5 böcker skrivna under pseudonym

I höstas rasade många över att en nitisk reporter har snokat reda på vem som troligast är personen bakom pseudonymen Elena Ferrante. Efter månader av efterforskningar så ringades en italiensk översättare in efter att bland annat ha följt pengatransaktioner kopplat till förlaget. Vad jag vet har dock varken Ferrante själv eller förlaget bekräftat någonting, men många blev i alla fall oerhört provocerade av avslöjandet. Själv är jag lite mer neutral. Jag tror att det är närmast oundvikligt att pseudonymer avslöjas. Vi lämnat spår efter oss överallt och om någon vill ta reda på någons identitet så är det förmodligen lättare nu än någonsin att göra det… Det känns ur mitt perspektiv lite naivt att tro att ens riktiga identitet skulle gå att hemlighålla någon längre stund om man uppträder under ett påhittat namn.

Idag tänkte jag hur som helst blogga om 5 böcker som har skrivits under pseudonym. Och ja, jag får kanske börja med Ferrante, när jag nu redan har tagit upp henne. Under namnet Elena Ferrante har alltså en okänd författare skrivit en svit om två kvinnors uppväxt och liv i Neapels fattigare kvarter. Böckerna har gjort braksuccé, i Sverige liksom i många andra länder. Själv har jag läst den första boken, Min fantastiska väninna och tyckte att den var ganska bra, men lite väl lång. Jag har hört att nästa del i serien, Hennes nya namn, är snäppet bättre, så jag är inte helt avigt inställd inför att fortsätta läsningen.

Min fantastiska väninna av Elena Ferrante
Min fantastiska väninna av Elena Ferrante

Den senaste boken jag läste som har författats under pseudonym är Jane Eyre av Charlotte Brontë. Ärligt talat visste jag inte att Brontë skrev under pseudonym, men när boken kom ut första gången så använde hon faktiskt namnet Currer Bell. Kanske var ett manligt namn en förutsättning för att få ge ut en sådan här berättelse år 1847? Så himla sorgligt i så fall! Boken är hur som helst en mycket läsvärd klassiker. Det är inte bara en kärlekshistoria utan också en förvånansvärt rolig berättelse och så är det peppigt och härligt att Jane Eyre är så modig och står på sig och står upp för sina ideal hela tiden.

Jane Eyre av Charlotte Brontë
Jane Eyre av Charlotte Brontë

Några andra väldigt läsvärda böcker är böckerna i Alberteserien: Alberte och Jakob, Alberte och friheten och Bara Alberte. Böckerna är skrivna av Sara Fabricius som skrev under pseudonymen Cora Sandel. Det är helt suveräna böcker om en kvinna som kämpar hårt för att få ihop kärleksliv, moderskap och konstnärskap. Jag blev mycket berörd av att läsa böckerna, särskilt den första delen, som utspelar sig i en iskall, norsk stad. Jag fryser nästan bara jag tänker på den! Och där lever Alberte, instängd mellan omgivningens förväntningar och begränsningar… Varför Fabricius valde att skriva under pseudonym känner jag inte till. Kanske ville hon skapa lite avstånd till sitt konstnärskap? Jag spekulerar bara, men Fabricius försökte alltså att slå igenom som konstnär, utan att riktigt lyckas.

Alberteböckerna av Cora Sandel
Alberteböckerna av Cora Sandel

Just det att skapa lite distans till sina andra karriärer är kanske en av de vanligaste anledningarna till att välja att skriva under pseudonym. Själv minns jag mycket väl alla spekulationer kring Hans Koppel, på den tiden det inte var allmänt känt att barnboksförfattaren Petter Lidbeck står bakom namnet. Han ville helt enkelt ha ett annat namn på sina böcker som riktar sig till en vuxen publik – och det kan man kanske förstå! Bland Koppels böcker har jag bara läst Vi i villa, men jag är sugen på att läsa mer. Även om jag inte föll pladask för Vi i villa när jag läste den så måste jag säga att den har växt med tiden och att jag fortfarande minns den såhär X antal år senare är ju ett gott betyg, antar jag. Boken kretsar kring en krisande man i ett typiskt villakvarter och jag minns den som en bok fylld av vassa och roliga formuleringar – och mycket sorg och svärta mellan raderna. En annan av hans böcker, Medicinen, har jag förresten sett som film och den tyckte jag också var bra!

