Kategorier
Brøgger, Suzanne Doggelito, Dogge Sjölin, Daniel Wägner, Elin

Noveller: De blå silkesstrumporna, Alla vill bara gå hem, Shuno, Blomman

Jag läste många noveller i december. Här är ytterligare fyra!

De blå silkesstrumporna

De blå silkesstrumporna av Elin Wägner är en feministisk och peppig klassiker om en kvinna som köper ett par klarblå silkesstrumpor. Det ska bli ödesdigert. När hon sitter på tåget med en väninna och talar vitt och brett om orättvisor och ojämlikhet och om hur uselt det är på arbetet på Verket, ja, då blir plötsligt silkesstrumporna något som sticker ut och gör henne till en eftersökt person. Jag blev glad av den här novellen. Den överraskade på många sätt och kändes härlig och uppfriskande. 

Betyg: 4+ resor till Haparanda av 5.

De blå silkesstrumporna av Elin Wägner
De blå silkesstrumporna av Elin Wägner

Utgivningsår: 1948 (första utgåvan, i samlingen Spinnerskan), 2015 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 22. ISBN: 9789175890968.

Alla vill bara gå hem

Alla vill bara gå hem av Daniel Sjölin kom ut 2014, vilket i och för sig inte är så länge sedan, men den känns faktiskt mer aktuell idag. Det är vardag och förskolelämning och alla verkar längta någon annanstans. I ett långt flöde av beklaganden och skamsenhet och trötthet och dåligt samvete målas det upp en dystopisk och mörk framtid där allt verkar ha havererat i en stor klimatkatastrof. Jag fastande verkligen för den här novellen. Den har precis det där lekfulla och påhittiga språk som jag brukar falla för och ämnet känns dessutom smärtsamt aktuellt.

Betyg: 5 katastrofer av 5.

Alla vill bara gå hem av Daniel Sjölin
Alla vill bara gå hem av Daniel Sjölin

Utgivningsår: 2014 (Novellix). Antal sidor: 36. ISBN: 9789175890234.

Shuno

Shuno av Dogge Doggelito (pseudonym för Douglas Léon) är en novell om några förortsungar som bestämmer sig för att åka till varuhuset och snatta. Eller snatta är fel ord, det här är snarare stölder, utförda av några som faktiskt är rätt rutinerade. Shuno hör till de grönare i gänget, men han har siktet inställt på något som han önskat sig länge och som han vet att han aldrig kommer att kunna få: en LP med Samantha Fox. Jag hade ingen aning om att Dogge Doggelito var en skicklig novellförfattare, men Shuno är verkligen elegant uppbyggd. Med små detaljer skildrar han den tuffa tillvaro barnen kommer ifrån och på vilka hjärtskärande sätt de försöker att förhålla sig till sina hemförhållanden och otrygga tillvaro. När novellen får sin upplösning blev jag kanske inte överraskad, men verkligen berörd.

Betyg: 4+ plankningar av 5.

Shuno av Dogge Doggelito
Shuno av Dogge Doggelito

Utgivningsår: 2012 (Novellix). Antal sidor: 27. ISBN: 9789186847753.

Blomman

Blomman av Suzanne Brøgger handlar om en kvinna om under stor vånda är på väg till en man för att överlämna en blomma. Det är svårare än vad man kan tro. Hon vrider och vänder på alla eventualitet, månar om att ingenting ska gå att feltolka och funderar fram och tillbaka. Mycket av grubblerierna handlar i botten om att huvudpersonen försöker att hitta någon slags väg för att både vara den kvinna som den här mannen vill ha och samtidigt vara den fria och självständiga kvinna som hon faktiskt är. Jag förstår att Brøgger är en feministisk ikon och kanske var den här berättelsen också väldigt aktuell och brännande när den var ny. Nu kände jag mest att den inte sa mig så mycket. Ärligt talat undrade jag mest varför hon inte bara överräcker den där himla blomman och slutar noja å mycket. Kanske är det sunt att jag kände just så. Tiderna förändras och kanske ska man läsa Blomman och påminnas om hur långt vi trots allt har kommit (även om det är långt kvar).

Betyg: 3 medicinska kliniker av 5.

