Yarden: En berättelse

Yarden av Kristian Lundberg är en poetisk och smärtsam betraktelse över vad det vill säga att ha ett låglönejobb, att vara fattig och att vara längst ned i hierarkin. Betyg: 5 repade lyxbilar av 5.

Yarden av Kristian Lundberg
Yarden av Kristian Lundberg

Yarden av Kristian Lundberg är en berättelse om en viss Kristian Lundberg, som efter en trasslig uppväxt och författarförsök som inte riktigt har tagit fart, nu hankar sig fram som timanställd hos de arbetsgivare som ingen jobbar för om de har något alternativ. I alla väder jobbar han i Malmö hamn, på Yarden, där fabriksnya bilar lastas om och behöver flyttas, tvättas eller fixas på andra sätt av sådana som han själv, sådana som accepterar att arbeta hårt med kroppen, att vara övervakade, att vara utbytbara, att ha det obekvämt, att frysa, att sakna skyddsutrustning, att tvingas promenera i timmar för att ta sig till jobbet, eftersom lönen och timanställningens osäkerhet inte gör det möjligt att avvara pengar till busskort. Kristian är den enda som är född i Sverige. Runt omkring honom finns människor med allt möjligt tungt i bagaget, människor vars ekonomi är ännu sämre och vars anställningstrygghet ännu värre. En del har flera jobb och kommer direkt från tidningsutdelning till sitt dagjobb.

Kristian reflekterar över sin uppväxt, med en ensamstående, schizofren moder, och en pappa som gjort en klassresa och lämnat sina barn bakom sig. I några smärtsamma scener korsas hans och faderns vägar och det ges en brutal påminnelse om vilka barriärer som kan uppstå mellan människor från olika klass. Under uppväxten flackar familjen omkring. Mamman får förr eller senare paranoida episoder och rycker upp sin familj. De bor här och där, bland annat i Rosengård. Skolan fungerar inget vidare och Kristians kompisar har oftast liknande livssituationer som han själv. Framtiden tycks utstakad: droger, psykisk ohälsa, kriminalitet.

Lundberg låter läsaren förstå att droger och kriminalitet har funnits i Kristians liv, men också att han har valt en annan bana. Är det frihet? Kanske. Det går att konstatera att det finns de som står långt under Kristian själv. Lundberg skriver om papperslösa, som blir utnyttjade och lurade, och om rasism som verkar vara ett självklart inslag i vardagen på ställen som Yarden. Han reflekterar också kring barndomsvänner som inte tog sig ur den utstakade banan med droger och kriminalitet. Han skildrar också den ständigt hägrande lusten att skriva. Skriva. Skriva, är det frihet?

I Yarden lyckas Lundberg väcka många tankar kring frihet och frihetens pris, samtidigt som han skriver brännande om klass och om fattigdom. Den som har läst exempelvis Susanna Alakoski kommer att känna igen känslan. Lundberg skriver fram perspektiv och erfarenheter som sällan hörs, vittnesmål om att vara fattig och hur fattigdom leder till mer fattigdom eftersom den fattige sällan har råd att fatta ekonomiskt smarta beslut. Att vara fattig är att leva utanför, att inte höra till. Ibland blir det nästan övertydligt, som när Kristian och de andra timanställda tvingas äta sin mat utomhus eftersom de inte är välkomna in i lunchrestaurangen där kontorsfolket äter. De timanställda är ting bland ting. Samtidigt skriver han om den gemenskap som i någon mening uppstår bland dessa människor som har de sämst betalda och mest otrygga jobb som finns. De jobbar och sliter tillsammans, väl medvetna om att alla drabbas om arbetet inte blir utfört tillräckligt snabbt. Deras osäkra situation, där jobbet nyckfullt kan ryckas ifrån dem för minsta lilla, gör också att de har en slags outtalad överenskommelse om att hålla varandra om ryggen och ställa upp för varandra när det behövs. Så bildas en slags gemenskap, mellan de som delar erfarenheter av att vara fattig.

