Kategorier
Taikon, Katarina

Katitzi

Katitzi & Katitzi och Swing - Katarina Taikon
Katitzi & Katitzi och Swing – Katarina Taikon

För ett tag sedan läste jag Katarina Taikons biografi, Den dag jag blir fri (av Lawen Mohtadi). Boken läste jag i min bokcirkel och jag hade nog inte läst den annars i och med att jag faktiskt inte hade läst Katarina Taikon eller kände till speciellt mycket om henne innan. Jag är glad att jag läste hennes biografi i alla fall. Det är en störande och viktig bok om hur romer har behandlats och alltjämt behandlas i Sverige. Taikon, som alltså själv var rom, kämpade hela livet för romers rättigheter. Självklarheter som att få gå i skolan eller att kunna ha ett hem var verkligen inga självklarheter för Taikon och hennes familj. I biografin omnämns Katitziböckerna ett flertal gånger. Det påstås också att Taikon skrev dem i syfte att påverka de som skulle växa upp och faktiskt kunna göra skillnad – barnen. Katitziböckerna är alltså en hel serie med böcker som till stora delar är självbiografiska och följer Katarina Taikons eget liv och uppväxt och som på så sätt berättar om romernas situation. En del saker är säkerligen ändrat eller nedtonat, men mycket är plockat direkt ur livet, vilket framkommer i biografin.

Katitzi är den första boken i serien. När den tar sin början är bokens Katitzi sju år gammal och bor på barnhem. Där är hon ett barn som andra, även om den mer barska av tanterna på barnhemmet är fördomsfull och helt ogrundat tycker att Katitzi är “besvärlig”. Bland de andra barnen är hon en glad och livlig kompis. Det är bara “Ruttan” som inte är speciellt snäll mot Katitzi. Eller är hon avundsjuk på Katitzis fina kläder? Med tiden börjar det dock viskas om “zigenare” – något som vare sig Katitzi eller något av de andra barnen egentligen vet vad det är. Med tiden ska Katitzi dock komma att lära sig vad det kan innebära att vara “zigenare”.

En dag kommer hennes pappa och hämtar hem henne. Katitzi har inga direkta minnen av sin familj eller livet innan barnhemmet, så nu får hon mycket att lära. En del saker är helt annorlunda jämfört med hur det har varit på barnhemmet. Nu ska hon till exempel inte ligga till sängs kl 19, för i Katitzis familj måste alla hjälpa till, särskilt på kvällarna. Pappan har ett tivoli och det finns olika stånd som ska bemannas, dansbana som ska sopas och gästerna vill gärna se Katitzi och hennes syskon sjunga och dansa. Alla jobbar och sliter, inte minst storasyster Rosa, som sköter hemmet. Den enda som inte tycks jobba så hårt är pappans nya kvinna, Siv, som mest måste ligga och vila med “migrän”. En sak som ingen annan i lägret kan kan Siv i alla fall bistå med: eftersom hon inte är rom så har hon fått gå i skolan och hon är därför den enda som inte är analfabet.

I Katitzi berättar Katarina Taikon om lek, bus, sorger och orättvisor i lilla Katitzis liv. Det är en barnbok och den handlar i mångt och mycket om en sjuårings liv, rätt upp och ner. Men det är ofrånkomligt att boken också väcker frågor och förvåning – även hos mig som vuxen. I en berättelse berättad från ett barns ögon blir det extra fruktansvärt att få ta del av historien om barn som nekas skolgång, som nekas en trygg plats att bo på, som utsätts för diskriminering och kränkningar, som inte behandlas väl av sin styvmamma och som måste jobba, inte bara med tivolit utan också med barnpassning och hushållssysslor. Det är ingen sorglig bok. Katitzi är en pigg och glad tjej och hennes systrar står henne nära och hon har inte svårt att göra sig vänner. Det bidrar också till att göra den här berättelsen så fruktansvärd. Som läsare sitter man lika blåögt och naivt som sjuåriga Katitzi och undrar vad en “zigenare” är för något, varför inte alla barn får gå i skolan och varför inte Katitzi och hennes familj får bo kvar på den plats där de har börjat rota sig och där hon precis har träffat två kompisar som hon vill leka med.

