Havet inom oss

Har ni sett filmen Butterfly effect? Den här boken går lite i samma tema: kan man ändra förloppet om man går tillbaka i historien och ändrar på något? Vad hade hänt om lilla Ulrika, utsatt för övergrepp av sin far, tar emot den utsträckta handen när skolan börjar rota i var hennes besynnerliga skador kommer ifrån? Vad hade hänt om pappan, i sin rullstol, hade skjutits över kanten där man inte får gå? Vad hade hänt om teckningen på anslagstavlan inte hade försvunnit?

Det finns många frågor i denna bok och läsaren lämnas inte direkt med några svar. Berättarstilen är ganska experimenterande. Historien tar sig fram fragmentariskt och delar ur Ulrikas vuxna liv blandas med svåra ögonblick från hennes barndom. Jag är inte helt förtjust i sådana här böcker. Det blir för rörigt, för lite klartext, för mycket frågor. Samtidigt känns boken väldigt mycket Pohl och jag gillar Pohl. Språket känns igen, skildringen av utsatta barn och den öppna kritiken mot skolpersonals förmåga att hantera ”svåra barn” känns också igen. Eftersom jag har läst mycket av Pohl kanske denna, ganska tidiga bok från honom, inte säger så mycket som jag inte har hört berättas förut från samma författare. Jag tycker ändå att det är en tänkvärd och gripande läsning, men det är definitivt inte den avkopplande litteratur, som jag behöver som mest just nu.

Nu heter jag Nirak

Nu heter jag Nirak - Peter PohlPohl har fått en hel del vass kritik för denna bok (kanske har han fått en del bra kritik också, men den har jag i sådant fall missat). I DN kallades boken till och med för ”en gubbsjuk fantasi”. Jag visste knappt om jag skulle våga läsa boken eftersom Pohl är min tonårstids favoritförfattare och hans tidigare böcker har betytt mycket för mig. Jag valde ändå att läsa boken och försökte att inte låta recensionerna färga mitt omdöme om boken allt för mycket.

Efter att ha läst den kan jag tycka att en del saker är väl starkt. Den handlar om en trettonårig tjej, som blir sexuellt utnyttjad av sin mammas nya kille. Jag vet faktiskt inte vad alla, i detalj beskrivna, sexscenerna egentligen tillför, men å andra sidan är det ingen ovanlig ingrediens i Pohls böcker. De handlar ofta om utsatta barn och det är inte första gången Pohl beskriver barns sexuella upptäckter i klartext (även om det i det här fallet är första gången det rör sig om övergrepp efter vad jag minns från tidigare böcker).

Det är en ganska tung läsupplevelse. Man är nästan tvungen att lägga den ifrån sig ibland för att smälta den eftersom det faktiskt är jobbigt att läsa om vad bokens huvudperson, den trettonåriga tjejen Karin, utsätts för. Karin har verkligen hamnat i kläm mellan mamman, totalt blind för vad som händer hennes dotter, och pappan, som också har skaffat en ny familj. I Karin finns också en till huvudperson, Nirak, som finns inuti Karin, som en låtsaskompis, och som förgäves försöker att rädda Karin undan det förhållande hon dras in i med mammans nya kille.

Det hade kunnat vara en väldigt bra bok, men när den var slut kunde jag inte förstå vad Pohl egentligen ville säga med den. Jag kanske inte ska avslöja bokens slut, men en hel del i boken anspelar på att Karin frivilligt drar sig till den här mannen, som faktiskt skadar henne. Boken känns mest som ett diskussionsunderlag. Efter att ha läst den känns berättelsen långt ifrån avslutad och det som återstår är att diskutera hur Karin egentligen kunde hamna i den här situationen och vad som lockade henne till den här mannen.

Ämnet är tungt och värt att våga lyfta fram i en bok och diskutera kring. Jag vet dock inte om Pohl lyckas nå fram. En gubbsjuk fantasi skulle jag inte vilja kalla den, men jag frågar mig verkligen vad poängen med den är och jag slutar läsa med en undran över vad som hände Karin sedan.

Sekten: En sann historia

Den ena flickan i det tio månader gamla tvillingparet får glassplitter i ögat och verkar inte kunna bli hjälpt av sjukvården. Istället söker sig föräldrarna till en healer, som lovar att hjälpa dem. Det är så det går till när hela familjen blir indragen i en sekt med healern som sektledare. Åren går och sektledaren utövar maktmissbruk och hjärntvättar alla familjemedlemmarna. Till slut är hela familjen splittrad och när mamman lyckas dra sig ur startar en omständlig vårdnadstvist.

