Hemmet

Hemmet av Mats Strandberg är en skräckroman som utspelar sig på ett äldreboende. Det är också en fin bok om att vara anhörig till någon som har drabbats av demens. Betyg 5 fettfläckar av 5.

Hemmet av Mats Strandberg
Hemmet av Mats Strandberg

Joel är tillbaka i sin barndoms småstad. Hans mamma har drabbats av demens och stället som de tidigare har skämtat om när någon har drabbats av glömska har plötsligt blivit den enda rimliga utvägen: Joels mamma, Monika, ska flytta från sin villa till äldreboendet Tallskuggan. Demens är en sjukdom som i allra högsta grad drabbar de anhöriga och för Joel är det ingen lätt sak att hantera mammans tillstånd. Han har under en tid behövt ta hand om henne, torkat hennes urinfläckar, konfronterats med hennes förvirring och oro. Ibland har det blivit förbättringar i tillståndet, men snabbt ramlar det tillbaka och nu går det inte längre att blunda för att Monika behöver en plats på ett äldreboende.

För anhöriga är det svårt att se närstående i den sjukhusliknande och torftiga miljön. För personalen är det dock vardag att möta Tallskuggans ”kunder”, som de kallas i det moderna, pinnräknande samhället som Mats Strandberg beskriver. På Tallskuggan finns Edit, som går omkring med samma fras i en ständig loop, och Walborg, som vill ringa till sin mamma och som alltid blir lika skärrad när mamman inte svarar på det telefonnummer som sedan länge är taget ur bruk. Där finns Petrus, som kan göra plötsliga utfall och skrika könsord och Lillemor, som har hela rummet fullt av änglar. Personalen finns där för de boende i situationer som många gånger är oerhört privata och de finns där när oron smyger sig på. Personalen är där under dagarna och nätterna, men nattpassen får de slåss om, för chefen tycker att det blir för dyrt att låta de utbildade undersköterskorna ta de pass som ger mest pengar.

Jag tycker att det på många sätt är just beskrivningen av äldreboendet med de boende och med den personal, som med varierande skicklighet och förmåga möter de äldre i deras utsatta situation, som är bokens allra största behållning. Vi är ju så många som på ett eller annat sätt behöver eller har behövt besöka äldreboenden, antingen för att vi jobbar eller har jobbat där eller för att vi har besökt anhöriga som bor eller har bott där. Vi är många som på olika sätt delar erfarenheten av att gradvis förlora en närstående. Jag tycker att det här är en bok som på många sätt ringar in hur den här situationen kan se ut. Jag har själv aldrig jobbat som vare sig undersköterska eller vårdbiträde och vet inte om beskrivningen av personalens vardag är lika träffsäker, men det känns så. Det här är inte en bok där det låtsas som att allting runt äldreboendet är glatt och fint och väldoftande – det saknas inte beskrivningar av avföring, nonchalant personal, en chef som pratar över huvudet på de boende, boende som inte får besök, anhöriga med skuldkänslor, personal som utstår rasism – men det är heller inte en bok som missar att beskriva de små omtänksamma gesterna från personalen, ett tårtkalas för en 95-årig dam, ett barnbarn som kommer och hälsar på nästan varje dag. Här finns många sidor av saken och det tycker jag är fint.

Det här är dock inte en roman som bara lite sådär i största allmänhet handlar om tillvaron på ett äldreboende. Hemmet är, som ni säkert har förstått av framsidan, om inte annat, en skräckroman. Gradvis låter författaren oss läsare och bokens huvudpersoner förstå att de boende på äldreboendet kanske har verkliga skäl till sin oro och att vanföreställningarna som en del drabbas av kanske är något helt annat. För den som har läst Färjan av samma författare kan jag ju säga att det här är en långt mindre blodig och äcklig bok, men det är ändå en riktigt bra skräckroman, särskilt eftersom den utspelar sig i en så oväntat miljö och eftersom den på ett så smart sätt utnyttjar den inneboende skräcken det i någon mening redan är när någon drabbas av demens.

Hyllningarna har regnat över den här boken och jag sällar mig till hyllningskören. Jag tycker att det här är en riktigt bra bok. Tänk att en skräckroman kan vara så varm och fin och så fylld av fina berättelser om människor och deras inre!

Citerat ur Hemmet

”Joel vill springa härifrån, lämpa av mamma som om hon vore ett hittebarn, men nu kommer avdelningschefen gående på andra sidan glasrutan. Raska steg i foppatofflor, armbågar som rör sig energiskt längs sidorna. Hon vinkar mot dem och Joel vinkar tillbaka, låtsas klia sig om hakan för att kontrollera att den är stilla.