Det här är en barnbok och den är säkert mycket lämplig att läsa högt för sitt barn. Förmodligen kommer den att väcka frågor. Vad svaret på de frågorna är vet jag faktiskt inte. Varför behandlade man människor såhär i Sverige? Och hur behandlar vi människor i Sverige idag? Ett oskuldsfullt barn som Katitzi kan som få andra sätta fingret på de här frågorna.

Själv har jag lyssnat på ljudboken och även som vuxen har jag haft stor behållning av den, särskilt i kombination med den tidigare lästa biografin, som ju flera gånger refererar till Katitziböckerna och berättar ett och annat om verkligheten bakom. Som vuxen kan man också uppfatta en del nyanser som ett barn säkert inte förstår, särskilt när det gäller de vuxnas tillvaro och deras tillkortakommanden. Ljudboken är inläst av Vanna Rosenberg, som har träffat precis rätt balans mellan humor och allvar och gör en mycket bra uppläsning.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill följa sjuåriga flickan i Katitzi hennes upptåg och upptäcker kring vad det kan innebära att vara rom i Sverige.

Betyg: 4+ hundvalpar med svingande svansar av 5.

Om Katarina Taikon och Katitzi

Katarina Taikon (1932-1995) var en svensk författare av romsk härkomst. Hon debuterade 1963 med den självbiografiska boken Zigenare, men är kanske mest känd för Katitiziböckerna, som också bygger på hennes eget liv. Taikon lärde sig inte skriva förrän i tonåren. Som rom var hon nämligen inte välkommen att gå i skola som andra svenska barn. Under sin levnad kom Taikon att bli en stark och viktig röst för romernas rättigheter. 1982 drabbades Taikon av hjärtstillestånd, endast 50 år gammal, och drabbades av svåra hjärnskador. Efter 15 år i koma avled Katarina Taikon 1995.

Uppläsare: Vanna Rosenberg.
Utgivningsår: 1969 (första svenska utgåvan, med illustrationer av Björn Hedlund, utgiven av Zigenaren), 2015 (den här ljudboksutgåvan, utgiven av Natur och kultur), 2015 (nyutgåvan på bilden med illustrationer av Joanna Hellgren, utgiven av Natur och kultur).
Antal sidor: 135 (ca 4 h lyssning).
ISBN: 9789127144422.
Läs även: Katitzi och Swing, Katitzi i ormgropen, Katitzi rymmer, Katitzi, Rosa och Paul, Katitzi i Stockholm, Katitzi och Lump-Nicke, Katitzi i skolan, Katitzi Z-1234, Katitzi barnbrudern, Katitzi på flykt, Katitzi i Gamla sta’n, Uppbrott.
Köps hos t.ex.: Adlibris, Bokus.

Baksidestext

“Katitzi växte upp i Sverige för inte alltför länge sedan, och var som vilket annat barn som helst. Hon kivades med sina syskon och lekte med sin hund, hon var snäll ibland och dum ibland precis som alla andra. Men trots att hon var som vem som helst så fick hon inte gå i skolan, inte bo i hus eller ens stanna särskilt länge på samma plats utan att bli bortkörd – bara för att hon var rom.”

Kategorier
Mohtadi, Lawen

Den dag jag blir fri: En bok om Katarina Taikon

Den dag jag blir fri
Den dag jag blir fri: En bok om Katarina Taikon av Lawen Mohtadi

I Den dag jag blir fri berättar Lawen Mohtadi om Katarina Taikons liv och engagemang för romers rättigheter. Boken är också en skildring av romernas situation i Sverige under 1900-talet. Det är inte en speciellt upplyftande läsning. Här beskrivs hur romer förföljs, inte kan gå i skolan och har mycket små möjligheter att bosätta sig någonstans. Det här är en grupp som lever med helt andra rättigheter och möjligheter än Sveriges övriga befolkning. Det kanske mest beklämmande är att veta att romer än idag förföljs och behandlas mycket illa. Den dag jag blir fri ger på så sätt en viktig historielektion och blir en pinsam påminnelse om att det är hög tid att någonting händer och att förföljelsen och diskrimineringen av romer upphör.

