Oneiron: en fantasi om sekunderna efter döden

Oneiron av Laura Lindstedt är en bok om sju kvinnor, med helt olika erfarenheter av livet (och döden), och som möts i ett tillstånd efter det här livet. Betyg: 2 röda peruker av 5.

Oneiron av Laura Lindstedt
Oneiron av Laura Lindstedt

I Oneiron möts sju kvinnor i ett tillstånd efter döden. De kommer från helt olika hörn av världen och med helt olika erfarenheter med sig i bagaget. Varför de plötsligt möts är oklart, liksom vad som kommer att hända sedan. På deras nya plats och i deras nya tillstånd blir det naturligt att börja berätta om livet och döden.

Läsaren får möta senegalesiska Maimuna, som drömmer om att bli modell, men som hamnar mitt i ett gisslandrama innan livet plötsligt tar slut, och den rika fransyskan Nina, vars liv hastigt tar slut mitt under hennes tvilling-graviditet. Läsaren får också möta den cancersjuka holländskan Wlbgis, den hjärttransplanterade brasilianskan Rosa Imaculada, den alkoholiserade ryskan Polina och tyskan Ulrike, vars liv plötsligt tar slut när hon är på väg hem från sitt jobb. Framför allt får läsaren höra konstnären Shlomiths berättelse. Shlomith utforskar den judiska kulturen i sin konst, men det som framför allt väcker känslor hos hennes publik är hennes grepp att koppla judisk kultur till ätstörningar. Shlomith lider själv av grav anorexi och har tagit sig till den yttersta svältdödsgränsen inför ett framträdande som hon planerar att göra.

Kvinnorna i boken ges inte ett lika stort utrymme. Det är klart flest sidor, ja, långa hela avsnitt, som ägnas åt Shlomith – och visst finns det mycket i hennes berättelse som är provocerande, tankeväckande, berörande och som talar för att hennes berättelse ska få mycket plats. Först störde det mig dock att så stort fokus riktades mot just en av sju intressanta kvinnor, men efter hand förstod jag att det såklart är ett medvetet grepp och att boken inte är tänkt att berätta sju berättelser utan att den är tänkt att berätta om just Shlomith, anorexi och judisk kultur.

Mitt största problemet är att jag hellre hade läst den andra boken, den om sju kvinnor som möts efter döden. Bokens bästa del är i mitt tycke slutet, där allt vävs ihop och läsaren får veta på vilket sätt de här kvinnorna egentligen dog. Det var fint att få läsa om deras liv och tankar som de hade när allt plötsligt rycktes bort och de landade på en ny plats. Bakom sig lämnade de den värld som vi känner, men också en värld där livet pågår och saker får ett efterspel. Jag hade gärna läst mer om detta. En del av kvinnorna i boken minns rent av inte vad som egentligen hände i deras dödsögonblick eller vad de utsattes för. I en del fall lämnar de just ingenting efter sig, men i andra fall blir det stora tomrum, sorgearbeten eller till och med rättegångar.

Man kan inte kritisera en författare för att ha skrivit ”fel” bok, men här får jag väl konstatera att jag tycker att Oneiron var en på tok för lång bok och en bok med en hel del lite väl pretentiösa inslag och att det här gjorde att den inte direkt föll mig i smaken. Sedan är Oneiron helt klart kryddad med inslag som jag tyckte var helt briljanta, men de vägde tyvärr inte upp. Jag verkar för övrigt vara i princip ensam om att vara tveksam till den här boken, för den faktiskt hyllats unisont av kritiker. Men jag tyckte alltså att den bara var ”sådär”. Tyvärr.

Oneiron av Laura Lindstedt
Oneiron av Laura Lindstedt

Oneiron

Originalets titel: Oneiron (finska).
Översättare: Camilla Frostell.
Utgivningsår: 2015 (första finska utgåvan), 2017 (första svenska utgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 444.
ISBN: 978-91-1-307432-0.

Laura Lindstedt

Laura Lindstedt (född 1976) är en finsk författare och doktorand. Hon debuterade 2007 med romanen Sakset (Saxen) och har därefter kommit ut med romanen Oneiron, som har gjort succé både i hemlandet och utomlands. Oneiron belönades med Finlandiapriset 2015 och blev också nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2017.

Förlagets beskrivning

”Sju kvinnor från olika kulturer, med olika språk, är församlade i ett vitt tillstånd, ett utrymme som saknar gränser. Tiden är sekunderna efter döden. Men tiden är samtidigt satt ur spel; de sju kvinnorna får berätta sina livs historier och för en gångs skull är de fria från alla band, inte minst de patriarkala. Så utvecklas romanen till en samling självporträtt, ett litterärt mästerverk, under feministiska förtecken.

