Jag är glad att mamma dog är Jennette McCurdys biografi om att pressas till att bli barnskådespelare, uppmuntras i att utveckla ätstörningar och att sedan försöka att komma ut på andra sidan.
⭐⭐⭐⭐
Betyg: 4 av 5.
Jag är glad att mamma dog är den provocerande titeln på Jennette McCurdys självbiografiska roman. Här berättar hon öppet, och förvånansvärt roligt, om sin, minst sagt, annorlunda uppväxt. Som barn lever Jennette med sin familj i ett överbelamrat hem i Kalifornien. Mamman lider av hoarding och har samlat på sig så mycket grejer att Jennette och hennes bröder måste rulla ut liggunderlag att sova på när det är dags att gå till sängs – de riktiga sängarna är fulla med mammans saker och kan inte användas. Skolgången består av hemskolning, som mamman håller i, och tidigt blir det väldigt tydligt vilken framtid mamman ser framför sig för sin dotter. Dottern ska bli skådespelare, måste bli skådespelare. Jennette utsätts för enorm press med teaterklasser, dansklasser och auditions på auditions på auditions. Det är ett späckat schema och ett hårt arbete att göra mamman glad. I tid och otid spelar mamman ut sitt ”canceröverlevar”-kort och ägnar sig åt annan härskarteknik för att få Jennette och andra att göra som hon vill. Det är verkligen inte en okomplicerad mamma-dotter-relation som målas upp. Elva år gammal uppmuntrar mamman Jennette till att utveckla ätstörningar – svåra sjukdomar som kommer att följa henne och begränsa henne långt in i vuxenlivet. Jennette beskriver också sexuella övergrepp och ett fruktansvärt kontrollerande beteende: mamman styr allt i Jennettes liv. När dottern får en återkommande, stor roll i en populär TV-serie på barnkanalen Nickelodeon blir Jennette dessutom familjeförsörjare, ett tungt ok för ett barn.
Jag är glad att mamma dog är en roman som är så fylld av elände och tragik att det egentligen är ofattbart. Att början på vuxenlivet för Jennettes del blir kantat av dysfunktionella relationer och missbruksproblem är inte precis förvånande. Märkligt nog är Jag är glad att mamma dog, trots detta, en bok med humor och distans. Boken hade kunnat vara en snyftare, men är på något märkligt sätt lättsam, samtidigt som man naturligtvis inte kan undgå att bli berörd och upprörd. Jennette McCurdy beskriver ett liv där hon blivit bestulen på sin egen barndom och utnyttjad som barnskådespelare. Att hon kom att lämna skådespelaryrket i samband med moderns bortgång 2014 känns uppfriskande och att hon skrivit den här boken talar för att hon idag gör vad hon vill med sitt liv – hoppingivande!
Som alltid läser jag sådana här böcker med en viss misstänksamhet. Jennettes mamma är död och kan inte försvara sig och det är heller ingen annans röst är Jennettes som hörs i boken. Med det sagt: jag tyckte att det här var en riktigt bra bok: inte ett litterärt mästerverk, men en väldigt fängslande uppväxtskildring.
Jag är glad att mamma dog
I’m glad my mom died översattes av Julia Gillberg och gavs ut av Bookmark förlag 2023. ISBN: 9789189750425, 9789189750470.
Jennette McCurdy
Jennette McCurdy (född 1992) är en amerikansk skådespelare och författare. Hon slog igenom som skådespelare redan i tonåren, men la skådespelarkarriären på hyllan 2014 i samband med att hennes mamma dog.
Bildhuggarens dotter är en självbiografisk berättelse av Tove Jansson. Den ger en spännande inblick i konstnärshemmet där hon växte upp.
⭐⭐⭐
Betyg: 3 av 5.
Bildhuggarens dotter är Tove Janssons självbiografi där hon med små berättelser och anekdoter från barndomen berättar om sin uppväxt i ett bohemiskt konstnärshem i Helsingfors. Det är ett hem med hippor – fester som ska framstå som spontana, men som trots allt involverar en hel del planering, och ett ständigt skapande. Mamman illustrerar, pappan skapar skulpturer. Tove ser på allt med sin blick, barnets blick, där allt är magiskt och självklart på samma gång.
Jag tyckte väldigt mycket om att få resa tillbaka i tiden och hälsa på hos Tove Jansson. Jag läste och önskade att jag kunnat vara en fluga på väggen när festligheterna pågick och konstverk arbetades fram. Man förstår att Tove Jansson själv blev en skrivande och skapande människa.
