Kategorier
Alvén, Terese

Viktig: Från matmissbrukare till träningsförebild

Viktig av Terese Alvén är en självbiografisk bok om att insjunkna i anorexia och att ta sig upp igen. Betyg: 4 New York-resor av 5.

Viktig av Terese Alvén är en personlig berättelse om att drabbas av en ätstörning. Terese gör tidigt klart att hon inte är utbildad inom ämnet eller utger sig för att kunna ge professionella råd, men hon hoppas att hennes berättelse ska kunna ge hopp till andra drabbade.

I boken rullar Terese tillbaka bandet till sin barndom. Hon beskriver sig själv som lång, den största tjejen i klassen, och som en flicka med låg självkänsla. Hon beskriver hur hon inget annat ville än att smälta in och se ut som de smala tjejerna, att uppfylla det perfekta idealet. Hon beskriver hur det här bidrog till hur hon så småningom kastade sig in i vuxenlivet med en stark övertygelse om att hon skulle göra en nystart, där det också ingick att bli smal. Det märks att Terese är driven och motiverad: redan i tonåren började hon ta för sig och jobba extra och instruera gruppträning och som mycket ung hoppade hon på en PR-utbildning som ledde henne till ett halvårs vistelse i New York. Det var där hennes nya, smala jag skulle formas. Terese rasade i vikt medan hennes nära och kära befann på andra sidan Atlanten.

Personligen har jag aldrig varit drabbad av någon ätstörning. Om Tereses berättelse är den peppiga berättelse som författaren själv hoppas kan jag därför inte bedöma, men jag tror att den kan betyda något för andra drabbade genom att vara ett exempel på att allting faktiskt kan bli bra igen. Berättelsen är rak och ärlig. Terese Alvén beskriver ingen lätt resa att ta sig tillbaka till ett liv som frisk och fri, men hon berättar att det faktiskt går att ta sig upp. Långsamt. Jag vet att ätstörningar för många innebär ett livslångt kämpande mot ångest. För Terese är sjukdomen dock en solskenshistoria genom att hon faktiskt blev helt frisk. Så härligt med en solskenshistoria! Jag tror att den här boken kan vara läsvärd för den som känner på sig att förhållandet till mat är på väg att gå överstyr, men det är också en intressant bok för oss som själva inte har de problemen. Ätstörningar är en problematisk och komplex sjukdom och den här boken kan säkerligen bidra till lite mer förståelse.

Men varför har jag egentligen läst den här boken, just nu? Ja, du känner kanske till Terese Alvén? Om inte, så är hon alltså en av Sveriges största influencers inom träning och hälsa och en flitigt anlitad instruktör och föreläsare, exempelvis på träningsresor. Hon är också skribent och har genom året synts i många artiklar och uppslag med träningspepp samt att hon arbetar som redaktör för Marathon-gruppen, som anordnar många svenska lopp, däribland Stockholm Marathon. Vidare har hon en podd som fokuserar på rörelseglädje för familjen. Och så har hon ju skrivit en flera böcker, som alla kretsar kring hälsa på olika sätt. En riktigt aktiv hälsoinspiratör med andra ord!

Till och från genom åren har jag följt Terese Alvén, framför allt genom hennes blogg, som en gång i tiden startade under namnet Spark i baken. Hon var verkligen tidigt ute med att driva en (tränings)blogg och hon har alltid stått ut från mängden; Medan många andra influencers fokuserar på att kränga proteindrycker eller att visa upp rumpan i snygga tights, så har Terese alltid hållit fast vid att förmedla träningsglädje och att skildra lyckan i att röra på sig. Hennes träningsblogg är den enda träningsblogg jag har stött på som verkligen känns glad och peppig.

Trots att jag inte alls känner Terese, eller ens har träffat henne i något sammanhang, så måste jag erkänna att jag blev starkt berörd när jag i våras hörde att hon hade drabbats av äggstockscancer. Jag uppfattar att Terese är en person som alltid försöker hitta någonting positivt i allt; att hon är en i grunden stabil och glad person som instinktivt försöker vända motgångar istället för att fastna i ältande. Det gick inte annat att tro än att Terese skulle komma tillbaka efter sitt svåra besked och att hon så småningom skulle komma tillbaka med full entusiasm. Det kändes med andra ord helt ofattbart när hon genom sin man och genom en nära vän meddelade att hon i själva verket var döende. Den 11:e juni somnade Terese Alvén in för gott i närvaro av sina närmsta. Det hann bara gå en dryg månad från det att hon fick en cancerdiagnos tills att hennes liv var över.