Vi i villa av Hans Koppel
Vi i villa av Hans Koppel

En av de roligaste pseudonymerna i mitt tycke använder Håkan Nesser på en bok som jag faktiskt inte har läst, men Nesser gillar jag och när han skriver Paula Polanski på framsidan till boken Straff och låtsas att han själv är översättare, ja, då drar jag verkligen på munnen. Paula Polanski är ett så typiskt nesserskt namn; det är precis så hans språk brukar låta. Och hela grejen är precis sådär mystisk och knäpp som saker och ting brukar vara i Nessers berättelser. Det blir som ett extra lager att även själva författaren är lite lätt höljd i dunkel!

Straff I översättning av Håkan Nesser av Paula Polanski
Straff I översättning av Håkan Nesser av Paula Polanski

Min fantastiska väninna. Bok 1, Barndom och tonår

Min fantastiska väninna av Elena Ferrante
Min fantastiska väninna av Elena Ferrante

Vilken snackis! Det känns som att det har rått fullkomlig Ferrantefeber nu under våren. För mig har det ofta varit oklart om det är litteraturen eller den ljusskygga författaren, som är det som pressen har varit ivrigast att skriva om. Det går inte att komma ifrån att det är spännande med en författare som trots en fullständig succé inte vill gå ut med sin identitet. Det är endast förläggarna som känner till vem som döljer sig bakom pseudonymen Elena Ferrante.

Är boken så bra som man kan tro då? Ja, det är den faktiskt i mångt och mycket. Boken följer vännerna Lila och Elena i 50- och 60-talets skummare kvarter i Neapel. I förbifarten skildras en del av den råhet, fattigdom och kriminalitet som faktiskt präglar deras bostadsområde. En biljett från dessa kvarter är såklart att skaffa sig en utbildning, men det är bara Elena som får fortsätta att gå i skolan, medan Lila istället förlovar sig med Stefano Carracci, son till en maffiaboss. På så sätt börjar deras liv gå åt helt skilda håll, med helt olika livslotter.

När boken tar sin början är Elena och Lila 66 år gamla och Lilas son hör av sig till Elena i sökandet efter sin försvunna mor. Elena och Lila har inte haft kontakt på ett tag, men genom den här berättelsen försöker Elena frammana Lila och vad som har hänt henne genom att berätta hela deras livshistoria.

Är den verkligen bra? Ja, alltså jag tycker verkligen att boken är välskriven och fängslande och det finns någonting exotiskt, spännande och, naturligtvis, beklämmande med all råhet och grymhet som maffian för med sig. Boken skildrar en tid och kultur som jag inte har vetat så mycket om. Nu har jag fått lära mig mycket mer, fast skrivet mellan raderna i en väldigt fin berättelse om vänskap och uppväxt. Jag tycker att boken har många intressanta ingredienser och att den är mycket skickligt komponerad. Samtidigt: det har skrivits så mycket om den här boken att det i någon mening inte är nödvändigt att läsa den. Tyvärr! Men för den som kan hålla förväntningarna på en sansad nivå och vill föras iväg på en resa till 50- och 60-talets Italien så finns det knappast någon bättre roman att läsa.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill föras iväg till 50- och 60-talets fattigare kvarter i Italien och läsa om två unga kvinnors vänskap och uppväxt.

Betyg: 4 Lambretta av 5.

Om Elena Ferrante och Min fantastiska väninna

Elena Ferrante är pseudonymen för en italiensk författare som gjort sig känd över hela världen för sina böcker i Neapelkvartetten, vilka utkom mellan åren 2011 och 2014 på italienska. Debuterade gjorde dock författaren redan 1992. Min fantastiska väninna är den första delen i Neapelkvartetten och del två, Hennes nya namn (Storia del nuovo cognome), kommer på svenska hösten 2016. Trots ivriga spekulationer så är det alltjämt en hemlighet vem som döljer sig bakom pseudonymen.

Originalets titel: L’amica geniale (italienska).
Översättare: Johanna Hedenberg.
Uppläsare: Odile Nunes.
Utgivningsår: 2011 (första italienska utgåvan), 2016 (första svenska utgåvan, Norstedts), 2016 (den här ljudboksutgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 335 (ca 12 h lyssning).
Serie: Neapelkvartetten.
ISBN: 9789113072999, 9789113061719.
Andras röster: Feministbiblioteket, Lyrans noblesser, Pocketblogg.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.

