Kategorier
Gerhardsen, Carin

Falleri fallera falleralla

Falleri fallera falleralla - Carin Gerhardsen

Falleri fallera faleralla är den sista delen i Carin Gerhardens serie om Hammarbypolisen. Jag har endast läst en av de tidigare böckerna i serien (Pepparkakshuset) och det är ärligt talat lite snålt med tillbakablickar, så det känns lite som att man kastas rakt in i handlingen.

Någonting har i alla fall skakat om gruppen och en av poliserna, Hamad, har lämnat den och har hamnat i ett psykotiskt tillstånd. En annan av poliserna, Gerdin, Gäddan kallad, råkar ut för en obehaglig kidnappningshistoria. Den decimerade styrkan får två mord att lösa: en pojke och en äldre kvinna har blivit mördade med kulhammare. Det märkliga mordvapnet råkar vara av samma typ som den hammare, som vid en tragisk händelse många år tidigare tog livet av en liten pojke. Nu får polisen en rörig och trasslig mordgåta framför sig. Hur hänger händelserna ihop? Vem är skyldig? Vem skyddar vem?

Hon väver ihop det snyggt, Gerhardsen, men jag måste säga att det blev lite mycket mot slutet. Särskilt jag, som lyssnade på ljudboken och inte direkt kunde gå tillbaka och läsa om stycken, fick en lite ansträngd lyssning när fallet fick sin upplösning. Det är verkligen många händelser och personer inblandade. Samtidigt som fallet i sig är skapligt komplext berättar hon också om Gäddan och Hamad, som på sina håll brottas med svårigheter. Det är lite mycket av allt. Helt enkelt. Jag tycker ändå att det var en helt okej bok och att den lyfter sig över mycket i genren. Författaren håller spänningen uppe på ett skickligt sätt och det finns ett bra tempo i berättelsen utan att författaren för den sakens skull låter handlingen ta för stor plats på bekostnad av karaktärerna.

Ett av mina största problem med boken är egentligen uppläsningen. Jag är inte så kräsen när det gäller uppläsningar, men i det här fallet tycker jag att det har blivit för mycket dramatisering. Det funkar inte riktigt för mig att alla kvinnor har en lite ansträngd, pipig och snabb röst. Jag tycker bättre om lite mer neutrala uppläsningar, men det är förmodligen en smaksak.

Boken är utgiven av Norstedts och du kan hitta den hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som har bloggat om den är Lottens bokblogg, Och dagarna går och Deckarhuset.

Kategorier
Gerhardsen, Carin

Pepparkakshuset

Pepparkakshuset - Carin GerhardsenJag måste börja med att skriva en generell sak om deckare, så har jag det sagt. Det finns få genrer där jag är så känslig för felaktigheter och logiska luckor som när det kommer till deckare. När poliser privatspanar (och gör helt koko brottsplatsundersökningar under dessa spaningar), går på magkänsla istället för fakta och ber släktingar att göra diverse undersökningar, så tappar jag intresset. Pepparkakshuset är inte på något sätt extremare än annat i genren, men den lider liksom de flesta  deckare av scener som känns direkt sökta och/eller skaver på flera sätt.

Inneboende i deckargenren är ju dock att det ofta är så spännande att man vänder blad i alla fall… Och i den här boken är det faktiskt ganska spännande. Handlingen kretsar kring en serie mordfall, där offren också har torterats. Vad vi som läsare får veta redan från början är att offren, som verkligen lever helt skilda liv, faktiskt har en koppling: de har alla gått i samma lekskola, där de också hade helt olika status i den hårda hierarkin. Thomas hör till de som stod längst ned på den sociala stegen och var också offer för grymheter av de andra barnen (faktiskt så grova grejer att jag har svårt att köpa dem!). När han så träffar sin barndoms värsta plågoande i tunnelbanan får han ett infall och följer efter honom.

Det är verkligen en del plågsamma och oerhört grova tortyrscener i den här boken, tycker jag. Ett och annat känns också allt annat än trovärdigt. Men, som sagt, man läser ändå och underhålls på något sätt. Typisk deckare, varken mer eller mindre, om du frågar mig.

Några andra som skrivit om den är SvD, Boktoka och PocketBlogg. Du kan hitta den hos t.ex. Bokus eller Adlibris.