Berättelsen om Torunn fortsätter (Berlinerpopplarna)

Föra några år sedan så läste ”alla” Anne B. Ragdes böcker om Torunn. Den första boken, som förresten har gått som TV-serie också, heter Berlinerpopplarna. Den följdes sedan upp av Eremitkräftorna och Vila på gröna ängar. Jag älskade de två första böckerna, som kretsar kring livet på ett lantbruk som knappt går runt. På gården träffas tre bröder vid sin mors dödsbädd. Ja, och så dyker Torunn upp, en av brödernas vuxna barn från en kortare kärlekshistoria. I trilogin skildras livet för familjen. De två första böckerna är som sagt riktigt läsvärda. Den tredje var en besvikelse. Jag fick känslan av att författaren inte visste hur hon skulle avsluta historien, så hon gjorde det enkelt för sig. Jag säger inget mer än så, för att inte spoila för mycket. Trilogin slutar i alla fall väldigt tröttsamt, tycker jag.

Nu har författaren gått ut med att hon i hemlighet har skrivit en uppföljare. Alltså! Jag vet inte hur hon ska få ihop det. Ska de vakna upp ur en dröm? Ska någon återuppstå från de döda? Det känns krystat med en uppföljare med tanke på det avslut som författaren gjorde på trilogin. Men, men. Boken kommer på norska i höst och finns gissningsvis i svensk översättning inom en hyfsat nära framtid.

Berlinerpopplarna av Anne B Ragde
Berlinerpopplarna av Anne B Ragde
Eremitkräftorna av Anne B Ragde
Eremitkräftorna av Anne B Ragde
Vila på göona ängar av Anne B Ragde
Vila på göona ängar av Anne B Ragde

Nyheter som jag vill läsa nästa år

Det finns mycket i nästa års utgivning som jag är intresserad av. Ofta är jag rätt långsam med att läsa nya böcker, eftersom jag lånar allt på biblioteket, men det finns några böcker jag skulle vilja lägga vantarna på så fort jag kan. Eller åtminstone lägga vantarna på _någon gång_. 😉

Bland annat kommer Johan Theorins Blodläge i april. Den utspelar sig, liksom Skumtimmen och Nattfåk, på Öland. Eftersom jag tycker om båda hans tidigare böcker har jag höga förväntningar på denna.

John Ajvide Lindqvist kommer också med nytt, en ny skräckroman: Lilla stjärna. Jag är egentligen lite ”mätt” på skräck och övernaturligheter, men är ändå nyfiken på boken, eftersom jag tycker hemskt mycket om Ajvide Lindqvists sätt att berätta.

Norstedts fortsätter att komma med återutgivningar av Richard Yates. Eftersom jag älskade Revolutionary road vill jag gärna läsa Easter Parade, som kommer ut i vår.

Anne B. Ragdes Arseniktornet kommer också på svenska. Den här gången utspelar sig boken i mellankrigstidens Köpenhamn. Det återstår att se om den är en lika bra feel good-roman som hennes böcker om Torunn (Berlinerpopplarna).

Men mest av allt ser jag fram emot Susanna Alakoskis nya Håpas du trifs bra i fengelset. Jag hoppas att den känns lika viktig, insiktsfull och bra som Svinalängorna. Även den nya boken lär handla om missbruk och barn som kommer i kläm.

Kommer det något mer intressant?

Tematrio: Norge/Sverige

Jag hör inte till den skara som följer Eurovision Song Contest på TV. Jag brukar kolla på ”Inför…”-programmen, mest för att jag tycker att det är kul när panelen sågar alla kalkonbidrag (hehe, ja, jag är lite evil), men det är inte så ofta jag är hemma en lördagkväll, så själva finalen brukar gå mig förbi. Vad som inte har gått mig förbi är dock att Norge vann i år och det har inte heller Lyran, med sin Tematrio gjort, eftersom temat för veckan passande nog är just Norge/Sverige och att lyfta fram tre norska favoriter.

Ragdes böcker om Torunn tycker jag är mysiga och jag tyckte verkligen jättebra om Berlinerpopplarna och även Eremitkräftorna. Den avslutanden delen, Vila på gröna ängar, var lite av en besvikelse, men jag vill ändå gärna tipsa om dessa härliga böcker. Jag älskar verkligen serier, där man verkligen får tid att lära känna karaktärerna och Ragde är skicklig på att måla upp sina miljöer och detaljerat beskriva sina huvudpersoner.

Berlinerpopplarna - Anne B RagdeEremitkräftorna - Anne B RagdeVila på göona ängar - Anne B Ragde

Ett annat tips på en norsk bok är ungdomsboken Högre än himlen, som handlar om en udda och ensam flicka och hennes vänskap till hennes minst lika annorlunda lärarinna. Det var länge sedan jag läste den, men jag minns att jag tyckte om den!

En tredje bok att tipsa om är Erlend Loes Blåst, som jag visserligen inte tyckte sa något nytt, men som ändå är en rätt rolig lite bok om en komplicerad relation. Kanske borde jag läsa mer av Loe, för flera av hans böcker har fått riktigt bra kritik, även om en del av de har en del år på nacken vid det här laget.