Jag lyssnade på Bildhuggarens dotter som Radioföljetong med Tove Jansson själv som uppläsare. Det gav extra känsla att få höra henne egen röst berätta.
Bildhuggarens dotter
Bildhuggarens dotter gavs ut av Schildts & Söderströms 1968. Jag har lyssnat på den (i något förkortad version) som Radioföljetong, i en författaruppläsning.
Tove Jansson
Tove Jansson (1914–2001) var en finsk författare, illustratör och konstnär.
Gustav Klimt: Masterpieces of Art, av Susie Hodge, är en trevlig introduktion till Klimts konst, från hans tidiga tak- och väggmålningar till ”The Golden Phase”, landskapsmålningarna och porträtten.
Gustav Klimt: Masterpieces of Art, av Susie Hodge, är en trevlig introduktion till Gustav Klimts konst. Det är ingen omfattande biografi eller koloss till coffeetable-bok, men en härlig bok på den som vill veta mer om Klimts konstnärskap och framför allt för den som vill bläddra bland några av hans viktigaste verk. Efter omkring 30 sidor med kort fakta följer avsnitt med ett urval av hans tidigaste verk, ”The Golden Phase”, landskap och porträtt. Här finns rikligt med bilder, tryckt på tjockt och härligt papper.
Jag är ingen konstkännare, men jag tycker om konst och jag har länge haft ett särskilt öga för Klimt. Första gången jag kom i kontakt med Klimts konst var genom en poster föreställande Kyssen (Der Kuss). Då visste jag ingenting om vare sig verket eller konstnären, men många med mig har nog fastnat för den fantastiska målningen av ett par i omfamning, där kropparna närmast smälter samman med den gyllene bakgrunden. Mitt intresse väcktes igen med filmen Kvinnan i guld, som handlar om målningen Porträtt av Adele Bloch-Bauer I och kampen för den rättmätiga ägaren att få tillbaka den målning som stals från familjen av nazisterna. Även detta porträtt hör till ”The Golden Phase” och är helt otroligt vacker. Klimt har dock fler sidor och den här tjusiga boken har gett mig en fin introduktion till dem. Kan rekommendera alla som är nyfikna på Klimt att bläddra i den här boken.
Gustav Klimt: Masterpieces of Art
Förlag: Flame Tree Publishing (2014). ISBN: 978-1-78361-139-3.
Susie Hodge
Susie Hodge (född 1960) är en brittisk författare och konstnär.
Bokklubben vid livets slut, av Will Schwalbe, är en fin roman om den sista tiden i livet för författarens mamma och en bok om böcker de läser. Böcker, som leder in dem på samtal om livet och döden.
Bokklubben vid livets slut är Will Schwalbes kärleksförklaring till sin bortgångna mamma, Mary Anne, och samtidigt en kärleksförklaring till litteraturen. När boken tar sin början har mamman fått reda på att hon har långt framskriden cancer med en mycket oviss prognos. Under tiden som följer kommer Mary Anne behöva spendera en hel del tid på sjukhus och hon har ofta sällskap av Will. Deras samtal under sjukhusvistelserna leder inte sällan in på böcker och snart har de en egen liten bokklubb, där de läser och diskuterar allt från nobelpristagaren Alice Munro till den svenska deckarförfattaren Stieg Larsson.
Som läsare är det alltid spännande att ta del av andras tankar kring böcker de läst. När två personer läser en och samma bok kan upplevelserna blir totalt olika. Är det någonsin möjligt att läsa utan att blanda in sig själv och sitt eget bagage? Kanske just därför är böcker en tacksam ingång för att tala om livet självt. Och om döden.
Utöver att vara en bok om böcker, är Bokklubben vid livets slut såklart en bok om ett liv som går mot sitt slut. Jag har, tack och lov, sluppit förlora en närstående i cancer, men jag förstår att det är en sjukdom som, mer än många andra sjukdomar, är en lång resa. Jag tycker att Schwalbe skildrar det så fint. Livet kan ta slut när som helst – en cancerdiagnos gör inte en person mindre levande här och nu. Wills mamma fortsätter att engagera sig i sin hjärtefråga: att öppna ett bibliotek i Kabul, hon fortsätter att tjata på barnen att resa, flytta, göra vad de vill i livet och hon fortsätter att göra allt för sina barnbarn. Livet fortsätter på sätt och vis som vanligt, men någonstans finns alltid vetskapen om att livet kan ta slut mycket snart. Att diskutera begravningen blir lika naturligt som att boka in att närvara på en stor middag med en förening hon är engagerad i. Framtiden och slutet existerar sida vid sida.