Blomman av Suzanne Brøgger
Blomman av Suzanne Brøgger

Originalets titel: Blomsten (danska). Översättare: Eva Matthiessen. Utgivningsår: 1975 (första danska utgåvan, i novell- och essäsamlingen Kærlighedens veje & vildveje), 1976 (första svenska utgåvan, i novell- och essäsamlingen Kärleken vägar och villovägar, Wahlström & Widstrand), 2018 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 21. ISBN: 9789175892573 .

Kategorier
Lindgren, Astrid

Fyra Astrid Lindgren-noveller från Novellix: I skymningslandet, Märit, Prinsessan som inte ville leka, Tu tu tu!

Astrid Lindgren har skrivit flera riktigt fina noveller. Vad som är slående är att de inte bara är sagor utan har många bottnar och även berör vuxna. Betyg: 5 grå lamm av 5.

I skymningslandet, Tu tu tu!, Märit och Prinsessan som inte ville leka av Astrid Lindgren
I skymningslandet, Tu tu tu!, Märit och Prinsessan som inte ville leka av Astrid Lindgren

Att Astrid Lindgren har skrivit en hel del noveller är det kanske en och annan som har missat. Somliga av novellerna, som Nils Karlsson Pyssling har filmatiserats, men det kanske inte är alla som vet att filmatiseringarna är baserade på just noveller. Jag är inte så kunnig i ämnet barnlitteratur, men någonting säger mig också att novellformatet idag är ovanligt i böcker som riktar sig till den yngre målgruppen. De riktigt korta berättelserna för barn brukar, vad jag kan se, snarare förpackas i bilderböcker.

Hur de här novellerna fungerar att läsa för ett barn (eller för ett barn att läsa själv, naturligtvis), vet inte jag, men det jag länge har fascinerats av när det gäller Lindgren är hennes fina tilltal. Alla berättelser känns nära barnens värld och föreställningar och när Lindgren skriver om rädslor, glädje, svårigheter och lycka, så tror jag att barn lätt kan leva sig in och förstå. Utan att ha “testat” de här novellerna på barn så tror jag alltså att det här är fyra berättelser som barn kan uppskatta riktigt mycket.

För mig som vuxen vecklar det, som alltid när det gäller Lindgren, ut sig sig mångbottnade berättelser som både berör och engagerar. Det är inte svårt att se över huvudet på de barn som novellerna handlar om och se deras ensamhet och svårigheter och återigen känns det att Lindgren verkligen ser och kan skildra barns tillvaro.

De noveller jag har läst är ett urval av fyra berättelser som förlaget Novellix säljer en och en, men också förpackade i en fin liten presentask. Här ryms en historia om en ung pojke som inte kan gå längre, kanske på grund av polio, och som nu drömmer sig bort från den säng som han inte längre kan lämna utan hjälp (I skymningslandet). Här finns också en berättelse om en flicka, som trots ett enormt utbud av leksaker, inte alls förstår vad det ska vara för vits med att leka. Det krävs någonting helt annat än dyra dockor för att hon ska hitta glädjen i att sväva iväg i lekens fantasier (Prinsessan som inte ville leka). Tu tu tu! är en magisk liten berättelse om en familj som förlorar alla sina får och lamm, men där en flicka blir erbjuden att få dem åter mot ett pris som visar sig vara oerhört högt. Allra finast tycker jag dock om den ytterst sorgliga Märit. Märit är en flicka, grå som en mus, som inte blir mer än 8 år gammal och på något sätt är hennes död det enda som folk minns av henne, tills de inte heller minns detta.

Jag tycker att det här är fyra fantastiskt fina noveller. Trots att de är korta så rymmer de starka berättelser med både glädje och sorg. Det är verkligen berättelser som berör. Nu vill jag läsa alla Lindgrens novellsamlingar!

Citerat ur Märit

“Det var en prinsessa som var död. Åtta år var hon bara när hon dog. Och nu skulle hon begravas, denna heta, soliga majsöndag. Hennes små kamrater skulle sjunga vid graven. “Blommande sköna dalar, hem för mitt hjärtas ro” skulle de sjunga. För den sången hade de övat i skolan hela vårterminen. Märit också.

Märit hette hon, prinsessan. Medan hon ännu levde bodde hon i en liten grå stuga alldeles invid vägkanten.

