Fyren mellan haven av M.L. Stedman är en hjärtskärande och tänkvärd bok om gränslös kärlek och att älska varandra – med eller utan barn. Betyg: 4 kookaburror av 5.
Fyren mellan haven av M.L. Stedman
Första världskriget är över och Tom Sherbourne hör till de som, till sin egen förvåning, kan återvända från krigets fasor. Hans nya sysselsättning blir att se till att fyren på den avlägsna ön Janus hålls i gott skick och sänder ut sitt ljus till varning för de som kommer över havet. Fyrvaktarlivet är speciellt, på gränsen till vansinnigt, för mig som lever cirka 100 år senare än när den här boken utspelar sig. I upplägget ingår nämligen att fyrvaktaren och hans familj bor på ön i flera år innan de beviljas så kallad landpermission och kan vara lediga på fastlandet och träffa sina familjer i några veckor. För mig låter fyrväkteriet mer som ett straff än ett yrke och det är helt klart intressant att få ta del av hur livet kunde se ut för de som bodde vid fyrarna vid den här tiden.
Tom och hans fru, Isabel, lever alltså för sig själva på Janus och den enda kontakten med resten av världen är en båt som med flera månaders mellanrum kommer med förnödenheter. När paret väntar barn är förlossningen och allt runt omkring någonting som förväntas fixas av sig självt där ute. Isabel upplever dock missfall efter missfall. Det sista missfallet är ett nästan fullgånget foster. Sorgen är enorm. Det verkar inte som att paret kan få något barn.
Så en dag flyter en jolle upp på land. I den ligger en död man – och ett levande litet spädbarn. Isabel ser barnet som något som är sänt från Gud och hon övertygar Tom om att inte anmäla vad som har hänt, utan att de istället ska låtsas som att barnet är det barn som de själva precis har förlorat sent i graviditeten. De försöker att övertyga sig själva om att mamman är död och försvunnen i havet.
De kommer att älska sin lilla unge och kan inte föreställa sig ett liv utan henne. Åren tickar på och barnet själv vet ingenting annat än livet ute på ön. Snart inser de dock att det finns en kvinna på fastlandet som går omkring som en vålnad och sörjer sin förlorade make och sitt förlorade barn. Det blir allt svårare att leva med vad de har gjort.
Fyren mellan haven är en på många sätt typiskt sentimental berättelse och den har många inslag som inte känns speciellt trovärdiga. Bara det att en båt flyter upp med ett levande spädbarn känns lite svårsmält. För mig spelar det dock ingen roll. Författaren har en intressant idé och får faktiskt ihop den här berättelsen, som väcker många tankar om vem som äger ett barn och ett barns kärlek. Hur hon väver ihop berättelsen om barnet, som slits mellan två lika självklara föräldrar, och de förluster och fasor som människor mött under Första världskriget är väldigt fint. Jag är en oerhört lättrörd person och när slutet närmar sig, efter en ganska lång passage när man som läsare sitter som på nålar och fruktar det värsta för huvudpersonerna, så är det svårt att hålla tillbaka tårarna. Det är verkligen en fin bok om gränslös kärlek och att älska varandra – med eller utan barn. Mycket i den här boken är helt hjärtskärande. Det är helt klart en sorglig bok, men också en väldigt fin och mångbottnad berättelse. Läsvärd!
Citerat ur Fyren mellan haven
”Under stadens barndom var den allmänna uppfattningen i Partageuse att alla stora och viktiga händelser ägde rum någon annanstans. Nyheter från yttervärlden sipprade in som regndroppar från träden, ett brottstycke här, ett rykte där. Telegrafen snabbade på saker och ting en aning när ledningen kom upp år 1890 och sedan dess hade en del människor skaffat telefon. Staden hade till och med skickat iväg trupper till Transvaal år 1899 och förlorat en handfull män, men på det hela taget hade livet i Partageuse varit en sidoattraktion i världen utkant, en plats där ingenting alltför otäckt eller alltför underbart någonsin hände.”
Fyren mellan haven av M.L. Stedman
Om Fyren mellan haven och M.L. Stedman
M.L. Stedman är en australiensisk författare, som numera är bosatt i London. Fyren mellan haven är hennes debutroman, som just nu filmatiseras av Derek Cianfrance med Alicia Vikander i rollen som Isabel.