Det är alltid berörande att läsa personliga och kärleksfulla berättelser av det här slaget. Självklart kändes den här läsningen. Ändå blev den inte den gråtfest jag kanske hade väntat mig; Det är mer en rörande bok om kärleken till sin mamma än en sorglig bok om döden. Och så är det naturligtvis en bok om böcker och vad läsningen kan betyda.
Jag har mycket positivt att säga om Schwalbes fina självbiografiska roman. Jag måste dock också erkänna att den bjöd en del motstånd – det är någonting som får språket att kännas tungt och segt. Det flyter inte. Jag behövde gång på gång stanna upp och läsa om stycken. Sedan är det ju också så att när en person minns en förlorad närstående tenderar det att bli ganska platt. Det är inte direkt som att författaren skriver någonting kritiserande eller negativt om sin mor. Självklart hade jag inte väntat mig det eller velat det, för den delen, men det blir som sagt platt och för mig som inte kände Mary Anne blir hon märkligt nog aldrig särskilt levande i den här boken (oavsiktlig ordvits..!).
Bokklubben vid livets slut
Amerikansk titel: The end of your life book club. Översättare: Charlotte Hjukström. Förlag: Modernista (2013). ISBN: 9789174992458.
Will Schwalbe
Will Schwalbe (född 1962) är en amerikansk författare, journalist och entreprenör.
Jag kan ha fel är Björn Natthiko Lindeblads självbiografiska berättelse om livet och döden. Det är en berättelse som berör och väcker mycket tankar.
Jag kan ha fel är den ödmjuka titeln på Björn Natthiko Lindeblads biografi, som han skrivit tillsammans med Caroline Bankler och Navid Modiri. Kanske har du hört Björn i Sommar i P1? Han har varit sommarvärd både 2012 och 2020 – två mycket omtyckta sommarprat där han berättat om sitt liv som buddhistmunk och om att leva med amyotrofisk lateral skleros (ALS). Boken behandlar naturligtvis båda dessa ämnen.
Det är intressant att få ta del av Björns resa, hur han lämnar en lovande karriär, börjar söka efter något annat och hittar till livet som munk. Klosterlivet, som för mig känns både mystiskt och lite märkligt, skildras: vardagslunken, gemenskapen, förhållningsreglerna. Det här är naturligtvis ingen bok som försöker inspirera folk till att gå i kloster, men den rymmer många klokheter som vem som helst skulle må bra av att ta till sig. Att vara i nuet, att inte göra sig för stora föreställningar om framtiden (som man ju omöjligen kan veta något om!), att vara lite duktigare på att ge sig själv en klapp på axeln, att själva vara den man vill se mer av i världen – det är några av de lärdomar som Björn delar med sig av från sina många år i kloster.
Om ni har lyssnat på Björn i något sammanhang känner ni säkert till att han så småningom kåpade av och lämnade klosterlivet. Efter en tuff omställning fann han kärleken och hittade en plats i livet utanför klostret. Sedan drabbades han av ALS, denna fruktansvärda sjukdom som bit för bit stjäl alla kroppens funktioner. Det är svårt att inte bli berörd av denna oerhörda sorg som drabbar Björn. Mitt i allt kan han ändå använda sin långa erfarenhet från klosterlivet och hitta någon slags väg för att hantera det faktum att han drabbats av en obotlig, svår sjukdom. Här finns så mycket klokt att läsa om livet och döden.
Ibland tycker jag att bokens kapitel är något röriga. Det är inte alltid en glasklart röd tråd genom avsnitten, som jag upplever det. Det är ändå en obetydlig invändning mot en bok som jag verkligen blev berörd av och kommer att tänka tillbaka på.
Jag kan ha fel
Jag kan ha fel av Björn Natthiko Lindeblad, Caroline Bankler och Navid Modiri
Brev från min barndom av Emma Reyes är en självbiografisk roman. Den berättar om ett liv och en värld som känns totalt främmande, väldigt beklämmande och som samtidigt väcker mycket fascination.