Dörren öppnas och avdelningschefen ler strålande mot dem.

”Välkomna, välkomna”, säger hon med en röst som skulle kunna tillhöra en barnprogramledare. ”Vad roligt att träffa dig, Monika. Jag heter Elisabeth och jag är avdelningschef och medicinskt ansvarig sjuksköterska här.””

Hemmet av Mats Strandberg
Hemmet av Mats Strandberg

Om Mats Strandberg och om Hemmet

Mats Strandberg (född 1976) är en svensk författare som bland annat är känd för fantasytrilogin CirkelnEld och Nyckeln, som han har författat tillsammans med Sara Bergmark Elfgren. Debuterade gjorde han dock redan 2006 med romanen Jaktsäsong och han har skrivit en lång rad relationsromaner och barnböcker. Hemmet är hans senaste roman.  Mats Strandberg har en Facebooksida och twittrar på @matsstrandberg_.

Uppläsare: Johan Ehn.
Utgivningsår: 2017 (första utgåvan, Norstedts), 2017 (den här ljudboksutgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 338 (ca 10 h lyssning).
ISBN: 978-91-1-307395-8, 9789113073934.
Andras röster: HyllanJohannas deckarhörna, Med näsan i en bok, Stories from the city, Vargnatts bokhylla.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

Välkommen till Hemmet. En kuslig berättelse om kärlek, vänskap och den största skräcken av alla: att förlora kontrollen över dig själv.

Joel är tillbaka i småstaden där han växte upp. Han har tvingats bli förälder till sin mamma Monika, som nu ska flytta in på demensboendet Tallskuggan.

På hemmet jobbar Joels barndomsvän Nina. De har inte pratat med varandra sedan tonårens smärtsamma avsked.

Monika blir snabbt sämre när hon flyttat in på avdelning D. Hennes utbrott alltmer våldsamma. Och hon tycks veta saker som hon inte borde känna till. Det är nästan som om något okänt tagit över henne.

Nu förs Joel och Nina åter samman för att rädda Monika och sig själva.”

Färjan

Färjan

Mats Strandbergs första egna bok efter dundersuccén Engelsforstrilogin, som han författade tillsammans med Sara Bergmark Elfgren, är en skräckroman med handlingen förlagd till Finlandsfärjan Baltic Charisma. Miljön känns som ett både roligt och intressant val. Alla har kanske inte själva varit på en Finlandskryssning, men jag tror ändå att de allra flesta har någon slags uppfattning om vad en sådan resa kan innehålla. Fylla, taxfree, halvt bortglömda artister som kör sina gamla slagdängor, svensexor, dansgolv med hits, folk som skrålar i karaokebarer.  En del fördomar har kanske formats av såpor och dokusåpor som gått genom åren (själv hör jag till Rederietgenerationen). Jag vet inte hur rättvist det är att utgå från att finlandskryssningar är som det ofta framställs i TV, men i alla fall. I Strandbergs tappning finns hur som helst flera stereotyper som man kanske föreställer sig roar sig på medelklassiga kryssningar. Här finns tjejkompisarna som är ute efter att festa och ligga. Här finns den medelålders, deppade kvinnan som som nu hoppas på att en tur med Charisma ska få henne att känna sig lite mindre ensam. Här finns också paret där den ena killen pirrigt planerar ett frieri på båten. Här finns också den lilla mamma-pappa-barn-familjen som håller på att rasa samman och där föräldrarna ändå, någonstans, tror och hoppas att resan ska laga det som spruckit i familjen. Boken skildrar också hur personal försöker att hantera passagerarna, som inte sällan är snorfulla. En av huvudpersonerna är också en gammal schlagerstjärna som nu leder karaoke och som behöver dra några linor kokain för att palla med. Två viktiga huvudpersoner är också de två tweenies, Albin och Lo, som är kusiner och en gång i tiden var nära vänner. Nu har Lo flyttat och de har delvis tappat kontakten. Lo har också dragit iväg i utvecklingen och har plockat upp en tonårings jargong och klädstil, medan Albin inte alls har kommit lika långt på väg mot vuxenheten och dessutom är både ensam och osäker och har en helt annan status än sin kusin. När han nu möter Lo på nytt så är det som att träffa en främling och de blir båda osäkra på hur de ska förhålla sig till varandra.