Sedan Terese blev mamma ägnade hon mycket av sin tid åt att inspirera till rörelseglädje för hela familjen och de syntes ofta i hennes kanaler. När jag läste om Tereses död kunde jag inte sluta tänka på hennes barn och familj och det oerhörda de drabbats av genom förlusten av sin mamma, fru, syster, dotter. Hur kan två barn tillåtas mista sin mamma? Hur kan en mamma tillåtas ryckas bort från livet och därmed inte få vara där för sina barn? Tusen tankar om livet och vad som är viktigt på riktigt kom över mig. Och igen, jag känner verkligen inte Terese. Jag har såklart också haft egna sorger, drabbats av tråkigheter och haft närstående som drabbats av tråkigheter, men under en tid blev Terese bortgång också en liten sorg hos mig, på något vänster, och en påminnelse för mig om att livet är förbannat skört. Det är underligt att man kan bli så påverkad av någon man faktiskt inte kände, men “kändisar” kan verkligen komma att betyda något för sina “fans” och när det gäller influencers så blir det ju lite speciellt eftersom följarna har kunnat följa personen under lång tid.

När det hade lagt sig lite så kändes det tomt för mig. Det är banalt i sammanhanget, men det kändes tomt att inte kunna läsa några fler ord från Terese. Det var det som ledde mig till den här boken, Terese Alvéns biografi. Vid sidan av att skildra sin sjukdomstid och vägen tillbaka så är Viktig naturligtvis också en berättelse om hur Terese formade sitt liv som frisk: giftermålet, barnen, karriären, däribland bloggen. Jag tror att boken är särskilt läsvärd för de som följt Terese Alvén, men jag hoppas också att den, alldeles oavsett, kan vara peppig och ge lite tröst åt den som kämpar med en ätstörning. Jag hoppas att den här och hennes andra böcker fortsätter att leva och inspirera. Terese arbetade för övrigt på ytterligare en bok när hon blev sjuk och den är planerad att komma ut nu i höst (slutförd av hennes nära vän Jane Haglund).

Ytterligare en vän till Terese, Helena Olmås, startade en insamling hos Cancerfonden under Tereses sjukdomstid och den finns fortfarande kvar som en minnesinsamling. Den som kan och vill har därför möjlighet att dela med sig på Spring för Terese, en insamling som i dagsläget är uppe i över 1 000 000 kr (!), ytterligare ett litet tecken på vilken utstrålning Terese hade och hur hon kunde engagera och peppa. Jag har själv bidragit med en liten summa och bara dagarna efteråt hade jag särskild anledning att återigen ge ett litet bidrag till Cancerfonden eftersom att jag nåddes av beskedet att en tidigare kollega till mig har gått bort, ungefär samtidigt som Terese faktiskt. Min tidigare kollega blev 64 år, Terese blev bara 37. Nu måste utvecklingen gå framåt så att prognosen blir bättre för fler av alla de som drabbas av cancer!

Jag inser att det här inlägget handlar mer om Terese Alvén (och om min reaktion på hennes bortgång) än om boken, men det var svårt att koppla bort boken från den sammanhang som gjorde att jag valde att läsa den just nu. Det är hur som helst en personlig och bra bok om att insjukna i anorexia, vad sjukdomen kan ge för konsekvenser (fysiskt och psykiskt och för anhöriga) och om att allt trots allt kan vända och livet bli fantastiskt. Med facit i hand kan vi också konstatera att livet kan bli oväntat kort och att det inte finns någon tid att förlora. Låt oss alla göra vad vi kan för att ta vara på den tid vi fått. <3

En kväll när jag skulle gå och sova ville Camilla och Louise prata med mig. De hade allvarliga ansiktsuttryck och jag förstod att det inte var något positivt samtal som väntade. De satte sig på varsin sida om mig i soffan och berättade att de var oroliga över att jag inte åt tillräckligt, att jag motionerade för mycket och hade gått ner massor i vikt. De misstänkte att jag inte mådde bra och hade ätstörningar. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Såg de inte att jag åt lika mycket som de gjorde? Det var de som åt lite, inte jag. Jag var tjock, så jag var tvungen att tänka på vad jag åt. Att de tyckte att jag var jättesmal rann av mig som vattnet på en gås. Det var svårt att lyssna på dem när jag hade en annan åsikt.