I en liten grå stuga – äsch, då var hon väl ingen prinsessa! Nej, hon var kanske inte det, när allt kommer omkring. Kanske var hon bara en vanlig liten flicka. Ibland kan det vara svårt att se någon skillnad.”

I skymningslandet av Astrid Lindgren Märit av Astrid Lindgren Prinsessan som inte ville leka av Astrid Lindgren Tu tu tu! av Astrid Lindgren

Om Astrid Lindgren och om novellerna

Astrid Lindgren (1907–2002) var en svensk författare och förlagsredaktör. Hon har skrivit några av vår tids mest uppskattade barnböcker, däribland böckerna om Pippi Långstrump, och hennes böcker finns översatta till fler än 95 språk. Astrid Lindgren har belönats med många hedersutmärkelser och priser för sina böcker och i hennes namn har världens kanske mest prestigefyllda barnbokspris, Astrid Lindgren memorial award (ALMA), instiftats. Mer om Astrid Lindgren finns att läsa på www.astridlindgren.se. Astrid Lindgren-sällskapet har också en hemsida.

Novellerna I skymningslandet och Prinsessan som inte ville leka publicerades ursprungligen i novellsamlingen Nils Karlsson Pyssling som gavs ut första gången 1949 av Rabén & Sjögren. Nils Karlsson Pyssling finns också i en nyutgåva, från 2003, som kan köpas hos t.ex. Adlibris, Bokus  eller CDON (annonslänkar).

Märit publicerades första gången i novellsamlingen Kajsa Kavat, utgiven av Rabén & Sjögren 1950. Kajsa Kavat finns också i en nyutgåva, från 2003, som kan köpas hos t.ex. Adlibris, Bokus eller CDON (annonslänkar).

Tu tu tu! publicerades första gången i novellsamlingen Sunnanäng som gavs ut av Rabén & Sjögren 1959. Sunnanäng finns också i en nyutgåva, från 2004, som kan köpas hos t.ex. Adlibris, Bokus eller CDON (annonslänkar).

De utgåvor jag har läst är utgivna av Novellix  2015.
ISBN: 9789175890869, 978-91-7589-065-4, 978-91-7589-066-1, 978-91-7589-064-7, 978-91-7589-067-8.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

“4 noveller av Astrid Lindgren i fin presentbox!

Märit är en av Astrid Lindgrens sorgligaste berättelser. Där en åttaårig flicka, obetydlig i mångas ögon, lever sin sista tid med en förhoppning om att få uppmärksamhet från Jonas Petter, pojken som gav henne en liten presentask. Novellen gavs ut för första gången 1950 i novellsamlingen Kajsa Kavat och visar Lindgrens skicklighet att beskriva dödens betydelse genom barns handlingar.

När vargen en natt river fåren i den lilla byn Kapela, vaknar folket upp i sorg, inte minst Stina Maria och hennes farfar. Inte långt därpå dras den lilla flickan ner bland de underjordiska och återförenas med fåren, men nu är Stina Maria fånge bland de mystiska varelserna. De underjordiska återkommer sedan i Astrid Lindgrens välkända berättelse om Ronja Rövardotter. Tu tu tu! gavs ut för första gången 1959 i samlingen Sunnanäng.

Prinsessan Lise-lotta tycker att det är tråkigt att leka. Det är inte förrän hon träffar Maja, och hennes träklump till docka, som hon förstår att hon inte är den enda i hela världen som är så liten, och att det finns något bättre än alla de fina leksaker som hon fått av drottningen. Prinsessan som inte ville leka kom ut för första gången 1949 i samlingen Nils Karlsson Pyssling.

I Skymningslandet, föregångaren till Astrid Lindgrens berättelse Karlsson på taket, får vi tillsammans med Göran, flyga ut genom fönstret med herr Liljonkvast på ett äventyr i Skymningslandet, där inget spelar någon roll och allt är möjligt. Det är en berättelse om ett barns smärta och fantasi i en välbekant Stockholmsmiljö som Astrid Lindgren från början skrev för radio, men som gavs ut i novellsamlingen Nils Karlsson Pyssling 1949.”