”En berättelse om rätt och fel, och hur det ibland inte går att skilja dem åt.
Efter fyra uppslitande år vid första världskrigets västfront återvänder Tom Sherbourne till Australien och tar anställning som fyrvaktare på Janus Rock, en ensligt belägen ö nästan en halv dagsresa från kusten. Omgiven av havets tomma vidder och med sin unga hustru Isabel som enda sällskap, hoppas Tom finna ro för sin sargade själ.
En aprilmorgon några år senare spolas en båt upp på stranden och i den vinddrivna farkosten finner fyrvaktarparet en död man och ett levande spädbarn. Tom vill först låta underrätta myndigheterna, men Isabel, som genomlidit tre missfall, ser barnet som svaret på alla hennes böner, som en gåva direkt från Gud. Mot bättre vetande beslutar de sig för att behålla den lilla flickan och låta världen tro att hon är deras dotter. Det är först två år senare, när de återvänder till fastlandet, som paret inser att den händelse som gett deras tillvaro en mening samtidigt slagit en annan människas liv i spillror.
M. L. Stedmans hyllade roman är en hjärtskärande berättelse om längtan och saknad, och om hur livets omöjliga vägval tvingar ut människan i ett landskap där gränsen mellan rätt och fel inte längre är uppenbar.”
Det är slutet på 90-talet och bokens huvudperson, Eva, går natur på gymnasiet i Kalmar. I stadens andra gymnasieskola går resten av tjejgänget: Jenna, Linden, Jossan och Sudden. Vad de har gemensamt är snarare ett utanförskap än en gemenskap. Bakom medelklassens radhusfasader döljer sig en mamma som är döende i cancer, pappor som är frånvarande och/eller alkoholiserade och mammor som gråter. Hos varandra hittar de en slags egen samhällsklass där man slipper förklara varför bilen har ett alkolås och där man inte behöver ursäkta sig.
Men Kalmar är en för liten stad. Inte ens Kalmar med omnejd räcker till. Livet i Kalmar är så instängt att de inte vet var de ska ta vägen. Drivna av någon slags obeskrivlig leda gör Kalmars jägarinnor små inbrott, har sönder saker på kul och tråkar handbollstjejerna, som de uppfattar som oerhört provocerande. De dricker och röker, hånglar och ligger – emellanåt med varandras killar. De plankar in på festivaler, snor saker, dricker så mycket sprit att de behöver magpumpas, gömmer ett skjutvapen. På många sätt är de alldeles för mycket. Och inuti dem brinner en längtan efter något annat, något större, ett annat sammanhang som de kan höra till.
Det är ett tacksamt ämne, det här med uppväxtskildringar, särskilt uppväxter på mindre orter. De flesta människor kan nog relatera till den där speciella känslan som infinner sig när man är mitt emellan barn och vuxen och när man är på väg att kasta sig ut i ett vuxenliv och att uppfinna vem man är. Att uppleva detta på en mindre ort är inte sällan problemfritt. Det krävs så lite för att sticka ut, för att vara annorlunda, för att inte passa in. I det här fallet drar Folkesson det lite till det extrema. Vi är nog få som kan relatera till det småkriminella som tjejerna sysslar med. Ändå känns det väldigt äkta, nära och lätt att dra paralleller till sin egen uppväxt. Folkesson berör, men skriver också något som faktiskt sticker ut från det mesta andra i samma genre, inte minst genom att låta karaktärerna vara en väldigt frisk fläkt, på sitt sätt, jämfört med ungefär alla andra kvinnliga karaktärer i böcker och film.
Det jag älskar med den här boken är bland mycket annat språket. Språket är som poesi. Det går att lyfta ut meningar och stycken och få koncentrerade, pricksäkra, poetiska, fantastiska små dikter som rymmer så mycket känsla och exakthet att det bultar och spränger. Folkesson hittar tidsmarkörer som vi som läsare eventuellt har glömt, men som plötsligt finns där glasklart framför en igen: millenniebuggen, ICQ, eurodisco, festivalliv. Men framför allt ryms meningslösa, småborgerliga, medelklassiga liv, med allt vad det innebär, mellan raderna. Modern som föraktar Bingolotto, men som gråter om kvällarna istället. De små miniatyrfyrkanterna till gräsmattor, med sina små gräsklippare, bakom varje radhus. Små, små detaljer, som alla vittnar om ett Svensson-liv i en liten stad och hur det kan vara att inte fixa att leva det livet.