Yarden är ingen lång bok, men den är effektiv och smärtsam. Lundberg skriver poetiskt och precist och lämnade mig med många nya tankar och insikter. Det var också en bok som jag hade svårt att släppa medan jag läste den, och nu när jag har läst ut den är jag säker på att den kommer att leva kvar länge i tankarna.

Citerat ur Yarden

”Det är förbjudet att ha mobiltelefon med sig på arbetsplatsen. Det är också förbjudet att röka, snusa, tugga tuggummi. Vi får inte heller ha höger vindruta nerdragen. Vi är transportörer. Vi förflyttar fordon. Vi är också experter på överlevnad och mygel. Att mygla: parkera bussen på en plats dit övervakningskamerorna inte når och sova en knapp timme. Jerry är alltid tröttast. Han har ett tidningsdistrikt i Eslöv som han brukar vara färdig med till kvart över sex – sedan direkt till Yarden för ett dagspass. Ibland sätter vi honom i en bil och låter honom sova. Det märkliga med Jerry är att han är fullblodsrasist. Han kan säga saker som: ”Det är svartingarnas fel! Alla dessa jävla somalier som kommer hit, tuggar kat och slår sina barn.” Han säger det till Ahmed som nickar instämmande. ”Så är det.””

Yarden

Utgivningsår: 2009 (första utgåvan, Brutus Östlings bokförlag Symposium), 2010 (den här pocketutgåvan, Brutus Östlings bokförlag Symposium).
Antal sidor: 140.
ISBN: 978-91-7139-838-3, 978-91-7139-855-0.

Kristian Lundberg

Kristian Lundberg (född 1966) är en svensk författare och litteraturkritiker. Han har sedan debuten 1991 skrivit såväl poesi som kriminalromaner och romaner, men det stora genombrottet kom med den självbiografiska romanen Yarden, som också har blivit både film och teater.

Förlagets beskrivning

”Yarden handlar om utsatthet och överlevnad, om arbetets villkor och om pengar – tillgång till men framför allt avsaknad av pengar. Det är också en berättelse om författarens uppväxt på samhällets skuggsida.

Fångad i en snara av växande skulder söker Kristian arbete på de mest skiftande platser. Till slut får han jobb i Malmö hamn på Yarden, bland uthyrningsföretagets timanställda med sämst arbetsvillkor. Han flyttar bilar under sträng bevakning och i alla väder. Sakta blir återgången till det kroppsarbete som inledde hans yrkesverksamma liv en resa tillbaka till barndomen, men också en uppgörelse med det moderna arbetslivets villkor.

Kristian Lundberg företar en omvänd klassresa, där åren med författandet som huvudsysselsättning plötsligt framstår som ett mellanspel. Han återvänder till den värld han en gång kom ifrån. Men inte av nostalgiska skäl, utan för att det inte finns någon annan utväg.”

Handbok för städerskor

Handbok för städerskor av Lucia Berlin är en rejäl novellsamling där Berlin berättar om scener som många gånger tycks hämtade från hennes eget brokiga liv i USA och Sydamerika . Betyg: 3+ akutmottagningar av 5.

Handbok för städerskor av Lucia Berlin
Handbok för städerskor av Lucia Berlin

Ibland känner jag att författare är som en egen liten grupp människor och vad de än skildrar för händelser så blir det ändå rätt mycket samma och samma. Hur nyskapande kultureliten än vill vara så ser de ändå samma föreställningar, diskuterar samma frågor och vandrar på samma gator. Nu generaliserar jag såklart, men när jag läser Handbok för städerskor av Lucia Berlin så blir det uppenbart för mig hur ovanlig den här boken är bara genom den bakgrund som författaren har.

