Böcker jag vill läsa: Brev till en nybliven förälder av Chimamanda Ngozi Adichie

Det är många med mig som har läst den lilla pamfletten Alla borde vara feministerChimamanda Ngozi Adichies stridsskrift om varför alla borde vara just feminister (boken delades här om året ut till samtliga elever i årskurs 2 på gymnasiet; bara en sådan sak!).

Adichie fortsätter att skriva ner sina tankar kring jämställdhet. Aktuell på svenska är nu Brev till en nybliven förälder, som tillkom när en av Adichies vänner blev förälder till en liten dotter. Hur ska en dotter som föds idag kunna förberedas för den här världen? I några konkreta punkter ger Adichie med det här brevet/boken några förslag. Jag vill verkligen läsa den!

För den som vill ha ett litet smakprov kan jag tipsa om att DN publicerade några av punkterna här om veckan och de finns fortfarande att läsa på nätet.

Brev till en nybliven förälder av Chimamanda Ngozi Adichie
Brev till en nybliven förälder av Chimamanda Ngozi Adichie

Araben

Araben av Pooneh Rohi
Araben av Pooneh Rohi

Det är typiska gråa dagar i Stockholm och Yasaman och hennes sambo springer som så många andra på oändligt många lägenhetsvisningar. Yasaman drömmer om vackra trägolv, högt i tak och det rätta, centrala läget. Sambon vill få fler kvadrat för pengarna och rymma den familj som han drömmer om att bilda tillsammans med Yasaman. Som för så många andra i dagens Stockholm råkar det bara vara så att annat har kommit emellan, studier t.ex., och att det där med barn har fått vänta. Nu har Yasaman slutfört sina studier och står inför nästa stora steg som hon ser det: att doktorera. Hon filar och putsar och ängslas över den ansökan som hon ska skicka in för att förhoppningsvis bli antagen som doktorand. Barn? Ja, hon inser ju att den biologiska klockan borde säga något. Det är bara det att den inte gör det.

I samma stad sitter en man på tunnelbanan med sin prydliga portfölj. Ibland är han på möten på arbetsförmedlingen, eller rent av på arbetsintervjuer, men det framstår bara som oväntade pauser i något som i övrigt mest handlar om att transportera sig och att på så sätt få de innehållslösa dagarna att gå. En gång i tiden var han en framgångsrik ingenjör med ett toppjobb på en stor fabrik. En gång i tiden bodde han med sin familj i ett hus med en vacker liten trädgård. En gång i tiden hade han fru och två små barn. Nu är han ett namnlöst ingenting, en ”arab” (trots att han är perser). Ibland kommer minnena över honom: tortyr, svek, förlust – och skuldkänslor över vad hans livsval har resulterat i och vad han har förlorat längs vägen längs den väg han tagit sig från Iran och hit, till ett kallt Stockholm.

Rohis namnlösa iranier i Sverige är en man vars allt har smulats sönder och hans berättelse speglas i Yasamans på ett på intressant och ärligt talat helt hjärtskärande sätt. Yasamans sambo heter något så svennigt som Peter och hennes vänner kallar henne för svennebanan-invandrare (hon själv kontrar skämtsamt med att hon är en ”SD-blatte”). Yasaman rör sig ledigt på medelklassiga Söder och har anammat den livsstil som så många andra lever i de här kvarteren, men inte heller detta livsval kommer utan några uppoffringar. Liksom den namnlösa ”araben” bär på skam över allt som han har tillåtit rinna sig ur händerna och de barn som han har förlorat kontakten med, så bär även Yasaman på skam: skammen över att ha fastnat mellan två världar – att framstå som vilken svensk som helst men i hjärtat också leva med något som går allt mer förlorat: språket, den tusenåriga poesin, maten, kulturen.

Araben är en makalöst bra bok om två mörka sidor av att lämna sitt hemland. Jag, som själv är född i Sverige, kan naturligtvis inte förstå vad det kan göra med människor att behöva göra den här resan, men Rohi lyckas beröra mig djupt och ge mig en glimt av vad några av samhällets ”araber” kan tänkas bära på för tunga erfarenheter. Boken är fantastiskt fint skriven och ingenting är tillkrånglat eller dolt. Boken känns många gånger som att stå som ett ögonvittne till något hemskt och handfallet inte komma sig för att ingripa. Att läsa boken ger på sätt och vis också den skam som en sådan situation skulle framkalla. Det är så mycket lidande och skuld och känslor av otillräcklighet som rör sig mellan raderna i den här boken att det gör ont.

Det är bara januari men jag har på känn att jag redan har läst en av årets bästa böcker. Det här är en sådan där sällsynt bra bok som verkligen kan plantera nya tankar och insikter i huvudet. Dessutom är det inte ”bara” en bok om invandring, integration och rasism, det är också en mycket träffande skildring av Stockholm och vår tid och det strösslas tidsmarkörer som verkligen känns igen. Boken känns aktuell och som om den utspelar sig idag. Att jag själv är i Yasamans ålder och har gjort den där resan med doktorerande kanske gör att boken bjuder extra mycket igenkänning till just mig. Jag vet inte om det är så, men jag blev i alla fall väldigt berörd.

Det enda jag i någon mening skulle kunna önska mig är att Rohi höll igen lite och vågade bjuda på lite mer hopp än vad hon mestadels gör i just den här berättelsen. Det blir ibland lite väl kompakt med allt det sorgliga, skamfyllda, skuldtyngda, stressade och sorgliga emellanåt. Det är dock en mycket obetydlig invändning, för jag tycker verkligen att det här är en läsvärd bok och jag hoppas att många läser den.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill ta del av två berättelser om vad det kan innebära att fly sitt hemland: skulden och sorgen över allt som har behövt lämnats bakom och otillräckligheten den känner som hamnar mellan två kulturer och måste uppleva att den ena bleknar allt mer.

Betyg: 5 nyslipade parkettgolv av 5.

