Kategorier
Jansson, Tove

Bildhuggarens dotter

Bildhuggarens dotter av Tove Jansson är en intressant biografi och uppväxtskildring. Den väcker lust att läsa mer av författaren, inte minst för att många karaktärer i hennes andra ikoniska böcker går att hitta igen i den här boken. Betyg: 3+ apor av 5.

Bildhuggarens dotter är Tove Janssons självbiografi, där hon berättar om uppväxten i det konstnärliga hemmet i Helsingfors och i sommarstugan i skärgården. Mycket är berättat med barnets blick, men som vuxen är det lätt att se mellan raderna och se vuxenlivet framför sig: fester och bohemiskt liv med allt vad det innebär. Båda föräldrarna är konstnärer och hemmet är fyllt av liv och excentriska gäster. Det måste ha varit en spännande och annorlunda barndom. Familjen hade till och med en apa, så inte ens familjens husdjur var något av de mer väntade.

Som vuxen fascineras jag alltså av det spännande vuxenlivet och alla spännande människor som dyker upp på olika sätt. Jag inser också att många av de är direkta förebilder för flera av karaktärerna i Janssons andra romaner, t.ex. Muminböckerna. Jag kan dock inte min Mumin tillräckligt väl för att riktigt hänga med. Muminmamman och Muminpappan har i alla fall sina tydliga förlagor; Det kan även jag se.

Annars är det såklart barnets blick som är bokens storhet. Jag minns plötsligt hur det kunde vara att vara barn: nyfikenheten, den plötsliga rädslan som kunde dyka upp (för de mest konstiga saker), fantiserandet.

Ja, jag tycker verkligen att Tove Jansson har fångat mycket i den här berättelsen. Lyssna gärna på den i hennes egen uppläsning om du får möjlighet, för då gör den sig särskilt bra.

I Bildhuggarens dotter ger Tove Jansson en inblick i sin egen barndom som var magisk och mystisk mitt i allt det vardagliga. Tove Jansson beskriver det bohemiska konstnärshemmet på Skatudden i Helsingfors där festerna pågår i dagar men också det betydligt lugnare sommarstället ute skärgården.

Både hennes pappa skulptören Viktor Jansson och mamma Signe Hammarsten är centrala personer i berättelsen, liksom hemhjälpen Anna, en symbol för friheten.

Tove Janssons älskade barndomsskildring utkom för första gången år 1968.

Förlagets beskrivning

Uppläsare: Tove Jansson.
Utgivningsår: 1968 (första finska utgåvan, Schildts & Söderström), 1996 (den här Radioföljetongen, producerad för Sveriges radio), 2019 (utgåvan på bilden, Förlaget).
ISBN: 978-952-333-016-0.
Antal sidor: 251 (ca 5 h lyssning).

Tove Jansson

Tove Jansson (1914–2001) var en finlandssvensk författare och konstnär. Hon är kanske främst känd för sina böcker och tecknade serier om mumintrollen, men hon har också skrivit ett flertal romaner som riktar sig till vuxna. Hon har belönats med flera priser och utmärkelser, bland annat H.C. Andersen-medaljen och Svenska Akademiens stora pris.

Kategorier
Pleijel, Agneta

Spådomen: en flickas memoarer

Spådomen, Agneta Pleijels memoarer, är en underbar skildring av att vara ung och bli sig själv medan man försöker att förstå vad som händer mellan de vuxna runt omkring. Betyg: 5 professorer av 5.

Spådomen av Agneta Pleijel är Pleijels memoarer, där hon ser tillbaka på sina barndomsår, uppväxt och vuxenblivande. Hon växer upp med sina två småsystrar i en familj som under många år lever ett kringflackande liv. Pappan är matematikprofessor och hans jobb för familjen från USA till Årsta till Lund. Agneta har svårt att komma in i sina nya skolklasser och hitta sammanhang. Böckernas värld blir en av de konstanter hon håller fast vid. Hon slukar böcker och lär sig allt möjligt om livets mysterium. Mobergs Utvandrarna utgör exempelvis en tidig sexualundervisning. Agneta häpnar över vad hon läser och har plötsligt kunskap som imponerar på andra flickor i samma ålder. Det här är verkligen en ogenerad och oväntat rolig berättelse om att vara en ung flicka. Det är så mycket som ingen talar om. Mens, onani, sex. Huvudpersonens sökande efter kunskap och svar är taffligt, rörande, roligt.