Bland mycket annat som jag älskar med Kalmars jägarinnor är att den kretsar kring en tjejgäng där alla utanför dem är bifigurer. Det här är inte en typisk bok om tonår och kärlek. Det är heller ingen bok om typiska tjejer, så som de allt som oftast är i litteraturen. I huvudrollen finns istället några unga, normbrytande kvinnor som är alldeles, alldeles för mycket. Det är befriande och skönt att släppa fram dem och berätta deras historia, som jag faktiskt aldrig har sett berättad någon annanstans.
Sammantaget är det här helt enkelt en fantastisk bok. Det var länge sedan jag läste en så tät och välskriven roman och det var länge sedan en bok väckte så mycket tankar och känslor. Kalmars jägarinnor är en rusande, brusande, fantastisk uppväxtskildring och en välkommen röst åt kvinnor som inte passar in i samhällets snäva normer. Det är också en hjärtskärande fin bok om hur livet sedan blir som det blir och hur vi måste förhålla oss till vårt förflutna; att välja vad vi lämnar bakom oss och att, i vissa fall, tvinga oss att lämna.
I korthet
Rekommenderas för: Alla som har växt upp, som har längtat efter något och som vill läsa en helt lysande, poetisk och fantastisk bok om fyra tjejer på väg ut i vuxenlivet.
Betyg: 5 juicy tubes av 5.
Citerat ur Kalmars jägarinnor
”Mobboffren satt i sina hörn och ryckte lösa trådar från sittdynan. Tyckte också en massa saker inne i sina kokande skallar, men det skulle inte komma ut förrän flera år senare då de utbildat sig till musikrecensenter eller statsvetare eller någonting och gav igen med vassa pennor och högskolepoäng.
Stack ut ögonen på alla de kom i kontakt med.
Det var de som skulle skriva uppväxtskildringar, inte vi. Våra berättelser skulle förbli hemliga.”
Om Kalmars jägarinnor och Tove Folkesson
Tove Folkesson är född 1981 i Stockholm och uppvuxen i Kalmar. Hon är författare, musiker och undervisar i svenska. Kalmars jägarinnor är hennes debutbok. Uppföljaren, Sund, kom ut 2015. Folkesson har belönats med flera priser för Kalmars jägarinnor, däribland Borås tidnings debutantpris och Sveriges radios romanpris. Tove Folkesson har en fansida på Facebook, twittrar på @tovefolke, instagrammar på @tovefolke och har en blogg.
Utgivningsår: 2012 (första utgåvan, Lunds universitets författarskola), 2013 (Weyler förlag).
Antal sidor: 279 sidor.
Andra böcker i samma serie: Sund.
Andras röster: SvD, Bokhora, Sandra Beijer.
Köpt t.ex. hos: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”Jenna, Linden, Jossan, Sudden – och Eva Zackrisson. De är Kalmars jägarinnor. De missanpassade, som söker sin identitet i utanförskapet och varandra. De är beredda att göra allt för varandra och för att inte bli som handbollstjejerna. Kalmar (med omnejd) är den värld de är dömda till, men ingen kan hindra dem från att försöka spränga murarna, trampa ner rosorna, lura vakterna – och Eva från att hålla förtvivlan borta. Men de får betala ett högt pris. Lika högt som Ölandsbron.
Hos mormor Stickan på Öland slickar Eva såren, många år senare. Stickan erbjuder det föräldrarna aldrig förmådde ge: ett köksbord med sliten vaxduk, kaffe och kaka, lugn. Men sen måste Eva tillbaka in till Kalmar, igen.”
Förra veckan hade vi bokcirkelträff igen. Kul! Jag har missat en del träffar den senaste tiden, så nu känns det kul att vara tillbaka. En av mina bokcirkelkompisar påminde oss andra om att vi faktiskt har bokcirklat i 4 år om någon månad. Otroligt! Var tar tiden vägen?