Kategorier
Enríquez, Mariana

Det vi förlorade i elden

Det vi förlorade i elden av Mariana Enríquez är en novellsamling där två teman binder samman berättelserna: situationen för utsatta barn i Argentina och skräck & ockultism. Betyg: 4 dödskallar av 5.

Det vi förlorade i elden av Mariana Enríquez
Det vi förlorade i elden av Mariana Enríquez

Det vi förlorade i elden av Mariana Enríquez är en novellsamling där två tydliga teman binder samman berättelserna: situationen för utsatta barn i Argentina och ockultism. Det är en svår bok att genrebestämma. Det är helt klart att den har starka inslag av skräck, men den är också jordnära i sina skildringar av människor och relationer. Det känns faktiskt lite som en argentinsk John Ajvide Lindqvist, om ni hänger med på liknelsen. Även Ajvide Lindqvist är väldigt duktig på att spegla människor och deras rädslor i övernaturliga händelser och fenomen. Både hans böcker och Det vi förlorade i elden är mer än kittlande spänningsromaner och kanske därför är de också extra äckliga och läskiga – de målar upp världar där människor och miljöer på många sätt går att relatera till, men där det också lurar de mest fasansfulla saker under ytan.

Ytterligare en koppling är faktiskt barnen. Barn är i många avseenden symboler för det obefläckade och oskuldsfulla, men i Ajvide Lindqvists böcker kan barn också vara vampyrer eller döda människor som går igen. I Det vi förlorade i elden kan barn vara offer för fruktansvärda omständigheter: de kan leva i slum, missbruka narkotika, prostituera sig, men det finns också hela tiden någonting hotfullt och ondskefullt över dem – de stinker och är smutsiga, dels för att de lever som de gör men också för att de har kopplingar till något ruttnande och ockult.

Mariana Enriquez mångbottnade berättelser är ofta otroligt äckliga, både för att de beskriver förruttnelse och skit och för att de är läskiga och lite opålitliga. Ändå är de svåra att sluta läsa eftersom att de också är skickligt uppbyggda och svåra att lägga ifrån sig. Jag tycker verkligen att Det vi förlorade i elden är en stark novellsamling. Dessutom är det spännande att läsa en bok som utspelar sig i Argentina, vilket ju är en miljö man sällan kommer i kontakt med i litteratur på svenska.

Citerat ur Det vi förlorade i elden

“Kroppen hittades en vecka efter det att den smutsige pojken och hans mamma hade försvunnit. När jag med svullna fötter var på väg hem från jobbet och bara längtade efter att få komma in i mitt svala hus där det var så högt i tak och rummen så stora att inte ens den värsta sommarhetta kunde värma upp det helt och hållet, möttes jag av stor uppståndelse i kvarteret: tre polispatruller, sådana där gula avspärrningsband som sätts upp när det har skett något brott och så fullt med folk som trängdes framför banden. Jag fick genast syn på Lala i sina vita högklackade skor och gyllengula uppsatta hår, hon var så nervös att hon hade glömt ta på vänstra lösögonfransen, varför hennes ansikte såg helt osymmetriskt ut, som om hon vore förlamad på ena sidan.”

Det vi förlorade i elden av Mariana Enriquez
Det vi förlorade i elden av Mariana Enriquez

Om Mariana Enríquez och Det vi förlorade i elden

Mariana Enríquez (född 1973) är en argentinsk författare och journalist som också leder skrivarkurser. Hon har skrivit essäer, noveller, romaner och en biografi. Det vi förlorade i elden är den enda av hennes böcker som har översatts till svenska.

Originalets titel: Las cosas que perdimos en el fuego (spanska).
Översättare: Hanna Axén.
Utgivningsår: 2016 (första argentinska utgåvan), 2017 (första svenska utgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 237.
ISBN: 978-91-1-307263-0.
Andras röster: Bloggbohemen, Bokstaden, Bokstugan, Breakfast book club, Jennies boklista, Med näsan i en bok.
Köp hos t.ex. Adlibris eller CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

“12 noveller av Argentinas nya litterära stjärnskott, som jämförts både med Roberto Bolaño och Julio Cortázar. Samhällskritik och starka kvinnoporträtt varvas med skräck och övernaturliga fenomen när Mariana Enriquez tar tempen på det mentala tillståndet i 2000-talets Argentina.