Människorna och relationerna är det bästa i boken, tycker jag. Mats Strandberg är skicklig på att måla upp intressanta och igenkännbara karaktärer och han har fått till en fin bredd av människor i persongalleriet. Det är både roligt, ömsint, tänkvärt och igenkännbart berättat. Boken är dock primärt en skräckroman och, återigen, är valet av miljö klockrent. Det framkommer nämligen snabbt att det finns vampyrer på färjan och i den här slutna miljön, varifrån ingen kan fly, börjar smittan sprida sig. Det finns en hel del rejält äckliga scener och spänningen hålls uppe till slutet.

Jag kan erkänna att varken skräck eller vampyrromaner är riktigt min genre, men i det här fallet så köper jag det rakt av. En spännande och bra bok!

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa en spännande vampyrroman med intressanta karaktärer på kryssning med en Finlandsfärja de inte kan fly från.

Betyg: 3+ taxfreeparfymer av 5.

Färjan - Mats Strandberg

Om Färjan och Mats Strandberg

Mats Strandberg (född 1976) är en svensk författare som kanske är mest känd för fantasytrilogin Cirkeln, Eld och Nyckeln, som han har författat tillsammans med Sara Bergmark Elfgren. Debuterade gjorde han dock redan 2006 med romanen Jaktsäsong. Färjan är hans senaste roman. Just nu pågår manusskrivande för att boken ska kunna filmatiseras. Mats Strandberg twittrar på @matsstrandberg_.

Utgivningsår: 2015 (Norstedts)
Antal sidor: 476.
Andras röster: Bokhora, Dagensbok.com, DN, SvD.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.

Baksidestext

I kväll ska 1 200 förväntansfulla passagerare åka på en kryssning mellan Sverige och Finland. Men det finns något ondskefullt ombord på den här resan. Mitt i natten är färjan plötsligt avskärmad från omvärlden. Det finns ingenstans att fly. Det finns inget sätt att kontakta land. Och du vet inte vem du kan lita på.

Mats Strandberg följer upp succén med Engelsfors-trilogin med en spännande skräckroman. Liksom i Engelsfors blandas det socialrealistiska med det övernaturliga, på en plats som många svenskar har en relation till. Här får vi lära känna både passagerare och personal. Den ensamma gamla kvinnan som söker äventyret. Den avdankade schlagerstjärnan som leder karaokekvällarna. Mannen som tidigare jobbat ombord och nu återvänder för att iscensätta ett spektakulärt frieri. Ordningsvakten som med sina tre kollegor försöker kontrollera det dagliga kaoset ombord. De tolvåriga kusinerna som var bästa vänner innan en familjehemlighet kom emellan dem.

Relationer sätts på prov. Vanliga människor tvingas bli hjältar. Men det som händer den här natten kan också locka fram det värsta i dem. Välkommen ombord på Baltic Charisma.”

Nyckeln

Nyckeln - Mats Strandberg, Sara Bergmark ElfgrenJag fick hem Nyckeln samma dag som den kom ut, men har inte läst den förrän nu. Det beror inte bara på tidsbrist, utan också på faktumet att jag inte velat att den här fantastiska trilogin ska ta slut!

Apokalypsen närmar sig och de kvarvarande medlemmarna i Cirkeln, den grupp med utvalda häxor, som är de enda som kan förhindra jordens undergång, börjar nu få ont om tid för att förbereda sig för sitt uppdrag; ett uppdrag de i mångt och mycket inte vet vad det kommer att gå ut på. Kanske är de inte ens så unika och outbytbara som de tror. De enda de har att förlita sig på är Beskyddarna, som lever i ett slags mellanland mellan livet och döden, och som säger sig kunna se in i framtiden. Men är Beskyddarna verkligen att lita på?

Den avslutande delen i Engelsforstrilogin är en lättläst tegelsten på drygt 800 sidor. Man bara plöjer sidorna; lika mycket för spänningens skull, som för att få läsa om Cirkelmedlemmarna och deras liv. Liksom i tidigare böcker prickar författarna verkligen in hur livet kan vara i gymnasieåldern och de tankar och känslor som kan virvla omkring i den åldern. Det är kärlek, ensamhet, vänskap och olycklig kärlek, om vartannat. De karaktärer man inte känner igen sig i, känner man igen som personer man träffat under sin egen skoltid. Det är på pricken, inte bara livet som tonåring, utan också livet i allmänhet i en liten avfolkningsbygd där alla längtar bort och allt känns futtigt.