Nu plockar jag samma information som finns på baksidestexten, men Lucia Berlin hann alltså med att leva i Alaska, Texas, Chile, New York, Mexiko och Kalifornien och hon hann med att arbeta som lärare, kamrer, växeltelefonist, städerska och läkarsekreterare. Hon växte upp med släktingar som t.ex. arbetade inom gruvindustrin eller som tandläkare. Hon var djupt nere i alkoholism under många år och hon led av skolios, vilket till slut punkterade ena lungan så att hon ständigt behövde ha med sig syrgas. Hon var också mamma till fyra söner. Allt detta finns med i Berlins noveller, som många gånger verkar vara plockade direkt ur hennes eget liv. Hennes noveller skildrar sådant som hon måste ha upplevt eller kommit i kontakt med: karaktärerna i boken är ofta alkoholiserade, svårt sjuka, eller kvinnor som jobbar som läkarsekreterare och från sin position måste hantera alla upptänkliga krissituationer som kan uppstå på en akutavdelning. Huvudpersonerna i Berlins noveller är på avgiftningskliniker, berättar om hur det är att städa hos andra, förälskar sig passionerat eller åker till helt fruktansvärda abortkliniker. I biroller finns ofta människor från den amerikanska ursprungsbefolkningen, fattiga människor som saknar en vettig sjukförsäkring eller sjuka människor.

Handbok för städerskor är långt ifrån en komplett samling av Berlins noveller, men det är ändock en samling på över 500 sidor. Det blir med andra ord lite mycket och man gör rätt i att ta tid på sig med läsningen eftersom texten annars kan kännas närmast upprepande. Det är ändå helt klart intressant att få ta del av Berlins historier. På många sätt berättar Berlin om människor, platser och situationer som jag sällan har läst om förut och det känns hela tiden äkta, även i de stunder där det är uppenbart att berättelsen är klar fiktion.

Citerat ur Handbok för städerskor

”Städerskor stjäl faktiskt. Inte sådant som dem vi städar hos är nervösa för. Det är överflödet som bryter ned en till slut. Vi vill inte ha slantarna i de små askfaten.

En dam på ett bridgeparty någonstans lär ha startat ett rykte om att man kan sätta en städerskas ärlighet på prov genom att ställa fram små rosenknoppsaskfat med några mynt i. Min lösning på det är att alltid lägga till några cent, ibland en tiocentare till och med.

Det första jag gör när jag börjar jobba är att ta reda på var klockorna finns, ringarna, aftonväskorna i guldlamé. Lite senare, när de andfådda och röda i ansiktet kommer springande säger jag helt lugnt: ”Under kudden i sängen, bakom den avokadogröna toaletten.” Det enda jag stjäl är egentligen sömnpiller, jag samlar dem på hög utifall det skulle bli sämre tider.”

Handbok för städerskor av Lucia Berlin
Handbok för städerskor av Lucia Berlin

Om Lucia Berlin och om Handbok för städerskor

Lucia Berlin (1936-2004) var en amerikansk författare som publicerade hela 76 noveller under sin levnad. Den första novellsamlingen, Angels laundromat, kom ut 1981. Berlin föddes i Alaska och hann under sin livstid bo på många platser i USA och Sydamerika. Hon hade många typiska arbetarklassjobb, vilket hon också skrev om i många av sina noveller. 1994 började hon arbeta vid Coloradouniversitetet där hon också kom att bli docent och en mycket uppskattad lärare i kreativt skrivande. För mer information om Lucia Berlin finns bland annat en hemsida.

Originalets titel: A manual for cleaning women (amerikanska).
Redaktör: Stephen Emerson.
Översättare: Niclas Hval.
Utgivningsår: 2015 (första amerikanska utgåvan), 2016 (första svenska utgåvan, Natur & kultur).
Antal sidor: 529.
ISBN: 9789127148949, 9789127148956, 9789127151017.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

”Lucia Berlins liv var minst sagt brokigt. Hon föddes i Alaska och flyttade som liten till Texas. När fadern kom hem från kriget bosatte sig familjen i Chile, där hon lärde sig flytande spanska och var lillvärdinna på faderns societetsbjudningar medan modern stängde in sig med en flaska. Senare i livet bodde hon i New York, Mexiko och Kalifornien där hon arbetade som lärarinna, kamrer, växeltelefonist, städerska och läkarsekreterare medan hon uppfostrade fyra söner, drack och till slut blev nykter. Alltmedan hon skrev. Sjuttiosex noveller under ett helt liv.

