Bokcirkel, löpning, Murakami

Idag har det bokcirklats om More fire – en bok som jag både tyckte var riktigt bra och som inbjuder till diskussion. Tyvärr kunde jag inte vara med den här gången, för det krockade med ett lopp som jag faktiskt prioriterade före. Så kan det gå! Vad jag tyckte om boken har jag i alla fall skrivit lite mer utförligt i ett ett eget inlägg. Nu hoppas jag verkligen att jag kan gå på nästa bokcirkel för jag saknar ju mina bokcirkelkompisar och så är jag nyfiken på att höra vad de tyckte om More fire. Det är långt ifrån alltid som vi håller med varandra om det vi läser… 🙂

More fire

Loppet då? Jodå, tackar som frågar. 😉 Jag hade som mål att ta nytt personbästa och det gjorde jag också, men ärligt talat så var det väl ingen övertygande persning, utan jag lyckades bara putsa några sekunder från mitt tidigare rekord. Jag har haft ont i ryggen och haft andra grejer i veckan som gjort att jag knappt trodde mig kunna springa idag, men jag hade en jätteskön känsla i hela kroppen. Trodde jag skulle gå in på 48 min – eller ännu snabbare. Men nej.

Löpning

En gång i tiden var det lätt att bli snabbare och snabbare. En gång i tiden var det såklart en utmaning att bara lyckas jogga 1 mil utan att pausa och gå. När jag väl tagit mig över den tröskeln så var det som att rusa utför en nedförsbacke. Varje nytt lopp gav en ny bättre tid. Jag kunde förbättra min miltid med 5 minuter från en månad till en annan – bara sådär! Jag tror de flesta som börjat springa delar min upplevelse. Det är tacksamt att träna om man inte är speciellt tränad från början.

Men ja, sedan börjar man peaka, som det känns. 😉 Jag vet inte om ja någonsin kan springa på 45 minuter. Jag har ingen känsla av att det skulle vara realistiskt. Jag kan springa milen på 48:30 och det är jag stolt över, men så mycket bättre blir det nog aldrig.

Det får mig att tänka på Haruki Murakamis memoarer Vad jag pratar om när jag pratar om löpning, som (surprise!) kretsar ganska mycket kring just löpning. I boken skildrar Murakami hur det är att springa ultramaraton och att gradvis inse att det inte längre går att ta några personliga rekord. Tiderna blir bara sämre och sämre. Löpningen blir ett obevekligt bevis på tidens gång och åldrandet. Jag tycker att det är en helt fantastisk bok. Murakami skriver med sin löparberättelse så himla sakligt och fint om hur han blir äldre och hur han förhåller sig till det.

Nu är ju inte jag ens 30 år, så jag har väl tiden på min sida. Kanske. Om inte annat får jag väl börja med något nytt, nu när milen är gjord, så att säga. Maraton kanske? 😉

Vad jag pratar om när jag pratar om löpning - Haruki Murakami

8 svar på “Bokcirkel, löpning, Murakami”

  1. Jag tycker det är fantastiskt att kunna springa en mil på 48 min. Det ska du vara stolt över. Själv har jag inte lyckats med 5 km än. Men jag började springa sent i livet. 57 år, så det tar lite tid. Än har jag inte givit upp!

    1. Tack! Jag är väldigt nöjd med att jag kan springa milen på < 50 min. Jag tycker du är jätteduktig som har börjat springa!

  2. Härligt med löpning. Förr sprang jag alla tänkbara motionslopp, men tyvärr så vill inte kroppen längre och jag kan verkligen sakna löpningen ibland.

    1. Tråkigt att du inte kan springa just nu. Det är verkligen inte en sport för alla – det sliter något otroligt på kroppen.
      Men kul är det, så länge man kan hålla på! 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.