Vad som heller ingen pratar om är de vuxnas egna hemligheter om sig själva och varandra. Mamman, en skicklig musiker, har behövt lägga mycket åt sidan för att följa sin man och sköta flickorna. Redan som barn förstår Agneta innerst inne att mamman är olycklig. Läget hemma är ofta spänt och påverkat av skuldkänslor och dåligt samvete. Snart visar det sig också att pappan har sina hemligheter: en vän till familjen är också pappans älskarinna. Det verkar vara något som alla på stan känner till. Utom mamma?

Jag föreställer mig att det måste vara oerhört svårt att skriva sina memoarer. Vad är värt att lyfta fram, vilka minnen är sanna och vilka har förändrats genom årens lopp? Hur håller man ihop berättelsen och får till en begriplig röd tråd? Vad vill en författare ens säga med sina memoarer? Jag har inte läst så mycket i genren, men misstänker att en hel del faktiskt inte håller måttet. Agneta Pleijel lyckas dock få ihop precis allting. Allt är noga avvägt och passar in och berättelsen är ständigt intresseväckande och omväxlande rolig, hjärtskärande, uppfriskande, sorglig. Pleijel skriver med igenkänning (trots att jag är nästan 50 år yngre än henne), humor och skärpa. Utan att själv vara ett skilsmässobarn tycker jag mig plötsligt förstå precis vad det kan innebära att stå mitt i en familj där det händer saker i det fördolda och där allt är på väg att rivas itu. Effekterna av det som händer i Pleijels familj fortsätter som ett sår in i Agneta Pleijels eget (kärleks)liv. Åtminstone för en tid. För mot bokens slut är Pleijel verkligen på väg att kasta sig ut i vuxenlivet. Allt kan finnas inom räckhåll. Jag minns precis den känslan av att vara runt 20 och på väg att göra något av sitt liv. Efter den här läsningen påminns jag om att det är en process om alltid pågår. Vilket liv väljer du?

För mig är Spådomen en roman som har allt, en uppfriskande, tänkvärd och vackert berättad uppväxtskildring som jag kommer att bära med mig länge.

Jag visste inget om människan vars ögon jag mötte i spegelglaset. Högst osäkert om jag gillade henne. Jag trodde inte det. Jag förstod ingenting. Jag hade inte den blekaste aning. Jag ville mest bara tre saker. Bli fri, skriva, få orgasm. Och senare, mycket längre fram, kanske få ett barn.

Ur Spådomen av Agneta Pleijel
Spådomen av Agneta Pleijel
Spådomen av Agneta Pleijel

Utgivningsår: 2015 (första utgåvan, Norstedts).
Läs även uppföljaren, Doften av en man.
Antal sidor: 266.
ISBN: 9789113059549.

Öppenhjärtigt och i laddade minnesbilder skriver Agneta Pleijel fram en ung flicka som en gång var hon. Boken spänner över tiden från födelsen 1940 och tjugo år framåt. Ledmotivet är den spådom som en älskad faster har fått, och vars uppfyllelse flickan med spänning följer.

Barndomen präglas av geografiska förflyttningar. Flickan är upptagen av att läsa – böckerna ger ord åt tillvarons vaghet – liksom av kvinnokönet, av familjen och av de häpnadsväckande skillnaderna mellan människor. Pappa matematikern och mamma musikern är mycket olika varandra. De är i konflikt och hon älskar dem båda.