Noveller som förmedlade bilder från hennes liv utan att alltid vara det. Om erfarenheter av delirium, morfar tandläkaren som i en drastisk berättelse drar ut sina egna tänder, hemligheten med att framstå som en väldigt noggrann städerska. Noveller så exakta i sin stil, så väl avvägda i sin lakoniska blick på världen och sina oförskräckta humoristiska vändningar, att hon nu, drygt tio år efter sin död, kommit att framstå som en av de stora litterära sensationerna de senaste åren.

USA har upptäckt Lucia Berlin. Nu är det vår tur.”

April i anhörigsverige: dagbok

April i anhörigsverige

April i anhörigsverige är en fortsättning på boken Oktober i Fattigsverige. Trots att den förstnämnda boken har tema ”anhörig”, så handlar den minst lika mycket om fattigdom och klass: två ämnen som Alakoski behandlat i Oktober i Fattigsverige. Formen och stilen är svårbestämda för de här böckerna. Det finns passager som jag skulle betrakta som poesi, men de har också inslag av essä och memoarer. Ibland liknar de mest av allt en blogg. Emellanåt störde det mig något att April i anhörigsverige har den form som den har. I boken får vi följa Alakoski på tågresor till och från författaruppläsningar, följa henne när hon försöker att få ordning på sin trilskande fot och vara med henne när hon funderar över hur det går för hennes utflugna barn. Sedan insåg jag att de här delarna i all sin vardaglighet och enkelhet ändå har en funktion. Att vara anhörig är något som pågår varje dag, varje sekund: i vardag, på jobbet och hela, hela tiden. På ett sätt lyckas Alakoski verkligen ringa in detta. Så det personliga känns faktiskt som ett passande format ändå. Alakoski har en personlig erfarenhet av vad det kan innebära att vara anhörig till missbrukare och vad det kan innebära att göra en klassresa. Hennes personliga erfarenheter blandas väldigt bra med siffror och fakta, även i de passager som inte direkt behandlar anhörigfrågan.

Jag tycker väldigt mycket om Alakoski. Hon är en viktig röst och har mycket klokt att säga om fattigdom, utanförskap och vad detta gör med människor. Jag håller inte alltid med henne i hennes politiska åsikter, men läser ändå med stort intresse och tycker om att ta del av hennes tankar. Jag tycker verkligen att April i anhörigsverige är en viktig och läsvärd bok, även om jag samtidigt tycker att den är lite upprepande eftersom den ligger så nära hennes tidigare bok med samma format.

I korthet

Rekommenderas för: Alla som vill läsa en aktuell och personlig betraktelse över vad klass, utanförskap och missbruk gör med människor.

Betyg: 3+ strejkande hälsenor av 5.

Citerat ur April i anhörigsverige

”På biblioteket i Visby berättar jag att det inte är något konstigt. Man ärver fattigdom på samma sätt som rikedom. Kommer du från en rik familj ärver du huset, tomten. Pengarna på banken. Aktierna. Marken eller skogen. Härstammar du från en svinrik familj ärver du slottet. Kommer du från en fattig familj ärver du på exakt samma sätt, men du ärver nu huset som inte finns. Bostadsrätten som inte finns. Det tomma bankkontot. Marken som saknas. Du ärver bristen. Och det är den du sedan går hand i hand med resten av livet. Och du tror att det är fel på dig och din förmåga. Detta blev mitt uppdrag som författare, att skissa en möjlig berättelse om den oskötsamma sverigefinska arbetarfamiljen, som flydde till Sverige under arbetskraftsinvandringsepoken. Och det är precis vad jag ska göra. En möjlig berättelse.”

April i anhörigsverige - Susanna Alakoski

Om April i anhörigsverige och Susanna Alakoski

Susanna Alakoski (född 1962) är en svensk författare och krönikör. Hon debuterade som författare 2006 med boken Svinalängorna, för vilken hon belönades med Augustpriset. Innan dess har hon bl.a. jobbat som socionom och som pressekreterare åt Gudrun Schyman. Alakoskis böcker kretsar mycket kring fattigdom, utanförskap och att vara anhörig till missbrukare. April i anhörigsverige är hennes senaste bok som riktar sig till vuxna, men i år har hon också varit aktuell med barnboken Hej kungen!.

