Det vi förlorade i elden

Det vi förlorade i elden av Mariana Enríquez är en novellsamling där två teman binder samman berättelserna: situationen för utsatta barn i Argentina och skräck & ockultism. Betyg: 4 dödskallar av 5.

Det vi förlorade i elden av Mariana Enríquez
Det vi förlorade i elden av Mariana Enríquez

Det vi förlorade i elden av Mariana Enríquez är en novellsamling där två tydliga teman binder samman berättelserna: situationen för utsatta barn i Argentina och ockultism. Det är en svår bok att genrebestämma. Det är helt klart att den har starka inslag av skräck, men den är också jordnära i sina skildringar av människor och relationer. Det känns faktiskt lite som en argentinsk John Ajvide Lindqvist, om ni hänger med på liknelsen. Även Ajvide Lindqvist är väldigt duktig på att spegla människor och deras rädslor i övernaturliga händelser och fenomen. Både hans böcker och Det vi förlorade i elden är mer än kittlande spänningsromaner och kanske därför är de också extra äckliga och läskiga – de målar upp världar där människor och miljöer på många sätt går att relatera till, men där det också lurar de mest fasansfulla saker under ytan.

Ytterligare en koppling är faktiskt barnen. Barn är i många avseenden symboler för det obefläckade och oskuldsfulla, men i Ajvide Lindqvists böcker kan barn också vara vampyrer eller döda människor som går igen. I Det vi förlorade i elden kan barn vara offer för fruktansvärda omständigheter: de kan leva i slum, missbruka narkotika, prostituera sig, men det finns också hela tiden någonting hotfullt och ondskefullt över dem – de stinker och är smutsiga, dels för att de lever som de gör men också för att de har kopplingar till något ruttnande och ockult.

Mariana Enriquez mångbottnade berättelser är ofta otroligt äckliga, både för att de beskriver förruttnelse och skit och för att de är läskiga och lite opålitliga. Ändå är de svåra att sluta läsa eftersom att de också är skickligt uppbyggda och svåra att lägga ifrån sig. Jag tycker verkligen att Det vi förlorade i elden är en stark novellsamling. Dessutom är det spännande att läsa en bok som utspelar sig i Argentina, vilket ju är en miljö man sällan kommer i kontakt med i litteratur på svenska.

Citerat ur Det vi förlorade i elden

”Kroppen hittades en vecka efter det att den smutsige pojken och hans mamma hade försvunnit. När jag med svullna fötter var på väg hem från jobbet och bara längtade efter att få komma in i mitt svala hus där det var så högt i tak och rummen så stora att inte ens den värsta sommarhetta kunde värma upp det helt och hållet, möttes jag av stor uppståndelse i kvarteret: tre polispatruller, sådana där gula avspärrningsband som sätts upp när det har skett något brott och så fullt med folk som trängdes framför banden. Jag fick genast syn på Lala i sina vita högklackade skor och gyllengula uppsatta hår, hon var så nervös att hon hade glömt ta på vänstra lösögonfransen, varför hennes ansikte såg helt osymmetriskt ut, som om hon vore förlamad på ena sidan.”

Det vi förlorade i elden av Mariana Enriquez
Det vi förlorade i elden av Mariana Enriquez

Om Mariana Enríquez och Det vi förlorade i elden

Mariana Enríquez (född 1973) är en argentinsk författare och journalist som också leder skrivarkurser. Hon har skrivit essäer, noveller, romaner och en biografi. Det vi förlorade i elden är den enda av hennes böcker som har översatts till svenska.

Originalets titel: Las cosas que perdimos en el fuego (spanska).
Översättare: Hanna Axén.
Utgivningsår: 2016 (första argentinska utgåvan), 2017 (första svenska utgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 237.
ISBN: 978-91-1-307263-0.
Andras röster: Bloggbohemen, Bokstaden, Bokstugan, Breakfast book club, Jennies boklista, Med näsan i en bok.
Köp hos t.ex. Adlibris eller CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

”12 noveller av Argentinas nya litterära stjärnskott, som jämförts både med Roberto Bolaño och Julio Cortázar. Samhällskritik och starka kvinnoporträtt varvas med skräck och övernaturliga fenomen när Mariana Enriquez tar tempen på det mentala tillståndet i 2000-talets Argentina.

I novellen ”Den smutsiga pojken” observerar en argentinsk medelklasskvinna en smutsig liten pojke som lever på gatan framför hennes hus och som ibland knackar på för att få lite mat. När man hittar en svårt lemlästad pojke med avhugget huvud i kvarteret är kvinnan övertygad om det rör sig om den smutsige. Kvinnan ger sig in i mordutredningen bara för att finna att pojken kanske aldrig funnits.

I ”Värdshuset” gör ett par flickor inbrott på ett landsortshotell för att hämnas på ägarinnan när den enas far fått sparken därifrån. Men de överraskas av polissirener, helikopterljud och militärer som står med dragna vapen utanför fönstret, synvilla eller verklighet? Huset visar sig ha varit ett tortyrcenter under juntatiden.

I ”Spindelnätet” reser ett medelklasspar från Buenos Aires till gränsen mot Paraguay för att handla billigt smuggelgods i gränshandeln. När de drabbas av motorstopp på tillbakavägen flippar mannen ut och lamslås av skräck. Kvinnan börjar fantisera om hur hon ska kunna göra sig av med honom.”

