I samband med Internationella kvinnodagen fick jag antologin Jag finns! som säljs av Stockholms stadsmission (köp boken i deras webbshop!). Boken innehåller texter från kvinnor som deltagit i skrivarkurser på Klaragården, som är en dagverksamhet som bedrivs för kvinnor ”som lever i hemlöshet, med missbruk, som är psykiskt sköra eller bara outhärdligt ensamma och hänvisade till ett liv i samhällets periferi.”. Som ni förstår finns det mycket för dessa kvinnor att dela med sig av och skriva om, och för mig är det såklart intressant att få besöka dessa kvinnors verklighet för en stund och läsa deras texter.
Det är en brokig samling med kortare texter och poesi. Här trängs roliga berättelser med sorgligare, hoppfulla med frustrerade. Den som väntar sig en bok med berättelser om att samla burkar och sova utomhus hittar dock ingenting här. Redaktören har skrivit ett fint förord, där han som förklaring bland annat skriver:
”Att framstå som ”vem som helst” trots att man inte är det kan vara en livsnödvändighet. [...] Men är det verkligen en fasad som hålls upp? ”Varför ska vi skriva texter som bara bekräftar fördomarna om oss? Vi är inga tråkiga människor. Vi är sköra kanske men också smarta, vi går vår egen väg, vi har varit med om saker som de flesta aldrig kommit i närheten av.”"
Och så är det säkert! Texterna är både roliga och smarta, men på sina sätt berättar de såklart om verkligheter som ligger långt från mitt och från de flesta andras. En väldigt fin bok!