Utgivningsår: 2015.
Antal sidor: 397.
Andra delar i serien: Oktober i fattigsverige.
Andras röster: Aftonbladet, DN, GP, Kristianstadsbladet, SvD.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.

Baksidestext

”Litteraturhistorien igenom super män grandiost. Missbrukaren står i fokus. Kvinnorna gestaltas som medberoende alkoholistfruar oavsett klasstillhörighet. Men nu träder alkoholistbarn och andra anhöriga fram på den litterära arenan och vittnar om en totalt oglamourös tillvaro. Vi som har levt med tillitsbrist, förnekelse, rädsla, gränslöshet och otrygghet. Kaos, våld. Saknad, sorg. Skam.

Alla levde vi i stilla vanmakt. Några av oss förlät, gav nya chanser. Vi vaktade, stöttade, bönade, bad. Några av oss åkte jojo mellan nykterhet och återfall. Många av oss trodde att felet var vårt, när oförrätter förgiftade dricksvattnet och bagateller uppförstorades till handgranater som under rus kastades genom rummen. Vi fann våra mammor liggande avsvimmade på hallgolvet. Våra pappor hoppade från Älvsborgsbron. Vi upplevde syskons haschpsykoser. De flesta av oss slutade bjuda hem vänner. Vi väntade på den goda fen. Några av oss blev stumma, andra utförde sabotage. Någon såg självmordet som enda utväg.

Var tionde svensk är alkoholist. Det påverkar anhöriga. Hur många alkoholister finns det i världen? Hur många narkotikamissbrukare? Anhörigsiffran blir outhärdlig. Men utan att en sekund förringa det lidande som det innebär att växa upp med missbruk, utan att förminska kampen för överlevnad: bland nackdelarna finns också fördelar. Om vi anhöriga – fruar, makar, föräldrar, mor- och farföräldrar, syskon och barn – får möjlighet att läka öppnar sig en ocean av kapacitet. Hur många kan vi vara, där ute i yrkeslivet?

April i anhörigsverige tar vid där Oktober i fattigsverige slutade.”

Alakoski behövs & snart läser jag April i anhörigsverige

Det var ett tag sedan jag läste något av Susanna Alakoski, men snart ser jag fram emot att börja läsa hennes April i anhörigsverige, som väl kan ses som en fortsättning på Oktober i fattigsverige, som kom för några år sedan. Båda böckerna liknar dagböcker till formen – även bokstavligt talat. Det är faktiskt oerhört snyggt formgivna böcker i ett litet, gulligt format, med skön textur på omslagen och med tjusiga bokmärkesband.

April i anhörigsverige

Men det är inte för omslagets skull som jag läser Alakoski, utan det är för att jag verkligen uppskattar att hon ger röst åt de som sällan hörs – de som lever i fattigdom, utanförskap och med missbruksproblematik. Även anhöriga och deras situation är något som Alakoski vågar tala om det märks att hon personligen är både berörd och har erfarenhet. Det behövs författare som Alakoski, som med lätt hand han skriva berättelser som upplyser om vad fattigdom gör med människor och som vädjar till mer medmänsklighet, omtanke och värme. Alla hennes böcker har varit tankeställare för mig och jag tycker att alla borde läsa dem!

Jag såg förresten att Alakoski har hedrats genom att utses till hedersdoktor på Malmö högskola. Fint! Välförtjänt!

Etthundra mil

Etthundra mil

Jess är ensamstående mamma och trots att hon har två jobb, är en fena på att hitta bra mat till extrapris, lagar & fixar & syr allt själv och trots att hon inte unnar sig några direkta extravaganser så går det knappt ihop ekonomiskt. Barnens pappa har inte betalat underhåll sedan han stack för två år sedan och hon vågar inte pressa honom på något heller, för hon vet att han inte mår bra och hon tänker att det är bättre att han kommer på fötter och får ett jobb först. När dottern, Tanzie, erbjuds en plats på en privatskola, där hon förhoppningsvis kan nå sin fulla potential och utveckla sin begåvning i matte, finns det inga möjligheter att låta henne tacka ja. Trots att skolan kan erbjuda ett stipendium saknas en mindre summa, som Jess måste skjuta till själv.  En möjlig lösning visar sig när skolan tipsar om en mattetävling som Tanzie bedöms ha mycket stora chanser att vinna. Vinstpengarna skulle gott och väl räcka för att låta Tanzie börja på den skola hon drömmer om att få gå på. Ett litet krux är att tävlingen ska hållas i Skottland, vilket med Tanzies åksjuka i beräkningen innebär flera dagars resa. Några pengar till tåg finns såklart inte.