I novellen “Den smutsiga pojken” observerar en argentinsk medelklasskvinna en smutsig liten pojke som lever på gatan framför hennes hus och som ibland knackar på för att få lite mat. När man hittar en svårt lemlästad pojke med avhugget huvud i kvarteret är kvinnan övertygad om det rör sig om den smutsige. Kvinnan ger sig in i mordutredningen bara för att finna att pojken kanske aldrig funnits.

I “Värdshuset” gör ett par flickor inbrott på ett landsortshotell för att hämnas på ägarinnan när den enas far fått sparken därifrån. Men de överraskas av polissirener, helikopterljud och militärer som står med dragna vapen utanför fönstret, synvilla eller verklighet? Huset visar sig ha varit ett tortyrcenter under juntatiden.

I “Spindelnätet” reser ett medelklasspar från Buenos Aires till gränsen mot Paraguay för att handla billigt smuggelgods i gränshandeln. När de drabbas av motorstopp på tillbakavägen flippar mannen ut och lamslås av skräck. Kvinnan börjar fantisera om hur hon ska kunna göra sig av med honom.”

Kategorier
Taikon, Katarina

Katitzi

Katitzi & Katitzi och Swing - Katarina Taikon
Katitzi & Katitzi och Swing – Katarina Taikon

För ett tag sedan läste jag Katarina Taikons biografi, Den dag jag blir fri (av Lawen Mohtadi). Boken läste jag i min bokcirkel och jag hade nog inte läst den annars i och med att jag faktiskt inte hade läst Katarina Taikon eller kände till speciellt mycket om henne innan. Jag är glad att jag läste hennes biografi i alla fall. Det är en störande och viktig bok om hur romer har behandlats och alltjämt behandlas i Sverige. Taikon, som alltså själv var rom, kämpade hela livet för romers rättigheter. Självklarheter som att få gå i skolan eller att kunna ha ett hem var verkligen inga självklarheter för Taikon och hennes familj. I biografin omnämns Katitziböckerna ett flertal gånger. Det påstås också att Taikon skrev dem i syfte att påverka de som skulle växa upp och faktiskt kunna göra skillnad – barnen. Katitziböckerna är alltså en hel serie med böcker som till stora delar är självbiografiska och följer Katarina Taikons eget liv och uppväxt och som på så sätt berättar om romernas situation. En del saker är säkerligen ändrat eller nedtonat, men mycket är plockat direkt ur livet, vilket framkommer i biografin.

Katitzi är den första boken i serien. När den tar sin början är bokens Katitzi sju år gammal och bor på barnhem. Där är hon ett barn som andra, även om den mer barska av tanterna på barnhemmet är fördomsfull och helt ogrundat tycker att Katitzi är “besvärlig”. Bland de andra barnen är hon en glad och livlig kompis. Det är bara “Ruttan” som inte är speciellt snäll mot Katitzi. Eller är hon avundsjuk på Katitzis fina kläder? Med tiden börjar det dock viskas om “zigenare” – något som vare sig Katitzi eller något av de andra barnen egentligen vet vad det är. Med tiden ska Katitzi dock komma att lära sig vad det kan innebära att vara “zigenare”.

En dag kommer hennes pappa och hämtar hem henne. Katitzi har inga direkta minnen av sin familj eller livet innan barnhemmet, så nu får hon mycket att lära. En del saker är helt annorlunda jämfört med hur det har varit på barnhemmet. Nu ska hon till exempel inte ligga till sängs kl 19, för i Katitzis familj måste alla hjälpa till, särskilt på kvällarna. Pappan har ett tivoli och det finns olika stånd som ska bemannas, dansbana som ska sopas och gästerna vill gärna se Katitzi och hennes syskon sjunga och dansa. Alla jobbar och sliter, inte minst storasyster Rosa, som sköter hemmet. Den enda som inte tycks jobba så hårt är pappans nya kvinna, Siv, som mest måste ligga och vila med “migrän”. En sak som ingen annan i lägret kan kan Siv i alla fall bistå med: eftersom hon inte är rom så har hon fått gå i skolan och hon är därför den enda som inte är analfabet.

