Kategorier
Audur Ava Ólafsdóttir

Den sista kvinnan

Den sista kvinnan av Audur Ava Ólafsdóttir är en skickligt berättad och förvånansvärt rolig bok om en kvinna som blir lämnad. Betyg: 4+ korpar av 5.

Den sista kvinnan av Audur Ava Ólafsdóttir tar sin början en nyårsafton i Reykjavik. Marías man sedan elva år har precis meddelat att han har träffat en man och att han tänker lämna henne. Plötsligt är María lämnad ensam med parets två tvillingar, 2,5 år gamla, och tusen frågor. Hon kastas mellan hopp och förtvivlan, föreställer sig att maken ska återvända. Minnen från äktenskapet börjar rullas upp. Plötsligt hamnar alla makens sena kvällar på jobbet i ett annat ljus och hon börjar försiktigt närma sig tanken att vänner och bekanta kan ha varit något mer för hennes man. Samtidigt måste hon hålla sig samman och ta hand om barnen, oroa sig över barnen: den försigkomna flickan och den blyga och försiktiga pojken. Hur ska det egentligen gå för pojken, som ligger så långt efter i utvecklingen jämfört med sin syster och som nu kommer att sakna sin pappa?

Boken utspelar sig inte under speciellt många dagar, men María håller sig verkligen sysselsatt. Hon drar iväg på en vansinnig tur till deras avlägsna stuga. Hon målar om i hemmet. Hon städar undan julen. Livet pågår i ett stadigt tempo samtidigt som hon rasar ihop invändigt. Jag är verkligen imponerad över hur författaren skildrar detta mellan raderna. Det finns inte många passager där det ges utrymme för Marías tankar och känslor på ett direkt sätt. Oron och de sömnlösa nätterna framgår ändå genom allt hennes ivriga görande, allt hon gör för att hålla sig sysselsatt. Ständigt tittar också grannen Perla in, en excentrisk kvinna som påstår sig spökskriva deckare samtidigt som hon arbetar som terapeut. Är hon en omtänksam vän och granne, eller är det lika mycket hon som behöver sällskap och lite stöttning? Mitt i allt detta dyker Marías biologisk pappa upp, en man hon inte har någon relation till; Det är fler som har familjehemligheter.

Jag fastnade verkligen för den här boken. Den är speciell. Berättelsen om kvinnan som blir lämnad av sin man hade kunnat bli en dussinberättelse bland tusen liknande, men Audur Ava Ólafsdóttir gör något mer tack vare det finurliga berättandet, de excentriska karaktärerna och alla sidospår. Det borde inte ens hålla ihop, det är för många ingredienser, men det blir verkligen bra! Jag älskar också humorn och att berättelsen allvarligt talat är lite skruvad och overklig. Det ger en skön balans till det sorgliga ämnet, att bli lämnad.

– Pappa kommer snart, säger jag och ser snabbt på mobiltelefonen för att kolla efter viktiga meddelanden som helst ska handla om ånger och längtan.

Min dotter har lätt för att uppfatta mönster och sätter ihop ett tjugo bitars dalmatiner på nolltid och med stor entusiasm. Kanske har hon ärvt sin fars matematiska sinne. Hennes bror ser villrådigt på och funderar fortfarande på var svansen ska sitta när hon river den sista pusselbiten ur handen på honom och fullbordar verket.

Ur Den sista kvinnan av Audur Ava Ólafsdóttir (översättning av Arvid Nordh)
Den sista kvinnan av Audur Ava Ólafsdóttir

Originalets titel: Undantekningin (isländska).
Översättare: Arvid Nordh.
Utgivningsår: 2012 (första isländska utgåvan), 2017 (första svenska utgåvan, Weyler förlag).
Antal sidor: 279.
ISBN: 978-91-7681-063-7.

Nyårsafton i Reykjavik. Flóki (maken) till Maria (makan): ”Du är kvinnan i mitt liv.” Sedan lämnar han henne och flyttar ihop med en man. Maria, som fallen från alla skyar, söker tröst och råd hos grannen Perla, en mycket kort kvinna, terapeut och spökskrivare av deckare. Men Marias familj fortsätter att överraska. Fadern, som hon aldrig träffat, dyker plötsligt upp på Island – för att dö. Och hennes mor har inte heller berättat allt.