Kärlekens historia

Kärlekens historia av Nicole Krauss är en fantastiskt fin bok där några ensamma och sörjande människors livsöden vävs ihop genom kopplingen till en väldigt drabbande roman. Betyg: 3+ sökningar i arkivet av 5.

Kärlekens historia av Nicole Krauss
Kärlekens historia av Nicole Krauss

I en överbelamrad New York-lägenhet fördriver Leo Gursky tiden. Han är en man som har förlorat allt, däribland sin son, som har vuxit upp utan kännedom om sin biologiska far. Leos ensamhet är så påtaglig att det är helt hjärtskärande. I samma stad lever fjortonåriga Alma med sin mamma och sin bror. Pappan har gått bort och mamman hanterar detta genom att sluta sig inåt och att på sätt och vis sluta sig inför sina barn. Brodern, som kanske främst saknar sin mor, snarare än den pappa som han inte riktigt hann lära känna, hanterar sorgen genom att dra sig till religionen – han får för sig att han är en av 36 utvalda, en lamed vovnik. I Kärlekens historia väver Nicole Krauss ihop dessa ensamma och sörjande människors öden genom deras kopplingar till en bok med samma namn som romanen. Almas mamma försätter sig att översätta Kärlekens historia åt en uppdragsgivare som Alma tror sig ha en viktig koppling till, bland annat för att bokens huvudperson delar förnamn med hon själv. Har bokens Alma funnits på riktigt? Kärlekens historia har också kopplingar till Leo Gursky och den son, som han av olika skäl inte har kunnat närma sig.

Det är en komplicerad väv och inte helt lätt att foga samman alla trådar. Som läsare behöver man vara skärpt och koncentrerad. Ändå är det ingen tungläst bok. Språket är enkelt och rakt på sak. Läser man stycken om igen kan man dock hitta små explosioner av känslor. Krauss kan verkligen formulera sig och det är en fröjd att läsa hennes text.

Jag ska vara ärlig och säga att jag hade lite svårt att komma in i den här boken. Jag hade hört väldigt många hyllningar av den och fått för mig att den skulle bli en bra bokcirkelbok när det blev dags för mig att välja bok till den bokcirkel som jag är med i. Det kändes lite ”sådär” att inse att jag hade prackat på andra något så rörigt och knepigt som den här historien. Ändå måste jag säga att jag själv, och flera av mina bokcirkelkompisar, verkligen uppskattade boken. Trots att det inte är det enklaste att foga ihop alla berättelser och sidospår och skapa den bild som författaren haft framför sig, så finns det någonting i boken som ändå gör att det känns intressant att läsa vidare. För min del handlar det nog främst om alla känslorna som finns i den. Det var länge sedan jag läste någonting där ensamheten är så otroligt närvarande och tung som den är i Kärlekens historia, särskilt i skildringen av Leo Gursky. Det är också lätt att tycka om och känna med karaktärerna i boken. Jag vill hela tiden att det ska gå dem väl. Jag älskar berättelser där författaren lyckas göra karaktärerna levande på det sättet.

Allt som allt skulle jag verkligen rekommendera den här boken, men helst också uppmana att inte hasta sig igenom den.

Citerat ur Kärlekens historia

”Och sedan tänkte jag: kanske är det just det som är meningen med att vara far – att man ska lära sitt barn att leva utan en. I så fall har det inte funnits någon bättre far än jag.”

Kärlekens historia av Nicole Krauss
Kärlekens historia av Nicole Krauss

Om Nicole Krauss och om Kärlekens historia

Nicole Krauss (född 1974) är en amerikansk författare som debuterade 2002 med romanen Man utan minne (Man walks into a room). Hennes stora genombrott kom dock med Kärlekens historia (The history of love). Hennes senaste roman på svenska är Det stora huset (Great house) från 2011. Nicole Krauss har en hemsida och en Facebooksida.

Originalets titel: The history of love (amerikanska).
Översättare: Ulla Danielsson.
Utgivningsår: 2005 (första amerikanska utgåvan, W. W. Norton & Company), 2005 (första svenska utgåvan, Brombergs förlag), 2014 (den här e-boksutgåvan, Brombergs förlag).
Antal sidor: 344.
ISBN: 9789185251124, 9789173375023.
Andras röster: Bokomaten, Bokpärlan, Booksessed, Boktoka, Eli läser och skriver, Med näsan i en bok, Pocketpinglorna.

Förlagets beskrivning

”Att följa historien om Leo och hans ungdomskärlek Alma är som att följa livet självt. När deras öden möts förstår vi att kärleken liksom den stora litteraturen överlever allt.

Kärlekens historia påminner oss om fiktionens magiska kraft. Rolig och sorgsen, skrämmande och hoppfull. En berättelse som fängslar från första sidan och roar med sin finurlighet, originalitet och värme.”

Araben

Araben av Pooneh Rohi
Araben av Pooneh Rohi

Det är typiska gråa dagar i Stockholm och Yasaman och hennes sambo springer, som så många andra, på oändligt många lägenhetsvisningar. Yasaman drömmer om vackra trägolv, högt i tak och det rätta, centrala läget. Sambon vill få fler kvadrat för pengarna och rymma den familj som han drömmer om att bilda tillsammans med Yasaman. Som för så många andra i dagens Stockholm råkar det bara vara så att annat än familjebildande har kommit emellan, studier t.ex. Nu har Yasaman slutfört sina studier och står inför nästa stora steg som hon ser det: att doktorera. Hon filar och putsar och ängslas över den ansökan som hon ska skicka in för att förhoppningsvis bli antagen som doktorand. Barn? Ja, hon inser ju att den biologiska klockan borde säga något. Det är bara det att den inte gör det.