I Katitzi berättar Katarina Taikon om lek, bus, sorger och orättvisor i lilla Katitzis liv. Det är en barnbok och den handlar i mångt och mycket om en sjuårings liv, rätt upp och ner. Men det är ofrånkomligt att boken också väcker frågor och förvåning – även hos mig som vuxen. I en berättelse berättad från ett barns ögon blir det extra fruktansvärt att få ta del av historien om barn som nekas skolgång, som nekas en trygg plats att bo på, som utsätts för diskriminering och kränkningar, som inte behandlas väl av sin styvmamma och som måste jobba, inte bara med tivolit utan också med barnpassning och hushållssysslor. Det är ingen sorglig bok. Katitzi är en pigg och glad tjej och hennes systrar står henne nära och hon har inte svårt att göra sig vänner. Det bidrar också till att göra den här berättelsen så fruktansvärd. Som läsare sitter man lika blåögt och naivt som sjuåriga Katitzi och undrar vad en “zigenare” är för något, varför inte alla barn får gå i skolan och varför inte Katitzi och hennes familj får bo kvar på den plats där de har börjat rota sig och där hon precis har träffat två kompisar som hon vill leka med.

Det här är en barnbok och den är säkert mycket lämplig att läsa högt för sitt barn. Förmodligen kommer den att väcka frågor. Vad svaret på de frågorna är vet jag faktiskt inte. Varför behandlade man människor såhär i Sverige? Och hur behandlar vi människor i Sverige idag? Ett oskuldsfullt barn som Katitzi kan som få andra sätta fingret på de här frågorna.

Själv har jag lyssnat på ljudboken och även som vuxen har jag haft stor behållning av den, särskilt i kombination med den tidigare lästa biografin, som ju flera gånger refererar till Katitziböckerna och berättar ett och annat om verkligheten bakom. Som vuxen kan man också uppfatta en del nyanser som ett barn säkert inte förstår, särskilt när det gäller de vuxnas tillvaro och deras tillkortakommanden. Ljudboken är inläst av Vanna Rosenberg, som har träffat precis rätt balans mellan humor och allvar och gör en mycket bra uppläsning.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill följa sjuåriga flickan i Katitzi hennes upptåg och upptäcker kring vad det kan innebära att vara rom i Sverige.

Betyg: 4+ hundvalpar med svingande svansar av 5.

Om Katarina Taikon och Katitzi

Katarina Taikon (1932-1995) var en svensk författare av romsk härkomst. Hon debuterade 1963 med den självbiografiska boken Zigenare, men är kanske mest känd för Katitiziböckerna, som också bygger på hennes eget liv. Taikon lärde sig inte skriva förrän i tonåren. Som rom var hon nämligen inte välkommen att gå i skola som andra svenska barn. Under sin levnad kom Taikon att bli en stark och viktig röst för romernas rättigheter. 1982 drabbades Taikon av hjärtstillestånd, endast 50 år gammal, och drabbades av svåra hjärnskador. Efter 15 år i koma avled Katarina Taikon 1995.

Uppläsare: Vanna Rosenberg.
Utgivningsår: 1969 (första svenska utgåvan, med illustrationer av Björn Hedlund, utgiven av Zigenaren), 2015 (den här ljudboksutgåvan, utgiven av Natur och kultur), 2015 (nyutgåvan på bilden med illustrationer av Joanna Hellgren, utgiven av Natur och kultur).
Antal sidor: 135 (ca 4 h lyssning).
ISBN: 9789127144422.
Läs även: Katitzi och Swing, Katitzi i ormgropen, Katitzi rymmer, Katitzi, Rosa och Paul, Katitzi i Stockholm, Katitzi och Lump-Nicke, Katitzi i skolan, Katitzi Z-1234, Katitzi barnbrudern, Katitzi på flykt, Katitzi i Gamla sta’n, Uppbrott.
Köps hos t.ex.: Adlibris, Bokus.

Baksidestext

“Katitzi växte upp i Sverige för inte alltför länge sedan, och var som vilket annat barn som helst. Hon kivades med sina syskon och lekte med sin hund, hon var snäll ibland och dum ibland precis som alla andra. Men trots att hon var som vem som helst så fick hon inte gå i skolan, inte bo i hus eller ens stanna särskilt länge på samma plats utan att bli bortkörd – bara för att hon var rom.”