Audur Ava Òlafsdóttir och hennes romaner har erövrat en världspublik med sin blandning av ironi och djup känsla för familjer och deras hemligheter. Hon är konsthistoriker och författare, har länge levt i Frankrike men bor nu åter på Island.

Förlagets beskrivning

Audur Ava Ólafsdottir

Audur Ava Ólafsdóttir (född 1958) är en isländsk författare och konsthistoriker.

Kategorier
Backman, Fredrik

Folk med ångest

Folk med ångest av Fredrik Backman är en både sorglig, rolig och värmande bok om livskrisande människor på lägenhetsvisning och ett rån som ballar ur och blir en gisslansituation. Betyg: 4 kaniner av 5.

Folk med ångest av Fredrik Backman är Backmans kanske dystraste roman hittills – och det påstår jag trots att jag också har läst hans stora bästsäljare, En man som heter Ove, där hela berättelsen kretsar kring en änkling som är deprimerad och överväger att avsluta sitt liv. Egentligen är det väl ett vanligt inslag i Backmans böcker, det där mörka, som så ofta får lindring när böckernas karaktärer vågar släppa varandra inpå livet. Här är dock psykisk ohälsa alldeles särskilt tydligt utpekat. Hela berättelsen kretsar kring konsekvenser som går att härleda till en bro – och en man som hoppade, en kvinna som inte hoppade.

Samtidigt är det, som så ofta i Backmans böcker, komiskt på samma gång. Backman har öga för igenkänningskomik och kan formulera sig snärtigt och precist om allt från USB-minnen, som måste vändas fyra gånger innan de går att stoppa in, till tvåsamhetens svårigheter. Högt och lågt. Sorg och glädje.

Folk med ångest är lite av ett kammarspel, där nästan hela boken utspelar sig på en och samma plats: en lägenhet som är ute till försäljning. På visningen befinner sig ett äldre, krisande par, ett par som väntar sitt första barn, en äldre, färglös dam, en förmögen kvinna som ingen kan förstå vad hon gör där. Och några till. Sedan havererar hela visningen när en inkompetent rånare plötsligt rusar in och förvandlar lägenhetsvisningen till en gisslansituation.

Självklart gömmer sig det mycket mörker hos rånaren, som så uppenbart inte vet vad den håller på med och som ganska snart visar sig vara ute efter den blygsamma summan 6 500 kr. Det visar sig också att de olika visningsdeltagarna också bär på olika bagage. Livskriser radas upp och trots att det mestadels är roligt och fyndigt formulerat så är de svarta stråken fler och bredare än i Backmans tidigare böcker. Här ryms en hel del liv som har nått olika återvändsgränder.

Jag har alltid tyckt att Backman snubblar farligt nära gränsen att glida över till det sentimentala i sina romaner. Han är duktig på att få in en fin blandning av människor: i hans berättelser brukar det rymmas fler än vita, heterosexuella, medelklassiga människor och han brukar också vara duktig på att överraska – först måla upp en karaktär som känns snudd på stereotyp och sedan överraska med en oväntad twist som räddar upp. Det är sympatiskt, men ibland känns det verkligen sökt. I den här boken slår han nästan knut på sig själv när han väver ihop allas livsberättelser, plockar in lite “fjärilseffekten” och låter allt röra sig mot den sympatiska, men också förutsägbara poängen att det aldrig är för sent att ändra sig, att vi alltid bli starkare tillsammans, att olikheter och mångfald är en styrka… Här snubblar det närmare det sentimentala än någonsin. Jag måste erkänna att det här inte är min Backman-favorit. Ändå vill jag verkligen tycka om Folk med ångest, inte minst för att det är så tydligt att berättelsen betyder mycket för Backman själv.

Det är fint att han har skrivit en feel good-bok (som det här trots allt är) och samtidigt har gjort en bok som kretsar runt självmord och livskriser. Det är ett bra initiativ och ett udda ämne, som borde få mer utrymme i böcker från olika genres, även feel good.