Till nästa gång läser vi en bok som jag har valt. Förr hade vi omröstning bland titlar som vi turades om att välja ut, men nu väljer vi i tur ordning ut en bok, rakt av. Det tycker jag är svårt, faktiskt. Jag tycker att en bra bokcirkelbok ska:
Vara bra. 😉
Väcka en diskussion och vara lätt att prata kring.
Vara lagom lång.
Vara lätt att få tag på, t.ex. att den finns i många exemplar på biblioteket och/eller går att få tag på som pocket.
Inte vara en del av en serie.
Inte vara skriven av en favoritförfattare, för det är för jobbigt om andra ogillar boken i så fall. 😉
Inte vara en sådan bok som alla redan har läst.
Det där är svårare än vad man kanske tror att pricka in, särskilt eftersom de flesta av punkterna är sådana som är omöjliga att lista ut på förhand. Nu när vi inte har omröstning längre, så känns det för övrigt som att man har lite mer ansvar, dessutom. Man vill ju inte pracka på andra en riktig skitbok liksom.
Några av de bokcirkelböcker som jag tycker att vi har haft bäst diskussioner kring är nog:
Gargoylen, kanske för att det var den första boken vi bokcirklade och alla var extra peppade? Hehe.
Metro 2033, för att typ ingen gillade den och det fanns många roliga grejer att såga ;). Samma sak med Dumskallarnas sammansvärjning. Ibland är det skönt att enas kring en riktigt dålig bok. 😉
Morgon i Jenin. Kanske för att den var gripande och handlade om ett (ständigt?) aktuellt/intressant ämne som också kan leda in diskussionen på politik och samhällsfrågor.
Utrensning eftersom vi hade väldigt olika åsikter, först och främst, men kanske också för att den är intressant, gripande och har en del karaktärer som beter sig rätt otippat, irrationellt och som är intressanta att diskutera.
Horn av Joe Hill. Kanske för att många av oss tyckte att den var så otippat bra.
Projekt Rosie eftersom det är en lättsam bok som alla hade läst (det är inte alla gånger som alla i cirkeln har haft tid/lust att läsa, faktiskt) och tyckte var rolig/bra.
Jag tycker också att den senaste bokcirkelboken, Kalmars jägarinnor, var väldigt kul att bokcirkla. Även denna gång hade vi lite olika åsikter, men den handlar också om ett ämne (uppväxt) som är lätt att relatera till. Det fanns mycket att prata om kring den boken: både vad det gäller stilen/formen, tolkningar, karaktärerna, händelserna och vad författaren vill berätta.
Så ja, det är en blandad kompott av böcker som har diskuterats i bokcirkeln, kan man väl säga.
Har du några riktigt bra bokcirkelboktips?
Jag har i alla fall valt Håkan Nessers Levande och döda i Winsford till nästa gång. Jag hade den hemma och har från många säkra källor hört att den är läsvärd.
Fast lite, lite ångrar jag att jag valde just den. Över 400 sidor? Som ska vara utlästa på några veckor. Får se hur det går för mig…
I veckan har jag varit på bokklubbsträff med jobbets bokklubb. Det är ett trevligt lunchmöte som vi har några gånger i halvåret. Upplägget är som så att vi diskuterar helt kort vad vi har läst sedan sist och sedan tipsar vi om nya böcker. Av någon obegriplig anledning följer sedan en omröstning där man har två röster var och då brukar 2-4 böcker ramla ut som ”vinnare”. Sedan läser folk lite vad som helst, eller inget, tills nästa gång. En gång i tiden var jag flitig med att föreslå böcker, men jag har kommit av mig. Jag insåg efter ett tag att jag alltid tog någon random bok som jag hade hemma och om jag ändå bara ska läsa det jag har hemma så faller ju lite av poängen med en bokklubb bort. Jag vill ju gå dit och få lite tips!
Jag blir överöst av pressutskick och nyhetsbrev från en stor del av de större svenska förlagen och dessutom följer jag massor av bokhandlare och förlag på Facebook, Twitter och Instagram. Utöver detta läser jag bokbloggar i skaplig mängd och läser DN:s kultursidor från pärm till pärm (inte för att en tidning har pärmar, men ni förstår säkert ändå). Jag ser Babel på SVT, prenumererar på typ 10 litteratur- och kulturpoddar, läser Vi läser, bokcirklar med bokcirkeln Picket & pocket… Jag saknar inte boktips, om man så säger. Ärligt talat har jag bra koll på vad som är aktuellt, vilka böcker som är snackisar, vilka som älskas av kulturskribenterna, vilka som säljer som smör, vilka som skickas ut i talrika mängder till bokbloggare.
