Beckomberga: ode till min familj

Beckomberga - Sara StridsbergBeckomberga är min första bekantskap med Sara Stridsberg, en författare jag har velat läsa länge. När jag skriver den här texten har vinnaren till årets Augustpris inte tillkännagivits ännu, men det här är alltså en av de böcker som är nominerade och imorgon, när vinnarna avslöjas, så kanske det också råkar vara just Sara Stridsbergs Beckomberga som fått pris i kategorin Årets skönlitterära bok. Det skulle inte förvåna mig!

Beckomberga är en bok med väldigt fluffig text: kapitlen är korta, ibland bara något stycke långt. Jag brukar älska lätta, koncentrerade texter, där författaren har ansträngt sig för att få ner kärnan i några få, välformulerade meningar, snarare än att flöda ut i långa redogörelser. Samtidigt är det inte helt oproblematiskt med den här sortens texter. Man blir lockad att sträckläsa, för att det är så enkelt att bläddra på och följa med i textens flöde, men det är verkigen inte så boken ska läsas. Den här typen av böcker kräver eftertanke och att man stannar upp och låter texten sjunka in. Jag vet inte om jag hann med detta och kanske är det också texten i sig som tjusar mig mer än berättelsen.

Boken kretsar kring Jackie, vars pappa har blivit intagen på mentalsjukhuset Beckomberga. Hon åker dit och hälsar på. Ofta. Beckomberga är som en egen, sluten, liten värld och den blir allt viktigare för Jackie. Även när hennes pappa är förflyttad till andra ställen så återvänder hon dit. Berättelsen om Jackies uppväxt varvas också med en nutida Jackie, som själv är förälder. Kontakten med pappan har inte varit tät sedan Jackie själv blev vuxen, men nu hör han av sig igen, rastlöst, ensamt, längtandes bort. Det är väldigt gripande att läsa om Jackie och man anar hur hon vill bli älskad av hennes pappa, medan pappan i sin sjukdom är så självupptagen att det inte fungerar på det sättet.

Också hjärtskärande är en liten sidohistoria om en man som levt hela sitt liv på Beckomberga och som nu ska ut på andra sidan. Institutionerna ska bort och de boende på landets mentalsjukhus ska klara sig själva. Det är uppenbart att det inte kan gå väl.

Boken är full av oundvikliga sorgligheter och det finns många fina och intressanta karaktärer, vars livsöden verkligen är gripande. Kanske når det dock inte riktigt ändra fram hos mig eftersom en hel del måste fyllas i själv mellan raderna. Jag borde ha läst långsammare, låtit det ta mer tid.

Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är GP, Annika Koldenius och dagensbok.com.