I samma stad sitter en man med en prydlig portföljd på tunnelbanan. Ibland är han på möten på arbetsförmedlingen, eller går rent av på arbetsintervjuer, men det framstår bara som oväntade pauser i något som i övrigt mest handlar om att transportera sig och att på så sätt få de innehållslösa dagarna att gå. En gång i tiden var han en framgångsrik ingenjör med ett toppjobb på en stor fabrik. En gång i tiden bodde han med sin familj i ett hus med en vacker liten trädgård. En gång i tiden hade han fru och två små barn. Nu är han ett namnlöst ingenting, en ”arab” (trots att han är perser). Ibland kommer minnena över honom: tortyr, svek, förlust – och skuldkänslor över vad hans livsval har resulterat i och vad han har förlorat längs vägen: längs den väg han tagit sig från Iran och hit, till ett kallt Stockholm.

Rohis namnlösa iranier i Sverige är en man vars allt har smulats sönder. Hans berättelse speglas i Yasamans på ett på intressant och, ärligt talat, helt hjärtskärande sätt. Yasamans sambo heter något så svennigt som Peter och hennes vänner kallar henne för svennebanan-invandrare (hon själv kontrar skämtsamt med att hon är en ”SD-blatte”). Yasaman rör sig ledigt på medelklassiga Söder och har anammat den livsstil som så många andra lever i de här kvarteren, men inte heller detta livsval kommer utan några uppoffringar. Liksom den namnlösa ”araben” bär på skam över allt som han har låtit rinna ur händerna och de barn som han har förlorat kontakten med, så bär även Yasaman på skam: skammen över att ha fastnat mellan två världar – att framstå som vilken svensk som helst men i hjärtat också leva med något som går allt mer förlorat: hemlandets språk, den tusenåriga poesin, maten, kulturen.

Araben är en makalöst bra bok om två mörka sidor av att lämna sitt hemland. Jag, som själv är född i Sverige, kan naturligtvis inte förstå vad det kan göra med människor att behöva göra den här resan, men Rohi lyckas beröra mig djupt och ge mig en glimt av vad några av samhällets ”araber” kan tänkas bära på för erfarenheter. Boken är fantastiskt fint skriven och ingenting är tillkrånglat eller dolt. Boken känns många gånger som att stå som ett ögonvittne till något hemskt och handfallet inte komma sig för att ingripa. Att läsa boken ger på sätt och vis också den skam som en sådan situation skulle framkalla – det är så mycket lidande och skuld och känslor av otillräcklighet som rör sig mellan raderna i den här boken att det gör ont.

Det är bara januari men jag har på känn att jag redan har läst en av årets bästa böcker. Det här är en sådan där sällsynt bra bok som verkligen kan plantera nya tankar och insikter i huvudet. Dessutom är det inte ”bara” en bok om invandring, integration och rasism, det är också en mycket träffande skildring av Stockholm och vår tid och det strösslas tidsmarkörer som verkligen känns igen. Boken känns aktuell och som om den utspelar sig idag. Att jag själv är i Yasamans ålder och har gjort den där resan med doktorerande kanske gör att boken bjuder extra mycket igenkänning till just mig. Jag vet inte om det är så, men jag blev i alla fall väldigt berörd.

Det enda jag i någon mening skulle kunna önska mig är att Rohi höll igen lite och vågade bjuda på lite mer hopp än vad hon mestadels gör i just den här berättelsen. Det blir ibland lite väl kompakt med allt det sorgliga, skamfyllda, skuldtyngda, stressade och sorgliga. Det är dock en mycket obetydlig invändning, för jag tycker verkligen att det här är en läsvärd bok och jag hoppas att många läser den.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill ta del av två berättelser om vad det kan innebära att fly sitt hemland: skulden och sorgen över allt som har behövt lämnats bakom och otillräckligheten den känner som hamnar mellan två kulturer och måste uppleva att den ena bleknar allt mer.

Betyg: 5 nyslipade parkettgolv av 5.

Citerat ur Araben

”Jag ser tillbaka på dokumentet. Skriver in en rubrik. »Research proposal«. Skriver i mitt namn, datum, institution. Ändrar fonten och storleken. Fetar rubriken. Uppför trappan till höger kommer en man med en plastmugg i handen. Han är fyrtio-någonting med ett par beiga byxor som han knäppt över sin stora spända mage lite för högt upp. Brallorna är för korta. Skjortan är instoppad. En riktig nörd. Frisyren indikerar iranier, fresh off the boat troligtvis. Han tittar åt mitt håll men jag hinner precis titta bort mot skärmen och börjar snabbt knappa in lösenordet till mailen. Jag kan se honom i högra ögonvrån. Han står där med sin mugg, till synes sysslolös. Jag ser att han ser på mig. Jag försöker verka upptagen och skriver snabbt ett svar på en kommentar på Facebook som jag sen raderar. De höga dörrarna till entrén går upp och en kvinna i hans ålder kommer in och blir stående mitt på golvet och ser sig om. Jag ser i ögonvrån hur han går fram till henne.

»Hej!«

»Hej.«

Jag sneglar åt deras håll. De står vända mot varandra och ser inte mig. Hon är blond, ser ganska nördig ut hon också. Han har ställt sig i vägen för henne och hon slänger en blick bakom honom som om hon letade efter någon.

