Det känns som att jag inte har bokcirklat på tusen år, men egentligen så var det väl i april/maj någon gång när jag träffade mina bokcirkelvänner senast. Däremellan har jag varit upptagen med jobb på annan ort samt sommarlov, då vi väl alla har varit på lite olika orter mest hela tiden, tror jag. I veckan sågs vi i alla fall igen och diskuterade Tillbaka till henne, som jag bloggade om här om dagen.
Det känns kul att vara igång igen! Vi har spånat på lite nya upplägg och det känns inspirerande, tycker jag. Framöver kommer vi eventuellt ha fler frukostträffar, läsa fler teman, så att man kan jämföra olika böcker, och så har vi skrotat omröstningarna och nu turas vi om att rätt och slätt välja nya böcker. Lite löst har vi också pratat om att eventuellt ta in någon mer medlem. En gång i tiden var vi närmare 10 pers (!), tror jag, men nu är vi 6 medlemmar och oftast är vi 3-4 som kommer på träffarna. Kanske är dags att bli fler, men vi får se!
Vad gäller Tillbaka till henne så fick boken ett av de högsta medelbetygen någonsin. Vår bok, där vi antecknar våra omdömen och betyg, är på okänd plats just nu ;), så jag kan inte kolla, men jag misstänker faktiskt att Tillbaka till henne har tagit ett nytt rekord! 4 av 5 fick den i medelbetyg. Jag kan tycka att boken är lite för lång, men det gör ingenting. Det är en lättläst och fin bok. Läs mer om vad jag tyckte här.
Till nästa gång läser vi More fire av Karolina Ramqvist. Det är en författare som jag är väldigt nyfiken på, så det känns riktigt kul. Dessutom är det en kort bok (ca 250 sidor, om jag minns rätt) och korta böcker är mina bästa böcker! 🙂
Jag hittade boken på biblioteket som Adobe-krypterad epub och som strömmad epub. Det sistnämnda har jag aldrig hört talas om förut, men jag antar att det är böcker som bara kan läsas på datorn medan man är uppkopplad? Jag valde den förstnämnda varianten. Jag måste faktiskt erkänna att det var bra länge sedan jag lånade en e-bok på biblioteket senast. Jag har lyckats samla på mig så många köpta böcker att jag inte riktigt behöver låna några e-böcker i nuläget. Dessutom läser jag också en hel del e-böcker via mobilen i Mofibo eller Storytel. Jag är hur som helst glad över att biblioteken så generöst erbjuder även e-böcker, som ju kan vara ganska dyra om man köper dem till ordinarie pris. Tjänster för strömmade böcker är ju inte heller gratis, så tur att det finns alternativ.
Ett par skor från det förra sekelskiftet, ett par minst lika gamla glasögon, en antik brosch och en gammal skollinjal – fyra föremål som till synes inte har någonting gemensamt hamnar plötsligt hos Hanna. Hanna vantrivs något oerhört med sitt jobb som arbetsförmedlare, bor i en ful lägenhet, har en sambo som hon inte tycks attraheras av det minsta, småäter godis mest hela tiden och har en usel relation till sin mamma. På något sätt är det dock som att de här föremålen väcker upp något inom henne. Hon blir nyfiken på vem som har haft dem i sin ägo tidigare. Med hjälp av en antikhandlare och några vänner som de hittar på vägen så börjar de forska efter glasögonens, och förhoppningsvis de andra föremålens, tidigare ägare. Spåren leder till Signe: en folkskolelärarinna som levde i Tierp vid början av 1900-talet.
Berättelsen om Hanna och hennes lilla detektivarbete bland antikviteter, arkiv och gamla släktfoton varvas så med berättelsen om Signe och hennes liv och kärleksliv. Signe är djupt engagerad i medborgarrättsrörelsen, särskilt i frågan om lika löner för manliga och kvinnliga lärare och alldeles särskilt frågan om kvinnlig rösträtt. En av de kvinnor som strider tillsammans med henne i rösträttsfrågan är Anna. Anna bor i Stockholm och drömmer om att bli journalist. Anna och Signe blir snabbt vänner men inser dock snart att de vill ha något större än enbart vänskap – de är verkligen upp över öronen förälskade i varandra. Annas resor till Tierp blir allt fler och de drömmer och fantiserar om en framtid ihop, trots att det är en tid då det knappast var enkelt att komma ut. Faktiskt så känner inte ens Signe till om det finns fler än hon och Anna som dras till andra kvinnor. Ord som lesbisk eller homosexuell har hon knappast hört någon gång.