Lindstedts fantasi om sekunderna efter döden drar läsaren in i ett vitt mellantillstånd där tid och plats inte existerar längre. Detta okända mellan livet och döden utgör Oneirons avskalade scen som äntras av sju kvinnor. Så småningom slocknar deras fysiska behov: de känner inte längre hunger, de behöver inte ens andas. Kvinnorna kommer från olika hörn av världen: Polina är rysk bokförare, Rosa Imaculada brasiliansk hjärttransplantationspatient och Nina en fransk dam som väntar tvillingar. Holländska Wlbgis har cancer och Maimuna från Senegal drömmer om att bli modell. Den yngsta är österrikiska Ulrike. Sällskapets centralfigur är Shlomith, amerikansk-judisk performanskonstnär, vars anorektiska kulturella upptäcktsfärd tänjer Oneirons kroppslighetstema till det yttersta.”

Sfinx

Sfinx - Christine FalkenlandSfinx är min första bekanskap med Chrstine Falkenland, som just nu är aktuell med romanen Spjärna mot udden. Det är en lite lustig titel, tycker jag, för det är svårt att förstå vad den betyder. Men på sätt och vis så ges det en förklaring i Sfinx, för formuleringen finns även där.

”Vad vill ni mig egentligen? Vad skall ni med mig till? Ta spjärn mot mig, som mot en udd. Vi är i så fall en treudd. Vi är en Legion, fastän många. Vi har hållit oss stilla i alla dessa år, fångna av det förflutna. Men nu rister vi i kedjorna. Vi vill hem, till mig, nej, vi längtar från mig till dig.”

Det är bokens huvudperson som skriver detta i texter som hon formulerar som brev till ungdomskärlekens fru. Hela boken består av dessa brev, där huvudpersonen  tecknar en ganska eländig tillvaro. Hon är ensamstående mamma till en dotter och med henne har hon flyttat till ett kvarter där hon egentligen inte riktigt har råd att bo. Hon är konstnär, men inte speciellt framgångsrik. Mycket av hennes energi går åt till att späka sig och träna hårt för att få en smal kropp. Det anas att hon har ätstörningar och att hon inte orkar ta hand om sin dotter riktigt. Kanske som en verklighetsflykt söker hon sig mot ungdomskärlekens hus, där han bor i, vad som tycks vara, rikedom och lycka med en elegant fru. De brev hon skriver dryper av svartsjuka och av bitterhet över allt som varit; den relation de en gång hade och som faktiskt inte var särskilt bra.

Falkenland lyckas verkligen skildra den mörka tillvaron. Samtidigt har jag svårt att förstå. Varför kommer just det här med ungdomskärleken upp nu? Och det blir också lite tradigt. Trots att boken är kort, så känns den faktiskt enformig. Det kommer brev på brev på brev med ungefär samma innehåll och även om texten är i stor stil och det därför går snabbt att bläddra sig igenom boken, så inser man att det egentligen är en bok som kräver tid. Det känns som att mycket finns bakom formuleringarna. Uddar att ta spjärn mot, men också andra svårförstådda liknelser.

Jag är kluven till den här boken. Visst är det en gripande berättelse, för Falkenland kan verkligen måla upp den här ångestfyllda kvinnan. Man både känner med henne och äcklas; blir lite skrämd av allt mörker. Samtidigt: boken är lite för krävande för min smak. Det är för invecklat och för enformigt för mig.

Du kan hitta boken hos t.ex. Bokus eller Adlibris. Några andra som skrivit om den är DN, Bokstugan och Dagensbok.com.

Hungerflickan: en berättelse om matmissbruk, ensamhet och pappalängtan

Hungerflickan är den andra boken av Hillevi Wahls två böcker baserade på hennes egna uppväxt. Huvudpersonen har dock fått namnet Irmeli. När boken tar sin början är hon tonåring och precis på väg att åka på utbytesår i USA. I Sverige lämnar hon sin alkoholiserade pappa, men med sig tar hon sitt egna missbruk: mat. Maten är tröst och maten är ångest. I USA kommer hon på knepet för att kunna tröstäta: att kräkas. Hon spenderar många ångestfyllda nätter i värdfamiljens badrum: kräkandes och hysteriskt städandes.

En smal kropp framstår som en lösning på många problem, men inte ens när hon har fått den smala kropp hon längtat efter han hon komma ur den ensamhet hon ändå känner. Hon söker tröst hos man efter man – någon är missbrukare, någon är 40+ och nyss frånskild. Ingen stannar särskilt länge.

Det är en gripande uppväxtskildring: öppen och ärlig. Ingenting är sminkat eller dolt. Jag tycker att det är bokens styrka och svaghet på samma gång. På samma gång som den berättar inifrån hur det kan vara att leva med de här problemen så blir det ibland lite för mycket för mig som läsare. Tacksam är jag i alla fall för slutorden och att boken knyts ihop med positiva ord och en tydlig bild av att det går att ta sig ut på andra sidan. Jag tror inte att den som är där själv kan bli hjälpt av boken, men vilken tonåring som helst kan nog behöva bli påmind om att det alltid vänder de gånger det känns svårt.