Citerat ur Araben

”Jag ser tillbaka på dokumentet. Skriver in en rubrik. »Research proposal«. Skriver i mitt namn, datum, institution. Ändrar fonten och storleken. Fetar rubriken. Uppför trappan till höger kommer en man med en plastmugg i handen. Han är fyrtio-någonting med ett par beiga byxor som han knäppt över sin stora spända mage lite för högt upp. Brallorna är för korta. Skjortan är instoppad. En riktig nörd. Frisyren indikerar iranier, fresh off the boat troligtvis. Han tittar åt mitt håll men jag hinner precis titta bort mot skärmen och börjar snabbt knappa in lösenordet till mailen. Jag kan se honom i högra ögonvrån. Han står där med sin mugg, till synes sysslolös. Jag ser att han ser på mig. Jag försöker verka upptagen och skriver snabbt ett svar på en kommentar på Facebook som jag sen raderar. De höga dörrarna till entrén går upp och en kvinna i hans ålder kommer in och blir stående mitt på golvet och ser sig om. Jag ser i ögonvrån hur han går fram till henne.

»Hej!«

»Hej.«

Jag sneglar åt deras håll. De står vända mot varandra och ser inte mig. Hon är blond, ser ganska nördig ut hon också. Han har ställt sig i vägen för henne och hon slänger en blick bakom honom som om hon letade efter någon.

»Jag är masterestudent här på KTH. Du är också estudent eller?«

Definitivt iranier.

»Nej, nej det är jag inte.« Hon tittar bakom honom igen.

»Jaså?«

»Nej, nej jag är färdig med studierna så att säga.«

Shit, han känner henne inte.

»Jaså? Vad du har estuderat?«

»Eh … jo jag är journalist.« Jag kan se att hon ler lite förläget.

»Aha! Djornalist? Det är micke intressant. Jag estuderar fizik. Här på KTH.« Han visar med muggen över byggnaden.”

Araben av Pooneh Rohi
Araben av Pooneh Rohi

Om Pooneh Rohi och om Araben

Pooneh Rohi (född 1982) är en svensk författare och doktorand i lingvistik. Hon är född i Iran, men har växt upp i Stockholm. Rohi debuterade som författare 2014 med romanen Araben. Pooneh Rohi har en Facebooksida.

Utgivningsår: 2014 (första utgåvan, Ordfront förlag).
Antal sidor: 280.
ISBN: 9789170377549.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus eller CDON.

Förlagets beskrivning

”Araben rör sig genom ett vitt Stockholm. Under natten har snön fallit, skamlöst och fritt som om den hade rätt att invadera och bosätta sig, som om den på eget bevåg kunde komma och ockupera stadens alla gator. Araben som trampar den har blivit en gammal man. Och drömmen om det nya landet, om att bli ett med det, om att smälta samman, tjäna och nyttjas, är för länge sedan begraven.

Någon annanstans i staden finns Yasaman. Hon har lyckats med det. Lyckats så bra att folk tror att hon är adopterad. Så bra att hon letar efter bostadsrätt i närförort med äkta trägolv och högt i tak. Så bra att barndomsminnena från Iran bara är en hägring i minnet, en doft av sältan från havet, en känsla av värme som kväver och fastnar i halsen.

Araben är en roman om våra val och om skulden som kommer med dem. Skulden till det nya landet och till allt man lämnat bakom sig. Till barnen, för det som gick förlorat och den förälder man inte klarade av att vara. Och till föräldrarna, för allt det de gav upp.”

Björnstad

Björnstad av Fredrik Backman
Björnstad av Fredrik Backman

Björnstad är en litet samhälle där det mesta kretsar kring hockeyn. Hockeykillarna i A-laget är som upphöjda gudar och på den småsjaskiga puben samlas folk från alla samhällsskikt och vars enda gemensamma nämnare är intresset för hockeyn. Vilka som spelar och vilka som tränar är angelägenheter som berör alla.

Den största talangen och den mest upphöjda av alla spelare är Kevin, lagets stora stjärna som förväntas ta laget till final och till seger. I laget finns också vännen som Kevin försvarar i vått och torrt: Benji. Benji är kanske den starkaste spelaren, och kanske just därför även den mest mest nonchalanta, som emellanåt tar droger utan att det går ut över spelandet. Det nyaste tillskottet i laget är Amat – den enda i laget som kommer från Sänkan – stadsdelen där hyreshusen står tätt och lyxvillorna lyser med sin frånvaro. Amat har en helt annan bakgrund än de andra spelarna, men på planen är det viktigast vad du presterar och Amat har tränat och kämpat sig till sin plats. Sådan är sporten i Backmans bok – enande och förenande. Själv är jag inte det minsta intresserad av sport i allmänhet och kanske hockey i synnerhet. Ändå förstår jag verkligen grejen med sport när jag läser den här boken. Sport ger gemenskap och är någonting som alla kan engagera sig i och där vad du gör väger tyngre än vem du är eller vad du kommer ifrån.

Men Backman gläntar också på dörren och släpper in en del mörker. Vad händer när lagets stjärna plötsligt pekas ut som en våldtäktsman? Och vem tar den 15-åriga flickan, i medierna kallad ”den unga kvinnan”, i försvar när hon till synes frivilligt följde med an A-lagsspelare upp på övervåningen under en lagfest i hans familjs lyxvilla? Och Amat, underdogen, som råkar se delar av förloppet, vad ska han våga ge för vittnesmål när han precis har fått en åtråvärd plats i laget? Vad är ens ett lag utan sina spelare, alla spelare? Och vad är en hockeystad utan sitt lag?

Backman väver in många intressanta lager och berättelser till en fin helhet och trots att boken verkligen tar upp allvarliga ämnen så känns den ändå på något sätt som en feelgoodberättelse. Trots att Backman inte tramsar bort något så lyckas han sätta tonen med ständigt snärtiga och precisa formuleringar som träffar helt rätt och gör att boken faktiskt känns riktigt rolig. Det finns mycket att gilla med den här boken.

En av de saker som jag uppskattar mest är att Backman har hittat på så underbara och komplexa karaktärer att man blir helt pirrig av lycka. Ja, faktiskt. Jag älskar att Backman på ett befriande sätt (ja, det tycker jag!) vågar vara så politiskt korrekt och röra till alla trista förutfattade meningar och stentråkiga könsroller. I Backmans berättelse finns tonårstjejer med ett stort intresse för jakt och Benji, den i laget som har störst ledaregenskaper av alla och som alla har sådan respekt för att det gränsar till rädsla, hänger med i den ”grabbiga” jargongen i omklädningsrummet, men är i hemlighet bög och har precis träffat en kille som han är upp över öronen förälskad i. Jag tycker om att Backmans världar får vara precis såhär komplexa och överraskande som verkligheten faktiskt är om man öppnar ögonen lite.