Enligt bokens titel är det här en sann historia och den berättas också mycket trovärdigt. Det är en gripande och upprörande historia om en familj som söndras efter att ha sökt hjälp via alternativa vägar. Vad jag kan ogilla i den här boken är att den har en sådan dokumentär karaktär utan att följas upp med ett efterord eller liknande som berättar hur mycket som är sant och vad som hände sedan. Kanske hade den varit ännu bättre om den istället hade berättats som en helt skönlitterär bok istället för att låta delar av den bestå av skrivelser och annat som tar fokus från huvudpersonerna och deras känslor i den svåra situationen som de befinner sig i.

Vad man än tycker om den saken är det här ofrånkomligen en mycket bra bok, där Pohl som vanligt använder sitt underbara språk väl för att berätta en svår historia.

Malins kung Gurra

Eftersom Pohl är en av mina absoluta favoritförfattare var det med en viss förväntan som jag började att läsa Malins kung Gurra. Det fanns en period då jag läste nästan alla Pohls böcker på rad. Från att ha läst trista ungdomsböcker, som inte sa mig ett dugg, hittade jag plötsligt en författare som skrev om saker som fanns i verkligheten och han gjorde det på ett gripande sätt som gjorde att jag fick ett enormt sug efter hans böcker.

När jag har läst den här boken känner jag på ett sätt att jag har växt ifrån vissa av Pohls böcker. Böckerna handlar inte längre om barn i min ålder utan om barn som hade kunnat vara jag för några år sedan och det är i och för sig fortfarande intressant att läsa om, men det känns inte lika angeläget som det hade kunnat göra. Fortfarande finns det dock mycket som går att känna igen sig i eller i alla fall skriver han om saker så som jag minns att de var.

Huvudpersonerna i den här boken är två 10-åriga barn, Malin och Gurra, som går i en helt vanlig klass i en helt vanlig skola. I klassen finns såklart mobbing, tjejerna håller ihop två och två och killarna är stökiga och tar upp nästan all lärarens tid. Precis som det är i verkligheten alltså. Precis som i verkligheten finns det också en klassens drottning och en klassens kung och där finns också en helt osynlig tjej. Den osynliga tjejen är Malin och kungen är Gurra.

Mellan Malin och Gurra uppstår lite oväntat en varm vänskap som gör att Malin tuffar till sig och Gurra, som annars lever under rätt komplicerade förhållanden, får en fast punkt i tillvaron. Vänskapen hotas dock av skolan, där lärarna har utsett Gurra till orsaken till allt stök som sker på skolan och nu när Malin har börjat vara med Gurra vill splittra på de två vännerna och sätta dem i olika klasser för att, som de tror, skapa mer lugn.

Jag tycker inte alltid att Malin och Gurras förhållande är speciellt trovärdigt eftersom de båda barnen verkar så mycket äldre än vad de är och också verkar mycket mognare än vad de rimligen borde vara. Ser man förbi detta tycker jag att det här är en riktigt bra bok, kanske framför allt eftersom det finns så mycket att känna igen och en hel del att fundera på. Ta bara en sådan sak som att man i skolan tampas med samma problem nu som när boken skrevs för 13 år sedan! Är det inte upprörande att det även idag finns lärare som stjälper mer än hjälper när de försöker att lösa problem?

Fast egentligen skulle jag inte vilja säga att Gurras och Malins hotade vänskap är det centrala i boken. Det är faktiskt den varma och lyckliga vänskapen som är det viktiga. Det här är någonting så ovanligt som en ljus och nästan alltigenom glad Pohl-bok! Kanske är det smärtan och sorgen, som Pohl är så bra på att berätta om, som jag saknar i boken. Det är i alla fall någonting som jag tycker saknas, men jag kan inte sätta fingret på vad, men som sagt var tror jag att det kan bero på att just den här boken kanske inte kan läsas på samma sätt som av en som själv går i grundskolan och kan känna igen sig i boken på ett annat sätt än vad jag kan göra nu. Fast avskräcks inte från att läsa boken bara för att du tror att du inte kan läsa ungdomsböcker något mer! Jag tror att det kan vara väldigt nyttigt och intressant att läsa böcker för lite yngre emellanåt. Det här är faktiskt en riktigt mysig och bra bok!