The Best Little Girl in the World

13-åriga Francesca är den perfekta och duktiga dottern i familjen. Storasystern har alltid ställt till bråk, men Francesca gör inte mycket väsen av sig. Hon försöker att bli sedd och få uppmärksamhet, men lyckas inte riktigt.

Fritiden ägnar hon åt att dansa balett. Hon ser upp till balettläraren som är vacker och perfekt. Det börjar som ett försök att bli lite mer lik dansläraren, men urartar och utvecklas till en livsfarlig sjukdom: Francesca faller offer för anorexia nervosa.

Det här är en ganska rå och otäckt realistisk berättelse om en flicka som nästan svälter sig själv till döds. Liksom Evelyn Spöke, som också handlar om ätstörningar, är det här en bok som både ger mig mer förståelse och mer oförståelse. På ett sätt har jag efter att ha läst boken fått en bra inblick i vad anorexia är, men sjukdomen ter sig fortfarande lika obegriplig och skrämmande som tidigare.

Vad jag tycker är lite extra bra med den här gripande och fantastiska boken är att den belyser de anledningar som kan ligga bakom den här sjukdomen. Andra gånger får man mest höra att det är de sjuka skönhetsidealen och modeindustrin som är boven i dramat, men i den här boken är det egentligen helt andra saker som ligger till grund för anorexin. Det känns bra att det finns en bok där det framkommer att anorexi egentligen kanske inte har något med utseendet att göra utan är en ganska komplex psykisk sjukdom.

Kort sagt är det här en bok jag rekommenderar varmt. Den är trovärdig och fantastisk. Läs den! Författaren är psykolog och jobbar med personer som lider av anorexia, så det här är en bok av en person som verkligen vet vad han snackar om.

Evelyn spöke

Evelyn är 18 år och ska börja det sista året på gymnasiet. Hon har haft en del tuffa år, kantade av ätstörningar, men är inställd på att verkligen klara av det sista skolåret. Under sommaren har hon ökat en del i vikt och hon väger nu 55 kg. Evelyn får panik: så mycket kan man ju inte väga! I spegeln ser hon hur tjock och fläskig hon är.

Det här är Evelyns ångestfyllda dagbok, där hon skriver precis vad hon tänker och känner. Oftast gör hon tabeller där hon utförligt skriver upp precis hur många kalorier det är i maten hon äter. Äter hon, i sina ögon, för mycket får hon ångest. Hon vill gå ner i vikt och bli lika smal som alla andra och resultaten vill hon ha nu. Hon bill bli smal nu!

Hennes självsvält leder givetvis till stora problem, bl.a. yrsel, frysningar och orkeslöshet. Hon orkar inte ens träffa sina vänner och än mindre orkar hon att gå i skolan.

Det här är en bok fylld med ångest och smärta. Den berör och stör med sina äkta beskrivningar av Evelyns känslor. Ändå har jag otroligt svårt att förstå hur man kan svälta sig själv. Jag plågade mig igenom den här boken! Hur som helst har den kanske gett mig en liten inblick i vilket helvete det kan vara att leva med ätstörningar.

Det här är en bok som jag verkligen rekommenderar. Har man inte lidit av sjukdomen själv kan man nog inte förstå, men jag tror ändå att den här boken kan ge en ganska bra bild av vad anorexia handlar om. Boken lär förresten vara självbiografisk, vilket inte förvånar mig det minsta eftersom jag inte tror att man kan skriva en sådan här bok annars.

… Och bli ett vackert lik: roman

... Och bli ett vackert lik - Maria HedeEvelyn spöke handlar om Evelyn, som lider av ätstörningar. Trodde man att Evelyn skulle bli frisk och glad i slutet av bok nummer ett trodde man fel. Det här är den fristående fortsättningen på boken om Evelyn och det visar sig snabbt att Evelyns liv inte alls är så enkelt.

Hon har visserligen blivit fri från sina ätstörningar, men lider nu istället av panikångest och agorafobi/torgskräck. Detta är anledningen till en massa problem, t.ex. klarar hon inte av något så ”enkelt” som att gå och handla eftersom hon kan få panik av att vara på ställen där det är mycket folk.

Efter ett tag upptäcker hon att hon kan döva ångesten och paniken genom att äta lugnande tabletter i olika kombinationer – gärna tillsammans med alkohol. Att få tag på tabletter är lättare än vad hon trott. Duktig på att manipulera ringer hon runt till olika läkare, som alla tror att de är Evelyns enda läkare, och får sina mediciner utskrivna.

Detta är början på ett farligt tablettmissbruk och Evelyn blir så småningom alkoholiserad. Det som till en början kändes befriande och härligt blir mest jobbigt.

Det här är en ångestfylld berättelse om en tjej på glid. Den känns nästan självupplevd och alldeles äkta, samtidigt som många av personerna i boken känns lite överdrivna och klyschiga. Vad jag inte gillar med boken är att den är för lång och till mycket stor del består av enformiga dialoger. Jag tycker att boken gott och väl hade kunnat kortats ned rejält utan att bli dålig. Trots detta är det här en läsvärd och intressant bok om missbruk.