Långsamt går det upp för henne att hon vuxit upp i en lögn. Så vem är hon? Hon måste vakta noga på sig själv. Skydda sig själv och de två yngre systrarna och inte trampa fel i den krigszon som föräldrarnas äktenskap alltmer förvandlas till. Hon tror på miraklet, magin och förvandlingen.

Händelserna utspelas i Stockholms förorter, i USA och i Lund. Det är en smärtsam och också humoristisk berättelse om sökandet efter sanning, moral och en plats i världen. Agneta Pleijel skriver om en tid som runnit förbi, men berättelsen är en högst aktuell skildring av en flickas väg mot vuxenhet.

Förlagets beskrivning

Agneta Pleijel

Agneta Pleijel (född 1940) är en svensk författare och litteraturkritiker. Hon fick sitt stora genombrott med romanen Vindspejare (1987).

Kategorier
Schulman, Alex

Bränn alla mina brev

Bränn alla mina brev av Alex Schulman är en intressant och brännande berättelse om familjehemligheter som får konsekvenser genom generationer. Betyg: 3+ bilar av 5.

Bränn alla mina brev av Alex Schulman är Schulmans fjärde roman om människor i sin närhet. Sedan det stora genombrottet med Skynda att älska, som handlar om Schulmans far, har han hunnit med att skriva om sin fru (Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött) och sin mor (Glöm mig). Nu söker sig Schulman ett led bakåt i generationerna och tecknar ett porträtt av sin mormor, Karin Stolpe, och hennes man, Schulmans morfar, Sven Stolpe. Karins och Svens relation var aldrig lycklig och Sven Stolpe uppfattades av familjen till stora delar som en tyrann och som en tvär och elak man, som ständigt körde med och tryckte ned sin fru.

Upptakten till boken är att Schulman börjar känna igen vissa av morfaderns drag i sig själv. Han känner att hans ilska inte alltid är proportionerlig och han inser till sin egen skam att hans barn till del är rädda för honom och för hans reaktion när de har gjort något fel. Schulman frågar sig var hans ilska kommer ifrån och frågar sig var Sven Stolpes livslånga ilska hade sitt ursprung.

Han läser sig igenom författaren Sven Stolpes hela produktion och gräver djupt i arkiven över hans texter, brev och annat. Fram tonar en bild av familjehemligheter och olycklig kärlek med konsekvenser över generationer.

Det är en otrolig berättelse om Schulman har vaskat fram i sitt ivriga grävande i gamla källor. En hel del har han väl fått skarva och fylla i för att få ihop en bok som fungerar som helhet, men som roman fungerar det verkligen. Det är både spännande, hjärtskärande och tankeväckande. Jag känner verkligen med alla inblandade i den här berättelsen, inte minst Karin Stolpe, en av många kvinnor som tvingats ge upp stora delar av sina egna drömmar och tankar om livet – för vad? Vad är det som får kvinnor att stanna i destruktiva förhållanden?

I det stora hela tycker jag att Bränn alla mina brev är en riktigt bra roman. Kopplingen till Alex Schulman och hans egen vrede känns dock lite onödig, kan jag tycka. Han går inte in på djupet i detta. Jag fick mest känslan att han vävde in sig själv för att också veva in några av alla sina poddlyssnare, följare, och göra dem intresserade. Det hade inte behövts, för Karin och Sven Stoples berättelse står på egna ben och Schulman har lyckats göra dem levande och berättelsen intressant alldeles utan att plocka in sig själv.

Bränn alla mina brev av Alex Schulman
Bränn alla mina brev av Alex Schulman

Uppläsare: Alex Schulman.
Utgivningsår: 2018 (första utgåvan, Bookmark förlag), 2018 (den här ljudboken, Bookmark förlag).
Antal sidor: 275 (ca 6 h lyssning).
ISBN: 978-91-88745-14-9, 9789188745149.

Efter ett uppslitande gräl inser Alex att han bär på en vrede, ett odefinierbart mörker. Besatt av att ta reda på dess ursprung följer han ledtrådar som tar honom tillbaka till sommaren 1932 och vintern 1988, och de ödesdigra händelser som kom att förändra allt.