Kategorier
McEwan, Ian

Domaren

Domaren av Ian McEwan
Domaren av Ian McEwan

Fiona är domare och när hennes man berättar att han har en älskarinna och att han vill ha ett öppet förhållande så begraver hon sig själv i arbete. Hon har familjerätt som specialitet och måste hitta lösningar i komplicerade vårdnadstvister och andra dilemman. McEwan passar på att ta upp flera tänkvärda exempel där religion spelar en roll och där barn på olika sätt tvingas in i sina föräldrars tro.

Framför allt hamnar Fiona i ett svårt fall när hon måste ta ställning till om en svårt sjuk pojke med leukemi ska påtvingas blodtransfusioner. Hans föräldrar är Jehovas vittnen och pojken, som bara har veckor kvar till sin myndighetsdag, motsätter sig att ta emot blod. Hon bestämmer sig för att besöka pojken på sjukhuset för att försöka göra sig en bild av om han förstår vad som väntar honom.

Domaren är en långsam och välskriven bok är McEwan, som vanligt får man nästan säga, väcker tankar om aktuella frågor. Han har ju tidigare skrivit om t.ex. klimatfrågan (i romanen Hetta), men här är det barn, etiska frågor och religion som står i fokus. I bakgrunden utspelar sig också Fionas och hennes makes livskris.

Jag gillade den här boken. Jag vet inte mycket om juridik och rättegångar, men det var spännande att få följa Fiona i hennes arbete, faktiskt. McEwan är väldigt duktig på att berätta på ett lärorikt sätt om människor och deras yrken. Att det här är en karriärkvinna som är i huvudrollen blir jag faktiskt lite extra glad av. Det är också en väldigt tänkvärd bok, som sagt, och jag tycker om att den är så koncentrerad. Jag upplevde boken som väldigt kort, faktiskt. Jag blev förvånad när jag såg att pappersboken är på dryga 250 sidor för det här känns mer som en kortroman i och med att boken inte innehåller så många sidospår och andra utsvävningar. Sådant gillar jag!

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa en kort och koncentrerad roman som väcker många moraliska frågor och tankar kring barn och tro.

Betyg: 3+ flyglar av 5.

Domaren av Ian McEwan
Domaren av Ian McEwan

Om Ian McEwan och Domaren

Ian McEwan (född 1948) är en brittisk författare. Han debuterade 1975 med novellsamlingen First love, last rite. Sedan dess har han skrivit ett stort antal böcker och kommit att bli en av Storbritanniens mest uppskattade författare. 2008 placerade tidningen The Times honom på deras lista över “de 50 största brittiska författarna sedan 1945”. Hans senaste roman i svensk översättning är Domaren, som kom 2015. Ian McEwan har en hemsida och en fansida på Facebook.

Originalets titel: The children act (engelska).
Översättare: Niclas Hval.
Uppläsare: Kristina Adolphson.
Utgivningsår: 2014 (första brittiska utgåvan, Random house), 2015 (första svenska utgåvan, Brombergs), 2015 (den här ljudboksutgåvan, Brombergs).
Antal sidor: 257 (ca 7 h lyssning).
ISBN: 9789173376594, 9789173377652.
Andras röster: Bokboxen, Dagensbok.com, Lottens bokblogg.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.

Baksidestext

“Fiona Maye är hovrättsdomare specialiserad på familjerättsfrågor och dömer i fall där man måste prioritera mellan barns välfärd och religiösa fri- och rättigheter. Hennes professionella framgångar förmörkas dock av att hennes barnlösa äktenskap håller på att gå i kras.

Fionas man har bett henne att överväga ett öppet äktenskap och har efter flera uppslitande bråk flyttat ut ur deras hem. Fiona flyr in i sitt arbete och fördjupar sig i ett svårt fall där ett sjukhus vill ha hennes tillstånd att genomföra en livsavgörande blodtransfusion som en ung man vägrar eftersom han är ett Jehovas vittne. Mötet med ynglingen utlöser en händelsekedja där Fiona tvingas välja mellan liv och död och samtidigt fundera kring sina egna prioriteringar i livet.

Domaren är en lika underhållande som välskriven roman där Ian McEwan lyckas koka ner moraliska frågor till en riktigt spännande och fartfylld berättelse.”