Brev från min barndom är en självbiografisk brevroman om och av den colombianska konstnären Emma Reyes. Den är fascinerande från första sidan. Vilket liv! Reyes föddes 1919 i Bogotá och kom att leva sina första år i ett riktigt kyffe. Några föräldrar finns inte med i bilden, men en prostituerad kvinna, Maria, ser till att Emma, hennes syster och ytterligare en pojke får mat. Kanske är ändå Maria barnens mor, men någon trygg mamma är hon inte. Det är en helt otroligt torftig tillvaro – barnen är ofta inlåsta och leker gör de på soptippen. Så småningom lämnas barnen åt sitt öde och Emma och hennes syster hamnar på ett kloster, där man tar de två flickorna till sig, men också har en stark gräns. Föräldralösa barn! Vem vet vad de har för bakgrund! På klostret är det viktigt att ha den rätta kristna tron och uppfattningen är att alla andra kommer att hamna i helvetet. Inte heller klostret är en bra miljö för barn – oj, vad barnen tvingas jobba hårt. De utnyttjas som arbetskraft under långa dagar med sömnadsarbeten och annat.
Emma Reyes berättar om ett liv och en värld som känns totalt främmande, väldigt beklämmande och som samtidigt väcker mycket fascination. Tänk att man kan leva upp som Emma Reyes utan att gå under!
Brev från min barndom
Översättare: Manni Kössler. Uppläsare: Nina Haber (Radioföljetongen, Sveriges radio). Förlag: Norstedts (2019). ISBN: 978-91-1-307119-0.
Emma Reyes
Emma Reyes (1919–2013) var en colombiansk konstnär och författare.
Fjärilsvägen av Patrik Lundberg är en mycket berörande bok om Patriks egen mamma och en mycket bra bok om klass. Betyg: 5 oplar av 5.
Fjärilsvägen är Patrik Lundbergs berättelse om sin mamma, Birgitta Lundberg. Birgitta hade allt det där som många drömmer om: man, två barn, villa och jobb. Sedan kom skilsmässan och med det en ekonomi som inte gick ihop. Så småningom drabbades hon av de krämpor och sjukdomar som kom att bli ett allt större hinder i vardagen och livet och leda till ett liv på sjukpenning. Till slut hamnade Birgitta i fullständig misär och 67 år gammal gick hon bort. Det är en resa nedåt, utan att Patrik för den sakens skull målar ut henne som ett offer. Här ryms både goda stunder och sorgliga stunder, misslyckanden och besvikelser liksom små framgångar. Ibland gör mamman rent förfärligt sårande saker mot Patrik och andra, men mestadels lyser det igenom att det finns en enorm kärlek mellan Patrik och hans mor, om än med perioder då deras relation skaver och är svår att upprätthålla. Fjärilsvägen är ett porträtt som ger en levande bild av en kvinna som mestadels levde ett väldigt slitsamt liv och om en son som präglats starkt av det.
Under Patriks uppväxt unnar sig mamman ingenting, allt går till barnen. Det trixas och fixas så att Patrik och hans syster ska få fotbollsskor och kunna följa med på skolresor, men själv unnar hon sig inte ens att äta lunch. Det är lätt att förstå att det slitsamma livet med ett tungt och lågbetalt jobb och en stressig tillvaro som ensamstående mamma kostar på. Birgitta blev bara 67 år och Patrik sätter fingret på något som är väldigt viktigt här: i vårt samhälle har de flesta fått det bättre, men det finns en kategori där utvecklingen går åt andra hållet. Lågutbildade kvinnors förväntade livslängd sjunker. Patrik Lundberg skriver sakligt och precist om klass och den sits som hans mamma delar med så många andra. Samtidigt skriver han om sig själv, som den som växer upp med en ständig insikt om att sakna skyddsnät och att aldrig ha ett nätverk att luta sig mot. Det präglar honom hårt, liksom det att växa upp i ett samhälle som är en vit fläck på kartan, en småstad som aldrig ges utrymme i några medier (nu är läget förvisso annorlunda för hemstaden Sölvesborg – och jo, Jimmy Åkesson finns med i den här boken, paradoxalt nog som en av Patrik Lundbergs förebilder i tonåren). Trots att Patrik sedan mot alla odds lyckas etablera sig som journalist och trots att han skriver uppmärksammade och kritikerrosade böcker så kan han aldrig riktigt känna sig helt hemma och trygg i den värld dit klassresan tar honom.