Ur Viktig av Terese Alvén
Viktig av Terese Alvén
Viktig av Terese Alvén

Utgivningsår: 2013 (första utgåvan, Hoi förlag).
Antal sidor: 276.
ISBN: 9789186775414.

Terese Alvén inspirerar varje vecka tusentals tjejer till ett hälsosamt liv genom sin populära träningsblogg ”Spark i baken”. Men det har inte alltid varit så. Terese har haft en allvarlig ätstörning som var nära att kosta henne livet. I denna självbiografi visar hon upp delar av sig själv som många i hennes närmsta omgivning inte vet om.

Förlagets beskrivning

Terese Alvén

Terese Alvén (1982 – 2019) var en svensk hälsoinspiratör, skribent och influencer. Hon drev en av Sveriges första och största träningsbloggar och skrev flera böcker om hälsa och rörelseglädje. Hennes blogg finns fortfarande bevarad på teresealven.se.

Kategorier
Lindstedt, Laura

Oneiron: en fantasi om sekunderna efter döden

Oneiron av Laura Lindstedt är en bok om sju kvinnor, med helt olika erfarenheter av livet (och döden), och som möts i ett tillstånd efter det här livet. Betyg: 2 röda peruker av 5.

Oneiron av Laura Lindstedt
Oneiron av Laura Lindstedt

I Oneiron möts sju kvinnor i ett tillstånd efter döden. De kommer från helt olika hörn av världen och med helt olika erfarenheter med sig i bagaget. Varför de plötsligt möts är oklart, liksom vad som kommer att hända sedan. På deras nya plats och i deras nya tillstånd blir det naturligt att börja berätta om livet och döden.

Läsaren får möta senegalesiska Maimuna, som drömmer om att bli modell, men som hamnar mitt i ett gisslandrama innan livet plötsligt tar slut, och den rika fransyskan Nina, vars liv hastigt tar slut mitt under hennes tvilling-graviditet. Läsaren får också möta den cancersjuka holländskan Wlbgis, den hjärttransplanterade brasilianskan Rosa Imaculada, den alkoholiserade ryskan Polina och tyskan Ulrike, vars liv plötsligt tar slut när hon är på väg hem från sitt jobb. Framför allt får läsaren höra konstnären Shlomiths berättelse. Shlomith utforskar den judiska kulturen i sin konst, men det som framför allt väcker känslor hos hennes publik är hennes grepp att koppla judisk kultur till ätstörningar. Shlomith lider själv av grav anorexi och har tagit sig till den yttersta svältdödsgränsen inför ett framträdande som hon planerar att göra.

Kvinnorna i boken ges inte ett lika stort utrymme. Det är klart flest sidor, ja, långa hela avsnitt, som ägnas åt Shlomith – och visst finns det mycket i hennes berättelse som är provocerande, tankeväckande, berörande och som talar för att hennes berättelse ska få mycket plats. Först störde det mig dock att så stort fokus riktades mot just en av sju intressanta kvinnor, men efter hand förstod jag att det såklart är ett medvetet grepp och att boken inte är tänkt att berätta sju berättelser utan att den är tänkt att berätta om just Shlomith, anorexi och judisk kultur.

Mitt största problemet är att jag hellre hade läst den andra boken, den om sju kvinnor som möts efter döden. Bokens bästa del är i mitt tycke slutet, där allt vävs ihop och läsaren får veta på vilket sätt de här kvinnorna egentligen dog. Det var fint att få läsa om deras liv och tankar som de hade när allt plötsligt rycktes bort och de landade på en ny plats. Bakom sig lämnade de den värld som vi känner, men också en värld där livet pågår och saker får ett efterspel. Jag hade gärna läst mer om detta. En del av kvinnorna i boken minns rent av inte vad som egentligen hände i deras dödsögonblick eller vad de utsattes för. I en del fall lämnar de just ingenting efter sig, men i andra fall blir det stora tomrum, sorgearbeten eller till och med rättegångar.