I Bränn alla mina brev väver Alex Schulman samman tre perspektiv till en berättelse som överskrider både tid och rum. Med hjälp av autentiska brev och dagboksutdrag avtäcker han inte bara århundradets kärlekshistoria, utan även dess tragiska konsekvenser. Det är en gripande och djupt personlig skildring av passion och svartsjuka, och hur ett möte i det förflutna kan skapa svallvågor över årtionden.

Förlagets beskrivning

Alex Schulman

Alex Schulman (född 1976) är en svensk författare och poddare. Tillsammans med Sigge Eklund har han en av Sveriges äldsta och mest lyssnade poddar, Alex & Sigges podcast. Schulman fick stort genomslag som författare 2009 med boken Skynda att älska, som handlar om hans pappa. Alex Schulman instagrammar under @alexschulman.

Kategorier
Alvén, Terese

Viktig: Från matmissbrukare till träningsförebild

Viktig av Terese Alvén är en självbiografisk bok om att insjunkna i anorexia och att ta sig upp igen. Betyg: 4 New York-resor av 5.

Viktig av Terese Alvén är en personlig berättelse om att drabbas av en ätstörning. Terese gör tidigt klart att hon inte är utbildad inom ämnet eller utger sig för att kunna ge professionella råd, men hon hoppas att hennes berättelse ska kunna ge hopp till andra drabbade.

I boken rullar Terese tillbaka bandet till sin barndom. Hon beskriver sig själv som lång, den största tjejen i klassen, och som en flicka med låg självkänsla. Hon beskriver hur hon inget annat ville än att smälta in och se ut som de smala tjejerna, att uppfylla det perfekta idealet. Hon beskriver hur det här bidrog till hur hon så småningom kastade sig in i vuxenlivet med en stark övertygelse om att hon skulle göra en nystart, där det också ingick att bli smal. Det märks att Terese är driven och motiverad: redan i tonåren började hon ta för sig och jobba extra och instruera gruppträning och som mycket ung hoppade hon på en PR-utbildning som ledde henne till ett halvårs vistelse i New York. Det var där hennes nya, smala jag skulle formas. Terese rasade i vikt medan hennes nära och kära befann på andra sidan Atlanten.

Personligen har jag aldrig varit drabbad av någon ätstörning. Om Tereses berättelse är den peppiga berättelse som författaren själv hoppas kan jag därför inte bedöma, men jag tror att den kan betyda något för andra drabbade genom att vara ett exempel på att allting faktiskt kan bli bra igen. Berättelsen är rak och ärlig. Terese Alvén beskriver ingen lätt resa att ta sig tillbaka till ett liv som frisk och fri, men hon berättar att det faktiskt går att ta sig upp. Långsamt. Jag vet att ätstörningar för många innebär ett livslångt kämpande mot ångest. För Terese är sjukdomen dock en solskenshistoria genom att hon faktiskt blev helt frisk. Så härligt med en solskenshistoria! Jag tror att den här boken kan vara läsvärd för den som känner på sig att förhållandet till mat är på väg att gå överstyr, men det är också en intressant bok för oss som själva inte har de problemen. Ätstörningar är en problematisk och komplex sjukdom och den här boken kan säkerligen bidra till lite mer förståelse.

Men varför har jag egentligen läst den här boken, just nu? Ja, du känner kanske till Terese Alvén? Om inte, så är hon alltså en av Sveriges största influencers inom träning och hälsa och en flitigt anlitad instruktör och föreläsare, exempelvis på träningsresor. Hon är också skribent och har genom året synts i många artiklar och uppslag med träningspepp samt att hon arbetar som redaktör för Marathon-gruppen, som anordnar många svenska lopp, däribland Stockholm Marathon. Vidare har hon en podd som fokuserar på rörelseglädje för familjen. Och så har hon ju skrivit en flera böcker, som alla kretsar kring hälsa på olika sätt. En riktigt aktiv hälsoinspiratör med andra ord!

