Dödgrävarens dotter

Oj, vad jag gillar Joyce Carol Oates. När hennes namn står på framsidan på en bok vet man att man kommer att dras med i något stort, en berättelse utöver det vanliga. Med den här boken har Oates gjort det igen: serverat en magnifikt berättad skildring av en kvinnas liv i det moderna USA. Att hon hämtar inspiration ur självupplevda händelser och händelser från närstående personer är uppenbart, för såhär påträngande insiktsfullt kan man annars inte skriva. Har man läst några av Oates böcker upptäcker man också ganska snart att det är vissa teman som tenderar att återkomma i hennes berättande. Det kan vara Marilyn Monroe som står i huvudrollen (Blonde), det kan vara en kvinna vars mamma nyligt har blivit mördad (Älskad, saknad) eller det kan vara Rebecca Schwart/Hazel Jones, som är huvudperson i den här boken. Oavsett vilken tenderar det alltid att vara kvinnor i beroendesituationer, kvinnor som lider av den allra största ensamheten, kvinnor i utanförskap, kvinnor som är i ett desperat sökande efter en egen identitet, ett eget liv, en trygghet i en värld som tycks vilja dem något ont. Det finns ingen annan författarinna som kan skriva om detta på samma sätt som Oates. Hon kan måla upp livsöden och bakgrunder till de mest desperata eller rubbade handlingar en människa kan begå och hon får alla berättelser att beröra på djupet.

I den här boken står Rebecca Schwart i centrum. Hennes familj invandrar till USA vid 30-talets slut och har ett ganska miserabelt liv i utanförskap. En dag skjuter pappan i desperation både mamman och sig själv och lämnar Rebecca ensam kvar. Rebecca går inte klart high school, utan tar jobb som städerska på ett hotell, där hon träffar mannen som kommer att bli pappa åt deras barn. Rebecca Schwart, med ett efternamn som är taget för att passa bättre i USA, blir således mrs Niles Tignor. Äktenskapet är dock olyckligt och efter upprepade våldsamheter flyr hon därifrån och byter än en gång identitet. Hennes nya namn blir Hazel Jones. Hazel Jones är en behaglig kvinna, en korrekt kvinna, en kvinna som är på resa med sin lilla son Zack, det musikaliska underbarnet. Det är ett kringflackande liv fram tills att hon träffar en man som också får upp ögonen för Zacks musikaliska begåvning och det stora målet blir att stötta gemensamt stötta Zack i hans spelande och tävlande.

Oates berättande är som alltid fängslande och berörande. Det ständiga identitetssökandet blir i den här boken extra påtagligt hos Rebecca/Hazel, som helt byter namn och hela tiden strikt hemlighåller sin bakgrund i ett försök att skydda sig själv, sitt barn, sitt liv. Starkt och fantastiskt berättat!

2 svar på “Dödgrävarens dotter”

  1. Jag kan inte annat än att hålla med dig om Joyce! Även om alla hennes böcker bjuder på något speciellt är nog dödgrävarens dotter min favorit hittills!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.