För min del spelar det i princip ingen roll att det här främst är en fantasyroman. För mig är det personporträtten och beskrivningen av den gamla bruksorten som verkligen fastnar och där författarna känns särskiljt briljanta. Men självklart finns det stora kvalitéer i själva fantasyberättelsen; berättelsen om att avvärja apokalypsen. Det är inte alltid sådär spännande så att man jagar fram över sidorna tillsammans med karktärerna, även om det verkligen accelererar mot slutet, utan mer frågar man sig vad allt betyder och vad det hela går ut på. Berättelsen ringlar sig fram och följer ingen rak väg. Det finns inga självklarheter i vad som kommer att hända sedan och vad som är den rätta vägen. I takt med att cirkelmedlemmarnas relationer ändras, ändras också förutsättningarna för deras uppdrag. Allt hänger ihop. Allt är snyggt.

Jag tycker att det här är fantastiska böcker, alla 3 plus bonusboken med serier. Berättelser från Engelsfors har jag faktiskt läst om under tiden jag har haft Nyckeln på gång. Den gjorde sig nästan ännu bättre nu, särskilt med alla smygglimtar som sedan får sitt svar i Nyckeln.

Nyckeln är underbar och briljant och en fantastisk avslutade del i trilogin. Kan inte säga så mycket mer än så.

Nyckeln är utgiven av Rabén & Sjögren och du hittar den hos t.ex. Bokus eller Adlibris. Några andra som skrivit om den är DN, Vår bokvärld och Annas bokhörna.

Berättelser från Engelsfors

Berättelser från Engelsfors - Mats Strandberg, Sara Bergmark Elfgren, Kim W Andersson, Karl Johnsson, Lina NeidestamDet är nog fler än jag som spänt väntar på sista delen i Engelsforstrilogin: Nyckeln, som utkommer i höst. När jag läste första delen, Cirkeln, hade jag inga särskilda förväntningar åt något håll. Jag fick boken innan den ens var tryckt, så det rörde sig om ett lösbladssystem som jag bläddrade lite i vid matbordet. Jag hade inte läst några omdömen om boken eller hört något särskilt om den. Ändå blev jag fast direkt. Upplägget är genialt. Engelsforstrilogin är spännande fantasy förlagd vid en svensk bruksort. Ett gäng gymnasieungdomar med helt olika bakgrunder och helt olika verkligheter tvingas att närma sig varandra eftersom det är utvalda att bekämpa något stort och mörkt. Böckerna är på samma gång bra fantasy och insiktsfulla berättelser av hur det kan vara att vara tonåring idag. Uppföljaren, Eld, vågade jag knappt läsa för att jag var rädd för att bli besviken. Den visade sig toppa alla förväntningar. Nu tätnar verkligen spänningen inför upplösningen i den avslutande delen!

Engelsforstrilogin har en stor fanskara och fansidan på Facebook är välbesökt och uppdateras också ofta. Var och varannan dag postas t.ex. fanart, d.v.s. läsarnas bilder med tolkningar av berättelsen. Att författarna nu tillsammans med serietecknarna Kim W Andersson (som har tecknat framsidorna till Cirkeln och Eld), Karl Johnsson (som har tecknat kartan som finns i Eld) och Lina Neidestam har gjort det här seriealbumet känns otroligt kul och nästan som en present till alla fans.

Här finns 8 serier som utspelar sig före Cirkeln eller efter Eld (men innan Nyckeln, såklart). De första utspelar sig under niornas vårbal, när Rebecka och Gustav träffades. Där får läsaren också chans att lära känna Elias lite bättre, vilket säkert många har önskat eftersom han försvann ur handlingen så snabbt i böckerna. Mot slutet blir det också några hintar om vad som kommer att komma…

Berättelser från Engelsfors är en riktigt trevlig liten bok för den som är fast i trilogin. Jag skulle vilja påstå att den förutsätter att man har läst böckerna, faktiskt, men för oss som har gjort det så är boken verkligen godis. Den är fantastiskt snyggt tecknad och på något sätt har tecknarna lyckats pricka in precis hur jag föreställt mig karaktärerna. Färgerna i bilderna är fantastiska och kompositionerna perfekta. Uppslag efter uppslag är en explosion i dramatiska färger och bilderna är fulla av snygga detaljer. Såhär snyggt kan det vara:

Berättelser från Engelsfors, Inlaga(bild: Karl Johnsson)

Nu längtar jag ännu mer efter Nyckeln!

Eld

Innan jag började läsa Eld, del två i Engelsforstrilogin, funderade jag lite på hur författarna, Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren, skulle lyckas följa upp dundersuccén Cirkeln. Obefogad oro! Eld överträffade till och med mina förväntningar.