En annan sak som jag älskar med Björnstad är att den utspelar sig i en småstad. Jag har flera gånger efterlyst positiva skildringar av mindre orter. Det finns ju redan så många berättelser om Stockholm, om förorten och om människor som på ett eller annat sätt vantrivs i eller flyttar från småstaden. Allting framställs inte som rosenskimrande eller enkelt i Björnstad, men det känns ändå överraskande och skönt att det är en bok där det inte ältas så mycket att det skulle vara trist att bo på landet och att folket där skulle vara inskränkta.

Ja, och så tycker jag om, trots allt, att det är en bok om sport. Det är överraskande att jag skriver detta, för jag kan liksom inte se mig själv kolla på hockey, men det känns ändå som att Backman är något på spåren. I en tid när klyftorna ökar allt mer och människor går omkring och är misstänksamma och rädda, inte minst för det som är annorlunda, så behövs det något som kan engagera och ena människor från olika bakgrunder. Det här är knappast en ny tanke, såklart, för just det där är väl att betrakta som en av grundpelarna i idrott, men ändå. I all samhällsdebatt som ändå pågår så tycker jag att det pratas förvånansvärt lite om positiva exempel på gemenskap över gränser, t.ex. sport.

Fast det är ju inte bara sport som behandlas i boken och jag måste säga att våldtäktsfrågan naturligtvis också blir lyft på ett intressant sätt.

Det finns med andra ord mycket att gilla i boken. Jag har i princip ingenting att invända mot den; Jag lägger mig helt platt och konstaterar att det här är briljant på så många plan! Boken är första delen i en tänkt serie och ja, man kan invända att det blir lite väl mycket presentation av olika karaktärer, och ett kanske lite väl hafsigt ”slut”, men jag tänker inte haka upp mig på något av detta. Jag tycker att det här är en mycket läsvärd bok. Den är lättläst, roande, oroande, hjärtevärmande och sorgsen – allt på samma gång.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa en lättläst, roande, oroande, hjärtevärmande och sorgsen bok om en stad där det mesta kretsar kring hockey och vad som händer när A-lagets stora stjärna blir anklagad för att ha våldtagit en flicka.

Betyg: 5 hängivna supporters av 5.

Björnstad av Fredrik Backman
Björnstad av Fredrik Backman

Om Fredrik Backman och om Björnstad

Fredrik Backman (född 1981) är en svensk författare och bloggare som slog igenom med dunder och brak 2012 med romanen En man som heter Ove. Boken blev en stor bestseller och den blev också filmatiserad. Filmen är en av de mest sedda filmerna någonsin i Sverige. Fredrik Backman har en blogg, twittrar under @backmanland och instagrammar under @backmansk.

Uppläsare: Marie Richardson.
Utgivningsår: 2016 (första svenska utgåvan, Piratförlaget), 2016 (den här ljudboksutgåvan, Piratförlaget).
Läs även: Kommande delar i serien Björnstad hockey.
Antal sidor: 472 (ca 15 h lyssning).
ISBN: 9789164222848, 9789164204967.
Andras röster: Carolina läser…, Fantastiska berättelser, Feministbiblioteket, Just här – just nu.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON.

Förlagets beskrivning

”Vad betyder ett lag för en stad? Vad betyder en sport för en familj? Vad betyder en enda match för ett samhälle som kämpar för sin överlevnad?

Bara allt. Den betyder bara allt.

Björnstad är den första delen i en serie om en liten plats med stora drömmar. Den handlar om 15-åriga flickors odödliga vänskap och 17-åriga pojkar som spelar hockey med en hel stad på sina axlar. Men den handlar också om ett oförlåtligt brott, hur snabbt ett samhälle kan lära sig att blunda, och de fruktansvärda saker vi ibland är redo att göra för framgång.

Mitt i allt står Peter, som flyttar hem efter livet som hockeyproffs för att bygga upp sin moderklubb, och Mira, som slits mellan advokatkarriären och ett tyst liv i skogen som fru och mamma. Det är en saga om idrott och familj, och om hur långt vi är redo att gå för att skydda våra barn.

Björnstad är Fredrik Backmans allvarligaste roman hittills. En berättelse om kärleken till en folkrörelse, men även om manlighet, identitet och längtan efter att få visa vem man verkligen är.

Fredrik Backman debuterade 2012 med En man som heter Ove. Björnstad är hans fjärde roman.”

Det är natten: författaren och den som skriver

Det är natten av Karolina Ramqvist
Det är natten av Karolina Ramqvist

Karolina Ramqvist sitter hemma och väntar på att ett bud ska komma med hennes alldeles nya bok, Den vita staden, som precis har blivit tryckt. Hon försöker också att förbereda ett författarsamtal som hon ska hålla. Men vad ska hon säga? Varför skriver man? Vems är berättelsen? Vad krävs av en författare? Och en läsare?

Allting mynnar ut i den här essän där Ramqvist diskuterar författarskap och skrivande. Giganter som Virginia Woolf, Marguerite Duras och Margaret Atwood finns lite i bakhuvudet och Ramqvist kopplar delvis ihop sina egna tankar med de här författande kvinnornas ord. Det var inte jättelänge sedan jag läste Ett eget rum av Virginia Woolf och det känns fint att hitta paralleller. I Ett eget rum pratar Woolf om vad som rent konkret behövs för att en kvinna ska kunna skriva och skapa – pengar, ett eget rum, frihet. Ramqvist plockar in en del av det här i en mer modern kontext. Vad krävs för att vara mor och författare?

Jag tycker om Ramqvists texter. Hon skriver precist och vackert och allt hon lämnar ifrån sig känns genomtänkt och genomarbetat och blir därmed också intressant och tänkvärt. För mig, som har läst en del Ramqvist det senaste året (Alltings början, More fire) är det extra fint att få läsa om hennes författarskap. Samtidigt känner jag mig nästan lite uppläxad när Ramqvist tröttnar på att läsare så gärna vill blanda samman henne med huvudpersonen i Alltings början. Jag har ju naturligtvis själv tänkt tanken (och med en tonårig Karolina Ramqvist på framsidan blir man kanske lite extra vilseledd!). Men det är bara kul att få författarens perspektiv på en texts uppkomst och en texts liv efter utgivningen.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa en fin liten essä som på sätt och vis uppdaterar Woolfs Ett eget rum och berättar vad som krävs för att vara författare och mamma idag.