»Jag är masterestudent här på KTH. Du är också estudent eller?«

Definitivt iranier.

»Nej, nej det är jag inte.« Hon tittar bakom honom igen.

»Jaså?«

»Nej, nej jag är färdig med studierna så att säga.«

Shit, han känner henne inte.

»Jaså? Vad du har estuderat?«

»Eh … jo jag är journalist.« Jag kan se att hon ler lite förläget.

»Aha! Djornalist? Det är micke intressant. Jag estuderar fizik. Här på KTH.« Han visar med muggen över byggnaden.”

Araben av Pooneh Rohi
Araben av Pooneh Rohi

Om Pooneh Rohi och om Araben

Pooneh Rohi (född 1982) är en svensk författare och doktorand i lingvistik. Hon är född i Iran, men har växt upp i Stockholm. Rohi debuterade som författare 2014 med romanen Araben. Pooneh Rohi har en Facebooksida.

Utgivningsår: 2014 (första utgåvan, Ordfront förlag).
Antal sidor: 280.
ISBN: 9789170377549.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus eller CDON.

Förlagets beskrivning

”Araben rör sig genom ett vitt Stockholm. Under natten har snön fallit, skamlöst och fritt som om den hade rätt att invadera och bosätta sig, som om den på eget bevåg kunde komma och ockupera stadens alla gator. Araben som trampar den har blivit en gammal man. Och drömmen om det nya landet, om att bli ett med det, om att smälta samman, tjäna och nyttjas, är för länge sedan begraven.

Någon annanstans i staden finns Yasaman. Hon har lyckats med det. Lyckats så bra att folk tror att hon är adopterad. Så bra att hon letar efter bostadsrätt i närförort med äkta trägolv och högt i tak. Så bra att barndomsminnena från Iran bara är en hägring i minnet, en doft av sältan från havet, en känsla av värme som kväver och fastnar i halsen.

Araben är en roman om våra val och om skulden som kommer med dem. Skulden till det nya landet och till allt man lämnat bakom sig. Till barnen, för det som gick förlorat och den förälder man inte klarade av att vara. Och till föräldrarna, för allt det de gav upp.”

Springa med åror

Springa med åror av Cilla Naumann
Springa med åror av Cilla Naumann

Monika och hennes pappa Ivan bor på en gård där gödsellukten är lika ofrånkomlig som de kattungar som tittar fram varje år. Det är en helt annan värld än den som tillhör läkarens dotter, Johanna. När det blir svårt med ekonomin säljer Ivan av markplätt efter markplätt till sommargäster och Johanna och hennes far är några av de som köper tomt till sitt sommarställe. Monika och Johanna blir vänner, trots klasskillnaden. Sedan slits vänskapen itu. Johanna går vidare i livet på sitt håll. Monika blir kvar bland gödselstanken och gården. Hon blir ensamstående med sonen Lasse, som har en utvecklingsstörning. När Johanna och hennes söner åker till sommarstället får gradskillnaderna även en ny dimension. Monika och Lasse är inte bara från en annan klass, Lasse har också sitt funktionshinder som skapar ett utanförskap som till slut leder till en katastrof.

I sina bästa stunder är Springa med åror fantastisk. Naumann skriver oerhört säkert och känslosamt om klass och utanförskap. Och när hon skriver om Monika och Lasse, den gränslösa kärleken hon har till sin son samtidigt som hon också är oändligt ensam, så vill jag bara gråta för att det känns så äkta och smärtsamt. Samtidigt tycker jag att boken blir lite spretig och ofokuserad, kanske för att jag inte riktigt engageras lika mycket av berättelsen om Monika och Johanna och deras vänskap. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför. Men låt er inte avskräckas av detta. I det stora hela är det här en intressant, välskriven och berörande berättelse med många lager.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa en fin liten bok om vänskap, klass och moderskärlek till en pojke som inte är som ”alla andra”.

Betyg: 4+ parisdrömmar av 5.

Om Cilla Naumann och Springa med åror

Cilla Naumann (född 1960) är en svensk författare som debuterade med romanen Vattenhjärta 1995, för vilken hon belönades med Katapultpriset. Hennes senaste roman är Bära barnet hem, som kom ut 2015.

Uppläsare: Mirja Turestedt.
Utgivningsår: 2012 (första svenska utgåvan, Bonniers), 2012 (den här ljudboksutgåvan, Ordfront ljud).
Antal sidor: 255 (ca 6,5 h lyssning).
ISBN: 9789100127756, 978-91-87377-21-1.
Andras röster: Bokhora, Dagensbok.com, Marcusbiblioteket.
Köp hos t.ex. Adlibris eller Bokus.

Förlagets beskrivning

””Kom hit, Monika”, säger Johanna, och drar ned mig på gruset. Det är tyst omkring oss, ovanligt vindstilla den här första dagen. Havet ligger som en violblå spegel nedanför gården.
Inget annat än Johanna har hänt, ändå är allt förändrat.
Hon ligger på rygg bredvid cykeln i det dammiga gruset med sina bleka ben och smutsiga underbyxor. Bredvid henne ligger flaskan med tjock röd hallonsaft.
Allt är egentligen som vanligt.
Utom detta att Johanna ligger på min gårdsplan.

Springa med åror handlar om sommargästen Johanna och bondflickan Monika och om hur deras somrar blir en lekplats med konsekvenser som sträcker sig långt fram i tiden – till deras egna barn som omedvetet framkallar sina mödrars laddade ödesdigra klasskonflikt.”