Jag tyckte verkligen om att läsa Folk med ångest och jag tror att den som inte har läst något av Backman förut skulle bli särskilt berörd och glad av den här boken. Jag blir berörd och glad, men jag har också läst flertalet av hans tidigare böcker och lite, lite känner jag att stilen känns igen och att det någonstans upprepar sig. Det är mörkare och sorgsnare här, men det är mycket som går igen och här är det dessutom nära att det slår över och blir för mycket. Av Backmans böcker tycker jag nog fortfarande bäst om Björnstad, men absolut, Folk med ångest är mer än läsvärd. Det är en både humoristisk, sorglig och trösterik bok, en värmande berättelse som vi alla kan behöva emellanåt.

Folk med ångest av Fredrik Backman
Folk med ångest av Fredrik Backman

“De veckor då flickorna bor hos sin ena förälder nu, efter skilsmässan, lyssnar de på nyheterna i bilen på morgonen. Deras andra förälder är med på nyheterna idag, men det vet de inte nu, att en föräldern blivit en rånare.

De veckor flickorna bor hos rånarföräldern åker de buss. De älskar det, hela vägen hittar de på små historier om främlingarna i sätena längst fram: Han där är kanske brandman, gissar föräldern. Hon där är kanske utomjording, säger yngsta dottern. Sedan är det äldsta dotterns tur och då säger hon JÄTTEHÖGT: “Han där är kanske en efterlyst mördare som kanske har ett människohuvud i sin ryggräck, vem vet?” Då blir tanterna i sätena omkring dem så obekväma att båda döttrarna fnittrar sig till syrebrist och föräldern måste med mycket allvarlig min mot tanterna låtsas att nej minsann det där var ju verkligen inte roligt alls.”

(Ur Folk med ångest av Fredrik Backman)

Utgivningsår: 2019 (första utgåvan, Forum).
Antal sidor: 346.
ISBN: 9789137151212.

”En man som heter Ove”-författaren Fredrik Backman är tillbaka med sin sannolikt bråkigaste roman hittills. ”Folk med ångest” är en orimligt stökig komedi om ett gisslandrama på en lägenhetsvisning, där en misslyckad bankrånare låser in sig med en överentusiastisk fastighetsmäklare, två bittra Ikea-missbrukare, en elak mångmiljonär, en sorgsen tant, en höggravid kvinna, en jobbig jävel och ett kaninhuvud. Till slut ger rånaren upp och släpper alla i gisslan, men när polisen stormar lägenheten är den…tom. I en serie dysfunktionella vittnesförhör efteråt får vi höra allas version av vad som egentligen hände, varpå ett klassiskt pusselmysterium utvecklar sig kring frågorna: Hur lyckades rånaren fly? Varför är alla så arga? Och vad är det egentligen för FEL på folk nuförtiden?

(Förlagets beskrivning)

Fredrik Backman

Fredrik Backman (född 1981) är en svensk författare och bloggare som slog igenom med dunder och brak 2012 med romanen En man som heter Ove. Boken blev en stor bestseller och filmatiseringen är en av de mest sedda filmerna någonsin i Sverige. Fredrik Backman har en blogg, twittrar under @backmanland och instagrammar under @backmansk.

Kategorier
Stenberg, Marcus

Jag har inte råd: Sorrow no 5

Jag har inte råd av Marcus Stenberg är en personlig och tankeväckande bok om konsumtion och om en personlig resa från ett liv med ett ohållbart köpbeteende. Betyg: 5 exklusiva parfymer av 5. 

Jag har inte råd av Marcus Stenberg
Jag har inte råd av Marcus Stenberg

Nyåret närmar sig och Marcus Stenberg är övertygad om att hans lån, lån som tagits för att lösa andra lån och kreditkortsskulder nu ska ha växt till den omfattningen att Kronofogden kommer att göra en utmätning. Så blir det inte, men det blir den varningsklocka som slutligen får honom att bestämma sig för att göra ett köpstopp hela 2016. En gång för alla måste han leva som den skuldsatta person han är och försöka att förändra sitt ohållbara konsumtions- och samlarbeteende. Projektet blev en blogg, som blev en bok. Jag hörde till de som läste bloggen och som ärligt talat blev tagen av att följa Stenberg under hans process och av att få ta del av hans tankar och analyser kring konsumtion. Medan jag läste bloggen slog det mig faktiskt att den kanske var ett skrivprojekt snarare än en verklig person som faktiskt gjorde den här resan. Stenberg skriver också med precision och med en dramaturgi som gör att texterna känns mycket mer som skönlitterära texter än bloggtexter.