Betyg: 4 glömda matteböcker av 5.

Citerat ur Det är natten

”Vissheten om att en tjej aldrig kunde bli ett geni fyllde mig med en djup känsla av maktlöshet när jag var barn. Senare, när jag läst fler böcker av kvinnor, tänkte jag att den geniala författaren kanske bara inte kunde vara en kvinna som hade barn. Jag tänkte på Virginia Woolf och på dem hon nämnde som blev romanförfattare på 1800-talet, Jane Austen, Charlotte Brontë, George Eliot. Jag hade börjat skriva och mitt skrivande var redan ett problem för alla andra, för mina relationer med andra vuxna. Det var nog det enda jag visste om det vid den tiden att det uppfattades som ett ständigt svek, ett själviskt sätt för mig att försöka inrätta livet efter min egen rädsla och oförmåga att delta i det. Underminera det genom att göra mig odödlig.”

Det är natten av Karolina Ramqvist
Det är natten av Karolina Ramqvist

Om Karolina Ramqvist och om Det är natten

Karolina Ramqvist (född 1976) är en svensk författare och journalist. Hon har bland annat bidragit med en text i den feministiska bestsellern Fittstim, där hon hängde ut artisten Ulf Lundell genom att publicera ett brev som hon har fått från honom och där han på ett väldigt nedlåtande sätt visar sitt missnöje över en recension. Hon har belönats med ett flertal priser och utmärkelser för sitt författarskap, bland annat Tidningens Vi:s litteraturpris för Flickvännen. Hon twittrar på @Ramqvist.

Utgivningsår: 2016 (första svenska utgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 84.
ISBN: 9789113074887.
Andras röster: Bokhora, Enligt O, Sandra Beijer.
Köp hos t.ex. AdlibrisBokus eller CDON.

Förlagets beskrivning

””Att vilja träffa en författare för att man tycker om det han skriver är som att vilja träffa ankan för att man tycker om ankleverpastej.” Så skriver Margaret Atwood om författarroll och skrivande.

Det är också utgångspunkten för Karolina Ramqvists personligt hållna essä som handlar om en författare som just står i begrepp att lansera sin nya bok. Scenen är författarens skrivhörna i hemmet. En skildring av splittringen mellan yrkesroll och modersroll, att vara kvinnlig författare och värna om det egna rummet.

Karolina Ramqvist ger ut en berättelse i ett nytt format. Lite längre än en novell, lite kortare än en roman.”

Bära barnet hem

Bära barnet hem av Cilla Naumann
Bära barnet hem av Cilla Naumann

Bära barnet hem är en personlig och känslofylld berättelse om moderskap. Samtidigt som berättarjagets mamma sjunker in i glömskan i sin demens så ska berättarjaget och hennes son åka till Colombia för att träffa sonens första mamma, mamman som lämnade honom så att berättarjaget kunde hämta och bära barnet hem. I Colombia lever också Ana, som arbetar som hembiträde och som i den rollen får ta hans om en annan moders barn, ett barn som hon får starka band till.

I dessa berättelser vrider och vänder Naumann på moderskapet och hur ett sådant kan se ut. Det kan vara gränslös kärlek, både till ett biologiskt barn, ett adopterat barn, eller någon annans barn. Och varför skulle det egentligen spela någon roll?

Det är tänkvärt och fint. Samtidigt når det inte riktigt ända fram hos mig, kanske för att jag själv inte har något barn och därför inte kan relatera riktigt. Ja, jag vet inte, men trots det intressanta ämnet och trots att det är en fin berättelse så tror jag faktiskt inte att den kommer att leva kvar länge i minnet. Jag är ändå glad att jag har läst den. Det är fint att få läsa en så kärleksfull berättelse som innehåller så många aspekter av mor-barn-relationer.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa en fin lite berättelse om kärleken mellan mor och barn: ett biologiskt barn, ett adopterat barn eller någon annans barn.

Betyg: 3 trasmattor av 5.

Om Cilla Naumann och om Bära barnet hem

Cilla Naumann (född 1960) är en svensk författare som debuterade med romanen Vattenhjärta 1995, för vilken hon belönades med Katapultpriset. Hennes senaste roman är Bära barnet hem, som kom ut 2015.

Uppläsare: Cilla Naumann.
Utgivningsår: 2015 (första svenska utgåvan, Natur & kultur), 2015 (den här ljudboksutgåvan, A nice noise).
Antal sidor: 225 (ca 6 h lyssning).
ISBN: 9789127144750, 9789188315007.
Andras röster: Bokhora, dagensbok.com Feministbiblioteket.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus eller CDON.

Förlagets beskrivning

”»Hon är här nu, Magda. Hon som så länge skyndat i skuggan med sin mage, på väg från barnhemmet, på väg över sjukhusplanen, över Bogotás trafikerade gator, på väg, alltid på väg bort.«

I Bära barnet hem reser berättaren till andra sidan jorden för att hennes son, Adam, ska få träffa sin biologiska mor. Förberedelserna är förknippade med stor oro. Var kommer han att höra hemma nu? Samtidigt är berättarens egen mamma långsamt på väg in i en glömska där tiden är i oordning och det är oklart vem som är mor till vem.

Detta är också berättelsen om Ana, som inte har någon far eller mor, inga barn heller, men som passar andras barn: matar dem, älskar dem, vakar över både dem och den blå dörren i huset mittemot, barnhemmets dörr där föräldrar lämnar in sina barn och sedan försvinner.

Bära barnet hem är en roman som med skärpa och innerlighet berättar om vad en mor är: om att föda barn, lämna bort barn och om att bära barnen hem.”

Nattfilm

Nattfilm av Marisha Pessl
Nattfilm av Marisha Pessl

Stanislas Cordova är en ljusskygg skräckfilmsregissör med en lång rad extremt hängivna fans. Journalisten Scott McGrath har vid ett tillfälle försökt avslöja vad som verkade vara årets scoop – att Cordova för bort och ”gör något” med barn. Han kom inte långt innan Cordova och hans medhjälpare såg till att sänka McGraths karriär och få honom att lägga ner projektet. Plötsligt nås McGrath av att Cordovas dotter, Ashley, har begått självmord. Eller var det ett självmord? Han dras återigen ner i Cordovas värld av rädslor, mystik och hemligheter.