Alakoski behövs & snart läser jag April i anhörigsverige

Det var ett tag sedan jag läste något av Susanna Alakoski, men snart ser jag fram emot att börja läsa hennes April i anhörigsverige, som väl kan ses som en fortsättning på Oktober i fattigsverige, som kom för några år sedan. Båda böckerna liknar dagböcker till formen – även bokstavligt talat. Det är faktiskt oerhört snyggt formgivna böcker i ett litet, gulligt format, med skön textur på omslagen och med tjusiga bokmärkesband.

April i anhörigsverige

Men det är inte för omslagets skull som jag läser Alakoski, utan det är för att jag verkligen uppskattar att hon ger röst åt de som sällan hörs – de som lever i fattigdom, utanförskap och med missbruksproblematik. Även anhöriga och deras situation är något som Alakoski vågar tala om det märks att hon personligen är både berörd och har erfarenhet. Det behövs författare som Alakoski, som med lätt hand han skriva berättelser som upplyser om vad fattigdom gör med människor och som vädjar till mer medmänsklighet, omtanke och värme. Alla hennes böcker har varit tankeställare för mig och jag tycker att alla borde läsa dem!

Jag såg förresten att Alakoski har hedrats genom att utses till hedersdoktor på Malmö högskola. Fint! Välförtjänt!

Kalmars jägarinnor

Kalmars jägarinnor - Tove Folkesson

Det är slutet på 90-talet och bokens huvudperson, Eva, går natur på gymnasiet i Kalmar. I stadens andra gymnasieskola går resten av tjejgänget: Jenna, Linden, Jossan och Sudden. Vad de har gemensamt är snarare ett utanförskap än en gemenskap. Bakom medelklassens radhusfasader döljer sig en mamma som är döende i cancer, pappor som är frånvarande och/eller alkoholiserade och mammor som gråter. Hos varandra hittar de en slags egen samhällsklass där man slipper förklara varför bilen har ett alkolås och där man inte behöver ursäkta sig.

Men Kalmar är en för liten stad. Inte ens Kalmar med omnejd räcker till. Livet i Kalmar är så instängt att de inte vet var de ska ta vägen. Drivna av någon slags obeskrivlig leda gör Kalmars jägarinnor små inbrott, har sönder saker på kul och tråkar handbollstjejerna, som de uppfattar som oerhört provocerande. De dricker och röker, hånglar och ligger – emellanåt med varandras killar. De plankar in på festivaler, snor saker, dricker så mycket sprit att de behöver magpumpas, gömmer ett skjutvapen. På många sätt är de alldeles för mycket. Och inuti dem brinner en längtan efter något annat, något större, ett annat sammanhang som de kan höra till.

Det är ett tacksamt ämne, det här med uppväxtskildringar, särskilt uppväxter på mindre orter. De flesta människor kan nog relatera till den där speciella känslan som infinner sig när man är mitt emellan barn och vuxen och när man är på väg att kasta sig ut i ett vuxenliv och att uppfinna vem man är. Att uppleva detta på en mindre ort är inte sällan problemfritt. Det krävs så lite för att sticka ut, för att vara annorlunda, för att inte passa in. I det här fallet drar Folkesson det lite till det extrema. Vi är nog få som kan relatera till det småkriminella som tjejerna sysslar med. Ändå känns det väldigt äkta, nära och lätt att dra paralleller till sin egen uppväxt. Folkesson berör, men skriver också något som faktiskt sticker ut från det mesta andra i samma genre, inte minst genom att låta karaktärerna vara en väldigt frisk fläkt, på sitt sätt, jämfört med ungefär alla andra kvinnliga karaktärer i böcker och film.

Det jag älskar med den här boken är bland mycket annat språket. Språket är som poesi. Det går att lyfta ut meningar och stycken och få koncentrerade, pricksäkra, poetiska, fantastiska små dikter som rymmer så mycket känsla och exakthet att det bultar och spränger. Folkesson hittar tidsmarkörer som vi som läsare eventuellt har glömt, men som plötsligt finns där glasklart framför en igen: millenniebuggen, ICQ, eurodisco, festivalliv. Men framför allt ryms meningslösa, småborgerliga, medelklassiga liv, med allt vad det innebär, mellan raderna. Modern som föraktar Bingolotto, men som gråter om kvällarna istället. De små miniatyrfyrkanterna till gräsmattor, med sina små gräsklippare, bakom varje radhus. Små, små detaljer, som alla vittnar om ett Svensson-liv i en liten stad och hur det kan vara att inte fixa att leva det livet.

Bland mycket annat som jag älskar med Kalmars jägarinnor är att den kretsar kring en tjejgäng där alla utanför dem är bifigurer. Det här är inte en typisk bok om tonår och kärlek. Det är heller ingen bok om typiska tjejer, så som de allt som oftast är i litteraturen. I huvudrollen finns istället några unga, normbrytande kvinnor som är alldeles, alldeles för mycket. Det är befriande och skönt att släppa fram dem och berätta deras historia, som jag faktiskt aldrig har sett berättad någon annanstans.

Sammantaget är det här helt enkelt en fantastisk bok. Det var länge sedan jag läste en så tät och välskriven roman och det var länge sedan en bok väckte så mycket tankar och känslor. Kalmars jägarinnor är en rusande, brusande, fantastisk uppväxtskildring och en välkommen röst åt kvinnor som inte passar in i samhällets snäva normer. Det är också en hjärtskärande fin bok om hur livet sedan blir som det blir och hur vi måste förhålla oss till vårt förflutna; att välja vad vi lämnar bakom oss och att, i vissa fall, tvinga oss att lämna.