Till och från genom åren har jag följt Terese Alvén, framför allt genom hennes blogg, som en gång i tiden startade under namnet Spark i baken. Hon var verkligen tidigt ute med att driva en (tränings)blogg och hon har alltid stått ut från mängden; Medan många andra influencers fokuserar på att kränga proteindrycker eller att visa upp rumpan i snygga tights, så har Terese alltid hållit fast vid att förmedla träningsglädje och att skildra lyckan i att röra på sig. Hennes träningsblogg är den enda träningsblogg jag har stött på som verkligen känns glad och peppig.

Trots att jag inte alls känner Terese, eller ens har träffat henne i något sammanhang, så måste jag erkänna att jag blev starkt berörd när jag i våras hörde att hon hade drabbats av äggstockscancer. Jag uppfattar att Terese är en person som alltid försöker hitta någonting positivt i allt; att hon är en i grunden stabil och glad person som instinktivt försöker vända motgångar istället för att fastna i ältande. Det gick inte annat att tro än att Terese skulle komma tillbaka efter sitt svåra besked och att hon så småningom skulle komma tillbaka med full entusiasm. Det kändes med andra ord helt ofattbart när hon genom sin man och genom en nära vän meddelade att hon i själva verket var döende. Den 11:e juni somnade Terese Alvén in för gott i närvaro av sina närmsta. Det hann bara gå en dryg månad från det att hon fick en cancerdiagnos tills att hennes liv var över.

Sedan Terese blev mamma ägnade hon mycket av sin tid åt att inspirera till rörelseglädje för hela familjen och de syntes ofta i hennes kanaler. När jag läste om Tereses död kunde jag inte sluta tänka på hennes barn och familj och det oerhörda de drabbats av genom förlusten av sin mamma, fru, syster, dotter. Hur kan två barn tillåtas mista sin mamma? Hur kan en mamma tillåtas ryckas bort från livet och därmed inte få vara där för sina barn? Tusen tankar om livet och vad som är viktigt på riktigt kom över mig. Och igen, jag känner verkligen inte Terese. Jag har såklart också haft egna sorger, drabbats av tråkigheter och haft närstående som drabbats av tråkigheter, men under en tid blev Terese bortgång också en liten sorg hos mig, på något vänster, och en påminnelse för mig om att livet är förbannat skört. Det är underligt att man kan bli så påverkad av någon man faktiskt inte kände, men “kändisar” kan verkligen komma att betyda något för sina “fans” och när det gäller influencers så blir det ju lite speciellt eftersom följarna har kunnat följa personen under lång tid.

När det hade lagt sig lite så kändes det tomt för mig. Det är banalt i sammanhanget, men det kändes tomt att inte kunna läsa några fler ord från Terese. Det var det som ledde mig till den här boken, Terese Alvéns biografi. Vid sidan av att skildra sin sjukdomstid och vägen tillbaka så är Viktig naturligtvis också en berättelse om hur Terese formade sitt liv som frisk: giftermålet, barnen, karriären, däribland bloggen. Jag tror att boken är särskilt läsvärd för de som följt Terese Alvén, men jag hoppas också att den, alldeles oavsett, kan vara peppig och ge lite tröst åt den som kämpar med en ätstörning. Jag hoppas att den här och hennes andra böcker fortsätter att leva och inspirera. Terese arbetade för övrigt på ytterligare en bok när hon blev sjuk och den är planerad att komma ut nu i höst (slutförd av hennes nära vän Jane Haglund).