Men jag har insett att bokklubbens tipsfunktion inte är så obetydlig ändå. Välbekanta favoriter som Att föda ett barn eller Jag heter inte Miriam kan dyka upp helt plötsligt, när snacket om dem har tystat i alla andra medier och man har hunnit glömma att man ville läsa dem. I bokklubben kan det också dyka upp väldigt specialiserade tips, t.ex. ”gillar ni nördig sci-fi med mycket detaljer? då borde ni läsa…”. Sedan kommer det tips om böcker som jag aldrig har hört talas om någon annanstans, åtminstone inte tillräckligt ofta för att det ska sticka upp ur bruset. Oskuldens museum (en älsklingsbok), Ögonblicket och Systerland är tre snabba exempel på riktigt bra böcker som jag troligast aldrig hade läst om jag inte hade hört talas om dem i bokklubben.
Nu har jag fått tips om dessa två:
. Jag har inte hört talas om någon av böckerna någon annanstans. Det känns faktiskt riktigt spännande! Utan bokklubben skulle jag nog bara läsa sådan som tidningar och bloggare redan har tyckt en massa saker om. Ibland måste man läsa något som är lite mer av ett wild card.
Idag har det bokcirklats om More fire – en bok som jag både tyckte var riktigt bra och som inbjuder till diskussion. Tyvärr kunde jag inte vara med den här gången, för det krockade med ett lopp som jag faktiskt prioriterade före. Så kan det gå! Vad jag tyckte om boken har jag i alla fall skrivit lite mer utförligt i ett ett eget inlägg. Nu hoppas jag verkligen att jag kan gå på nästa bokcirkel för jag saknar ju mina bokcirkelkompisar och så är jag nyfiken på att höra vad de tyckte om More fire. Det är långt ifrån alltid som vi håller med varandra om det vi läser… 🙂
Loppet då? Jodå, tackar som frågar. 😉 Jag hade som mål att ta nytt personbästa och det gjorde jag också, men ärligt talat så var det väl ingen övertygande persning, utan jag lyckades bara putsa några sekunder från mitt tidigare rekord. Jag har haft ont i ryggen och haft andra grejer i veckan som gjort att jag knappt trodde mig kunna springa idag, men jag hade en jätteskön känsla i hela kroppen. Trodde jag skulle gå in på 48 min – eller ännu snabbare. Men nej.
En gång i tiden var det lätt att bli snabbare och snabbare. En gång i tiden var det såklart en utmaning att bara lyckas jogga 1 mil utan att pausa och gå. När jag väl tagit mig över den tröskeln så var det som att rusa utför en nedförsbacke. Varje nytt lopp gav en ny bättre tid. Jag kunde förbättra min miltid med 5 minuter från en månad till en annan – bara sådär! Jag tror de flesta som börjat springa delar min upplevelse. Det är tacksamt att träna om man inte är speciellt tränad från början.
Men ja, sedan börjar man peaka, som det känns. 😉 Jag vet inte om ja någonsin kan springa på 45 minuter. Jag har ingen känsla av att det skulle vara realistiskt. Jag kan springa milen på 48:30 och det är jag stolt över, men så mycket bättre blir det nog aldrig.
Det får mig att tänka på Haruki Murakamis memoarer Vad jag pratar om när jag pratar om löpning, som (surprise!) kretsar ganska mycket kring just löpning. I boken skildrar Murakami hur det är att springa ultramaraton och att gradvis inse att det inte längre går att ta några personliga rekord. Tiderna blir bara sämre och sämre. Löpningen blir ett obevekligt bevis på tidens gång och åldrandet. Jag tycker att det är en helt fantastisk bok. Murakami skriver med sin löparberättelse så himla sakligt och fint om hur han blir äldre och hur han förhåller sig till det.