Högre än himlen - Klaus HagerupBlåst - Erlend Loe

Jag tänker inte låtsas som att jag tyckte att denna Tematio var lätt, för jag fick verkligen leta bland mina boktips innan jag hittade böcker som är skrivna av norska författare. Jag har över huvud taget läst få böcker av nordiska (ej svenska) författare! Jag ska nog ta tillfället i akt denna Tematrio och surfa runt bland bokbloggar för att hitta Norge-tips. Sigrid Undsets Kristin Lavransdotter och Cora Sandels böcker om Alberte är redan noterade efter ett besök hos Lyrans noblesser. Har du något mer tips?

Vila på gröna ängar

Det här är den tredje och avslutande delen i böckerna om familjen Neshov. I den första boken återförenades bröderna Erlend, Margido och Tor, som hade haft dålig eller obefintlig kontakt de senaste åren. Tors dotter, okänd för de andra bröderna, dök upp, och allting verkade arta sig till en riktig ”…och så levde de lyckliga i alla sina dagar”-saga. Även del två i trilogin bjöd på puttignuttigheter som drog åt samma håll. Här skulle det byggas sommarstugor, rustas upp, tas om hand, skaffas familj, umgås. Men så kommer del tre: Tor försvinner ur bilden, dottern blir deprimerad och alla planer ser ut att kastas omkull.

Gud, vad jag ogillar sådant här! Visst kan böcker ha ett sorgligt slut, sluta oväntat eller ta skarpa vändningar, men när det gäller den här trilogin hade jag hellre fortsatt att följa familjen Neshov bland släktmiddagar, barnprat och framtidsdrömmar. Jag kan inte alls försonas med att trilogin, som ju hela tiden har varit så mysig och liksom god, ska sluta såhär.

I övrigt känns Ragdes trevliga och detaljrika berättande igen och boken är helt klart ett skönt tidsfördriv, men jag känner mig ändå lite besviken, kanske mest för att jag inte förstår Ragdes avsikt med att avsluta trilogin såhär. Vilken är sensmoralen? Vad är det hon vill berätta? Jag vet inte. Jag blev faktiskt mest besviken.

Eremitkräftorna

I Eremitkräftorna fortsätter Ragde att skildra livet för familjen Neshov, som vi träffade på i Berlinerpopplarna. Återigen får vi följa Tors tröstlösa slit på grisfarmen tillsammans med gamlingen som han kallar för ”far” trots att det har uppdagats att han och gamlingen egentligen är bröder. Vi får följa Tors dotter, Torunn, i Norge i hennes jobb på djurkliniken och med allt hennes kärlekstrassel. Vi får följa Margido i hans arbete på begravningsbyrån och i hans bekymmer i att vara en god Herrens tjänare. Och så får vi följa Erlend och hans sambo Krumme i deras lyxliv i Köpenhamn.

Det är trivsamt och liksom tidigare är det välberättat med perfekt uppmålade miljöer och fantastiska personporträtt. Som läsare kan man verkligen se hur Tor lyfter på gardinen för att kolla på utetermometern om han får besök och samtalet blir för jobbigt. Man kan se hur lycklig Torunn blir när hon äntligen träffar en kille som det kanske kan bli något med. Hela boken målas upp tydlig som en film och det är verkligen roligt att få kliva in i den här världen och se vad som händer med karaktärerna.

Vad händer då? Pja, lite av varje. Och slutet blir man snopet snuvad på eftersom boken slutar tvärt och tokigt och tvingar en att läsa fortsättningen. Det irriterar mig mycket. Det finns faktiskt ingen större anledning att splitta upp den här berättelse till en hel trilogi, förutom att sidantalet möjligen skulle bli lite väl kraftigt annars. Hur som helst, läs den här boken om du vill ha lite avkoppling ett tag! Det är en bra bok!

Berlinerpopplarna

Det är snart jul och Tor sliter med att få tillvaron att gå runt som grisbonde, när hans mor plötsligt insjuknar. Vid moderns dödsbädd återförenas så Tor med sina bröder: Margido och Erlend. Margido, som är en präktig och ordentlig karl, lever ensam och arbetar som begravningsentreprenör. Sin mor och bror har han inte haft särskilt mycket kontakt med de senaste åren. Erlend har haft ännu mindre kontakt med sin familj. Sedan tjugo år tillbaka lever han med sin pojkvän i Köpenhamn och familjen har han brutit med helt eftersom de inte kan acceptera hans sexuella läggning.

Tors fram till nu hemlighållna och vuxna dotter, Torunn, tar sig också ner till den gamla släktgården för att träffa farmodern en första och sista gång. För Margido och Erlend blir det en stor överraskning att brodern har en dotter, men det finns plötsligt fler familjehemligheter som börjar rullas upp. Boken utspelar sig under bara några dagar, men under dessa dagar hinner huvudpersonernas liv vändas upp och ner ganska rejält.

Det är en fin liten berättelse, men jag har lite svårt att till hundra procent beröras av den. Det blir för platt, för lyckligt, för enkelt och dessutom ganska orealistiskt. Trots det hade jag stor behållning av boken, för den är avkopplande och Ragde kan verkligen konsten att måla upp miljöer. Här kan man verkligen se smutsen på den gamla släktgården, känna hur illa grisarna luktar och man förstår precis hur huvudpersonerna är och ser ut och hur livet ter sig i det lilla norska samhället. Allt är väldigt exakt och noggrannt berättat och beskrivet. Jag gillar det! Man sugs verkligen med i boken för att den är så bra berättad. Det här kanske inte är bok som jag kommer att minnas länge, men jag är definitvit sugen på att läsa fortsättningen och att läsa mer av denna författare, om det finns fler böcker översatta till svenska.