Men jag glömmer dig inte

Tolvåriga Jörgen har inget lätt liv. Han bor med sin alkoholiserade mamma, som inte bryr sig om honom ett dugg, och han är ensam och utanför.

Han söker tillflykt hos familjen Green och deras hund Missan. Familjen Green är kanske de enda som byr sig om Jörgen och de tar honom till sig. Det heter att han är hundvakt, men egentligen är det nog mest pojken de vill vakta över.

På sommarlovet är familjen Green bortresta och det är Jörgen som ensam får ta hand om Missan. Jörgen tycker att det är skönt att få bo i familjen Greens hus när han vill eftersom han inte vill vara hemma.

På en av sina promenader med Missan möter Jörgen Sally, som faktiskt är på flykt undan saker som är långt värre än Jörgens problematiska liv. Det blir ett möte som leder till en vänskap som de båda förstår att Sally måste svika. Men Jörgen glömmer henne inte!

Det här är en vacker bok, som man kanske kan beskriva som en saga som inte följer det vanliga mönstret. Det här är en saga utan vackra och goda saker. Boken handlar om vänskapen mellan två unga människor och det är en bok om problem och smärta, men också en bok där det finns ljuspunkter i allt det mörka.

Tusen kulor

Åsa, Markus och Allan träffades redan under dagistiden och gick sedan i samma klass under lågstadiet. Nu är de sjutton år och lever väldigt olika liv.

Åsa går det naturvetenskapliga programmet på gymnasiet och är en mycket duktig och ambitiös elev även om hon har det svårt att sticka ut och få lärarna att märka henne bland klassens alla killar. Hon har ett speciellt kulspel, som används vid statistiska experiment. Detta kulspel ägnar hon ganska mycket tid åt och hon ser världen genom den.

Allan har varit bråkig och stökig sedan han var liten och han har kanske aldrig fått den hjälp i skolan som han har behövt. Nu är han rejält på glid och är grovt kriminell.

Markus är väl som sjuttonåringar är mest. Han festar ganska mycket och umgås med vänner eller meckar med bilen på fritiden. I skolan läser han teknik.

När Allan rånar och misshandlar en tant blir han uthängd i tidningarna och media följer honom och skriver åtskilliga artiklar om honom och den bristande kriminalvården. Detta intresserar Åsa, som anser att mycket är vinklat och rent av fel i det som sägs. Kritisk till medierna och med förhoppningen att få högsta betyg påbörjar hon ett arbete som handlar om just Allan och mediernas bild av honom. Så återförenas de tre barndomsvännerna vars liv har utvecklats i olika riktningar.

Det här är en bra och tankeväckande bok om mediernas vinkling och om huruvida man kan förutsäga hur ens liv ska bli. Det här är också en bok om att växa och att stå inför svåra val. Lite negativt med boken tycker jag att det är så mycket prat om kulspelet. Pohl är inte bara författare utan även mattelärare och detta märks i den här boken!

Klara papper är ett måste

Mikael Stenberg, som Peter Pohl har skrivit många böcker om, har i den här boken blivit vuxen och jobbar som lärare på Tekniska Högskolan samtidigt som han jobbar åt en hemlig forskningsanstalt. På somrarna jobbar han också med sitt älskade Sommarhem. Sommarhemmet är ett slags kollo i Stockholms skärgård, där han tillbringade sina somrar som yngre.

Nu hotas Sommarhemmet plötsligt av nedläggning och det här är den ganska upprörande historien om hur en samling människor i en förening jobbade för att lägga ned en verksamhet, som många fick ut något av och tyckte mycket om.

Den mäktigaste i denna förening är Södra Latings rektor kallad Råttan. Det är Södra Latin som äger Sommarhemmet och Råttan anser att det kostar skolan för mycket pengar och att det är för få elever som får vara där på somrarna. Råttan har många lydiga nickedockor under sig som gör precis som han säger och därför får han lätt med sig de flesta i föreningen i arbetet mot en nedläggning av Sommarhemmet.

Micke, däremot, kämpar för att ha Sommarhemmet kvar. Frågan är hur länge han ska orka och vem man egentligen kan lita på?