I sina nya sökanden får han oväntat hjälp från två nya bekantskaper: knarkhandlaren Hopper, som kände Ashley i tonåren, och Nora, en hemlös tjej som sökt sig till New York i förhoppningen om att lyckas som skådespelare. Nora hör till en av de sista som såg Ashley i livet och hon har också omhändertagit den röda kappa som Ashley lämnade in i garderoben till det det hotell där Nora jobbade natten då Ashley tog sitt liv.

Det omaka gänget leds in i en värld av svart magi, hemliga fansidor på nätet, privata psykmottagningar, obehagliga svartklubbar – och till slut rakt in i Cordovas egna ägor där hans mytomspunna filmer har spelats in.

Det är en spännande bok och författaren använder sig av ett grepp där hon varvar text med foton och nyhetsartiklar, vilket känns kul. Jag tycker också om Pessls snärtiga formuleringar och flytet i språket. McGrath uttrycker sig verkligen drastiskt och roligt och det blir en kul dynamik tillsammans med Nora och Hopper.

Samtidigt måste jag erkänna att jag inte tyckte att Nattfilm var riktigt så bra som jag hade förväntat mig och hoppats på. Dels känns den som en film, vilket i och för sig kanske kan kännas passande, och dels blev den rätt seg och enformig efter ett tag. Vad menar jag med att den känns som en film? Ja, den har väldigt tydliga karaktärer i huvudrollerna, lite sådär så att det snubblar på klyschornas brant. Den buttre journalisten som är kass på att ta ansvar för sin dotter och att kommunicera med sin exfru. Den tilltufsade tjejen med skådespelardrömmar som tvingas vara stark och få tillvaron att fungera trots ett tungt bagage, dåligt med pengar och inget riktigt tak över huvudet. Den lätt opålitlige smånarkomanen med den ständigt ringande telefonen. Jag kan inte exakt identifiera dem i andra filmer, men de känns som varianter på sådant som man har sett förut.

Och segheten? Ja, särskilt när de åker iväg till Cordovas gods så blev det sömnigt för mig, trots att det smattrar på med nya upptäcker och scener hela tiden. I det här kapitel kommer McGrath snabbt ifrån de andra och ger sig iväg på upptäckt på egen hand – i typ 100 sidor eller vad det är (vet inte exakt, för jag läste en e-boksversion med lite oklar sidnumrering). Den välbehövliga dialogen och flytet som finns när trion opererar ihop försvinner då till förmån för långa, omständliga miljöbeskrivningar som hade gjort sig bättre på en filmduk. Överlag borde berättelsen ha kortats något, om ni frågar mig.

Jag tycker ändå att det här är välskriven underhållning. Den är perfekt avkoppling och lagom spänning för den som kanske inte är så inne i den klassiska deckaren med poliser och utredningsarbete, men som ändå vill läsa en bok med lite mer action.

En liten varning förresten: Undvik att läsa den här boken som e-bok! Jag har läst boken i både Mofibo- och Bookbeat-appen och ingen av de gav möjligheten att zooma i bilderna. En del artiklar och bilder blev därför helt oläsliga!

I korthet

Rekommenderas för: Den som kanske inte är så inne i den klassiska deckaren med poliser och utredningsarbete, men som ändå vill läsa en underhållande och spännande bok.

Betyg: 3 förbannelser av 5.

Nattfilm av Marisha Pessl
Nattfilm av Marisha Pessl

Citerat ur Nattfilm

”Medan jag lyssnade tickade minuterna förbi, och plötsligt la jag märke till mjuka fotsteg över trägolvet utanför arbetsrummet.

Det var Sam. På sistone hade hon lagt sig till med vanan at vakna mitt i natten. Dörrhandtaget vreds om, och min dotter uppenbarade sig i dörren, halvsovande i ett rosa nattlinne.

”Hej gumman.”

Hon bara gned sig i ögonen och tassade fram till mig. Hon hade ärvt Cynthias skönhet, inklusive de förtrollande blonda lockarna som såg ut att tillhöra en ängel i Sixtinska kapellet.

”Vad gör du härinne?” frågade hon med dämpad, allvarlig röst.

”Research.”

Hon stödde armbågarna på skrivbordet och gjorde några märkliga bakåtsparkar med foten. Hon var i en ålder då hon ständigt böjde sig, slog knut på armarna, tog sats som om hon hela tiden lekte Twister. Hon sneglade på Amherstartikeln.

”Vem är det?” frågade hon.

”Ashley.”

”Vem är Ashley?”

”Någon som har hamnat i knipa.”

Hon tittade bekymrat på mig. ”Har hon gjort något dumt?”

”Inte den sortens knipa, gumman. Den sorten som är ett mysterium.”

”Vadå för mysterium?”

”Jag vet inte än.””

Om Nattfilm och om Marisha Pessl

Marisha Pessl (född 1977) är en amerikansk författare. Hon debuterade med den uppmärksammade Fördjupade studier i katastroffysik (Special topics in calamity physics) 2006. Hennes senaste bok är Nattfilm. Pessl har en hemsida, en fansida på Facebook och twittrar under @marishapessl.

Originalets titel: Night film (amerikanska).
Översättare: Erik MacQueen.
Utgivningsår: 2013 (första amerikanska utgåvan, Random house), 2014 (första svenska utgåvan, Natur & kultur).
Antal sidor: 647.
ISBN: 9789127137684.
Andras röster: Bokdamen, Bokhoradagensbok.com, DeckarhusetHyllan.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON.

Förlagets beskrivning

”Skräckfilmsregissören Stanislas Cordova har inte synts offentligt sedan 1977. För fansen är han en mörkrets överstepräst, onåbar och gåtfull. När hans dotter Ashley Cordova hittas död framställs händelsen som ett självmord, men journalisten Scott McGrath anar oråd och börjar gräva i vad som har hänt. Förra gången han försökte närma sig familjen slutade det i en privat katastrof. Nu sugs han återigen in i en jakt som för honom allt längre in mot det kraftcentrum
som är Stanislas Cordova. Bilder, illusioner, speglar: varje gång han fått upp en dörr tycks den smälla igen bakom honom … Scott har redan förlorat allt och det enda som kan ge honom upprättelse är att få reda på sanningen. Även om det kräver att han möter sitt eget mörker.

Marisha Pessl är tillbaka med en explosiv thriller, en visuellt sprakande och labyrintisk berättelse med en oförglömlig final.”

