Easter Parade

Jag är verkligen glad att Revolutionary Road filmatiserades här om året, för annars hade Richard Yates mästerliga roman, med samma namn, aldrig återutgivits och då hade jag troligast aldrig läst den! Nu har jag läst ytterligare en av hans böcker, Easter Parade, som lägligt nog har givits ut på nytt den också. Yates anses allmänt vara en författare som fick oförtjänt lite uppmärksamhet medan han levde och var verksam som författare. Först nu tycks folk verkligen förstå hans verk. Var han före sin tid? Jag vet faktiskt inte!

Jag älskar hur som helst hans berättande. Yates har en sällsynt förmåga att tränga sig in i sina karaktärer och berätta om deras drömmar och förhoppningar. Han berättar så himla fint om människor som lever alldeles vanliga liv, där de utåt sett kan hålla uppe sina fasader, och kanske till och med tjäna som förebilder, men som egentligen känner sig ensamma och har förlorat siktet på de mål de en gång hade med sina liv.

I Easter Parade berättar Yates om systrarna Emily och Sarah. Sarah är den som gifter sig tidigt och blir hemmafru, medan Emily är den som aldrig hittar någon att dela sitt liv med. Hon träffar flera olika män, men förlorar dem allihop, tills hon plötsligt finner att hon har passerat 50-strecket och att systersönerna ser henne som en ”frigjord” och ”självständig” kvinna, som om hennes ensamhet vore ett frivilligt val och inte ett konsekvens av att de män hon träffar vandrar vidare till andra eller försvinner av andra anledningar. På sitt sätt bär Sarah också på grusade drömmar. Livet som hemmafru medger inte den karriär som hon kanske hade velat haft och hennes drömmar om att få jobba med att skriva leder inte till någonting, liksom att äktenskapet mest utvecklar sig till en sorglig plikt, där hon ständigt utstår misshandel.

De båda systrarna hör sällan av sig till varandra och träffar ännu mer sällan sin stackars mor, som sedan länge vårdas på sjukhus, bland annat på grund av psykiska besvär. Deras liv rullar på, på var sitt håll, och när de väl hörs och ses är det med skuldkänslor över att inte kunna göra något för den andres situation eller för sig själva.

Det är sällan en munter läsning, men faktum är att Yates sätt att berätta i sig kan vara ganska uppmuntrande och roligt. Han hittar så fenomenala formuleringar och kan så exakt slå huvudet på spiken när han målar upp sina scener. Ibland blir det faktiskt roligt, i all misär. Jag tycker också att han rundar av med ett fint slut, som varken vänder upp och ned på boken eller förmedlar en stor hopplöshet. Den slutar med samma stämning som boken egentligen håller hela tiden, och som Revolutionary Road också håller; kanske är livet inte mer än såhär, men kanske är det heller inte dåligt?

Ett svar på “Easter Parade”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.