Jag är i Patrik Lundbergs ålder och växte precis som honom upp under 90-talets finanskris. Min tillvaro var inte alls densamma som Patrik Lundbergs, men jag känner ändå igen mig väldigt mycket. Jag kan inte påstå att jag har saknat något i livet och jag har inte heller vuxit upp med en ensamstående mamma. Ändå delar jag verkligen Patrik Lundbergs känsla av att ingenting kan tas för givet, särskilt inte pengar. Jag fattade det inte då, men 90-talskrisen satte sina spår. Jag tänker ofta på det som vuxen, inte minst för att de flesta runt omkring mig nu för tiden har det väldigt gott ställt. Det blir sådana kontraster när folk i allmänhet reser med familjen på semester till Bali och på skidresor i Alperna (när jag var barn gick vår mest exotiska semester till Dalarna med lånad husvagn), köper nya iPhones till sina barn (jag hade inga statusprylar som barn – mycket av det jag hade i klädväg, cykel med mera var sådant jag ärvt av äldre kusiner och som de vuxit ur) och så vidare, och så vidare. Jag kommer aldrig glömma när jag flyttade från kollektiv till min första hyresrätt. Jag var student och kände mig så stolt och glad över att ha fått ihop ködagar så att jag kunde flytta till min egna lilla etta i ett miljonprogramshus. Jag tyckte den var SÅ fin och mysig och allt sådant. En av mina äldsta vänner blev uppriktigt förvånad och kunde inte förstå att jag inte flyttade till bostadsrätt. För mig fanns det inte på kartan att köpa en bostadsrätt. Jag levde på studiemedel och hade kanske 10 000 kr i en buffert som jag sparat ihop genom sommarjobb. Jag förstod inte ens vad han menade. Han förstod inte vad jag menade. Nu förstår faktiskt ingen vad jag menar när jag aningslöst frågar om blivande bostäder som andras vuxna barn är på väg att flytta till. Jag lever fortfarande i tron att man hyr när man flyttar hemifrån, men här köper man naturligtvis en bostadsrätt till ungarna. ”Alla” gör det i den lilla akademikerbubbla jag mestadels befinner mig. Detta och tusen andra saker kommer aldrig riktigt att gå in, misstänker jag. Precis som att jag aldrig riktigt kommer att kunna slappna av och känna att det löser sig när det gäller jobb (trots att jag aldrig någonsin har varit arbetslös längre än en sommar). Jag har aldrig haft några släktingar i min bransch, ingen som har kunnat fixa in mig på något jobb eller kratta för mig. Jag sökte 80 jobb i hela Sverige när jag pluggade min sista termin och fick nobben. Jag tror aldrig att något sådant där ska lösa sig. Jag hör inte till alla de studiekamrater som pluggade till ingenjör för att deras pappa hade gjort precis det och för att det fanns ett familjeföretag att ta över. Ingenting sådant. Ingen har kunnat dela med sig av erfarenheter kring att plugga, ingen har kunnat ge tips kring hur jag ska tänka kring studier och karriär. Jag har uppfunnit allt själv och då blir man också ganska ensam. Jag misstänker att Patrik Lundberg har känt något liknande. Han som först inte ens sökte till journalistutbildningen på Skurups folkhögskola, för den ansågs omöjlig att komma in på, och som han sedan kom in på med högst poäng av alla. Varför trodde han att han inte skulle komma in? Det är sådant man lätt tror när absolut ingen i ens omgivning har gjort något liknande.
Det är inte synd om mig, långt ifrån. Ursäkta att jag började skriva om mig när det här inlägget egentligen handlar om Fjärilsvägen. Det är hur som helst en bok som väckte många tankar, minnen och känslor – och det är väl ett gott betyg.
En sak till förresten. I boken citerar Patrik Lundberg Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch: ”Låg pensionen efter föräldraledighet, deltid och ett låglöneyrke. Är det ojämställdhet? Gör andra val, få annat resultat.”. Det är ett gammalt citat, men det är verkligen svårt att släppa. Ebba Busch får mig att vilja spy.
Fjärilsvägen av Patrik Lundberg
Uppläsare: Martin Wallström. Utgivningsår: 2020 (Albert Bonniers förlag), 2020 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier Audio). Antal sidor: 175 (ca 4,5 h lyssning). ISBN: 9789100181987, 9789100185961.