Det här är en bra bok, som jag blev rätt upprörd av att läsa. Man ställer sig ofta frågan hur det egentligen får gå till. Dock tror jag att man kanske inte gillar boken så värst mycket om man inte har läst de tidigare böckerna om Micke och sommarhemmet. Har man aldrig läst Vi kallar honom Anna och fascinerats av alla böcker där Sommarhemmet beskrivits kanske man bara tycker boken mest är en tråkig bok om ett ämne som bara kan vara intressant för de närmast sörjande.

Vilja växa

Vilja växa - Peter PohlBoken Medan regnbågen bleknar handlar om Mikael och hans tragiska liv i Stockholms förorter på 50-talet. Det här är fortsättningen som tar vid precis där den förra boken slutade.

Micke är elva år och sommaren är slut. Han ska hem från sitt älskade sommarhem. Sommarhemmet är ett sorts kollo, där pojkar från skolan Södra latin får bo på somrarna.

Men vilket hem ska han till? Fosterföräldrarna Gerda och Rolf har skilt sig, men kommer de att ha honom kvar? Eller kommer han att bli mött vid kajen av någon från barnavårdsnämden?

I boken får man sedan följa Micke under fem år. Fem år av ständig kamp för att växa, bli något och vara någon. Fem år av ständiga svek från vännernas sida.

Boken var bra, precis som jag tycker att alla böcker av Peter Pohl, som jag hittills har läst, har varit, men det känns inte alls som att boken får ett slut. Någonting är det som gör att jag inte alls tycker lika bra om den här boken som jag gör om många av hans andra fantastiska böcker. Det borde finnas en fortsättning på den här boken som avslutar historien om Micke på ett snyggare sätt.

Kan ingen hjälpa Anette?

Peter Pohl har skrivit en bok som heter Alltid den där Anette! och det här är fortsättningen på den. I Alltid den där Anette! får man följa flickan Anette genom hennes hemska barndom. Hon blir totalt missförstådd så fort hon börjar skolan och det blir bara värre och värre. Boken är en upprörande berättelse om hur en skola trycker ned ett barn fullständigt. Det är en hemsk, men mycket bra bok, och kanske just för att Alltid den där Anette! var så hemskt bra hade jag höga förväntningar på den här boken. Med höga förväntningar är det lätt att bli besviken, vilket jag faktiskt också blev.

I den här boken får man följa Anette genom psykolog Björn Bolanders ögon. Han jobbar på BUP – Barn- och ungdomspsykiatriska kliniken och där hamnar Anette efter ett självmordsförsök.

Boken var bra även om jag inte tycker att den är helt avslutande. På något sätt hade jag kanske förväntat mig att den skulle ge svar på alla frågor jag lämnades med efter Alltid den där Anette!, men om jag trodde att jag skulle få svar på de frågor jag hade så trodde jag fel. Den här boken är bra, men känns inte alls lika angelägen och är inte ens i närheten så bra som den första boken om Anette.

Man kan inte säga allt

Fredde är femton år och bor med sin ensamstående mamma och sin tre år yngre syster, Sussy. Mamman jobbar på kvällen och då är det Fredde som har ansvar för sin syster. Han har en deal med henne att hon ska komma hem i tid, men en dag kommer hon inte hem. När Fredde går ut för att hämta henne i lekparken, där hon brukar hålla till med sina kompisar, visar det sig att hon har blivit sexmördad.

Både mamman och Fredde och hela staden där de bor tar tragedin hårt. Mamman blir deprimerad, medan Fredde gömmer sin sorg.

Sussys tre kompisar berättar för polisen vad som hände den där dagen. De berättar att Sussy stannade kvar i lekparken efter det att de hade gått hem. Fredde tycker att deras historia är konstig och att det finns saker som inte stämmer. Det finns saker som de ljuger om eller som de helt enkelt inte berättar. Hela mordet är konstigt och även när mördarna är fast tycker Fredde att det finns saker som inte är sagda.

Egentligen är det här ingen deckare precis. Det här är en fantastisk och gripande bok om hur Fredde inser att ingen berättar allt. Nästan alla ljuger kring mordet och till sist kommer Fredde till insikt att inte ens han kan berätta allt. Det här är en mycket spännande och bra bok. När man hade börjat läsa den ville man bara fortsätta och få reda på slutet. Tyvärr känns det som om man blir snuvad på slutet. På något sätt får man faktiskt inte veta allt. Det tycker jag är synd, men trots detta är den här boken en av de bästa jag har läst och man kan faktiskt inte säga allt, inte vissa fall inte ens ”slutet” på en bok.