Boken är inte på något sätt en blogg i pappersform, utan berättelsen är utökad och säkert till viss del omarbetad. En del av känslan av att följa Stenberg över tid går förlorad när berättelsen har lämnat bloggformatet, men boken är fortfarande indelad i olika kapitel för olika månader, så på sätt och vis kan man fortfarande gå vid sidan av honom under hans personliga resa.

Är det en så stor sak att rätta munnen efter matsäck då? Kan man inte bara skärpa till sig och avstå lyxlir och samlande, när man nu inte har råd med det? Vad är det egentligen med den här berättelsen som berör? Jo, det är ju just det, Stenberg går både djupt in i sig själv och blickar samtidigt ut i (populär)kulturen och dyker ned bland det som andra redan har sagt och skrivit om konsumtion. Han får verkligen ihop det. Även om jag inte själv kan relatera till Stenbergs ständiga önskan om att få samla, att få ge bort fina presenter, att få unna sig bra saker eller att trösta sig genom att köpa fina böcker & prylar, så träffar han helt rätt när han skildrar ångest och destruktiva beteenden som kan följa på att leva med ångest. På någon nivå tror jag att de flesta kan känna igen sig i den här ovanligt skarpsynta skildringen av just ångest och vilken makt den kan ta. Det finaste jag tog med mig från bloggen (och boken) var just skildringen av att våga bryta med ett beteende som faktiskt inte fungerar och att våga ge sig ut i något okänt som ändå måste till. Det är ingen rak väg för Stenberg, även om han ganska snabbt in i boken lyckas lösa en del problem, men det går hela tiden framåt och det är en hoppfull och fin vandring att följa med på.

Utöver att vara en väldigt personlig berättelse om ett ohållbart konsumtionsbeteende så är det också en tankeväckande bok om konsumtion.  Stenberg skriver om “shopaholics” genom historien och berättar genomtänkt och intressant om system som designats för att vi ständigt ska trilla dit och vilja köpa nytt, byta ut, konsumera.

Allt är inte perfekt med den här boken. Jag brukar inte haka upp mig på stavfel och liknande, men här har det smugit sig in förvånansvärt mycket av den varan och anledningen att det störde mig något är väl egentligen att det tydligt framgår i boken att Stenberg har sinne för detaljer och att han är mån om att ständigt leverera högsta kvalitet. Då blir det såklart lite ledsamt att just Stenbergs bok har något stavfel eller snubbel på orden för mycket. Jag vet inte ens varför jag skriver det här. Det är såklart inte så att jag på allvar tycker att några stavfel drar ned på betyget. Det här har verkligen varit en fin och tankeväckande berättelse att få ta del av och jag önskar verkligen att den här boken bara är en början på ett långt och lyckat författarskap. Stenberg skriver precist och med känsla och där mycket utspelas mellan raderna. En del av texterna är längre betraktelser eller mer utlämnade texter, men det finns också en del korta, ofta tragikomiska, små texter, t.ex. några rader konversation mellan honom själv och kunder han möter i sitt jobb i bokhandeln på flygplatsen. Tajmingen och avvägningen är perfekt. Jag ser framför mig att Stenberg skulle kunna skriva många fantastiska romaner. Hoppas han gör det!

Citerat ur Jag har inte råd

“På Arbetets museum frågade de, precis som de alltid gör på offentliga konsthallar och museum, vad mina verk kostade. Men några prislistor syntes aldrig till under själva utställningen. Så är det alltid. Jag ställer upp gratis för att få chansen att sälja något men sedan när det är uppenbart att ingen bemödat sig om att ens kopiera upp en prislista tänker jag istället att på listan över livets lopp kan den här utställningen ändå hamna och någon gång kommer den listan gå att leva på.