Räddningen kommer från ett oväntat håll: den ekonomiskt oberoende IT-killen Ed erbjuder dem skjuts. Det kommer att bli en lång, lång resa med många dråpliga, roliga, hjärtknipande scener. Och så kommer såklart allas liv skakas om i grunden.

Det är enormt förutsägbart, såklart. Inte för att det går att lista ut exakt hur allting kommer att lösa sig – men att det kommer att lösa sig och att Jess & Ed kommer att bli kära, ja, det fattar man såklart omgående. Och det gör verkligen ingenting! Ibland är det precis den här typen av varma, fina berättelser man behöver. Jojo Moyes skriver med ett fint flyt och har hittat riktigt härliga karaktärer, omöjliga att inte tycka om. Man vill dem allt gott och det känns skönt och tröstande att veta att allt kommer att bli bra också.

Jag tycker det här är en både rolig, lättläst och bra bok. Skönt också att författaren skriver om en ensamstående mamma som har det svårt att få pengarna att räcka till – allt är verkligen inte speciellt skimrande och lättsamt i den här boken.

I korthet

Rekommenderas för: Den som behöver en förutsägbar, gullig berättelse att sjunka in i och som älskar komedin Little Miss Sunshine och andra dråpliga och varma roadtrip-berättelser.

Betyg: 4 Rolls-Royce av 5.

Citerat ur Etthundra mil

Det var då Tanzie såg det blinkande blåljuset. Hon försökte att med ren tankekraft förmå polisbilen att åka förbi dem. Men istället kom den allt närmare tills det blåa ljuset fyllde hela kupén.

Nicky vred plågat på sig där han satt. ”Öh, Jess. Jag tror att de vill att vi ska stanna.”

”Fan. Fan, fan, fan. Det där hörde du inte, Tanzie.” Mamma tog ett djupt andetag, flyttade nervöst händerna på ratten och saktade in.

Nicky sjönk ner djupare i sätet. ”Du, Jess?”

”Inte nu, Nicky,”

Polisen saktade också in. Tanzies handflator var alldeles svettiga. Det kommer att ordna sig.

”Det kanske är fel tillfälle att berätta att jag har mitt gräs med mig.”

Etthundra mil - Jojo Moyes

Om Etthundra mil och Jojo Moyes

Jojo Moyes är en brittisk journalist och författare som har gett ut en lång rad romance-böcker sedan debuten 2002. Stort genomslag fick hon 2012 med bestsellern Livet efter dig, som behandlar det tuffa ämnet aktiv dödshjälp. Etthundra mil är hennes senaste bok, men en uppföljare till Livet efter dig väntas i höst. Jojo Moyes har en hemsida och en fanpage på Facebook.

Originaltitel: The One plus one (engelska).
Översättare: Emö Malmberg.
Utgivningsår (första utgåvan på svenska): 2014 (Printz).
Antal sidor: 384.
Andras röster: Kulturkollo, Feelgoodbiblioteket, Carolina läser…, Nobelprisprojektet.
Köp hos t.ex: Adlibris, Bokus.

Baksidestext

Av den bästsäljande författaren till Livet efter dig, Sophies historia och Sista brevet från din älskade kommer här hennes senaste roman som tar dig med på en oförglömlig roadtrip genom Storbritanniens klassamhälle.

Jess Thomas’ liv suger. Hennes man har stuckit och hon tvingas ha dubbla jobb för att försörja sina två barn. Styvsonen Nicky kommer ständigt hem från den ruffa kommunala skolan med nya blåmärken, och stänger in sig med datorn på sitt rum. Dottern Tanzie är lite av ett mattegeni, men när hon erbjuds en plats på en trevlig privatskola räcker pengarna inte till. Om hon inte kan vinna första pris i Skottlands matematikolympiad? Men Jess har varken bil eller pengar till tågbiljetter.