Springa med åror

Springa med åror av Cilla Naumann
Springa med åror av Cilla Naumann

Monika och hennes pappa Ivan bor på en gård där gödsellukten är lika ofrånkomlig som de kattungar som tittar fram varje år. Det är en helt annan värld än den som tillhör läkarens dotter, Johanna. När det blir svårt med ekonomin säljer Ivan av markplätt efter markplätt till sommargäster och Johanna och hennes far är några av de som köper tomt till sitt sommarställe. Monika och Johanna blir vänner, trots klasskillnaden. Sedan slits vänskapen itu. Johanna går vidare i livet på sitt håll. Monika blir kvar bland gödselstanken och gården. Hon blir ensamstående med sonen Lasse, som har en utvecklingsstörning. När Johanna och hennes söner åker till sommarstället får gradskillnaderna även en ny dimension. Monika och Lasse är inte bara från en annan klass, Lasse har också sitt funktionshinder som skapar ett utanförskap som till slut leder till en katastrof.

I sina bästa stunder är Springa med åror fantastisk. Naumann skriver oerhört säkert och känslosamt om klass och utanförskap. Och när hon skriver om Monika och Lasse, den gränslösa kärleken hon har till sin son samtidigt som hon också är oändligt ensam, så vill jag bara gråta för att det känns så äkta och smärtsamt. Samtidigt tycker jag att boken blir lite spretig och ofokuserad, kanske för att jag inte riktigt engageras lika mycket av berättelsen om Monika och Johanna och deras vänskap. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför. Men låt er inte avskräckas av detta. I det stora hela är det här en intressant, välskriven och berörande berättelse med många lager.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa en fin liten bok om vänskap, klass och moderskärlek till en pojke som inte är som ”alla andra”.

Betyg: 4+ parisdrömmar av 5.

Om Cilla Naumann och Springa med åror

Cilla Naumann (född 1960) är en svensk författare som debuterade med romanen Vattenhjärta 1995, för vilken hon belönades med Katapultpriset. Hennes senaste roman är Bära barnet hem, som kom ut 2015.

Uppläsare: Mirja Turestedt.
Utgivningsår: 2012 (första svenska utgåvan, Bonniers), 2012 (den här ljudboksutgåvan, Ordfront ljud).
Antal sidor: 255 (ca 6,5 h lyssning).
ISBN: 9789100127756, 978-91-87377-21-1.
Andras röster: Bokhora, Dagensbok.com, Marcusbiblioteket.
Köp hos t.ex. Adlibris eller Bokus.

Förlagets beskrivning

””Kom hit, Monika”, säger Johanna, och drar ned mig på gruset. Det är tyst omkring oss, ovanligt vindstilla den här första dagen. Havet ligger som en violblå spegel nedanför gården.
Inget annat än Johanna har hänt, ändå är allt förändrat.
Hon ligger på rygg bredvid cykeln i det dammiga gruset med sina bleka ben och smutsiga underbyxor. Bredvid henne ligger flaskan med tjock röd hallonsaft.
Allt är egentligen som vanligt.
Utom detta att Johanna ligger på min gårdsplan.

Springa med åror handlar om sommargästen Johanna och bondflickan Monika och om hur deras somrar blir en lekplats med konsekvenser som sträcker sig långt fram i tiden – till deras egna barn som omedvetet framkallar sina mödrars laddade ödesdigra klasskonflikt.”

Hönan som drömde om att flyga

Hönan som drömde om att flyga av Sun-Mi Hwang
Hönan som drömde om att flyga av Sun-Mi Hwang

Hönan som drömde om att flyga är lite av en modern klassiker. Den har, vad jag kan förstå, gjort succé i hemlandet Sydkorea och därefter gjort lite av ett segertåg över världen. Och det är faktiskt lätt att förstå. Det är en bok som passar de flesta åldrar och människor och en bok som kan läsas på många olika sätt.

Boken handlar om hönan Knopp, som drömmer om att få ruva ett ägg. Som höna i hönsgården ser hon dock ägg efter ägg rulla iväg ifrån henne och sedan plockas iväg av gårdens människor. Den enda hönan som får ruva är hönan som lever utanför hönsgården med sin tupp.

Så kommer dagen då hönan inte ens kan lägga några ägg längre och då gallras hon brutalt ut och lämnas att dö. Men Knopp är stark. Hon överlever och försöker att hitta sin plats även utanför hönsgården. Och magiskt nog hittar hon snart ett ägg som ligger ensamt som om det väntade på henne.

Livet utanför hönsgården är dock inte lätt. Det är en ständig kamp för att undgå vesslan och när ägget kläcks börjar också kampen att skydda ungen.

Det är en väldigt fin berättelse om moderskap, kärlek och längtan. Kanske ska boken också läsas med lite mer eftertanke och symboliken tolkas. Jag kan dock för lite om författaren och bakgrunden till boken för att riktigt göra det, men faktum är att boken också kan läsas rakt upp och ner och att den också kan läsas som en fin saga för barn. Det är inte alla böcker som har en sådan bredd som Hönan som drömde om att flyga, men trots att det är en höna som har huvudrollen så handlar den om så allmänmänskliga känslor att den går hem hos alla. Fin bok!

I korthet

Rekommenderas för: Läsare i alla åldrar som tycker om berörande böcker om kärlek och moderskap – och höns!

Betyg: 4 gräsänder av 5.

Hönan som drömde om att flyga av Sun-Mi Hwang
Hönan som drömde om att flyga av Sun-Mi Hwang

Citerat ur Hönan som drömde om att flyga

”Ägget rullade ner till hönshusets trådnät där det tog stopp. Knopp betraktade ägget – det var kritvitt och blodfläckat. Hon hade inte lagt ägg på två dagar; hon hade undrat om hon fortfarande kunde. Men där var det i alla fall – ett enda ynkligt litet ägg.

Det får inte hända igen, tänkte hon. Skulle bondens fru ta det? Hon hade hämtat alla de andra, men varenda gång hade hon klagat över att de blev mindre och mindre. Hon skulle väl inte strunta i det här bara för att det var fult?”

Om Sun-Mi Hwang och Hönan som drömde om att flyga

Sun-Mi Hwang (född 1963) är en sydkoreansk författare och professor i litteratur. Hon är kanske mest känd för boken Hönan som drömde om att flyga, som har gjort stor succé i hemlandet och bland annat har blivit filmatiserad och spelats på teaterscenen.