Baksidestext

”I en hyreskasern nära landsvägen i femtiotalets Neapel växer de båda flickorna Elena Greco och Lila Cerrullo upp och blir vänner för livet. Det är efterkrigstid, nödår och våldet präglar fortfarande Italien i form av lönnmord och godtyckliga avrättningar. Lila är den självklara ledaren, den snabbfotade, den våghalsiga, den kvicktänkta och den elaka. Det är också Lila som slår Elena ur brädet som skolans bästa elev, hon har lärt sig läsa själv och kommer etta på alla prov. Skolgången utgör ett löfte om en bättre framtid för dem båda, men Lila, dotter till skomakaren Fernando och hans hustru som båda är analfabeter, är den som tvingas ge upp studierna medan Elenas far, som är vaktmästare i stadshuset, ser till att dottern får fortsätta att gå i skolan.

Lila gifts i stället bort vid 16 års ålder med Stefano Carracci, son till den mördade maffiabossen, Stefano som driver familjen Carraccis livsmedelsbutik med framgång i kvarteret. Elena, däremot, fortsätter sin utbildning, och drömmer om att skriva. Båda flickorna känner sig i hemlighet dragna till Nino Sarratore utan att de avslöjar något för varandra och blir därmed varandras rivaler. Nino växer också upp i hyreskasernen och är son till järnvägsarbetaren och poeten Donato Sarratore som en gång förfört änkan Melina Cappuccio men övergett henne varpå hon försökt ta sitt liv. Nino är studiebegåvad, men utan mål i livet eftersom han hatar sin far. Nino kommer så småningom att spela en avgörande roll i båda flickornas liv.

Elena Ferrantes storslagna romanepos i fyra delar om Lila och Elena tar sin början när de båda kvinnorna hunnit bli sextiosex år och Lila försvunnit spårlöst. Lilas son Rino tror att hans mor gömmer sig hos Elena, som nu är bosatt i Norditalien och en etablerad akademiker, men Elena och Lila har inte haft kontakt med varandra på ett tag. I ett slags desperat försök att nå Lila, börjar Elena skriva romanen om deras gemensamma uppväxt och liv, för att på så sätt rädda Lila undan glömskan och i hopp om att få möta henne igen.”

I översättning av Håkan Nesser

Det känns som att Håkan Nesser alltid är aktuell med en ny bok och det känns på något märkligt sätt som att hans böcker alltid är väldigt läsvärda. Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö håller jag till exempel för en av mina favoriter och nu senast har jag läst hans ”stad”-böcker, d.v.s. Maskarna på Carmine street, som utspelar sig i New York, och Himmel över London, som utspelar sig i London (surprise! 😉 ). Det finns en tredje del också, en Berlin-del. Jag ser Nesser som en både produktiv och kvalitativ författare.

Men tydligen hinner han också med att slänga in en och annan roman som han halverts har skrivit under pseudonym. Jag såg nämligen hos någon bloggare (eller på Instagram eller Facebook, förlåt, jag minns inte!) att det finns en bok som är ”i översättning av Håkan Nesser”. 😉 Straff heter den och ”författaren” heter Paula Polanski – ett namn som är som taget från en Nesserroman.

Varför har det inte snackats mer om den här boken? Den kom ut förra året och jag har inte läst eller hört ett ord om den! Jag tycker det är hemskt kul med översättarfinten. Och jag är sugen på att läsa boken!

Straff I översättning av Håkan Nesser - Paula Polanski

Skäms till och med författarna över deckaren?

Deckare alltså! Är det vår tids Harlequin-böcker? De där böckerna som folk läser, men helst inte lyfter fram som favoritböcker eller ens vill betrakta som ”riktig” litteratur? Det känns ibland som att deckare är så skämmigt att inte ens författare riktigt vill sätta sitt namn på dem. Riktigt så är det kanske inte, men visst är det underligt att just deckargenren har så många som skriver under pseudonym. Några exempel: Lars Kepler (paret Ahndoril), Hans Koppel (Petter Lidbeck), Arne Dahl (Jan Arnald), Robert Galbraith (J.K. Rowling), Emma Vall (Maria Herngren, Eva Swedenmark, Annica Wennström), Lucifer (Carl-Johan Vallgren)… och nu senast Michael Mortimer, som har visat sig dölja Daniel Sjölin och Jerker Virdborg.

