Kungsgården: Ett äventyr i bronsålder

Kungsgården av Monika Häägg är den fjärde och sista delen i böckerna om Fry – spännande böcker om en ung bronsålderskvinna med magiska krafter. Betyg: 4 duvor av 5.

Kungsgården av Monika Häägg
Kungsgården av Monika Häägg

Det har hunnit gå några år sedan jag läste de första tre delarna i Monika Hääggs kvartett om solbarnet Fry och hennes liv på bronsåldern. Jag kan inte riktigt förstå hur så mycket har kunnat komma emellan att jag har väntat i flera år på att få upplösningen till den här berättelsen, men det är i alla fall vad som har hänt. Jag tog mig alltså an den här boken utan att ha storyn färskt i minnet, men faktum är att det inte spelade så jättestor roll, för som läsare kastas man rakt in i handlingen och det är spännande från sidan ett.

Fry är ung kvinna som genom sina band till Solgudinnan också har övernaturliga förmågor och är en person som människor ser upp till och respekterar. Efter att Kungsgården, hennes forna hem, har blivit anfallet så lever hon dock gömd i skogen och byborna som har blivit kvar hålls i skräck. Det finns nu krafter som vill locka Fry tillbaka för egen vinning, men hon håller sig skickligt undan och har medhjälpare som lojalt skyddar henne och hennes gömslen. Till slut hotas det med ett stort, grymt människooffer för att få Fry att återvända och överlämna sig.

Jag tyckte som sagt att Kungsgården var en riktigt spännande bok – tempot är högt och lockar till vidare läsning. Sedan är det naturligtvis en bok med övernaturliga och andra fantasifulla inslag, men boken ger ändå en fläkt av hur liv och samhällen kunde se ut på bronsåldern, vilket är extra kul. Böckerna om Fry rör sig för övrigt i områden i Halmstadstrakten där det gjorts många arkeologiska fynd som visar på att människor bodde där under den tiden och det känns också som en intressant krydda.

Kungsgården och de andra böckerna om Fry är egenutgivna, vilket säkert avskräcker en hel del läsare, som hellre går på böcker med dyrt utseende och som finns på bästa plats i bokhandlarnas hyllor. Jag har själv läst en hel del egenutgivet och har sällan blivit imponerad, men böckerna om Fry är verkligen välskrivna och känns lika genomarbetade som vilken bok som helst som getts ut av stora förlag. Den som uppskattar historiska (ungdoms)romaner har definitivt anledning att läsa de här böckerna, som på ett fint sätt väver ihop svensk fornhistoria med fantasy och en berättelse om en ung stark kvinna.

Citerat ur Kungsgården

”Fry betraktar Hirds gestalt. Grå och ihopsjunken sitter Hird och blickar håglöst ut över Nissans vatten. En lång stund har Fry stått på andra sidan ån, väl gömd bakom några stora vedlavar. Hon har sett när Hird sakta vandrat nedför backen och hjärtat har klappat fortare när Solgudinnans tjänare återigen är i hennes närhet. Hird som hon älskat ända sedan barndomen. Hon som alltid hade ett vänligt ord eller leende över till det fattiga hittebarnet. Hird som kunde lyssna på hennes tankar.

Varför är Hird så förändrad? Varför vänder hon ryggen till människorna i bygden? Varför går hon i Aldurs ledband?”

Kungsgården av Monika Häägg
Kungsgården av Monika Häägg

Om Monika Häägg och om Kungsgården

Monika Häägg är en svensk författare, teaterpedagog och sångerska, som främst har skrivit ungdomsböcker, däribland böckerna om Fry, som är en serie böcker som utspelar sig i bronsåldern. Monika Häägg har en hemsida.

Utgivnngsår: 2011 (första svenska utgåvan, Monkaland).
Antal sidor: 202.
Läs även: De övriga delarna i serien om Fry: Solbarnet, Månguden, Isvintern.
ISBN: 978-91-978790-1-9.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus eller CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

”Kungsgården är en historisk äventyrsroman som handlar om flickan Fry som är ett Solbarn och utvald av Solgudinnan. Efter att Kungsgården blivit anfallen av kungen i Kivik har Solgudinnans tjänare Hird blivit förd till Aldurs gård vid Holma. Fry har flytt tillsammans med Mångudens tjänare Ulv och lever nu i skogarna vid Virse. Aldur håller bygden i skräck. Många har blivit offrade. Kungsgården är den spännande fortsättningen på Solbarnet, Månguden och Isvintern. Boken utspelar sig under bronsålderstid i Halmstad och södra Halland. Kungsgården är fjärde och avslutande delen i bokserien: Böckerna om Fry.”