Det blir dock inte Anna och Signe. Det blir att Anna gifter sig med Signes bästa vän: Anders. Trots sveket mot Signe fortsätter hon dock att kontakta sin tidigare älskade. Uppvaktning och brev fortsätter att komma medan Signe slits mellan olika känslor.
Det är inte speciellt ofta som jag berörs eller känner att jag kan relatera till kärlekshistorier. Det blir allt för ofta för mycket Hollywood, tycker jag, och jag tycker inte att äkta kärlek har så mycket med romantiserat Hollywoodfluff att göra, faktiskt. Tillbaka till henne är dock inte alls en sådan typ av berättelse. Jag rycktes verkligen med och när bokens Signe blir dumpad så blev jag närmast upprörd och arg på riktigt! Boken är inte inträngande på samma sätt som resonerande böcker i stil med Lena AnderssonsEgenmäktigt förfarande. Tillbaka till henne är istället en lättillgänglig och lättläst underhållningsbok, men inte desto mindre bra för det. Jag gillade den här boken, som trots att den är lite för tjock och pladdrig, faktiskt lockar till sträckläsning och är både tankeväckande och upplysande. Det är fint att författaren ger liv till några av de kvinnor, som långt innan begreppet ”feminism” myntades, stred för kvinnans rättigheter. Det här är en läsvärd bok full av intressanta karaktärer och med flera fina och berörande berättelser om relationer och kärlek. Och feminism.
Sara Lidman hör till Västerbottens stoltheter, får man nog säga. Hon har till och med förärats ett konstverk vid Umeå centralstation, där hennes texter finns bakom en upplyst glasvägg och citat pryder marken. Som Umeåbo har jag naturligtvis varit nyfiken på denne författare och det var därför med höga förväntningar som jag började läsa Din tjänare hör, vilket alltså är första delen i den så kallade Jernbanesviten, där Lidman skildrar livet i Norrlands inland under 1800-talet.
Men åh, så långsamt det har gått att läsa ut den här boken! Jag har läst och börjat om och läst om igen sedan i april och nu är den äntligen avslutad. Jag tycker att den här boken har varit märkligt svår att komma in i. Huvudpersonerna är många, dialekterna gör ett och annat svårtolkat och handlingen är inte speciellt klart utstakad. Jag kan faktiskt inte redogöra riktigt för vad den här boken handlar om. En och annan episod är rolig eller rörande, men trots att jag nu till slut har gått i mål med den här boken så ser jag inte riktigt karaktärerna klart framför mig. En del av problemet är nog att Din tjänare hör är den första delen i en serie och det som presenteras i just den här första delen är karaktärerna och ett frö till det som böckerna kommer att kretsa kring i senare delar, d.v.s. järnvägen, norra stambanan. Jag tror att den som tar sig tid att läsa fortsättningen kommer att se mycket mer i den här boken än vad jag gjorde.
Haha. Åh. Det här är ju mitt fel, till största delen, såklart. Jag har inte gett den här boken tillräckligt med tid, inte suttit ned och tolkat och funderat som man kanske borde. Det jag kan säga om den är väl på sin höjd att om du läser den, vilket du förmodligen borde, så ge den tid!
Vi har haft bokklubbsträff här om veckan! Vi har alltså en bokklubb på jobbet och den går ut på att äta sushi och att boktipsa. Av någon anledning röstar vi också bland boktipsen och utser 2-3 vinnare. Om någon sedan läser just dessa böcker är inte så självklart. Jag brukar i alla fall ha som ambition att läsa de böcker vi röstat på. Till nästa gång blir det Etthundra mil av Jojo Moyes och Systerland av Curtis Sittenfeld. Någon som läst?
Jag har ju läst annat av dessa författare. Av Moyes har jag läst Livet efter dig, som jag tyckte var ganska så dum. Faktiskt. Den var lättläst och fängslande, men med en obehaglig syn på funktionshindrade. Av Sittenfeld har jag läst Presidentens hustru, som har en sådan sjukt irriterande huvudperson att man har lust att slänga boken i väggen i frustration. Totalt omöjligt att sympatisera med den hopplösa människan!!