När Birgitta Lundberg föddes fanns det hopp, även om hennes liv. I rekordårens och folkhemmets Sverige kunde en arbetarflicka på landsbygden gå åtta år i skolan, ett år i husmoderskola och få ett kontorsjobb måndagen efter examen. Hon kunde spara till körkort och bil, åka på dans och hitta kärleken.
Snart levde Birgitta Lundberg den svenska drömmen: Make, två barn. Volvo och villa. En välfärd som fanns där när hon behövde den. Sedan kom 1990-talets finanskris. Skilsmässan och stressen. Fattigdomen. Barnens liv till varje pris.
Patrik Lundberg växte upp på Fjärilsvägen i Sölvesborg. Nu är Fjärilsvägen en kärleksförklaring till hans mor, och en berättelse om det svenska klassamhället.
Förlagets beskrivning
Patrik Lundberg
Patrik Lundberg (född 1983) är en svensk journalist och författare. Han debuterade 2013 med den självbiografiska ungdomsboken Gul utanpå, som bland annat handlar om att vara adopterad och göra en återresa. Sommaren 2020 var Patrik Lundberg värd i Sommar i P1 och hade ett hyllat program som precis som Fjärilsvägen handlar om hans mamma. Patrik Lundberg är krönikör på Expressen. Han har en hemsida och finns på Twitter och Facebook.
Min historia av Michelle Obama är en intressant men kanske lite tillrättalagd självbiografi om uppväxten i Chicago, den spikraka karriären och om livet som presidenthustru. Betyg: 4 hundar av 5.
Min historia är Michelle Obamas självbiografi. Den börjar från början, genom att skildra barndomsåren i det trygga hemmet i ett Chicago som ännu inte hunnit bli riktigt så segregerat som det senare skulle komma att bli. Föräldrarna har vanliga medelklassjobb och kämpar för att barnen ska få det bra och kunna forma sina liv som de vill. I deras kvarter är det ingen självklarhet att få en bra skolgång, men föräldrarna vågar kräva ordning & reda och en bra lärare och de gör också allt för att få ihop de pengar som behövs för att Michelle och hennes bror ska ha en bra uppväxt. Snart går Michelle på prestigeuniversitet och utbildar sig till jurist och allt verkar utstakat. Hon jobbar hårt och får ett välbetalt jobb som bolagsjurist. Det är då hon träffar Barack Obama. Deras första relation är helt professionell – han är juridikstudent och gör praktik på deras kontor, men snart utvecklas den till något mer. Samtidigt börjar det gnaga i henne att hon kanske vill göra något annat. Michelle vågar till slut sig på att gå ner i lön och jobba mer allmännyttigt. Obama beskrivs som något av bohem vid den här tiden. Även han drivs av att göra något större. Ungefär samtidigt som paret bildar familj börjar hans politiska engagemang bli seriöst. Så småningom leder det ända till Vita huset och det mycket speciella liv som hela familjen därmed tvingas in i.
Min historia är ingen tunn bok, så Obama hinner verkligen riva av mycket av det hon varit med om och upplevt i sitt väldigt annorlunda liv. Boken saknar heller inte inte personliga berättelser och roliga anekdoter – här ryms allt från hennes och Baracks svårigheter att skaffa barn till etikettsbrott hon råkade göra när hon träffade drottning Elizabeth. Trots detta läser jag med känslan av att Min historia är rätt tillrättalagd. Det märks att Michelle Obama är ett superproffs på att ta media och att veta vad hon kan och inte kan dela med sig av för att bygga den bild hon vill visa upp. När jag har läst Michelle Obamas biografi känns det knappast som att jag känner henne mer än innan.
Med det sagt tycker jag ändå att det här var en superintressant bok att läsa. Livet som presidenthustru innebär tusen små och stora saker som vi andra kanske inte känner till. Visst förstod jag att det krävs stort säkerhetspådrag när en president är ute och rör sig, men vidden av det hade jag ingen aning om förrän jag läste den här boken. Det handlar inte om några enstaka avspärrade gator eller andra enklare arrangemang. Varenda förflyttning framstår som ett enormt företag. Staben runt presidentparet är enorm, Vita huset är en gigantisk borg där inte ens ljudet från presidentens helikopter når in och presidentparet tycks spendera sin mesta tid i en varsin flygel, där de sitter och jobbar oavbrutet, med paus för en kort familjemiddag. Deras åtaganden är helt otroliga och någon måste ha blivit gråhårig av att försöka få alla scheman att hålla – tidsmässigt och säkerhetsmässigt. Under presidentinstallationen hann paret uppenbarligen svischa förbi på tio installationsbaler, bara för att nämna ett exempel. Det finns otroligt mycket att fascineras av från skildringen av livet i Vita huset. Tankarna går hela tiden till de två döttrarna, som verkligen måste ha fått en speciell uppväxt, på gott och ont.