Taikons levnadsöde är såklart också intressant. Läsaren får följa henne under hennes tuffa uppväxt och upp i vuxen ålder när hon börjar engagera sig för politiska frågor och inleder sitt författarskap. För många är Taikon såklart välkänd för böckerna om Katitzi, som är baserade på hennes eget liv.  I boken skildras hur verkligheten såg ut: vad Taikon ville säga i böckerna om Katitzi och vad hon faktiskt tonade ner. Berättelsen om Taikons uppväxt är kantad av misshandel, otrygghet och hårt arbete, men såklart finns också mycket fint, som gemenskap, systerskap och en stolthet som hon vägrar att släppa.

För att berätta om Katitzi har Mohtadi bland andra intervjuat Katarina Taikons syster, Rosa Taikon, och dotter, Angelica Ström. Det enda som saknas för mig är Katarina Taikon själv, som naturligtvis inte har kunnat få röst i just den här boken, då hon avled redan 1995. Det är sorgligt att Katarina Taikon inte fick fler år: att hon inte kunde skriva fler böcker och fortsätta att vara en viktig röst för romerna. Jag hade gärna hört mer från Katarina Taikon själv. Jag gissar att jag måste läsa Katitizi-böckerna snart.

I korthet

Rekommenderas för: Alla som vill ta del av Katarina Taikons fascinerande livshistoria och lära sig mer om romernas situation under 1900-talet.

Betyg: 3+ tivolin av 5.

Citerat ur Den dag jag blir fri

“Katarina Taikon var 31 år när hon kom ut med sin första bok, Zigenerska. Hon hamnade på ett sätt rätt i tiden. Under 60-talet stod välfärdssamhället på sin höjd. Sverige intog en ledande roll som företrädare för jämlikhet och rättvisa för världen folk. Den nationella självbilden byggde på en idé om att Sverige var en plats fri från rasism, eller, som det ibland kallades, “minoritetsproblem”. Men under samma tid inträffade något helt annat. Romers krav på bostäder, skolgång, arbete och ett liv fritt från rasism möttes av en kompakt mur av motvilja, hån och förakt, både från det officiella Sverige och från befolkningen i övrigt. Detta förhållande, mellan den dominerande historieskrivningen och de faktiska villkoren, är 1960-talets stora paradox.”

Den dag jag blir fri - Lawen Mohtadi
Den dag jag blir fri: En bok om Katarina Taikon av Lawen Mohtadi

Om den dag jag blir fri, Katarina Taikon och Lawen Mohtadi

Katarina Taikon (1932-1995) var en svensk författare av romsk härkomst. Hon debuterade 1963 med den självbiografiska boken Zigenare, men är kanske mest känd för Katitiziböckerna, som också bygger på hennes eget liv. Taikon lärde sig inte skriva förrän i tonåren. Som rom var hon nämligen inte välkommen att gå i skola som andra svenska barn. Under sin levnad kom Taikon att bli en stark och viktig röst för romernas rättigheter. 1982 drabbades Taikon av hjärtstillestånd, endast 50 år gammal, och drabbades av svåra hjärnskador. Efter 15 år i koma avled Katarina Taikon 1995.

Lawen Mohtadi (född 1978) är en svensk journalist, författare och regissör med kurdiska rötter. Hon skriver idag för bland annat DN och jobbar också som redaktör för förlaget Natur & Kultur. Den dag jag blir fri är hennes kanske mest uppmärksammade bok. 2015 omarbetades den till film (med titeln Taikon). Mohtadi twittrar under @lawenmohtadi.

Utgivningsår: 2012 (Natur och kultur).
Antal sidor: 195.
Andras röster: Aftonbladet, Expressen, GP, SvD, UR.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.