Originalets titel: Madang ul naon amt’ak (koreanska), The hen who dreamed she could fly (titel på den engelska utgåvan som översätts till svenska).
Översättare: Ninni Holmqvist.
Illustratör: Nomoco.
Utgivningsår: 2000 (första sydkoreanska utgåvan), 2015 (första svenska utgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 162.
ISBN: 9789113061412.
Andras röster: Dagensbok.com, Feministbiblioteket, Kulturbloggen.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus.

Baksidestext

”Detta är berättelsen om en höna som heter Knopp. En dag tröttnar hon på att lägga ägg efter ägg bara för att se dem forslas iväg till marknaden.

Varje dag tittar hon ut genom ladugårdsdörrarna och ser de andra djuren ströva fritt. Knopp suktar efter ett annat liv. Hon planerar att fly ut i friheten och drömmer om att få ta hand om ett av sina ägg själv.

En hymn för frihet, individualitet och moderskap med en kavat, pigg hjältinna som gör uppror mot sitt öde.

Hönan som drömde om att flyga är en universell roman som har lästs av miljon­tals läsare i Sydkorea där den anses vara en modern klassiker.”

Nefertiti i Berlin

Samlade dikter av Bodil Malmsten
Samlade dikter av Bodil Malmsten

I diktsamlingen Nefertiti i Berlin skriver Bodil Malmsten om en resa med den snart vuxna dottern. Nu har de en långhelg i Berlin framför sig  – en långhelg där ett av besöksmålen är bysten av Nefertiti på Neues museum. För Malmsten är det ett lån. Ett lån av tid att spendera med sin dotter, som hon älskar, men måste släppa fri ut i vuxenvärlden. Det är en bok av sorg och kärlek på samma gång och mellan raderna bubblar även sorgen över förhållandet som tog slut, separationen som slet sönder familjen, skuldkänslor över att det inte höll. Hon speglar förhållandet till dottern, den gränslösa kärleken till dottern, i Nefertiti och hennes älsklingsdotter.

Jag har läst en stor del av Bodil Malmstens verk. Någonting som ofta har slagit mig är hur privat hon är. Malmsten har t.ex. skrivit en rad böcker om en fiktiv karaktär med samma namn som hon själv. Böckerna utspelar sig i Frankrike, bland annat i Finistère, där hon själv bodde under ett antal år. Självklart bär dessa böcker på verkliga episoder och karaktärer, men Malmsten har ändå varit noga med att poängtera att det är romaner, att karaktärerna i dem inte finns på riktigt, att bokens Finistère inte riktigt går att besöka som många läsare tror. På så sätt bjuder Malmsten generöst av sig själv, men sätter samtidigt upp en gräns. Med exakt avvägande av varje ord väljer hon vad hon vill berätta – och vad hon vill lämna osagt. Det slår mig när jag nu läser hennes dikter att de är mycket mer personliga än vad jag är van vid. Att läsa dem känns som att få ta del av ett förtroende. Till skillnad från hennes biografi och hennes loggböcker (böcker som jag älskar, för övrigt!) ligger smärta och kärlek helt öppet i dessa dikter. Helt utan filter.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa dikter om att våga låta sitt älskade barn bli vuxen och om att gå vidare efter en separation.

Betyg: 4 museum av 5.

Citerat ur Nefertiti i Berlin

”Spänn fast bältet fågelmamma
Räta upp stolsryggen och
se förtröstansfullt hur flygvärdinnan
demonstrerar syrgasmasken som falla
ned om så behövs
syret kan ta slut över Europa

Här sitter jag i himlen
med min närmsta främling

Inte visa kärleken
Då sprängs kabinen”

Samlade dikter av Bodil Malmsten
Samlade dikter av Bodil Malmsten

Om Bodil Malmsten och Nefertiti i Berlin

Bodil Malmsten (1944-2016) var en svensk författare och dramatiker. Hon debuterade 1970 med barnboken Ludvig åker, som hon skrev tillsammans med Peter Csihas. Hennes stora genombrott kom dock 14 år senare med diktsamlingen Damen, det brinner!. Den första romanen, Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån, kom 1994. Malmsten har sedan dess etablerat sig som en av vår tids mest älskade författare. Inte minst har hon uppmärksammats föra sina böcker om franska Finistère, där hon bodde mellan åren 1999 och 2008. Malmstens blogg finns fortfarande på www.finistere.se och hennes twitterkonto hittas på på @BodilMalmsten.

Utgivningsår: 1990 (första svenska utgåvan, Bonniers), 2016 (den här samlingsvolymen, Albert Bonniers förlag).
Ingår i: Samlade dikter.
Antal sidor: 66.
ISBN: 91-0-047980-2, 9789100158187.
Köp boken hos t.ex.: Adlibris, Bokus.

Baksidestext

”Det finns ett sug efter Bodil Malmstens dikter. Det märktes inte minst i mars 2015 när hon kom ut med Det här är hjärtat, som var hennes första diktbok på 22 år. ”Jag skriver inte dikter längre, men den här dikten krävde att jag skrev den”, sa Bodil Malmsten då. Det var ”en kärleksdikt, en sorgedikt, en dikt om den orimliga förlust som kallas döden”.
Och nu ges den ut igen, i en vacker volym tillsammans med Bodil Malmstens alla tidigare diktsamlingar, från Dvärgen Gustaf från 1977 till Inte med den eld jag har nu från 1993. Åtta diktsamlingar och några rasande fina uddadikter inom ett par pärmar, allt formgivet av Bodils dotter Stefania Malmsten.
En volym med samlade dikter är som gjord att bläddra i och fastna än här, än där. Kanske vid den gripande sorgedikten om Bodils första förläggare, Gerard Bonnier, eller vid ungdomsminnen om mormor och kusin Stig, eller i hela diktsamlingen Nefertiti i Berlin, som skildrar en relation mellan en mamma och hennes flygfärdiga dotter.
Bodil Malmstens poesi ligger nära hennes eget liv, nära allas våra liv. Hon sträcker sig brett och hon når långt. Hennes samlade dikter är en prydnad och en värmekälla i varje boksamling.”

