Hanteringen av odöda

Hanteringen av odöda - John Ajvide LindqvistJag har sagt det förr och jag säger det igen: varför skriver inte John Ajvide Lindqvist något som inte är… skräck? Visst är det lite knasigt att jag säger detta om Sveriges kanske mest populära skräckförfattare, men jag tycker att han skriver så makalöst bra och har sådan intressant insikt i hur människor fungerar att det är lite synd att han håller sig till en genre som jag i någon mening faktiskt inte är så förtjust i.

I Hanteringen av odöda vaknar döda till liv igen en natt. Det börjar med Eva, avliden hustru till David, som plötsligt kan röra sig igen och till viss del tala. David inser dock att det här inte är hans saknade fru; blicken är helt tom. Ändå vaknar såklart förhoppningen om att hon ska bli sig själv igen. Stockholm fylls snart av vandrande o-döda från bårhus och begravningsplatser. Elvy och hennes barnbarn Flora märker till deras förvåning att den forne maken, respektive morfadern, knackar på dörren igen. För Elvy, som är djupt kristen, vaknar idén om att det här är ett tecken på att Jesus återvändande är nära förestående. Journalisten Mahler kastar sig omedelbart till kyrkogården och gräver upp kistan där hans barnbarn har lagts för sista vila. Liket är äcklande, men innehåller ändå något slags liv, vilket barnets mamma snart också blir varse. De tar med sig det uppsvällda barnliket för att vårda honom i Mahlers sommarstuga.

Samhället vet inte hur de ska hantera den nya situationen. Odöda förvandlas till forskningsobjekt och spärras in tills vidare. Anhöriga reagerar på olika sätt, men många vill inte skiljas från deras återvändande anhöriga.

Boken är på spännande och intressant. Som vanligt drar Ajvide Lindqvist saker till sin spets när han skriver om människor i sorg. Kan man älska ett barn så mycket att man kan hantera att kroppen är ett liks? Ajvide Lindqvist skriver fantastiskt bra, som vanligt, men naturligtvis blir man också äcklad. Jag vet inte om jag vill läsa om lik och förruttnelse egentligen.

Några andra som skrivit om boken är dagensbok.com och SvD. Du hittar den hos bl.a. Bokus och Adlibris.

Låt de gamla drömmarna dö (novellerna)

Låt de gamla drömmarna dö är en ljudbok där John Ajvide Lindqvist läser upp sina noveller från samlingen Låt de gamla drömmarna dö (den vanliga pappersboken innehåller även andra texter). Som vanligt är uppläsningen kanon.

När jag lyssnar på novellerna slås jag dock av att de i vissa fall inte känns riktigt färdiga. Baksidestexten meddelar att texterna är skrivna under lång tid och i vitt skilda sammanhang. Jag tycker lite att det märks att det är en samling av sådant som i vissa fall har ”blivit över”. En del noveller byggs upp och slutar abrupt, annat är helt enkelt inte så arbetat som det hade kunnat vara. Överlag är det dock en samling med mycket bra texter och det finns minst ett par ordentliga guldkorn.

Jag tyckte särskilt mycket om novellen Ansiktsburk, där Ajvide Lindqvist själv spelar en av rollerna och på så sätt skojar med sig själv, och novellen som gett samlingen dess namn: Låt de gamla drömmarna dö. Den anknyter faktiskt till min favorit av Ajvide Lindqvists böcker: Låt den rätte komma in. Mycket roligt återseende!

Som alltid lyckas författaren tränga in på djupet och fånga människans psykologi och han utnyttjar all sin kunskap, om vad som formar oss människor, till att berätta riktigt läskiga historier. Inget för den som är äckelmagad eller lättskrämd!

Du hittar ljudboken hos bl.a. Bokus och Adlibris.

Lilla stjärna

Jag vet inte varför jag fortsätter att läsa Ajvide Lindqvist. Jag gillar ju faktiskt inte skräckböcker! I Lilla stjärna tycker jag att det blir alldeles för mycket: det är blodigt, våldsamt och, vilket säkert provocerar många, däribland mig(!), söta flickor som går bärsärk.

I huvudrollerna hittar vi en Theres och en Teresa. Theres är ett psykiskt stört hittebarn med en närmast övernaturlig sångröst och ett absolut gehör. Hennes upphittare förvarar henne och gömmer henne från samhället i sin källare och förtrollas av hennes sång. Det går an så länge hon är ett litet barn, men när hon blir äldre blir hennes upphittare tvungna att hitta på skräckhistorier om världen utanför för att få henne att stanna kvar. Deras skräckhistorier och någonting mer än så får Theres en dag att kallblodigt ha ihjäl dem. Istället blir det Jerry, upphittarnas son, som tar henne under sitt beskydd och även han är förtrollad av hennes musikalitet. De kommer på idén att få hennes musik att nå ut till fler genom att låta henne vara med i Idol.

Teresa är en ensam och mobbad tjej som finner sin tillflykt i dikternas värld. Hon både läser och skriver, men inuti känner hon sig tom och deprimerad. När hon hör Theres sång på Idol talar det direkt till henne och när de dessutom träffas öppnar sig en ny värld, en ny gemenskap.

