trots att den här boken handlar om Marilyn Monroe ska den inte läsas som en biografi utan som den skönlitterära bok den är. Jag är kluven till detta. Marilyn Monroe är en närmast mytomspunnen person som med sitt utseende och sin hårfärg snarast har blivit ett begrepp. Att låta henne vara huvudperson i en skönlitterär bok är ett enkelt sätt att fånga intresset och att pocka på läsarens nyfikenhet utan att ge svar på hur Monroes liv egentligen var. Hennes liv och leverne gör dessutom att boken ofta andas lite tantsnusk. Det var inte riktigt vad jag hade förväntat mig av den här boken. Å andra sidan är det en gripande bok om ett människoöde, oavsett hur mycket av det som är sant eller inte.

I boken får vi följa Monroes liv från början till slutet och genom hennes karriär. Det är en mycket ensam och utnyttjad människa det handlar om. Innerst inne vill hon använda sin skådespelartalang åt seriöst skådespeleri, men i Hollywood vill folk bara suga ut pengar med hjälp av hennes fantastiska kropp. Vad Monroe också drömmer om är att ha den familj hon själv aldrig har haft och att få ett barn, men även här misslyckas hon.

Det är svårt att inte beröras av Monroes öde och det är lätt att känna med henne i hennes motgångar. Joyce Carol Oates gör här ett mycket trovärdigt och vackert porträtt av en kvinnas liv. Om det handlar om Monroe eller inte spelar egentligen inte så stor roll. Joyce Carol Oates har återigen lyckats skriva en mycket bra roman om en kvinnas liv i USA.

Mitt i livet: En roman om kärlek

Lämna ett svar

Den medelålders mannen Adam Berendt dör i en båtolycka och lämnar många människor i sorg. Han tycks inte ha några släktingar och över huvud taget är hans förflutna okänt. De senaste åren har han bott i en New York-förort, där det i stort sett bara bor förmögna människor. Fem av invånarna i den här förorten har anledning att sörja Adam extra mycket och det är dessa personers öden som vi får följa i den här boken.

Det är fem medelålders människor i sorg som har huvudrollerna i boken och deras sorg ger de utlopp för på olika sätt. Sorgen kommer inte enbart från förlusten av en nära vän utan den kommer också från ångest över allt som förlorats under livet – barn som vänder ryggen, äkta makar som hittar yngre förmågor och drömmar som har gått i kras.

Det låter som en dyster handling, men boken är faktiskt mer en bok om styrka än en bok om ångest. Det här är en bok om personer som klarar av att vända livet och att hitta kraft och lycka. Jag blir glad av att läsa den här boken och det känns trevligt och tryggt med en bok med ett lyckligt slut.

Jag ska ta dig dit

1 svar

Något namn nämns aldrig på huvudpersonen i den här boken, men ett kort tag kallar hon Anellia. Det är bara ett av hennes försök att skaffa sig en identitet och ett sammanhang att passa in i.

Efter en barndom, då hon har blivit anklagad för att genom sin födelse ha orsakat sin mors död och då hon aldrig har blivit sedd av varken sin far eller sina syskon, söker hon sig till ett systerskap vid universalitet. Hennes förhoppning är att hon hos de andra flickorna i systerskapet ska få den familj som hon aldrig har haft. Förhoppningarna grusas dock och det blir en mörkhyad älskare som blir den nästa hon söker sig till. Hon låter sig utnyttjas av honom för att känna sig älskad, men inte heller det är såklart problemfritt.

Man skulle kunna tro att en person som har haft en sådan kärlekslös barndom växer upp och blir svag och får svårt att ta sig fram i livet, men beundransvärt nog förlorar huvudpersonen aldrig sin stolthet och hon bär på en enorm styrka. Jag tycker att det är fascinerande att läsa om huvudpersonen och hennes försök att skaffa sig ett eget liv, men bokens sista mening tycker jag är helt kryptisk och när jag la boken ifrån mig förstod jag ingenting. På grund av den sista meningen tycker jag att boken blir helskum och boken förvandlades till en sådan där bok som man borde diskutera med andra. Det här är inte en speciellt lättsmält bok! Språket och berättandet i boken är suveränt. Synd att slutet får mig att känna mig helt korkad som tydligen har gjort en ordentlig missuppfattning av den här boken.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...