Förväntningarna är med andra ord låga… 😉 Och min erfarenhet är att det är lika så bra att inte ha höga förväntningar på böcker. 😮
I veckan har det bokcirklats igen, men jag kunde inte vara med p.g.a. disputation. Hur som helst var det Sara Lidman som stod i fokus den här gången. Jag har inte läst något av henne tidigare, men köpte första delen i den så kallade Jernbanesviten för något år sedan, så jag föreslog att vi skulle läsa den. Det kom dock upp ett par till förslag och i slutändan testade vi något nytt och läste olika böcker!
Eller.
Läste kanske är att ta i.
Jag läste ca 300 av 1000 e-boksidor i min mobil och sedan kom jag på att Sagan om ringen-effekten hade trätt in. I min värld innebär det alltså att man har läst massor av sidor och inte orkat processa ett enda ord. Allt hade bara runnit förbi och jag fattade inte ett spår av vad den handlade om. Jag började då om från början. Och nu hade jag hunnit ca 300 e-boksidor igen.
Ja, ja… Jag SKA läsa ut. Tids nog.
Men det är så många olika människor och man fattar inte hur de hänger ihop… Och språket är så dialektalt och tillkrånglat att jag blir trött. Det här har varit helt fel bok att läsa på mobilen. Mina mobilböcker är böcker jag läser ur när jag står i köer eller i hissar eller så. Det måste egentligen vara böcker som är snabba att komma in i (eftersom jag bara läser någon minut åt gången). Del 1 i Jernbanesviten är inte en sådan bok.
Jag är dock inte ensam om att inte ha läst Lidman. Det kanske är en tröst?
Jag trodde inte att jag skulle komma iväg på bokcirkel här om dagen, för just nu har jag så fruktansvärt mycket jobb som har kört ihop sig. Jag fixar det sista med min avhandling, nämligen, och det är miljoner detaljer att få ihop och deadlines att hålla. Man blir helt snurrig.
Det var faktiskt en otroligt skön paus att gå på bokcirkel, även om det inte blev en jättelång stund. Vi hann diskutera Klingsor i alla fall. Jag hade glömt väldigt mycket, kände jag, men min bokcirkelkompis Nobelprisprojektet har lyssnat på den fram och tillbaka och memorerat det mesta, kändes det som, så jag fick hjälp med att fräscha upp minnet. Jag tyckte faktiskt om Klingsor. Känslan minns jag! Vi brukar betygsätta böcker som vi läser i cirkeln och Klingsor fick 3 i medelbetyg. Det innebär inte att alla tyckte att den var ”ganska bra”, utan att några tyckte att den var kass och andra gillade den. 😉 Jag hör till de gillande, som sagt. Jag fattar att man kan uppfatta den som ältande, seg och absurd, men jag tyckte den var rolig. Den är någonting komiskt i denna berättelse om en medelmåttig konstnär i Norrlands inland som har stora tankar om sig själv…
Den här boken har vi läst på vårt lilla Västerbottentema som vi har kört nu under vintern/våren och nästa författare blir Sara Lidman. Jag har inte läst någonting av henne förut, så det ska bli intressant. Vi har en omröstning på gång just nu och jag hoppas att Din tjänare hör vinner, för den har jag redan hemma. Hehe.
Apropå författare från Västerbotten… Känner ni till Norrlands litteraturpris? Det gjorde inte jag fram tills för två dagar sedan, då jag läste en lista på nominerade titlar till årets pris. Det är alltså ett pris som delas ut av Norrländska litteratursällskapet. Bland de nominerade finns bland annat Kristina Sandberg för sina böcker om Maj. Jag läser del två just nu och är mycket förtjust. Det är fantastiska böcker om hemmafrulivet vid 1900-talets mitt. Bland de nominerade finns också flera andra författare som jag är nyfiken på. Det är nästan så att jag tycker att vi borde lägga till minst en Västerbottenförfattare till vårt tema. 😉
I dagens Nostalgitorsdag plockar jag fram en bok som jag läste med bokcirkeln 2012, nämligen Niceville. En charm med att bokcirkla är att man får lite olika perspektiv och får höra andras åsikter. Allt som oftast har vi olika tankar kring det vi läser och det är sällan alla unisont hyllar eller sågar en bok. Niceville hör dock till de böcker som i stort sett alla gillade.