IT-miljonären Ed, med ett eget kaotiskt förflutet, blir av en tillfällighet deras riddare i skinande rustning. När han erbjuder sig att köra den lilla familjen, inklusive illaluktande hunden Norman, tvärsigenom England till Skottland är det hans första osjälviska gärning på åratal – kanske någonsin. Men kommer de att hinna? Och om de gör det – kommer deras problem att vara över?

Oktober i fattigsverige: dagbok

Oktober i Fattigsverige - Susanna AlakoskiDet är oktober och Susanna Alakoski reser med tåg kors och tvärs för att föreläsa. Där hemma ligger akter och journalanteckningar som handlar om hennes familj: mammans självmordsförsök, Susannas fosterhemsplacering, misshandel, brorsans stölder… Magen är i uppror och tanken på det kyligare vädret kan inte lämna henne i fred: hur ska alla hemlösa klara sig när vintern kommer?

Inte allt för långt efter det att den här boken kom ut i höstas så svängde intresset för frågan om fattigdom. Efter reportaget i Uppdrag granskning, där Janne Josefsson åker runt och raljerar kring att det inte finns några fattiga barn i Sverige, så tappade den känsliga medelklassen intresset för att bry sig om barn i fattigdom. Jag hamnade för bara någon vecka sedan i en pinsam jobblunch där jag insåg att jag satt bredvid människor som tror att barnfattigdom i Sverige handlar om att barn inte har råd att ha en egen iPhone. Och visst är det ett svårt begrepp, det där med fattigdom, särskilt om man betänker att fattigdom närmast har en annan betydelse i länder där klassklyftorna är större och fattigdomen helt enorm.

Ändå är det ju oerhört futtigt att förneka att fattigdom finns och de som bara skakar av sig hela frågan om klass, utanförskap och fattigdom borde verkligen läsa den här boken för att få lite perspektiv. Alakoskis dagbok är ett viktigt reportage om hur fattigdom slår mot människor. Det handlar inte om iPhones. Det handlar om utanförskap, att ta för mycket ansvar som barn, att inte kunna ta sig ur fattigdomen. Den handlar också om att kunna ta sig ur utanförskapet och fattigdomen, men leva med ständigt dåligt samvete och att ständigt oroa sig över sina nära och kära som inte har tagit sig därifrån.

Jag tycker verkligen om den här boken. Den skakar om och är intressant. Dessutom skriver ju Alakoski så bra! Oktober i fattigsverige är en bok med luftig text där en del stycken bara är några rader. Men pricksäkert lyckas hon hela tiden skriva berörande.

En viktig och bra bok! Faktiskt är den inte helt olik hennes Svinalängorna och Håpas du trifs bra i fengelset, men den här gången är det kanske ännu lite mer personligt.

Du hittar boken hos t.ex, Bokus eller Adlibris. Några andra som skrivit om boken är SvD, Klok som en bok och Bokmal73.

Alakoski skriver mer om fattigdom

Himmel vad många intressanta böcker det kommer ut i år! Gardell, Khemiri… Och nu har nyheten också nått mig att Susanna Alakoski kommer med nytt: Oktober i fattigsverige. Jag läste en intervju med Alakoski i Feminia, där hon också berättade om sin bok och om hur hon började skriva. Jag har förstått att hon skriver från egna erfarenheter, men har inte vetat så mycket om henne och hennes bakgrund, så det var intressant att läsa intervjun, där hon berättade om hur det var att växa upp i fattigsverige. Hennes nya bok är en biografi och jag tror och hoppas att den kommer att vara minst lika brännande som Svinalängorna och Håpas du trifs bra i fengelset. Alakoski skriver engagerat och intressant om klassfrågan, ingen tvekan om saken.

Fattigdom

Läste ni Susanna Alakoskis debattartikel i DN Kultur i söndags? Alakoski skriver så bra om fattigdom och utanförskap, inte minst i sina romaner. Både Svinalängorna och Håpas du trifs bra i fengelset är två fantastiska romaner, som jag verkligen kan rekommendera. Men först kan ni läsa Alakoskis artikel i DN, där hon skriver om vad det kan innebära att vara barn och fattig, något som Alakoski har egen erfarenhet av.