Vad som också är superintressant att läsa är tiden innan Barack blev president. För mig som svensk, vilket ju i amerikaners ögon innebär att jag är rena kommunisten, är det alltid överraskande att läsa om hur samhället fungerar i USA. Jag blir helt förbryllad över att detta land, som är så stolt över sin frihet, också är ett land med helt enorma klyftor och ett land där det mesta verkligen måste betalas ur egen ficka. Jag blir helt matt bara av att läsa Michelles skildring av att vara en karriärkvinna med barn. Barack är inte hemma ofta, kan man ju lugnt påstå, så det är Michelle som ska rodda hem och barn, samtidigt som hon också har ett krävande och tidskrävande jobb. Trots att de försöker lösa situationen med hjälp av barnflickor och annat så är Michelle ändå i sitsen att hon går upp närmast mitt i natten för att kunna träna innan dagens bestyr går igång. Jag förstår inte hur hon orkar. Hur amerikanska ”vanlisar” orkar kan jag inte ens göra mig en bild av, alltså hur de som faktiskt inte har en nanny fixar att ha jobb (kanske flera jobb!) och familj. Det här är alltså bara ett exempel på sådant som gör mig helt ställd. Varför vill inte amerikaner ha vettiga, allmänna sjukförsäkringar? Varför ska det vara så dyrt och komplicerat att plugga? Jag fattar ingenting, men det är lugnt, det är ju faktiskt inte mitt hemland. Jag läser och uppskattar att jag bor där jag bor, helt enkelt.
Presidentkampanjen ska vi inte tala om förresten. Barack och Michelle flyger runt, runt, runt i varsin privatjet med sina staber och talar på olika konvent. Det är en sådan enorm apparat att man häpnar, särskilt när man betänker att amerikansk demokrati liksom består av att man väljer mellan två ultrahöger-alternativ. Och kostnaden! För att vara ett land där det är så otroligt fult att betala skatt, så känns det helt otroligt att det samtidigt är rimligt att en kandidats presidentkampanj tydligen kan kosta närmare 800 miljoner dollar (kan det stämma?!).
Ja, det här är verkligen en intressant och fascinerande bok, på många sätt. Jag kan verkligen rekommendera att läsa om du vill få en inblick i hur det kan vara att leva som presidentfru och kanske om du, liksom jag, imponeras av paret Obama, som verkligen gjort en spännande resa. Och ja, är man nyfiken på amerikansk politik så är boken också väldigt talande!
”Vad tror du om att äta lite glass?” sa han.
Då visste jag att det bara var att åka med. Det var ett av de få ögonblicken i mitt liv då jag bestämde mig för att sluta tänka och bara leva. Det var en varm sommarkväll i staden jag älskade. Luften kändes så mjuk mot min hud. Det fanns en glassbar i ett kvarter i närheten. Vi köpte var sin strut, tog med den ut och slog oss ner på en lämplig plats på trottoaren. Vi satt nära intill varandra med knäna uppdragna, behagligt trötta efter att ha tillbringat dagen utomhus, åt våra strutar snabbt och utan ett ord, försökte hålla jämna steg med den smältande glassen. Kanske läste Barack av mitt ansiktsuttryck eller anade det i min hållning – det faktum att allt nu hade börjat lösas upp och släppas ut.
Han tittade nyfiket på mig med en antydan till leende.
”Får jag kyssa dig?” sa han.
Och så lutade jag mig mot honom och allt kändes klart.
Ur Min historia av Michelle Obama (i översättning av Manne Svensson)
Min historia av Michelle Obama
Michelle Obama är en av vår tids mest ikoniska och beundrade kvinnor. Som den första afroamerikanska presidentfrun skapade hon det mest öppna och inkluderande presidentskapet i USA:s historia. Hon är en passionerad och kraftfull förespråkare för kvinnor och flickors rättigheter världen över och har förändrat hur föräldrar och barn ser på hälsa och vikten av ett aktivt liv. Samtidigt har hon uppfostrat två döttrar och stått sida vid sida med sin man i hans uppdrag att leda USA genom några av landets mest påfrestande perioder.