Boken utspelar sig i 60-talets Jackson i Mississippi, där rasismen är inbyggd i samhället. Läsaren får följa några svarta hembiträden, deras vita arbetsgivare och relationen mellan dem. Jag tänker fortfarande på boken ibland. Den har några riktigt intressanta och fina karaktärer att tycka om. Samtidigt som den såklart väcker många tankar.
Två författare åker till Västerbotten för att gå i konstnären Klingsors fotspår och skriva hans biografi.
Klingsors konstnärskap börjar när han hittar ett vint glas i skogen. Det är som att det har formats av den snedhuggna stubben och fått ett liv och nu vill Klingsor skildra livet, livet i tingen. Han målar stilleben efter stilleben i olja och han utbildar sig genom en brevkurs. Varje stilleben föreställer de ting han har omkring sig, vanliga bruksföremål. Brevkursen kommer att leda honom till kärleken, men hans konstnärliga utveckling kommer att stå och stampa. En utställning i Avaträsk blir det, men inte så mycket mer. Behövs det mer? Lindgren skriver om en konstnär som verkar ha ro och verkar ha sin egen mening i sitt skapande. Och det är ju otroligt fint.
Det är inte helt lätt att skriva om den här boken. Den är inte speciellt lång och på något sätt är det själva berättandet som är det mest fascinerande och inte berättelsen i sig. Jag har svårt att sätta fingret på vad det är som är så härligt med den här boken, men det är sannerligen en fin bok. Den är både rolig, varm och tänkvärd och Lindgren lyckas verkligen säga något intressant om skapandet och betraktandet, samtidigt som han skildrar Västerbotten och den där stereotypa bilden av människorna som bor i det norrländska inlandet och deras blygsamhet. Är det ens möjligt att måla något från Västerbotten? Klingsor får rådet att lämna sin hemby, men å andra sidan är det just en av hans målningar med ett annorlunda motiv som blir hans mest misslyckade.
Jag blev glad av den här boken! Den är så fint berättad också, genom författarna som ställer frågor, försöker hitta svar, försöker förmedla vad det det här konstnärskapet består av. Jag kan särskilt rekommendera att lyssna på ljudboken, som är uppläst av författaren själv. Det förhöjer verkligen upplevelsen att få lyssna till Torgny Lindgren!
Igår träffades bokcirkeln Picket & pocket (åtminstone 4 av oss) och åt hotellfrukost! Finns det någon bättre guldkant i tillvaron än frukostbufféer?! Jag åt tyvärr upp precis allt på tallriken innan jag hann ta en Instagramvänlig bild… Men ni kan säkert föreställa er. 😉 Jag måste ge lite extra plus till Scandic Plaza här i Umeå som hade så bra uppmärkt vad som var glutenfritt och hade flera olika sorters glutenfritt bröd, skorpor, knäcke m.m. De hade till och med glutenfria småkakor! Det är oftast helt problemfritt att vara glutenintolerant så länge man äter mat hos sig själv eller hos andra, men kunskapens om gluten är i allmänhet 0 på svenska restauranger och caféer, så det kan vara lite av en skräckupplevelse att äta ute, tycker jag… Jag blir alltid lite extra glad när folk som jobbar med mat faktiskt verkar ha koll på gluten..!
Bokcirklandet då? Jodå, vi diskuterade Kapten Nemos bibliotek, som jag bloggade om för ett tag sedan. Det var uppenbarligen inte en bok som hade satt sig i minnet, för jag tyckte det var väldigt svårt att diskutera den och vad som faktiskt händer i den… Obs: spoilervarning på följande mening. En diskussion uppstod t.ex. kring huruvida Johannes dör i boken eller inte. Jag har ingen aning!
Jag behöver nog sluta lyssna på bokcirkelböcker som ljudböcker. Jag tycker inte att innehållet fastnar lika bra när jag lyssnar som när jag läser… Till nästa gång läser vi Klingsor. Jag har redan lagt den i bokhyllan i Storytel, så att jag kan lyssna på den framöver. Nobelprisprojektet tipsade också om att den finns som Radioföljetong. Men jag kanske borde låna den som pappersbok istället, som sagt…
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