Baksidestext

“Hösten 1963 utkom Katarina Taikons debutbok Zigenerska. Hon var 31 år, hade nyligen lärt sig läsa och skriva och blev över en natt talesperson för romernas kamp för lika rättigheter i Sverige. Tillsammans med andra aktivister och kulturpersonligheter kämpade hon för att tömma tältlägren som romer bodde i och för deras rätt till skolgång. Hennes krav på inkludering väckte starka reaktioner, både på grund av ren fientlighet mot romer men även utifrån en idé om att romer varken kunde eller ville leva inom det moderna samhällets ramar. Katarina Taikons livsprojekt blev att utmana den synen. Katarina Taikon (19321995) föddes i ett tält utanför Örebro. Hon är mest känd för sin självbiografiska barnboksserieom Katitzi. Den dag jag blir fri är den första biografin om henne.”

Kategorier
-

Katitzi i nyutgåva

Har ni sett att de två första Katitzi-böckerna har kommit i nyutgåva? Jag läste faktiskt inte böckerna om Katitzi när jag var liten, men jag är på riktigt sugen på att läsa dem nu, i vuxen ålder. Det känns relevant och viktigt med böcker som berör romernas situation. Katitziböckerna gavs ut första gången under 60-80-talen och är självbiografiska böcker där författaren, Katarina Taikon, berättar om sin uppväxt och om hur hon och andra romer behandlades. Det behövs sådana här böcker, som berättar hur det kan vara att inte få gå i skolan och att inte kunna bo speciellt länge på en och samma plats.

Underbart fin framsida har nyutgåvan fått också! Texten på framsidan är guldig, om jag har förstått det rätt. Mycket fin!

Katitzi & Katitzi och Swing - Katarina Taikon

Kategorier
Axelsson, Majgull

Jag heter inte Miriam

Jag heter inte Miriam - Majgull AxelssonJag heter inte Miriam är årets andra Andra världskriget-skildring för min del. Tidigare i år läste jag den lite väl tjocka, men ändå läsvärda, Den osynliga bron. När jag skrev om Den osynliga bron konstaterade jag att jag får allt svårare för den här typen av berättelser. Det som kändes så oändligt avlägset när jag läste om det som ung känns idag nästan outhärdligt. Av någon anledning. Koncentrationsläger. Förintelsen. Jag går typ sönder av att läsa om det!

Jag heter inte Miriam utspelar sig till stor del i Ravensbrück. Det är förstås närmast outhärdligt bara att läsa om det och just därför måste man göra det.

I huvudrollen finns Miriam, som egentligen inte heter Miriam. I nästan ett helt liv har hon dolt sin verkliga identitet: att hon egentligen är rom och heter Malika. Nu har hon precis fyllt 85 år och hennes nära och kära är på plats. När hon och det vuxna barnbarnet är på en promenad börjar delar av hennes livsberättelse sippra ut; saker hon tigit om i alla år: hennes romska bakgrund, brodern som svalt ihjäl i ett av Mengeles fruktansvärda experiment, medfångar som inte överlevde. Berättelsen rör sig i tid och rum mellan nutid och tiden i koncentrationsläger, men också runt den första tiden i Sverige, när Miriam så smått börjar komma till rätta, men också får uppleva den utbredda antiziganismen i Sverige.

Det här är en oerhört bra bok. Majgull Axelsson har skrivit en hel rad skickligt komponerade böcker om berörande livsöden och viktiga frågor. Hon har ett särskilt öga för att skildra människor och relationer och i den här boken får hon verkligen ihop det. Det är välskrivet, viktigt och berörande; en bok som är så hemsk att man stundvis måste lägga den ifrån sig, men som ändå är lätt att plöja igenom i ett rasande tempo. Det är helt klart en bok som går att läsa ut snabbt, men också en bok som alldeles säkert kommer att leva kvar mycket länge i tankarna. Jag fascineras särskilt av Axelssons sätt att veckla ut berättelsen och gradvis portionera ut de olika händelserna. Ibland tror man som läsare att hon ska utelämna och lämna åt läsaren att själv fylla i vissa händelser, men sedan återkommer hon. Som läsare får man små andningspauser, men förr eller senare så återkommer scenerna. Hon värjer sig inte för att berätta om de här händelserna, trots att det är så fruktansvärt tuffa saker det handlar om.

En av årets kanske viktigaste och bästa böcker!

Boken finns hos t.ex. Adlibris eller Bokus och några andra som skrivit om den är GP, Lottens bokblogg och Bokmania.