I korthet

Rekommenderas för: Alla som har växt upp, som har längtat efter något och som vill läsa en helt lysande, poetisk och fantastisk bok om fyra tjejer på väg ut i vuxenlivet.

Betyg: 5 juicy tubes av 5.

Citerat ur Kalmars jägarinnor

”Mobboffren satt i sina hörn och ryckte lösa trådar från sittdynan. Tyckte också en massa saker inne i sina kokande skallar, men det skulle inte komma ut förrän flera år senare då de utbildat sig till musikrecensenter eller statsvetare eller någonting och gav igen med vassa pennor och högskolepoäng.

Stack ut ögonen på alla de kom i kontakt med.

Det var de som skulle skriva uppväxtskildringar, inte vi. Våra berättelser skulle förbli hemliga.”

Om Kalmars jägarinnor och Tove Folkesson

Tove Folkesson är född 1981 i Stockholm och uppvuxen i Kalmar. Hon är författare, musiker och undervisar i svenska. Kalmars jägarinnor är hennes debutbok. Uppföljaren, Sund, kom ut 2015. Folkesson har belönats med flera priser för Kalmars jägarinnor, däribland Borås tidnings debutantpris och Sveriges radios romanpris. Tove Folkesson har en fansida på Facebook, twittrar på @tovefolke, instagrammar på @tovefolke och har en blogg.

Utgivningsår: 2012 (första utgåvan, Lunds universitets författarskola), 2013 (Weyler förlag).
Antal sidor: 279 sidor.
Andra böcker i samma serie: Sund.
Andras röster: SvD, Bokhora, Sandra Beijer.
Köpt t.ex. hos: Adlibris, Bokus.

Baksidestext

”Jenna, Linden, Jossan, Sudden – och Eva Zackrisson. De är Kalmars jägarinnor. De miss­anpassade, som söker sin identitet i utanförskapet och varandra. De är beredda att göra allt för varandra och för att inte bli som handbollstjejerna. Kalmar (med omnejd) är den värld de är dömda till, men ingen kan hindra dem från att försöka spränga murarna, trampa ner rosorna, lura vakterna – och Eva från att hålla förtvivlan borta. Men de får betala ett högt pris. Lika högt som Ölandsbron.

Hos mormor Stickan på Öland slickar Eva såren, många år senare. Stickan erbjuder det föräldrarna aldrig förmådde ge: ett köksbord med sliten vaxduk, kaffe och kaka, lugn. Men sen måste Eva tillbaka in till Kalmar, igen.”

Etthundra mil

Etthundra mil

Jess är ensamstående mamma och trots att hon har två jobb, är en fena på att hitta bra mat till extrapris, lagar & fixar & syr allt själv och trots att hon inte unnar sig några direkta extravaganser så går det knappt ihop ekonomiskt. Barnens pappa har inte betalat underhåll sedan han stack för två år sedan och hon vågar inte pressa honom på något heller, för hon vet att han inte mår bra och hon tänker att det är bättre att han kommer på fötter och får ett jobb först. När dottern, Tanzie, erbjuds en plats på en privatskola, där hon förhoppningsvis kan nå sin fulla potential och utveckla sin begåvning i matte, finns det inga möjligheter att låta henne tacka ja. Trots att skolan kan erbjuda ett stipendium saknas en mindre summa, som Jess måste skjuta till själv.  En möjlig lösning visar sig när skolan tipsar om en mattetävling som Tanzie bedöms ha mycket stora chanser att vinna. Vinstpengarna skulle gott och väl räcka för att låta Tanzie börja på den skola hon drömmer om att få gå på. Ett litet krux är att tävlingen ska hållas i Skottland, vilket med Tanzies åksjuka i beräkningen innebär flera dagars resa. Några pengar till tåg finns såklart inte.

Räddningen kommer från ett oväntat håll: den ekonomiskt oberoende IT-killen Ed erbjuder dem skjuts. Det kommer att bli en lång, lång resa med många dråpliga, roliga, hjärtknipande scener. Och så kommer såklart allas liv skakas om i grunden.

Det är enormt förutsägbart, såklart. Inte för att det går att lista ut exakt hur allting kommer att lösa sig – men att det kommer att lösa sig och att Jess & Ed kommer att bli kära, ja, det fattar man såklart omgående. Och det gör verkligen ingenting! Ibland är det precis den här typen av varma, fina berättelser man behöver. Jojo Moyes skriver med ett fint flyt och har hittat riktigt härliga karaktärer, omöjliga att inte tycka om. Man vill dem allt gott och det känns skönt och tröstande att veta att allt kommer att bli bra också.

Jag tycker det här är en både rolig, lättläst och bra bok. Skönt också att författaren skriver om en ensamstående mamma som har det svårt att få pengarna att räcka till – allt är verkligen inte speciellt skimrande och lättsamt i den här boken.

I korthet

Rekommenderas för: Den som behöver en förutsägbar, gullig berättelse att sjunka in i och som älskar komedin Little Miss Sunshine och andra dråpliga och varma roadtrip-berättelser.

Betyg: 4 Rolls-Royce av 5.