Att lära sig vara tacksam för att få ge bort det enda jag har. Om de inte ens värderar arbete på Arbetets museum, vart värderas det då? Livets lopp, det där strecket mellan åren på gravstenar, är det inte väldigt likt ett minustecken?”

Jag har inte råd av Marcus Stenberg
Jag har inte råd av Marcus Stenberg

Jag har inte råd

Utgivningsår: 2017 (första svenska utgåvan, Constant reader).
Antal sidor: 313.
ISBN: 978-91-88529-38-1.
Andras röster: Feministbiblioteket, Och dagarna går.

Marcus Stenberg

Marcus Stenberg är en svensk författare och fotograf som har jobbat med det mesta inom bokbranschen (PR, formgivning, försäljning). Jag har inte råd (2017) är hans debutroman. Stenberg twittrar under @marcusstenberg, bloggar på Bokhora och har en hemsida (han har också haft podden Ett eget rum, som dock inte har utkommit med några nya avsnitt på ett tag och såklart bloggen Sorrow number 5, som är grunden till romanen Jag har inte råd).

Förlagets beskrivning

“Jag hade en deltidsanställning i en bokhandel och var i snabb takt på väg till Kronofogden eftersom jag inte kunde sluta leva över mina tillgångar.

Jag tänkte söka till Lyxfällan och bara ta ett sista sms-lån till kläder för att se bra ut i tv. Den tanken fick mig att inse att jag måste sluta shoppa, börja sälja av de saker jag köpt genom åren och försöka förstå att jag faktiskt inte har råd.

Jag började skriva dagbok om mitt köpfria år och det allra skämmigaste jag kunde tänka mig: min usla privatekonomi.

För att kunna sluta konsumera behövde jag förstå varför vi i den rikaste delen av världen tjänar mer och mer för varje år men samtidigt får större och större skulder. Och varför jag gillar att shoppa så mycket.

Kategorier
Haag, Martina

Det är något som inte stämmer

Det är något som inte stämmer
Petra känner att det är något som inte stämmer mellan henne och hennes make. Det börjar med en diffus oro. Hon kommer på sig själv med att jäktat springa genom Konsum och slänga ned matvaror i vagnen utan att ha en aning om varför hon har så bråttom. Hon söker tecken runt omkring. Varför står ljusstaken plötsligt i sovrummet och inte där den brukar stå? Kan man göra något sådant i annat syfte än att skapa mysbelysning när man träffar en älskarinna? Petra försöker att få förhållandet att fungera, trots oron som pockar. Hon kramas, är flörtig. Hon ordnar så att mornarna flyter på smidigt. Hon vill verkligen vara en perfekt fru. Allt som hennes man brukar störa sig på är hon nu beredd att ändra på. Hon är redo att skippa Bokmässan, säga upp sitt kontor, göra vad som helst som kan laga det som inte fungerar. Men trots parterapi, trots ansträngningar, trots allt sökande efter naturliga förklaringar så rasar allt samman en dag. Hennes man berättar att han vill skiljas. Det är uppenbart att det inte är en ny tanke för honom. I själva verket är uppbrottet redan färdigtänkt och klart för hans del och nu är det bara det praktiska som ska lösas. För Petra är det som att dö inombords.

Petra gör vad hon kan för att hantera ångesten och för att få tiden gå. Hon har bläddrat ett halvår fram i kalendern och satt ett datum då hon känner att hon måste fungera igen. Hur överlever man ett halvår? Hon börjar att skriva ned kvartar på ett papper och stryker dem när de passerar. Så går livet framåt, 15 minuter i taget, trots att livet är slaget i spillror. Hon startar ett projekt som går ut på att arrangera alla foton, hundratals, kanske tusentals, i färgglada album. Hon fördriver de sömnlösa nätterna genom att spela Candy crush. Allt grejande med fotoalbumen och de andra meningslösa aktiviteterna för att få hjärnan att hålla igång och för att ge en illusion av att tiden går är helt hjärtskärande.