För den som inte har påbörjat trilogin ännu är det här alltså berättelsen om ett gäng tonårstjejer, bosatta i en typisk bruksort, som trots sina olika bakgrunder och status i klassrummet tvingas närma sig varandra. Tjejerna har fått veta att de är häxor med magiska förmågor och att de är utvalda att bekämpa demoner, som annars kommer att förgöra samhället i en apokalyps.

Det geniala i trilogin är inte fantasyinslagen och spänningen, som i och för sig får en att sträckläsa och längta efter boken när man tvingas lägga den ifrån sig, utan hur väl miljöerna och handlingen passar för att skildra hur det kan vara att vara tonåring i ett litet samhälle, där det är lätt att sticka ut och lätt att längta bort. Att läsa Cirkeln eller Eld är att kasta sig tillbaka till sin egen gymnasietid och, om inte känna igen sig själv, känna igen före detta klasskompisar i bokens karaktärer. Den ambitiösa, som längtar bort, den osäkra, som trycker ned andra för att slå sig fram och få höra till, den ensamma, som gömmer sig i bylsiga tröjor, den som tvingades växa upp för tidigt och bor själv i en soc-lägenhet, den med äldre och ändå en väldigt omogen kille… Alla finns de här. Åh, vad jag gillar bokens karaktärer! Jag älskar att följa dem i deras tonårsvåndor och kärlekstrassel.

Visst märks det att författarnas egna uppfattning och upplevelser av att växa upp i en småstad skiner igenom, ibland på ett lite överdrivet sätt med öde lokaler och allmän futtighet, men jag förlåter det. Brukssamhället Engelsfors är en intressant fond för en fantasyberättelse och det är det greppet som gör att boken står ut från annat i genren.

Helt klart bland det bästa jag har läst i år! Nu längtar jag verkligen efter den avslutande delen i trilogin: Nyckeln, som utkommer nästa år.

Boken finns bland annat hos Bokus och Adlibris.

Cirkeln

Det känns inte riktigt rättvist att jämföra en bok med andra böcker, för det får det att låta som att boken är en efterapning och inte särskilt originell. Ändå kan jag inte låta bli att jämföra den här boken med Rowlings böcker om Harry Potter och jag gör det utan att mena något annat än att den här boken är lika bra. Precis som i Harry Potter-böckerna blandas element från ”vanliga” ungdomsböcker och scener från ”vår” värld med element från något mer övernaturligt och magiskt. Det gör i mina ögon att boken lyfter från att vara en ”vanlig” fantasy till att göra det mer intressant och angeläget.

I huvudrollerna hittar vi ett gäng gymnasieungdomar. De är lika olika varandra som personligheterna i vilken gymnasieklass som helst. Här finns klassens populäraste tjej, klassens plugghäst, som förresten i hemlighet är kär i deras mentor, tjejen som har halkat snett och tar droger, två mobbade och utfrysta personer och deras mobbare samt en tjej som redan har flyttat hemifrån för att hon inte kommer överens med sin mammas nya kille. Det visar sig att just dessa personer, som aldrig skulle ha umgåtts eller kanske ens pratat med varandra i skolan, utgör en grupp som är en del i någonting så stort att de inte kan föreställa sig det. Tillsammans står de framför någonting riktigt mörkt och ont och det är upp till dem att glömma de roller de normalt har i skolan för att istället samarbeta tillsammans.

Det här är en riktigt spännande bok och samtidigt är den fantastiskt insiktsfull och lyckas beröra många av de problem man kan ställas inför och de känslor man kan känna i senare tonåren. Det känns trovärdigt och äkta. Nu läser jag visserligen inte ungdomsböcker så ofta längre, men jag måste ändå säga att det var länge sedan jag läste en bok med så hög igenkänningsfaktor. Precis såhär är det nog faktiskt att vara tonåring idag. Det är genialiskt att tvinga ihop de här personerna, med så totalt olika status i klassrummet, och göra en fantasyberättelse av det. Magin ser jag som en kul krydda. Den gör de välbekanta skolmiljöerna och hemmamiljöerna trots allt mer intressanta och lyfter boken till en högre nivå.

Jag hade möjlighet att läsa boken innan den ens var tryckt och jag hade absolut inga särskilda förväntningar när jag började läsa. Vid det här laget har boken hyllats i både press, på bloggar och i mikrobloggar och jag kan bara stämma in i hyllningskören. Det här är bra! Och jag längtar efter fortsättningen.