Bokens författare/redaktör: Yates, Richard

Easter Parade

Postat av
Svara

Jag är verkligen glad att Revolutionary Road filmatiserades här om året, för annars hade Richard Yates mästerliga roman, med samma namn, aldrig återutgivits och då hade jag troligast aldrig läst den! Nu har jag läst ytterligare en av hans böcker, Easter Parade, som lägligt nog har givits ut på nytt den också. Yates anses allmänt vara en författare som fick oförtjänt lite uppmärksamhet medan han levde och var verksam som författare. Först nu tycks folk verkligen förstå hans verk. Var han före sin tid? Jag vet faktiskt inte!

Jag älskar hur som helst hans berättande. Yates har en sällsynt förmåga att tränga sig in i sina karaktärer och berätta om deras drömmar och förhoppningar. Han berättar så himla fint om människor som lever alldeles vanliga liv, där de utåt sett kan hålla uppe sina fasader, och kanske till och med tjäna som förebilder, men som egentligen känner sig ensamma och har förlorat siktet på de mål de en gång hade med sina liv.

I Easter Parade berättar Yates om systrarna Emily och Sarah. Sarah är den som gifter sig tidigt och blir hemmafru, medan Emily är den som aldrig hittar någon att dela sitt liv med. Hon träffar flera olika män, men förlorar dem allihop, tills hon plötsligt finner att hon har passerat 50-strecket och att systersönerna ser henne som en ”frigjord” och ”självständig” kvinna, som om hennes ensamhet vore ett frivilligt val och inte ett konsekvens av att de män hon träffar vandrar vidare till andra eller försvinner av andra anledningar. På sitt sätt bär Sarah också på grusade drömmar. Livet som hemmafru medger inte den karriär som hon kanske hade velat haft och hennes drömmar om att få jobba med att skriva leder inte till någonting, liksom att äktenskapet mest utvecklar sig till en sorglig plikt, där hon ständigt utstår misshandel.

De båda systrarna hör sällan av sig till varandra och träffar ännu mer sällan sin stackars mor, som sedan länge vårdas på sjukhus, bland annat på grund av psykiska besvär. Deras liv rullar på, på var sitt håll, och när de väl hörs och ses är det med skuldkänslor över att inte kunna göra något för den andres situation eller för sig själva.

Det är sällan en munter läsning, men faktum är att Yates sätt att berätta i sig kan vara ganska uppmuntrande och roligt. Han hittar så fenomenala formuleringar och kan så exakt slå huvudet på spiken när han målar upp sina scener. Ibland blir det faktiskt roligt, i all misär. Jag tycker också att han rundar av med ett fint slut, som varken vänder upp och ned på boken eller förmedlar en stor hopplöshet. Den slutar med samma stämning som boken egentligen håller hela tiden, och som Revolutionary Road också håller; kanske är livet inte mer än såhär, men kanske är det heller inte dåligt?

Revolutionary Road

Postat av
2

Det är 50-tal och Revolutionary Road heter en idyllisk gata i en fint medelklassområde i ett samhälle i USA. Gatan befolkas av fina små familjer som går på middagsbjudningar hos varandra, pysslar i trädgården och låter sina barn springa omkring ute och leka med varandra. Tittar man in i de små hemmen ser man dock något annat än den polerade yta som visas upp. Här finns mannen, som i hemlighet suktar efter grannfrun och drömmer om och försöker att hitta tillfället då han ska kunna ta steget att inleda en affär med henne. Här finns det äldre paret, som försöker att mörka att deras fantastiska son, den bildade matematikläraren, är institutionaliserad på ett mentalsjukhus. Och så är det Frank och April Wheeler, bokens huvudpersoner.

Utåt sett är de ett förtjusande och trevligt par, men innerst inne känner de att livet saknar sin mening. Frank avskyr sitt urtrista jobb och ägnar den mesta arbetstiden åt att skjuta allt arbete framför sig och att flörta med kontorets söta, unga kvinnor, som han inte sällan är otrogen med. April är en rastlös själ som inte gör annat än att längta bort från detta småstadsliv med dess trista människor och futtigheter. När hon kläcker idén att hon och Frank ska ta sina barn och flytta till Europa föds en helt ny motivation hos dem båda. Nu väcks drömmar om att säga upp sig, finna sig själv, göra något som betyder något.

Det är en högst berörande bok om drömmar, förhoppningar och misslyckanden. Den är inte helt olika många av Gardells böcker, där han tar upp ämnen som ensamhet, utanförskap och att hålla uppe en prydlig fasad, och Yates lyckas verkligen måla upp en trovärdig berättelse, som är lätt att dras med i. Språket är enkelt, men väldigt uttrycksfullt och fullt av roliga och påhittiga metaforer. Han lyckas exakt fånga stämningarna, karaktärerna och miljöerna och förmedla den växande känslan av hopplöshet och katastrof. Det är dock ingen domedagsbok, utan ger att visst hopp, även om den tydligt visar att livet inte alltid blir som man tänkt sig och att problem och svårigheter sällan går att fly från.

Jag tycker att det här är en underbar liten bok och det finns mycket i den som man kan lyfta ut och begrunda för sig. Läs bara detta:

Vår förmåga att mäta och fördela tiden erbjuder en nästan outsinlig källa till tröst.

”Synkronisera klockorna på noll sexhundra”, säger infanterikaptenen, och var och en av hans hukande löjtnanter finner en frist från skräcken när de för de två små visarna i lodrät linje medan tonvis av tung arterllerield fladdrar över himlen: den prosaiska, vardagliga urtavlan har, om än tillfälligt, återställt en illusion av personlig kontroll. Bra, intygar den och blickar nådigt upp mellan hårstråna och blodådrorna på varje ohyggligt sårbar handled; utmärkt: än så länge inträffar allt på utsatt tid.