Förklaringarna till att just dessa har skrivit under pseudonym kan vara att skilja deckarna från det ”vanliga” författarskapet, att man velat bli läst utan förutfattade meningar, eller ja, att det är ren och skär PR, antar jag, men det säger ju ingen rakt ut. Det förklarar dock fortfarande inte varför just deckaren lider av detta fenomen med pseudonymer? Är det skämslitteratur? Behöver genren så trista PR-knep?

Hypnotisören - Lars KeplerThe Cuckoo's Calling - Robert GalbraithKattjakt - Emma Vall

Pseudonymhistorier

Det har säkert inte undgått någon att det har avslöjats att J.K. Rowling har skrivit en deckare under pseudonymen Robert Galbraith. Man kan ju förstå att pseudonym är enda sättet för en författare som Rowling att bli läst utan en massa förutfattade meningar.

The Cuckoo's Calling - Robert Galbraith

I söndagens DN läste jag om just pseudonymer och att förlagen hellre ser författare som kan åka på boksigneringar och dylikt, än författare som gömmer sig bakom pseudonymer. Pseudonymer kan bli lite av en snackis, men det är ännu mer tacksamt med författare som kan synas i offentligheten. Jag har inte tänkt på den aspekten, utan mer sett pseudonymer som en PR-grej eller som något kända författare använder som en kul grej eller för att testa något nytt inom sitt författarskap.

Den roligaste pseudonymhistoria jag har hört var i Jo Nesbøs sommarprat för något år sedan, där han berättade att han skrev sin första bok och skickade in under pseudonym eftersom han redan då var känd, men känd som musiker i ett band. När han kom till förlaget och avslöjade sin riktiga identitet var det ingen som visste vem han var. Storhetsvansinne? 😉

Jag gillar också Doris Lessing, som skrev under pseudonym för ett antal år sedan för att visa hur svårt det är för opublicerade att nå ut. Illustrativt!

Fejkade namn

Jag läste i DN att ett tyskt författarduo har skrivit en deckare under pseudonym och utgett sig för att vara en svensk man. Svenska deckare är verkligen poppis, inte minst i Tyskland. Svenska deckarförfattare ska nog ta händelsen som en komplimang.. 🙂

Det är inte så ofta man stöter på pseudonymer, tycker jag. Själv har jag läst böcker författade av författare som Carolyn Keene (pseudonymen bakom författarna till Kittyböckerna), Lars Kepler (Hypnotisören, skriven av författarparet Alexander och Alexandra Ahndoril, som kanske ville ha sina egna författarkarriärer utanför(?)) och Hans Koppel (barnboksförfattaren Petter Lidbeck, som valde att skriva under pseudonym när han vuxenromandebuterade med Vi i villa). Jag tror att Emma Vall, som skrivit deckaren Kattjakt, också är en pseudonym. Fler än så är de nog inte i min bokhylla..

Det kan säkert finnas många anledningar att skriva under ett annat namn än sitt eget. Förutom att försöka göra succé genom att låtsas vara från Sverige alltså. 😉 Själv skrattade jag gott när jag lyssnade på Jo Nesbøs Sommarprat. Han valde nämligen att skriva under pseudonym när han skickade in sitt första manus till ett förlag, för han ville att boken skulle stå för sig själv och inte få fördelar av att han redan var känd som medlem i det norska populära bandet Di Derre. På förlaget var man dock helt oförstående till hans val. De kände nämligen varken till Jo Nesbø eller Di Derre. Bokmalar alltså! De kan allt om författare och pseudonymer, men ingenting om populärmusik… 😉

Koppel

Genom bloggen Världen enligt Audrey Fenn har jag nosat upp att Adlibris tänker avslöja vem som gömmer sig bakom pseudonymen Hans Koppel.

Så lägligt att hans (hennes?) nya bok, Kungens födelsedag, kommer ut precis i dagarna! Jag tycker inte om sådana PR-trick. De är så enkla att genomskåda att man känner sig dumförklarad!

Men vad tror ni? Blir det samma uppståndelse som när Lars Kepler avslöjades?

Hur som kan jag verkligen rekommendera Vi i villa, som är en vass och stundvis underhållande satir. Jag är även sugen på att läsa Medicinen, som kom ut för något år sedan.

En gissning om vem som ligger bakom Koppel? Nä, jag har faktiskt ingen aning! Jag tror att det är en för mig helt okänd författare, för hans berättande, som känns ganska eget, känns inte alls igen hos mig. Har du någon aning om vem det är som döljer sig bakom namnet?