Haags roman är en brutal beskrivning av vad det kan innebära att leva med ångest och hur traumatiskt ett uppbrott kan upplevas för den som blir lämnad – lämnad mot sin vilja och med känslor som inte går att stänga av. Petra frågar sig gång på gång hur hennes man kan göra såhär mot familjen. Hur han kan göra såhär mot sina barn? Och hur han utan vidare kan rycka halva barnens uppväxt ifrån henne?

Det var länge sedan jag läste en bok där sorgen ligger så blottad som i Det är något som inte stämmer. Det här är verkligen totalt hudlöst, ärligt och hos mig, som läsare, går det rakt in. Det gör faktiskt ont att läsa den här boken. Haag har främst gjort sig ett namn som en feel good-författare, men med den här boken visar hon en helt ny sida. Det här är milslångt från hennes tidigare, lite knasroliga berättelser. En del element har hon dock behållit från sina tidigare böcker. Framför allt är Det är något som inte stämmer skriven väldigt rakt på sak och direkt, vilket verkligen fungerar bra, trots att jag ofta är ett stort fan av böcker med mer dolda lager. För ovanlighetens skull är jag verkligen mycket förtjust i att allt ligger i klartext. Sorgen skjuter som spjut ur texten och träffar rakt i hjärtat. Det här är verkligen bok fylld med känslor, som alldeles säkert till stor del är plockat direkt från verkligheten. Utan att själv ha någon som helst erfarenhet av liknande situationer så måste jag säga att det här är en bok som verkligen berörde mig och känns helt på pricken.

Haags beskrivningar av att vakna till en mardröm är svår att värja sig mot. Jag känner en sådan enorm medkänsla med alla som, liksom Haag själv, har råkat ut för det totalt orättvisa i att bli lämnade. Jag kan inte annat än att rekommendera alla att läsa den här fantastiska boken. Och att vara snälla mot varandra.

I korthet

Rekommenderas för: Alla som vill läsa en hjärtskärande, ångestfylld, berörande och pricksäker berättelse om vad det kan innebära att bli lämnad mot sin vilja.

Betyg: 5 krossade hjärtan av 5.

Citerat ur Det är något som inte stämmer

“Jag klistrar mina fotoalbum och röker. Klistrar och röker. Messar till Anders att Nisse har tappat sin första tand. Inget svar. Bara jag klistrat in alla bilder, i alla album och ställer in dem fint i bokhyllan så kommer Anders att ändra sig och vilja flytta hem igen. Jag är rädd att jag kommer att få en hjärtattack. Mitt hjärta slår så fort hela tiden och jag har en sådan skräck i kroppen som jag nästan inte kan hantera, det känns som om det kommer att gå sönder någonting viktigt inuti mig när som helst. Jag har ont på riktigt inne i hjärtat. Till slut ringer Anders och säger att han vill att barnen ska komma ut till honom på landet på fredag.

Jag hörs nästan inte när jag pratar i telefonen. Det är som om jag inte har sagt något på flera år.”

Det är något som inte stämmer - Martina Haag

Om Det är något som inte stämmer och Martina Haag

Martina Haag (född 1964) är en svensk författare, krönikör och skådespelare. Hon slog igenom som författare med debutromanen Underbar och älskad av alla (och på jobbet går det också jättebra) som kom ut 2005. Efter det har hon gett ut en lång rad uppskattade krönikesamlingar och feel good-romaner. En del av de har filmatiserats, som t.ex. Glada hälsningar från Missångerträsk, som hade biopremiär 2015 och där Martina Haag själv spelade huvudrollen. Det är något som inte stämmer är Haags senaste bok. Hon twittrar på @maranhaag.

Utgivningsår: 2015 (Piratförlaget).
Antal sidor: 195.
Andras röster: Bloggkommentatorerna, Bokhora, DN, Expressen, Jönköpings-Posten, Ystads allehanda.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.

Baksidestext

“Man hör om hur det händer andra. Man tycker synd om dem. Och man vet, innerst inne, att det aldrig kommer att hända en själv. Men man har ingen aning.

Det här är en roman om överlevnad. Om betydelsen av en rödrutig jacka. Om tama järvar med eldkastare. Om en bottenlös fjällsjö, dit ingen får gå, och om hur man reser sig, trots att man är helt säker på att man inte orkar längre.”