Ytterligare en vän till Terese, Helena Olmås, startade en insamling hos Cancerfonden under Tereses sjukdomstid och den finns fortfarande kvar som en minnesinsamling. Den som kan och vill har därför möjlighet att dela med sig på Spring för Terese, en insamling som i dagsläget är uppe i över 1 000 000 kr (!), ytterligare ett litet tecken på vilken utstrålning Terese hade och hur hon kunde engagera och peppa. Jag har själv bidragit med en liten summa och bara dagarna efteråt hade jag särskild anledning att återigen ge ett litet bidrag till Cancerfonden eftersom att jag nåddes av beskedet att en tidigare kollega till mig har gått bort, ungefär samtidigt som Terese faktiskt. Min tidigare kollega blev 64 år, Terese blev bara 37. Nu måste utvecklingen gå framåt så att prognosen blir bättre för fler av alla de som drabbas av cancer!

Jag inser att det här inlägget handlar mer om Terese Alvén (och om min reaktion på hennes bortgång) än om boken, men det var svårt att koppla bort boken från den sammanhang som gjorde att jag valde att läsa den just nu. Det är hur som helst en personlig och bra bok om att insjukna i anorexia, vad sjukdomen kan ge för konsekvenser (fysiskt och psykiskt och för anhöriga) och om att allt trots allt kan vända och livet bli fantastiskt. Med facit i hand kan vi också konstatera att livet kan bli oväntat kort och att det inte finns någon tid att förlora. Låt oss alla göra vad vi kan för att ta vara på den tid vi fått. <3

En kväll när jag skulle gå och sova ville Camilla och Louise prata med mig. De hade allvarliga ansiktsuttryck och jag förstod att det inte var något positivt samtal som väntade. De satte sig på varsin sida om mig i soffan och berättade att de var oroliga över att jag inte åt tillräckligt, att jag motionerade för mycket och hade gått ner massor i vikt. De misstänkte att jag inte mådde bra och hade ätstörningar. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Såg de inte att jag åt lika mycket som de gjorde? Det var de som åt lite, inte jag. Jag var tjock, så jag var tvungen att tänka på vad jag åt. Att de tyckte att jag var jättesmal rann av mig som vattnet på en gås. Det var svårt att lyssna på dem när jag hade en annan åsikt.

Ur Viktig av Terese Alvén
Viktig av Terese Alvén
Viktig av Terese Alvén

Utgivningsår: 2013 (första utgåvan, Hoi förlag).
Antal sidor: 276.
ISBN: 9789186775414.

Terese Alvén inspirerar varje vecka tusentals tjejer till ett hälsosamt liv genom sin populära träningsblogg ”Spark i baken”. Men det har inte alltid varit så. Terese har haft en allvarlig ätstörning som var nära att kosta henne livet. I denna självbiografi visar hon upp delar av sig själv som många i hennes närmsta omgivning inte vet om.

Förlagets beskrivning

Terese Alvén

Terese Alvén (1982 – 2019) var en svensk hälsoinspiratör, skribent och influencer. Hon drev en av Sveriges första och största träningsbloggar och skrev flera böcker om hälsa och rörelseglädje. Hennes blogg finns fortfarande bevarad på teresealven.se.

Kategorier
Persson, Johan Schibbye, Martin

438 dagar: En berättelse om storpolitik, vänskap och tiden som diktaturens fångar

438 dagar av Johan Persson och Martin Schibbye är en upprörande bok om Perssons och Schibbyes tid i etiopiskt fängelse, och en bok som väcker många tankar om frihetens pris. Betyg: 4+ snusdosor av 5.

Ni vet förmodligen redan bakgrunden till Martin Schibbyes och Johans Perssons 438 dagar. De två frilansjournalisterna arbetade med ett reportage om hur befolkningen
i den omstridda och konfliktfyllda Ogadenregionen i östra Etiopien drabbats av oljeutvinningen. Inte minst var de det svenska företaget Lundin Petroleum på spåren. Resan in till Ogaden, som är stängt för journalister, gick via Somalia och skedde tillsammans med medlemmar ur ONFL-gerillan. Sedan gick allt fel. De två journalisterna blev tillfångatagna, skottskadade, utsatta för skenavrättning och tvingade att erkänna brott som de inte hade begått. Efter en farsartad utredning och rättegång dömdes de till 11 års fängelse, anklagade för att bland annat ha främjat terrorism.