Hundra omistliga ting

Hundra omistliga ting av Lucy Dillon
Hundra omistliga ting av Lucy Dillon

Gina är nyseparerad och måste plötsligt tränga in sig själv och alla sina prylar i en liten lägenhet. Det blir startskottet för ett projekt som hon kallar för ”hundra omistliga ting”. Hon bestämmer sig för att gå igenom alla prylar hon äger och enbart spara 100 ting från sitt tidigare liv. Efter det ska hon göra en riktig nystart och bara fylla livet med nytt. Projektet går ”sådär”. Vad gör man med gamla kärleksbrev från första kärleken till exempel; han som hon inte har haft kontakt med sedan en olycka skiljde dem åt? Att gå igenom prylarna väcker minnen och många av de är smärtsamma. Cancer, förlorade föräldrar, första kärleken, äktenskapet som gick i kras, husdrömmarna, barnen som hon aldrig har skaffat… Det blir en lång inre resa för Gina.

Samtidigt tar hon sig an ett nytt projekt på jobbet. Hon är egen företagare och har som affärsidé att projektleda byggprojekt åt människor som vill ha hjälp med att bygga om och inreda sina hus. Nu blir hon kontaktad av ett par som vill rusta ett vackert K-märkt hus. Det råkar vara det hus som hon och hennes ex-make drömde om att få köpa. Nu blir hon istället involverad i projektet att förvandla huset åt ett annat par. Mannen i paret är den som är mest engagerad. Det visar sig snabbt att han och Gina har mycket gemensamt. Att det uppstår känslor är naturligtvis extremt förutsägbart. Det enda som förvånar mig är hur länge författaren drar ut på det. 😉

En annan kille som oväntat gör entré i Ginas liv är en övergiven greyhound som blir dumpad hemma hos henne av en fräck cykeltjuv. Gina har ingen plan på att bli hundägare utan gör sitt bästa för att lämna ifrån sig hunden till polisen, men av olika orsaker blir den kvar och det visar sig att den behöver Gina och att Gina, utan att hon kanske riktigt förstår det själv, behöver den.

Hundra omistliga ting är en mysig och varm feelgoodberättelse. Författaren lyckas pressa in många ämnen utan att det blir rörigt. Här trängs den förutsägbara kärlekshistorien och sidospåret med hunden med berättelsen om hur det kan vara att drabbas av cancer och att då inte bara stå inför en tuff behandling utan att också behöva grubbla över barn och de framtida chanserna att bli förälder. Boken handlar om vänskap, föräldraskap, familjehemligheter, husrenoveringar, driva eget företag… Dillon gör det också spännande genom att dra ut på vad som egentligen hände mellan Gina och hennes första kärlek.

Boken rymmer helt klart mycket – och det tycker jag är bra. Den här typen av böcker kan bli påfrestande tunna om författaren faller för frestelsen att fokusera för mycket på den förutsägbara lovestoryn som är ett obligatoriskt inslag i genren. Här blir det istället en fin och engagerande berättelse. Trots att jag är kattmänniska är det i någon mening hunden som berörde mig mest och då saknas det alltså inte andra berörande ämnen. Jag älskar berättelser om djur och vad djur kan tillföra här i livet och det märks att Dillon älskar hundar.

Vad jag annars tycker bäst om i den här boken är huvudpersonerna. Det är så fina, roliga och härliga människor att jag skulle vilja ha dem som kompisar. Jag hade gärna velat läsa mer. Det kändes så trist att boken tog slut!

Ja, jag gillade verkligen den här boken. Den är avkopplande och lättläst. Lyssnar man på ljudboken får man njuta av en uppläsning av Anna-Maria Käll, som faktiskt är en av mina favorituppläsare. Hon lyfter faktiskt boken ett snäpp, tycker jag! Någon som också gillar boken, om man får tro blurben på framsidan, är författaren Jojo Moyes, som bland annat är känd för romanen Livet efter dig. Den som gillar Jojo Moyes böcker borde absolut ge Hundra omistliga ting en chans. Det är en bok i samma stil och en riktigt lyckad sådan.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa en värmande, avkopplande och engagerande berättelse om nyseparerade Gina och hennes inre resa när hon börjar rensa bland sina saker och påminns om gamla kärlekar, cancer och andra tuffa ämnen. Gillar du Jojo Moyes så kommer du förmodligen älska den här. Förstår du glädjen av att ha ett djur i sitt hem så är det ett plus.

Betyg: 4+ spektakulära lekstugor av 5.

Om Hundra omistliga ting och Lucy Dillon

Lucy Dillon (född 1974) är en brittisk författare som skriver romantiska feelgoodberättelser. Hon debuterade 2008 med The ballroom class (Tango för vilsna själar). Hennes senaste bok på svenska är När livet börjar om. Lucy Dillon har en hemsida, twittrar under @lucy_dillon, instagrammar under @lucydillonbooks och har en fansida på Facebook.

Originalets titel: A hundred pieces of me.
Översättare: Ann Björkhem.
Uppläsare: Anna-Maria Käll.
Utgivningsår: 2014 (första brittiska utgåvan, Hodder & Stoughton), 2015 (första svenska utgåvan, Forum), 2015 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier audio).
Antal sidor: 487 (ca 17 h lyssning).
ISBN: 9789137142425, 9789176470145.
Andras röster: Boktokig, Dolas bokblogg, Cattis boktips, Endast eböcker, Kattugglan, Och dagarna går.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.

Baksidestext

Brev från den enda man hon någonsin älskat.
Ett minne från fadern hon egentligen aldrig lärde känna.
En blå glasvas som fångar ljuset en grå dag …

Gina Bellamy börjar om på nytt efter ett år som hon allra helst skulle vilja glömma. Efter att ha gått igenom en sjukdomsperiod och därefter skilsmässa ska hon nu flytta från det vackra viktorianska huset till en betydligt mindre lägenhet. Alla saker som hon vårdat ömt så länge verkar inte längre passa den hon är. För att hitta sig själv igen bestämmer hon sig för att slänga det mesta hon äger. Endast hundra saker får hon spara, hundra personliga saker ska bli den nystart hon längtar efter.

Att rensa bland ägodelarna väcker minnen till liv som får Gina att omvärdera sådant som hon tidigare har trott på och tagit för givet. Och att börja om blir svårare än hon har tänkt sig.

Med hjälp av ett husrenoveringsprojekt, bästa väninnan och en hemlös greyhound vågar Gina till slut börja blicka framåt och se ljust på livet igen. Och när kärleken åter finns inom räckhåll vet hon hur viktigt det är att leva i nuet och ta vara på varje ögonblick av lycka.”