Isvintern: ett äventyr i bronsålder

Berättelsen om Fry fortsätter! Den tredje boken, Isvintern, börjar väldigt spännande med att Fry jagas av vargar och är nära att frysa ihjäl, men som tur är blir hon räddad av Tore, en okänd man som plötsligt dyker upp på Kungsgården, där Fry bor. Tacksamheten mot Tore är såklart stor och framför allt Hird, Solgudinnans tjänare och Frys lärare, imponeras stort. Tore stannar hos dem och är uppskattad på gården, men det finns också de som har sina tvivel och undrar vad Tore egentligen vill. Ulv, Mångudens tjänare, är särskilt misstänksam och även Fry börjar förstå att allt inte är som det ska och att Tore kanske vill dem illa.

Boken är en spännande ungdomsbok som utspelar sig under bronsålder. Som yngre var jag särskilt förtjust i historiska barn- och ungdomsböcker och den här kan jag fortfarande läsa med god behållning. I Isvintern vävs både spänning, kärlek och historia ihop på ett fint sätt. Berättelsen slutar inte i Isvintern, utan fortsätter i fjärde boken, Kungsgården, och det kan dock kanske ses lite som en nackdel.

Lite nytt i hyllan

Igår damp det ned två recensionsexemplar i brevlådan (den ena, den tunnare av dem(!), var jag i och för sig tvungen att hämta ut på postutlämningen av någon anledning). Spännande! Den ena är en fortsättning på böckerna om Fry och den andra är ytterligare en bok i förlaget 2244:s utgivning. Jag är väldigt nyfiken på Livet börjar på fredag av Ioana Pârvulescu. Om du är nyfiken över vad jag tyckte om 2244:s första utgivna bok, Bastarden från Istanbul, så skrev jag om den här om dagen. 🙂

 

Månguden: ett äventyr i bronsålder

Månguden är den andra boken om den föräldralösa flickan Fry, som lever i trakterna runt Halland under Bronsåldern. I den tidigare boken, Solbarnet, blev hennes kontakt med de starka krafterna från Solgudinnan kända och hon kunde lämna de dåliga förhållanden som hon levt under och togs istället upp i gudinnelära.

I den här boken fortsätter hennes äventyr, som den här gången handlar om människor som försvinner och tvingas arbeta som slavar. En av de som försvinner är Frys läromästare, Hird, som leder offerceremonierna för att ära Solgudinnan. Folket kan nu oroa sig över att Månguden ska ta över och att Solgudinnans kraft ska vändas mot dem. Fry själv blir själv bortjagad från sin gudinnelära när Hird är borta.

Det är en lättläst, spännande och trevlig bok! När jag läser den som vuxen kan jag såklart finna den lite väl enkel, men jag vet att jag hade gillat den som yngre, för den här typen av böcker som utspelar sig i intressanta historiska miljöer tyckte jag verkligen om.

Ny bok!

Här om dagen fick jag hem den andra delen av böckerna om bronsåldersflickan Fry. Jag läste ju Solbarnet ganska nyligt (del 1). Det är skönt med barn- och ungdomsböcker att de i allmänhet är korta och lättlästa. Jag har redan läst ut Månguden, faktiskt. Skriver om den sen!

Solbarnet : ett äventyr i bronsålder

Solbarnet är den första delen av hittills tre om den föräldralösa flickan Fry, som lever i Hallandstrakterna under bronsåldern. Hon lever på Nygården, där hon sliter med hushållssysslorna och blir illa behandlad. Inom sig bär hon dock på en stark kraft och hon känner en stor samhörighet med den mäktiga Solgudinnan, som folket tillber och offrar till för att få goda skördar och hålla sig friska. När det är dags för offerfest upptäcks dock att en del av offren har blivit stulna och det är Fry som får skulden. Det är ett stort brott att stjäla offergåvor och Fry har plötsligt anledning att frukta för sitt liv.

Det här är en spännande och lättläst barn & ungdomsbok, helt i stil med t.ex. Kulla-Gulla (som ju handlar om en betydligt mer nutida flicka som får slita hårt), och med inslag av magi. Jag tyckte väldigt mycket om barn- och ungdomsböcker med historiska inslag när jag var i den åldern att jag plöjde just barn- och ungdomsböcker. Jag hade förmodligen tyckt väldigt bra om här boken om jag hade läst den som yngre och jag har faktiskt även behållning av den när jag läser den nu. Det jag saknar är dock lite mer bronsålderinslag. Nog får man en idé om vilken tro människor eventuellt hade och hur deras religiösa riter kunde se ut, men jag saknar lite mer inslag från hur folket faktiskt levde.

Boken har överlag fått positiv kritik, men också en del röster om att språket skulle vara lite av en katastrof, vilket t.ex. bloggen Spektakulärt tycker. Jag håller inte alls med om att språket skulle vara illa. Tvärtom tycker jag att boken är välskriven, men naturligtvis med ett enkelt språk som passar målgruppen.