The Importance of Being Earnest

Det är inte så ofta jag läser dramatik, men nu har jag läst Wildes härliga komedi The Importance of Being Earnest. Wilde är på sätt och vis nästan mer känd för de bevingade uttryck som han har lämnat efter sig, än för sina verk. Åtminstone är det nog fler som har läst citat från Wilde än som har läst hans böcker eller pjäser. Läser man dem märker man dock att hans fyndiga sätt att formulera sig återfinns i verken. The Importance of Being Earnest kan jag tycka är lite överdriven, men ändå väldigt underhållande och otroligt charmig!

Titeln på den här pjäsen är verkligen klockren. Huvudpersonen är en man som lever dubbelliv. På landet kallar han sig vid sitt riktiga namn, Jack, och lever ett ordningssamt liv tillsammans med en ung tjej, Cecily, som han är förmyndare åt, men på helgerna åker han in till stan under förevändningen att se till sin slarver till bror, Ernest. Där lever han om under detta namn och där har han också träffat en kvinna, som han vill fria till, men som han inte har vågat avslöja sin riktiga identitet för. Allting blir väldigt rörigt när denna kvinna kommer på ett oanmält besök till hans ställe på landet, samtidigt som en av Jacks/Ernests vänner åker dit för att träffa Cecily och påstår sig vara Jacks bror Ernest.

Det är lite överdrivet, såklart, men också roligt och med många fyndiga repliker. Naturligtvis varar ärlighet längst, men saningen kan också vara en nog så stor överraskning. Det här är det bästa jag har läst hittills av Wilde!

Vill man inte läsa boken finns den i en helt okej filmatisering från 2002. På svenska har filmen, liksom boken, faktiskt, den obegripliga titeln Mister Ernest, en titel som helt har tappat bort hela ordleken med namnet Ernest och ordet Earnest. Ibland blir översättningar riktigt tokiga, kan jag tycka.

Spöket på Canterville

I samma bok som Dorian Grays porträtt finns den här lilla berättelsen om ett spöke, som kränkande nog inte längre kan skrämma människorna på slottet där han spökar. Det känns lite lustigt att just den här novellen, eller vad man ska kalla den, finns i samma bok som den allvarliga berättelsen om Dorians själsliga förfall. Spöket på Canterville är nämligen inte alls en bok i samma anda som Dorian Grays porträtt. Nej, det här är faktiskt en riktig rolig och ganska söt berättelse.

Roligast är att Wilde, precis som i Dorian Grays porträtt, inte kan låta bli att driva med amerikanerna. Folket som flyttar in i slottet Canterville är nämligen amerikaner och de försöker bl.a. att lösa spökproblemet genom att erbjuda spöket olja till kedjorna för att de ska slippa oljuden om natten.

Inte en speciellt läskig bok, men väldigt gullig!

Dorian Grays porträtt

När den unga och undersköna Dorian har fått sitt porträtt avmålat slås han av sin skönhet och önskar att han för alltid skulle vara lika ung och vacker. Hans önskan uppfylls och Dorian fortsätter att visa upp samma oskuldsfulla och vackra anlete trots att tiden går.

Dorian blir hänsynslös, egoistisk och med sin naiva syn på vikten av skönhet förstår han inte att visa känslor när hemskheter inträffar runt omkring honom. Hans liv börjar fördärvas och han skaffar sig många ovänner och begår ett fruktansvärt brott, men är fortfarande lika vacker och omärkt av tiden. Vad som förfaller i hans ställe är porträttet, som får ett grymt och otäckt utseende. Dorian skräms över porträttet, som speglar hans själ, och han blir livrädd för att någon ska se porträttet och förstå vilka hemligheter han döljer.

Den här klassikern är en ganska otäck historia om vad som kan hända om man tappar all mänsklighet. Den är också en intressant bok om skönhetens makt. Inte nog med att Dorian inte vågar åldras, det är också så att hans skönhet får människor att dras till honom och bli beroende av honom. Hans vackra yttre lurar andra att tro att han är den bästa av alla människor. Skönhet är ett ganska centralt ämne i boken och moralen är lätt att hitta. Dorian får inte ut mycket av att behålla sin ungdom när hans själ ruttnar och bokens slut är därför inte så förvånande.

Boken innehåller väldigt mycket intressant och framför allt finns det en vän till Dorian som säger mycket, stundvis provocerande, saker, som man kan fundera lite över. Ändå känns boken emellanåt ganska seg. Jag läste boken som en del av arbetet om 1900-taleslitteraturen på litteraturhistorian i skolan. Det känns konstigt att boken räknas in till 1900-talet eftersom den för det första skrevs tidigare och dessutom känns naturalistisk. Hela boken är en enda studie i vad som kan hända med människor som har ”sålt sin själ” och språket, med ibland tröttsamt långa beskrivningar, känns också naturalistiskt. Inget ont om naturalismen, men efter att ha läst såväl Madame Bovary som Thérèse Raquin känner jag mig sugen på att för en gångs skull läsa något annat i skolan.