Jag måste börja med att skriva en generell sak om deckare, så har jag det sagt. Det finns få genrer där jag är så känslig för felaktigheter och logiska luckor som när det kommer till deckare. När poliser privatspanar (och gör helt koko brottsplatsundersökningar under dessa spaningar), går på magkänsla istället för fakta och ber släktingar att göra diverse undersökningar, så tappar jag intresset. Pepparkakshuset är inte på något sätt extremare än annat i genren, men den lider liksom de flesta deckare av scener som känns direkt sökta och/eller skaver på flera sätt.
Inneboende i deckargenren är ju dock att det ofta är så spännande att man vänder blad i alla fall… Och i den här boken är det faktiskt ganska spännande. Handlingen kretsar kring en serie mordfall, där offren också har torterats. Vad vi som läsare får veta redan från början är att offren, som verkligen lever helt skilda liv, faktiskt har en koppling: de har alla gått i samma lekskola, där de också hade helt olika status i den hårda hierarkin. Thomas hör till de som stod längst ned på den sociala stegen och var också offer för grymheter av de andra barnen (faktiskt så grova grejer att jag har svårt att köpa dem!). När han så träffar sin barndoms värsta plågoande i tunnelbanan får han ett infall och följer efter honom.
Det är verkligen en del plågsamma och oerhört grova tortyrscener i den här boken, tycker jag. Ett och annat känns också allt annat än trovärdigt. Men, som sagt, man läser ändå och underhålls på något sätt. Typisk deckare, varken mer eller mindre, om du frågar mig.
Några andra som skrivit om den är SvD, Boktoka och PocketBlogg. Du kan hitta den hos t.ex. Bokus eller Adlibris.
Kommentera & diskutera gärna!