I 438 dagar berättar Schibbye och Persson om tiden kring gripandet, om tillvaron i etiopiskt fängelse och om det politiska och diplomatiska spelet som skedde för att få dem frisläppta. Det är skrämmande att läsa om hur rättslöst de blev behandlade och hur oskyddade både de och alla de andra fängslade journalisterna och politikerna är i den här diktaturen. Det är också upprörande att läsa om hur de hade det i fängelset: sovandes på cementgolv i ett överfyllt fängelse där dödliga sjukdomar sprids och där det råder brist på mat, vatten, hygienartiklar, allt. Hur håller man hoppet uppe och bevarar förståndet i den här tillvaron? Jag förstår knappt hur de orkade fortsätta, orkade tro.

438 dagar är verkligen en fängslande, upprörande och berörande berättelse och en bok som väcker många tankar kring journalistik och vem som ska betala priset för att berätta från konfliktfyllda områden eller för att rota i sådant som de med makt vill dölja. Vem vågar vara journalist idag? Det förefaller bli allt farligare att våga berätta och att vittna från konflikter eller att nyansera med fler berättelser än de officiellt utkablade. Vem ska våga gräva och rapportera i framtiden om det är såhär journalister behandlas? Det känns inte speciellt upplyftande att påminnas om den seriösa journalistikens status idag, i våra tider med filterbubblor, fake news och förföljelse av journalister. Ändå är 438 dagar på sätt och vis en peppig berättelse om några som faktiskt vågade och som aldrig verkade tveka på att friheten är värd att kämpa för. Det är bara att hoppas på att Schibbye, Persson och andra fortsätter att rapportera och berätta och inte skräms till tystnad.

438 dagar av Martin Schibbye och Johan Persson
438 dagar av Martin Schibbye och Johan Persson

Uppläsare: Martin Schibbye, Martin Wallström.
Utgivningsår: 2013 (första utgåvan, Offside press) 2014 (den här ljudboken, Storyside).
Antal sidor: 363 (ca 14 h lyssning).
ISBN: 9789185279258, 9789170368547

Natten till den 28 juni 2011 satte vi allt på spel när vi i skydd av mörkret korsade gränsen mellan Somalia och Etiopien. Vi ville undersöka hur den hänsynslösa jakten på olja drabbade befolkningen i den stängda och konfliktfyllda Ogadenregionen. Vi ville nå bortom flyktingberättelserna och larmrapporterna, och med våra egna ögon ta reda på sanningen.

Fem dygn senare låg vi skjutna och blodiga i ökensanden. Men när det ursprungliga reportaget dog, tog en annan historia sin början. En berättelse om rättslöshet, propaganda och storpolitik. Efter en Kafka-artad rättegång dömdes vi till elva års fängelse för terroristbrott. Och vi var långt ifrån ensamma. Bredvid oss satt journalister och politiker som dömts på löpande band för att de inte hade gått i diktaturens ledband. Vår skildring av olja förvandlades till en historia om bläck. Vardagen blev en kamp för överlevnad i det ökända Kalityfängelset. På ett cementgolv bakom korrugerad plåt i en värld av dödliga sjukdomar, misshandel och förtryck skapade vi en vardag med hjälp av stenhårda rutiner. Fråntagna våra skosnören och vår yttrandefrihet försökte vi bevara det mest värdefulla man har: friheten att själv bestämma vem man är.Här är vår berättelse om pressfrihet och kärlek under 438 dagars helvete.

(förlagets beskrivning)

Johan Persson och Martin Schibbye

Johan Persson (född 1982) är en svensk fotograf och journalist och Martin Schibbye (född 1980) är en svensk journalist. De blev kända över hela världen när de fängslades i Etiopien och 14 månader senare blev benådade. Mer om boken och författarna finns bland annat läsa på bokens hemsida, 438dagar.se.