Man kan inte kritisera en författare för att ha skrivit “fel” bok, men här får jag väl konstatera att jag tycker att Oneiron var en på tok för lång bok och en bok med en hel del lite väl pretentiösa inslag och att det här gjorde att den inte direkt föll mig i smaken. Sedan är Oneiron helt klart kryddad med inslag som jag tyckte var helt briljanta, men de vägde tyvärr inte upp. Jag verkar för övrigt vara i princip ensam om att vara tveksam till den här boken, för den faktiskt hyllats unisont av kritiker. Men jag tyckte alltså att den bara var “sådär”. Tyvärr.

Oneiron av Laura Lindstedt
Oneiron av Laura Lindstedt

Oneiron

Originalets titel: Oneiron (finska).
Översättare: Camilla Frostell.
Utgivningsår: 2015 (första finska utgåvan), 2017 (första svenska utgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 444.
ISBN: 978-91-1-307432-0.

Laura Lindstedt

Laura Lindstedt (född 1976) är en finsk författare och doktorand. Hon debuterade 2007 med romanen Sakset (Saxen) och har därefter kommit ut med romanen Oneiron, som har gjort succé både i hemlandet och utomlands. Oneiron belönades med Finlandiapriset 2015 och blev också nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2017.

Förlagets beskrivning

“Sju kvinnor från olika kulturer, med olika språk, är församlade i ett vitt tillstånd, ett utrymme som saknar gränser. Tiden är sekunderna efter döden. Men tiden är samtidigt satt ur spel; de sju kvinnorna får berätta sina livs historier och för en gångs skull är de fria från alla band, inte minst de patriarkala. Så utvecklas romanen till en samling självporträtt, ett litterärt mästerverk, under feministiska förtecken.

Lindstedts fantasi om sekunderna efter döden drar läsaren in i ett vitt mellantillstånd där tid och plats inte existerar längre. Detta okända mellan livet och döden utgör Oneirons avskalade scen som äntras av sju kvinnor. Så småningom slocknar deras fysiska behov: de känner inte längre hunger, de behöver inte ens andas. Kvinnorna kommer från olika hörn av världen: Polina är rysk bokförare, Rosa Imaculada brasiliansk hjärttransplantationspatient och Nina en fransk dam som väntar tvillingar. Holländska Wlbgis har cancer och Maimuna från Senegal drömmer om att bli modell. Den yngsta är österrikiska Ulrike. Sällskapets centralfigur är Shlomith, amerikansk-judisk performanskonstnär, vars anorektiska kulturella upptäcktsfärd tänjer Oneirons kroppslighetstema till det yttersta.”

Kategorier
Falkenland, Christine

Sfinx

Sfinx - Christine FalkenlandSfinx är min första bekanskap med Chrstine Falkenland, som just nu är aktuell med romanen Spjärna mot udden. Det är en lite lustig titel, tycker jag, för det är svårt att förstå vad den betyder. Men på sätt och vis så ges det en förklaring i Sfinx, för formuleringen finns även där.

“Vad vill ni mig egentligen? Vad skall ni med mig till? Ta spjärn mot mig, som mot en udd. Vi är i så fall en treudd. Vi är en Legion, fastän många. Vi har hållit oss stilla i alla dessa år, fångna av det förflutna. Men nu rister vi i kedjorna. Vi vill hem, till mig, nej, vi längtar från mig till dig.”

Det är bokens huvudperson som skriver detta i texter som hon formulerar som brev till ungdomskärlekens fru. Hela boken består av dessa brev, där huvudpersonen  tecknar en ganska eländig tillvaro. Hon är ensamstående mamma till en dotter och med henne har hon flyttat till ett kvarter där hon egentligen inte riktigt har råd att bo. Hon är konstnär, men inte speciellt framgångsrik. Mycket av hennes energi går åt till att späka sig och träna hårt för att få en smal kropp. Det anas att hon har ätstörningar och att hon inte orkar ta hand om sin dotter riktigt. Kanske som en verklighetsflykt söker hon sig mot ungdomskärlekens hus, där han bor i, vad som tycks vara, rikedom och lycka med en elegant fru. De brev hon skriver dryper av svartsjuka och av bitterhet över allt som varit; den relation de en gång hade och som faktiskt inte var särskilt bra.