Citerat ur Etthundra mil

Det var då Tanzie såg det blinkande blåljuset. Hon försökte att med ren tankekraft förmå polisbilen att åka förbi dem. Men istället kom den allt närmare tills det blåa ljuset fyllde hela kupén.

Nicky vred plågat på sig där han satt. ”Öh, Jess. Jag tror att de vill att vi ska stanna.”

”Fan. Fan, fan, fan. Det där hörde du inte, Tanzie.” Mamma tog ett djupt andetag, flyttade nervöst händerna på ratten och saktade in.

Nicky sjönk ner djupare i sätet. ”Du, Jess?”

”Inte nu, Nicky,”

Polisen saktade också in. Tanzies handflator var alldeles svettiga. Det kommer att ordna sig.

”Det kanske är fel tillfälle att berätta att jag har mitt gräs med mig.”

Etthundra mil - Jojo Moyes

Om Etthundra mil och Jojo Moyes

Jojo Moyes är en brittisk journalist och författare som har gett ut en lång rad romance-böcker sedan debuten 2002. Stort genomslag fick hon 2012 med bestsellern Livet efter dig, som behandlar det tuffa ämnet aktiv dödshjälp. Etthundra mil är hennes senaste bok, men en uppföljare till Livet efter dig väntas i höst. Jojo Moyes har en hemsida och en fanpage på Facebook.

Originaltitel: The One plus one (engelska).
Översättare: Emö Malmberg.
Utgivningsår (första utgåvan på svenska): 2014 (Printz).
Antal sidor: 384.
Andras röster: Kulturkollo, Feelgoodbiblioteket, Carolina läser…, Nobelprisprojektet.
Köp hos t.ex: Adlibris, Bokus.

Baksidestext

Av den bästsäljande författaren till Livet efter dig, Sophies historia och Sista brevet från din älskade kommer här hennes senaste roman som tar dig med på en oförglömlig roadtrip genom Storbritanniens klassamhälle.

Jess Thomas’ liv suger. Hennes man har stuckit och hon tvingas ha dubbla jobb för att försörja sina två barn. Styvsonen Nicky kommer ständigt hem från den ruffa kommunala skolan med nya blåmärken, och stänger in sig med datorn på sitt rum. Dottern Tanzie är lite av ett mattegeni, men när hon erbjuds en plats på en trevlig privatskola räcker pengarna inte till. Om hon inte kan vinna första pris i Skottlands matematikolympiad? Men Jess har varken bil eller pengar till tågbiljetter.

IT-miljonären Ed, med ett eget kaotiskt förflutet, blir av en tillfällighet deras riddare i skinande rustning. När han erbjuder sig att köra den lilla familjen, inklusive illaluktande hunden Norman, tvärsigenom England till Skottland är det hans första osjälviska gärning på åratal – kanske någonsin. Men kommer de att hinna? Och om de gör det – kommer deras problem att vara över?

Hundpojken

Hundpojken - Eva Hornung

Romotjka är fyra år och lever i misär och fattigdom i Moskva. När hans mamma försvinner tvingas han ut på gatan. Han tar sin tillflykt til källaren till en kyrka och där kommer han också få sällskap av en flock vilda hundar. Hundarna accepterar honom som en del i flocken och med tiden kommer han bli lite av en ledare. Mer och mer skaffar han sig ett hundbeteende, samtidigt som han fortfarande är en vanlig pojke. Det ställs lite till sin spets när en ny pojke, ett riktigt litet barn, kommer till flocken.

Boken är baserad på verkliga händelser, om jag har förstått det rätt. Jag har själv en känsla av att det är lite för otroligt för att kunna vara sant, men… Det är onekligen en fascinerande och skrämmande tanke att ett så litet barn kan fara så illa att han hamnar hos hundar – och blir som en hund själv.

På något sätt hade jag tyvärr svårt att engagera mig i berättelsen. Jag vet inte riktigt varför. Rent objektivt så är det en bra story och författaren lyckas verkligen fånga hundarnas beteenden och personligheter och samtidigt skriva intressant om människorna runt omkring, som berörs av Romotjkas öde. Ändå tyckte jag mest att boken var seg! Det är mycket i den som är rätt äckligt och allmänt sorgligt. Det kanske bidrog till att jag inte direkt orkade ta till mig berättelsen.

Jag lyssnade på ljudboken och enda anledningen till att jag valde den från första början var faktiskt att den belönades med Stora ljudbokspriset 2012, vilket såklart kändes lovande. Tyvärr blev jag besviken, utan att riktigt kunna sätta fingret på varför.

Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är SvD, Bokbrus och Bokmania.

Oktober i fattigsverige: dagbok

Oktober i Fattigsverige - Susanna AlakoskiDet är oktober och Susanna Alakoski reser med tåg kors och tvärs för att föreläsa. Där hemma ligger akter och journalanteckningar som handlar om hennes familj: mammans självmordsförsök, Susannas fosterhemsplacering, misshandel, brorsans stölder… Magen är i uppror och tanken på det kyligare vädret kan inte lämna henne i fred: hur ska alla hemlösa klara sig när vintern kommer?

Inte allt för långt efter det att den här boken kom ut i höstas så svängde intresset för frågan om fattigdom. Efter reportaget i Uppdrag granskning, där Janne Josefsson åker runt och raljerar kring att det inte finns några fattiga barn i Sverige, så tappade den känsliga medelklassen intresset för att bry sig om barn i fattigdom. Jag hamnade för bara någon vecka sedan i en pinsam jobblunch där jag insåg att jag satt bredvid människor som tror att barnfattigdom i Sverige handlar om att barn inte har råd att ha en egen iPhone. Och visst är det ett svårt begrepp, det där med fattigdom, särskilt om man betänker att fattigdom närmast har en annan betydelse i länder där klassklyftorna är större och fattigdomen helt enorm.