I sina självutlämnande och fängslande memoarer bjuder Michelle Obama in läsare till sin värld och berättar om de erfarenheter som har format henne som person. Från barndomen i Chicagos South Side genom åren som företagsledaren som kämpade med livspusslet, till tiden på världens kändaste adress. På ett ärligt och insiktsfullt sätt beskriver hon sina med- och motgångar – i det privata och offentliga – och berättar om sitt liv såsom hon har levt det, med sina egna ord och på sina egna villkor. Det är en ovanligt personlig skildring av en kvinna som ständigt trotsat samhällets förväntningar, och vars historia inspirerar oss att göra detsamma.
Förlagets beskrivning
Originalets titel: Becoming (amerikanska). Översättare: Manne Svensson. Utgivningsår: 2018 (första amerikanska utgåvan), 2018 (första svenska utgåvan, Forum). Antal sidor: 453. ISBN: 9789137153049.
Michelle Obama
Michelle Obama (född 1964) är en amerikansk jurist, världskänd som USA:s ”första dam” mellan åren 2009 och 2017. Hon är USA:s första afroamerikanska presidentfru. Michelle Obama twittrar och finns på Instagram.
Bildhuggarens dotter av Tove Jansson är en intressant biografi och uppväxtskildring. Den väcker lust att läsa mer av författaren, inte minst för att många karaktärer i hennes andra ikoniska böcker går att hitta igen i den här boken. Betyg: 3+ apor av 5.
Bildhuggarens dotter är Tove Janssons självbiografi, där hon berättar om uppväxten i det konstnärliga hemmet i Helsingfors och i sommarstugan i skärgården. Mycket är berättat med barnets blick, men som vuxen är det lätt att se mellan raderna och se vuxenlivet framför sig: fester och bohemiskt liv med allt vad det innebär. Båda föräldrarna är konstnärer och hemmet är fyllt av liv och excentriska gäster. Det måste ha varit en spännande och annorlunda barndom. Familjen hade till och med en apa, så inte ens familjens husdjur var något av de mer väntade.
Som vuxen fascineras jag alltså av det spännande vuxenlivet och alla spännande människor som dyker upp på olika sätt. Jag inser också att många av de är direkta förebilder för flera av karaktärerna i Janssons andra romaner, t.ex. Muminböckerna. Jag kan dock inte min Mumin tillräckligt väl för att riktigt hänga med. Muminmamman och Muminpappan har i alla fall sina tydliga förlagor; Det kan även jag se.
Annars är det såklart barnets blick som är bokens storhet. Jag minns plötsligt hur det kunde vara att vara barn: nyfikenheten, den plötsliga rädslan som kunde dyka upp (för de mest konstiga saker), fantiserandet.
Ja, jag tycker verkligen att Tove Jansson har fångat mycket i den här berättelsen. Lyssna gärna på den i hennes egen uppläsning om du får möjlighet, för då gör den sig särskilt bra.
I Bildhuggarens dotter ger Tove Jansson en inblick i sin egen barndom som var magisk och mystisk mitt i allt det vardagliga. Tove Jansson beskriver det bohemiska konstnärshemmet på Skatudden i Helsingfors där festerna pågår i dagar men också det betydligt lugnare sommarstället ute skärgården.
Både hennes pappa skulptören Viktor Jansson och mamma Signe Hammarsten är centrala personer i berättelsen, liksom hemhjälpen Anna, en symbol för friheten.
Tove Janssons älskade barndomsskildring utkom för första gången år 1968.
Förlagets beskrivning
Uppläsare: Tove Jansson. Utgivningsår: 1968 (första finska utgåvan, Schildts & Söderström), 1996 (den här Radioföljetongen, producerad för Sveriges radio), 2019 (utgåvan på bilden, Förlaget). ISBN: 978-952-333-016-0. Antal sidor: 251 (ca 5 h lyssning).
Tove Jansson
Tove Jansson (1914–2001) var en finlandssvensk författare och konstnär. Hon är kanske främst känd för sina böcker och tecknade serier om mumintrollen, men hon har också skrivit ett flertal romaner som riktar sig till vuxna. Hon har belönats med flera priser och utmärkelser, bland annat H.C. Andersen-medaljen och Svenska Akademiens stora pris.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