Falkenland lyckas verkligen skildra den mörka tillvaron. Samtidigt har jag svårt att förstå. Varför kommer just det här med ungdomskärleken upp nu? Och det blir också lite tradigt. Trots att boken är kort, så känns den faktiskt enformig. Det kommer brev på brev på brev med ungefär samma innehåll och även om texten är i stor stil och det därför går snabbt att bläddra sig igenom boken, så inser man att det egentligen är en bok som kräver tid. Det känns som att mycket finns bakom formuleringarna. Uddar att ta spjärn mot, men också andra svårförstådda liknelser.

Jag är kluven till den här boken. Visst är det en gripande berättelse, för Falkenland kan verkligen måla upp den här ångestfyllda kvinnan. Man både känner med henne och äcklas; blir lite skrämd av allt mörker. Samtidigt: boken är lite för krävande för min smak. Det är för invecklat och för enformigt för mig.

Du kan hitta boken hos t.ex. Bokus eller Adlibris. Några andra som skrivit om den är DN, Bokstugan och Dagensbok.com.

Kategorier
Wahl, Hillevi

Hungerflickan: en berättelse om matmissbruk, ensamhet och pappalängtan

Hungerflickan är den andra boken av Hillevi Wahls två böcker baserade på hennes egna uppväxt. Huvudpersonen har dock fått namnet Irmeli. När boken tar sin början är hon tonåring och precis på väg att åka på utbytesår i USA. I Sverige lämnar hon sin alkoholiserade pappa, men med sig tar hon sitt egna missbruk: mat. Maten är tröst och maten är ångest. I USA kommer hon på knepet för att kunna tröstäta: att kräkas. Hon spenderar många ångestfyllda nätter i värdfamiljens badrum: kräkandes och hysteriskt städandes.

En smal kropp framstår som en lösning på många problem, men inte ens när hon har fått den smala kropp hon längtat efter han hon komma ur den ensamhet hon ändå känner. Hon söker tröst hos man efter man – någon är missbrukare, någon är 40+ och nyss frånskild. Ingen stannar särskilt länge.

Det är en gripande uppväxtskildring: öppen och ärlig. Ingenting är sminkat eller dolt. Jag tycker att det är bokens styrka och svaghet på samma gång. På samma gång som den berättar inifrån hur det kan vara att leva med de här problemen så blir det ibland lite för mycket för mig som läsare. Tacksam är jag i alla fall för slutorden och att boken knyts ihop med positiva ord och en tydlig bild av att det går att ta sig ut på andra sidan. Jag tror inte att den som är där själv kan bli hjälpt av boken, men vilken tonåring som helst kan nog behöva bli påmind om att det alltid vänder de gånger det känns svårt.

Kategorier
Levenkron, Steven

The Best Little Girl in the World

13-åriga Francesca är den perfekta och duktiga dottern i familjen. Storasystern har alltid ställt till bråk, men Francesca gör inte mycket väsen av sig. Hon försöker att bli sedd och få uppmärksamhet, men lyckas inte riktigt.

Fritiden ägnar hon åt att dansa balett. Hon ser upp till balettläraren som är vacker och perfekt. Det börjar som ett försök att bli lite mer lik dansläraren, men urartar och utvecklas till en livsfarlig sjukdom: Francesca faller offer för anorexia nervosa.

Det här är en ganska rå och otäckt realistisk berättelse om en flicka som nästan svälter sig själv till döds. Liksom Evelyn Spöke, som också handlar om ätstörningar, är det här en bok som både ger mig mer förståelse och mer oförståelse. På ett sätt har jag efter att ha läst boken fått en bra inblick i vad anorexia är, men sjukdomen ter sig fortfarande lika obegriplig och skrämmande som tidigare.

Vad jag tycker är lite extra bra med den här gripande och fantastiska boken är att den belyser de anledningar som kan ligga bakom den här sjukdomen. Andra gånger får man mest höra att det är de sjuka skönhetsidealen och modeindustrin som är boven i dramat, men i den här boken är det egentligen helt andra saker som ligger till grund för anorexin. Det känns bra att det finns en bok där det framkommer att anorexi egentligen kanske inte har något med utseendet att göra utan är en ganska komplex psykisk sjukdom.

Kort sagt är det här en bok jag rekommenderar varmt. Den är trovärdig och fantastisk. Läs den! Författaren är psykolog och jobbar med personer som lider av anorexia, så det här är en bok av en person som verkligen vet vad han snackar om.