Ändå är det ju oerhört futtigt att förneka att fattigdom finns och de som bara skakar av sig hela frågan om klass, utanförskap och fattigdom borde verkligen läsa den här boken för att få lite perspektiv. Alakoskis dagbok är ett viktigt reportage om hur fattigdom slår mot människor. Det handlar inte om iPhones. Det handlar om utanförskap, att ta för mycket ansvar som barn, att inte kunna ta sig ur fattigdomen. Den handlar också om att kunna ta sig ur utanförskapet och fattigdomen, men leva med ständigt dåligt samvete och att ständigt oroa sig över sina nära och kära som inte har tagit sig därifrån.

Jag tycker verkligen om den här boken. Den skakar om och är intressant. Dessutom skriver ju Alakoski så bra! Oktober i fattigsverige är en bok med luftig text där en del stycken bara är några rader. Men pricksäkert lyckas hon hela tiden skriva berörande.

En viktig och bra bok! Faktiskt är den inte helt olik hennes Svinalängorna och Håpas du trifs bra i fengelset, men den här gången är det kanske ännu lite mer personligt.

Du hittar boken hos t.ex, Bokus eller Adlibris. Några andra som skrivit om boken är SvD, Klok som en bok och Bokmal73.

Cold Spring Harbor

Cold Spring Harbor - Richard YatesJag älskar verkligen Richard Yates stil. När andra författare behöver 300 sidor för att förmedla en känsla, så kan Yates summera allting i en enda perfekt avvägd mening. Han behöver inte använda många ord för att måla upp hela bakgrunden av ett liv som inte lever upp till de stora drömmarna, om en tillbakahållen sorg och en förhoppning om att det kan bli lite bättre. Cold Spring Harbor är föredömligt kort med sina ca 200 sidor (jag tycker typ att alla böcker som består av fler än 300 sidor bör redigeras kraftfullt…), ändå säger boken mer än de flesta. Det här är tight! Och jag älskar när författare kan skriva så. Bodil Malmsten är exempel på en svensk författare som också kan konsten att skriva exakt avvägt och stilistiskt fulländat. Hjalmar Söderberg är en annan. När vi diskuterade Utrensning av Sofi Oksanen på det senaste bokcirkelmötet så påmindes jag om att även denna bok är skriven just sådär enkelt och ändå uttrycksfullt.

Jag kan dock redan direkt säga att Cold spring harbor faktiskt inte är Yates bästa: av de jag har läst så är både Revolutionary road och Easter parade vassare. Det säger dock mer om Yates som författare än om boken som sådan.

I Cold Spring Harbor känns temat igen från tidigare böcker. Yates skriver gärna om människor med stora drömmar, men som har fastnat i ett alldeles vanligt liv i en amerikansk småstad. I Cold Spring Harbor bor huvudpersonerna i just Cold Spring Harbor – en liten småstadsidyll på Long Island.  Charles Shepard drömde om en karriär inom armén, men karriären tog slut innan den ens riktigt hann börja. Nu är han den som håller hemmet i rullning (och jag som trodde att det var först på 2000-talet som det började bli självklart att män fixar med hushållsbestyr!) och håller fasaden uppe där hemma. Frun är gravt alkoholiserad, men det är ingenting som någon någonsin talar om. Äldsta sonen, Evan, har ett kort äktenskap bakom sig, men förhållandet varade inte längre än vad tonårsromanser tenderar att göra. Dottern bor hos mamman och Evan drömmer om att skaffa sig en ordentlig utbildning och en framtid. Lite av en slump träffar han Rachel, en trevlig flicka som han snabbt gifter sig med, och utbildningen läggs på hyllan. Liver rullar på i Cold Spring Harbor. Ingen är särskilt lycklig. Rachels mamma gör sitt bästa för att få sig själv och hennes lilla familj att framstå som helt normala, men en dag exploderar det och Rachel börjar skrika att hon är galen. Sedan är det snabbt bortglömt igen och fasaden putsas till på nytt.

Jag vet ingen som skriver så ångestladdat som Yates. Trots att den sällan i klartext skriver om ångest, så känns det hela tiden att det här är människor som går omkring med en klump i halsen. I korta glimtar blir man lite hoppfull och glad igen, för då antyder Yates att hoppet lever kvar och att allt kommer att bli bra för hans små huvudpersoner. För den som inte har läst Yates förr och som inte är beredd på vad som ska komma så kan jag dock gissa att boken kan falla rätt platt. Ibland blir det nästan lite parodiskt när han målar upp sina scener av ett ointressant liv. Kanske känns heller inte dialogerna helt klockrena alla gånger.

Men det är sådant jag bortser från. Yates är fortfarande en av mina favoritförfattare och Cold spring harbor är ytterligare ett exempel på en bok av en briljant författare. Läs den om du tycker om Revolutionary road. Läs Revolutionary road om du är nyfiken på Yates och aldrig har läst någon av hans böcker förut (och om du hatar att läsa, vilket kanske inte är så troligt eftersom du läser min blogg, så bör du se filmatiseringen istället ;).

Du hittar boken hos bl.a. Bokus och Adlibris. Några andra som skrivit om boken är DN, dagensbok och Bibliophilia.