Håpas du trifs bra i fengelset

Susanna Alakoski imponerade stort på mig med Svinalängorna, där hon berättade om Leenas uppväxt i en fattig familj och med alkoholiserade föräldrar. Hon lyckades beröra och störa och det kändes som ett äkta och viktigt porträtt från en samhällsklass som sällan ges något större utrymme i den svenska litteraturen. Med Håpas du trifs bra i fengelset gör hon det igen. Det är vasst, bittert och insiktsfullt.

Genom Anni, socialarbetare och dessutom syster till narkomanen och den kriminellt belastade Sami, ger Alakoski ett bitande inlägg i klassfrågan. Hon berättar både om svårigheten och ensamheten i att vara anhörig och på ett större plan ger hon en känga till den politik som leder till ett ovärdigt och ett respektlöst bemötande av interner, invandrare och fattiga. Det är så djupt tragiskt, stundvis enormt hopplöst och ångestfyllt och, framför allt, omöjligt att värja sig från.

Anni har gjort en slags klassresa, men kan omöjligt fly från sin bakgrund och blir ständigt påmind om det som varit genom brodern, som hon knappt vet om han är en bror längre. På sitt jobb ställs hon inför totalt verklighetsfrånkopplade chefer som på riktigt vill att hon hittar någon HIV-positiv i HIV-projektet snart, för annars får de nog inga mer projektpengar, och också inför maktlöshet i att inte kunna hjälpa de som behöver hjälp (”– Vill bara kolla, har inte haft någon flykting i behov av akut tandvård förut, visst är det okej att Ognjen Jevric går till tandläkaren akut, han har tandvärk. […] – Njae, det är inte så enkelt. […] Måste Ognjen Jevric ha just den tanden han har ont i för att kunna äta?”).

Och ständigt denna sorg, rädsla och skam. Sorg över hur finnarna har behandlats, över uppväxten, över brodern. Rädslan för att brodern snart inte får en till chans. Skamkänslor för att det är så svårt att veta hur man ska uppträda när ens bror inte passar in i samhället.

Alla som tror att fattigdom inte finns i Sverige, alla som tror att alla har samma chans och att alla kan få en ny chans, måste läsa den här boken och reflektera över frågan. Det här är det mest angelägna jag har läst på länge! En riktigt bra och tankeväckande bok!

Ormens väg på hälleberget

Jag känner mig lite modig som vågar läsa något mer av Torgny Lindgren, efter att ha blivit så grymt äcklad och besviken över Hummelhonung. Dock kan man ju inte annat än konstatera att Lindgren kan skriva, för det kan han verkligen. Helt lättlist blir det dock inte, eftersom boken är skriven väldigt dialektalt och gammaldags. Det är en stil som passar berättelsen, men som tog en stund för mig att komma in i.

I boken får vi följa Tea och henns fattiga familj i ett litet samhälle i Västerbotten. De har det väldigt besvärligt ekonomiskt och lever tack vare krediten hos handlaren, som också är han som arrenderar ut det hem de lever i. När de inte kan betala för arrendet, eller betala tillbaka skulderna, tar han ut sin betalning genom att våldföra sig på först Tea och senare hennes dotter.

Det är en otäck liten bok om skuld och stolthet. Det är ett hemskt levnadsöde som målas upp och ständigt frågas det vad ”Vårherre” egentligen vill. Människorna i boken är så små och har inte mycket annat att göra än att vända sig till en makt som beter sig helt oberäkneligt.

Jag gillar boken! Samtidigt passerar den förbi utan att precis gripa tag i mig på riktigt. Det är nog språket som bjuder motstånd, och att det finns så mycket bibliska referenser och en symbolik som jag inte ens orkar fundera över. Jag kan förstå att det här är Lindgrens genombrottsbok och att den har rosats så mycket som den har. Tyvärr är den nog inte riktigt min kopp te ändå, men ändå en läsvärd bok.