Det är fler än Teresa som söker upp Theres och hon tycks förstå dem och deras utsatthet och ensamhet. Hennes lösning på problemet är dock inte särskilt gullig: den handlar om att döda.

Det finns element i den här boken som är nästan genialiska. Jag tycker att Ajvide Lindqvist är fantastisk på att skildra utanförskap, men i mitt tycke vrider han det för många varv och det blir för rått. Teresas tonårstrassel griper mig, men skräckinramningen funkade inte för mig.

Pappersväggar: tio berättelser

Ajvide Lindqvist kan människans psykologi. Han förstår ensamhet, utanförskap, sorg, längtan – och skräck! Jag har sagt det förr och jag säger det igen: någonstans önskar jag faktiskt att han skrev andra böcker än just skräck, för hur bra jag än tycker att han är som författare så är det trots allt inte min genre. I hans böcker är det inte det vidriga, läskiga och övernaturliga som tilltalar mig, utan hans förmåga att berätta om människor och relationer.

Men jag kan ju inte spekulera i vad böckerna hade kunnat vara, utan jag måste döma dem för vad de är. Och de är bra! I Pappersväggar ryms ett antal noveller och jag tycker väldigt bra om de allra flesta. Flera av de är både kittlande och tankeväckande. Här får vi stifta bekantskap med troll (ensamma, tvingade att passa in i vårt samhälle och faktiskt riktigt otäcka och onda), människor som är döda, men fortfarande lever, människor som bara är vikarier och inte är riktiga människor (och kanske är alla människor utom du vikarie!) m.m. Det låter lätt töntigt när man skriver om det, men Ajvide Lindqvist skriver om det på ett sätt så att man liksom köper det.

Jag lyssnade på boken som ljudbok i en fin författaruppläsning, som jag varmt kan rekommendera, även till dig som, liksom jag, inte förstår skräckgenren…

Människohamn

Jag har faktiskt lite svårt att skriva om den här boken. Människohamn är en skräckroman och det är verkligen inte min genre eftersom jag både är lite mörkrädd och inte särskilt road av sådant som är övernaturligt. Ändå kan jag inte låta bli att tycka om den här boken. Det är något speciellt med John Ajvide Lindqvists sätt att skriva. Hans påpricken-beskrivningar av pirrig första kärlek och andra insiktsfulla scener från relationer, uppväxt, åldrande och allt annat som man skulle kunna känna igen sig i gör att jag närmast tycker att det är synd att han inte slog sig på någon annan genre. Hade han grävt djupare i folks mörka inre hade han kunnat bli en ny Jonas Gardell. Men nu är han inte Jonas Gardell och det vore orättvist att döma boken för det.

Människohamn utspelar sig i skärgården, Roslagen, på en ö som heter Domarö och som namnet antyder har en ganska hård dom över sig och en mörk historia. Det är många som genom åren har förlorats till havet, däribland huvudpersonens, Anders, dotter, som försvann helt spårlöst för några år sedan. Nu är Anders, som vid det här laget är en deprimerad och alkoholiserad spillra av sig själv, tillbaka på Domarö. Det börjar samtidigt hända otäcka saker på ön och Anders upptäcker bit för bit att hans försvunna dotter försöker att meddela sig med honom och att det verkar som om de som försvunnit i havet är på väg tillbaka.

För mig blir det naturligtvis lite för mycket med allt övernaturligt, men jag kan ändå uppskatta berättelsen, just för John Ajvide Lindqvists berättande, som jag redan har nämnt. Boken förtjänar verkligen uppmärksamhet, även om jag själv tyvärr är lite svårcharmad när det gäller just skräckböcker.

Låt den rätte komma in

Det är 80-tal i Blackeberg, där Oskar bor med sin mamma. Tillvaron är otrygg, med mobbing och utanförskap. När så Eli dyker upp på gården förändras allt. Eli är en märklig flicka som brukar komma ut till gårdens lekplats på kvällarna och i henne hittar Oskar en vän, eller kanske till och med en första, pirrande kärlek. Nu hittar Oskar trygghet i sig själv så att han kan säga ifrån och vågar sätta sig upp mot sina mobbare. Vad han inte gör är att koppla alla Blackebergs märkliga ritualmord och hemskheter till Eli. Han förstår inte att hon är en vampyr.

Det är verkligen en bok om utanförskap dragen till sin spets. Kan man vara mer utanför om man tvingas leva som en odödlig mördare, en socialt utstött, en vampyr? Kan en vänskap mellan Oskar och Eli verkligen existera?

Jag kan inte helt bestämma mig för vad jag tycker om boken. Å ena sidan grips jag av berättelsen om den utsatte Oskar, men jag känner inte att jag helt kan fastna för vampyrberättelsen. Jag tycker rent av att det är äckligt att läsa om de bitarna och utöver detta hade jag nog hellre sett en annan, mer spännande, twist på slutet. Boken landar nog på en medelbetyg hos mig, men jag gillar den annorlunda idén om att berätta om otrygghet och utanförskap i en skepnad av en skräckberättelse. Ett plus för alla fina miljöbeskrivningar som andas tidsenligt 80-tal.