Nu är ju inte jag ens 30 år, så jag har väl tiden på min sida. Kanske. Om inte annat får jag väl börja med något nytt, nu när milen är gjord, så att säga. Maraton kanske? 😉
Jess är ensamstående mamma och trots att hon har två jobb, är en fena på att hitta bra mat till extrapris, lagar & fixar & syr allt själv och trots att hon inte unnar sig några direkta extravaganser så går det knappt ihop ekonomiskt. Barnens pappa har inte betalat underhåll sedan han stack för två år sedan och hon vågar inte pressa honom på något heller, för hon vet att han inte mår bra och hon tänker att det är bättre att han kommer på fötter och får ett jobb först. När dottern, Tanzie, erbjuds en plats på en privatskola, där hon förhoppningsvis kan nå sin fulla potential och utveckla sin begåvning i matte, finns det inga möjligheter att låta henne tacka ja. Trots att skolan kan erbjuda ett stipendium saknas en mindre summa, som Jess måste skjuta till själv. En möjlig lösning visar sig när skolan tipsar om en mattetävling som Tanzie bedöms ha mycket stora chanser att vinna. Vinstpengarna skulle gott och väl räcka för att låta Tanzie börja på den skola hon drömmer om att få gå på. Ett litet krux är att tävlingen ska hållas i Skottland, vilket med Tanzies åksjuka i beräkningen innebär flera dagars resa. Några pengar till tåg finns såklart inte.
Räddningen kommer från ett oväntat håll: den ekonomiskt oberoende IT-killen Ed erbjuder dem skjuts. Det kommer att bli en lång, lång resa med många dråpliga, roliga, hjärtknipande scener. Och så kommer såklart allas liv skakas om i grunden.
Det är enormt förutsägbart, såklart. Inte för att det går att lista ut exakt hur allting kommer att lösa sig – men att det kommer att lösa sig och att Jess & Ed kommer att bli kära, ja, det fattar man såklart omgående. Och det gör verkligen ingenting! Ibland är det precis den här typen av varma, fina berättelser man behöver. Jojo Moyes skriver med ett fint flyt och har hittat riktigt härliga karaktärer, omöjliga att inte tycka om. Man vill dem allt gott och det känns skönt och tröstande att veta att allt kommer att bli bra också.
Jag tycker det här är en både rolig, lättläst och bra bok. Skönt också att författaren skriver om en ensamstående mamma som har det svårt att få pengarna att räcka till – allt är verkligen inte speciellt skimrande och lättsamt i den här boken.
I korthet
Rekommenderas för: Den som behöver en förutsägbar, gullig berättelse att sjunka in i och som älskar komedin Little Miss Sunshine och andra dråpliga och varma roadtrip-berättelser.
Betyg: 4 Rolls-Royce av 5.
Citerat ur Etthundra mil
Det var då Tanzie såg det blinkande blåljuset. Hon försökte att med ren tankekraft förmå polisbilen att åka förbi dem. Men istället kom den allt närmare tills det blåa ljuset fyllde hela kupén.
Nicky vred plågat på sig där han satt. ”Öh, Jess. Jag tror att de vill att vi ska stanna.”
”Fan. Fan, fan, fan. Det där hörde du inte, Tanzie.” Mamma tog ett djupt andetag, flyttade nervöst händerna på ratten och saktade in.
Nicky sjönk ner djupare i sätet. ”Du, Jess?”
”Inte nu, Nicky,”
Polisen saktade också in. Tanzies handflator var alldeles svettiga. Det kommer att ordna sig.
”Det kanske är fel tillfälle att berätta att jag har mitt gräs med mig.”
Om Etthundra mil och Jojo Moyes
Jojo Moyes är en brittisk journalist och författare som har gett ut en lång rad romance-böcker sedan debuten 2002. Stort genomslag fick hon 2012 med bestsellern Livet efter dig, som behandlar det tuffa ämnet aktiv dödshjälp. Etthundra mil är hennes senaste bok, men en uppföljare till Livet efter dig väntas i höst. Jojo Moyes har en hemsida och en fanpage på Facebook.
Av den bästsäljande författaren till Livet efter dig, Sophies historia och Sista brevet från din älskade kommer här hennes senaste roman som tar dig med på en oförglömlig roadtrip genom Storbritanniens klassamhälle.
Jess Thomas’ liv suger. Hennes man har stuckit och hon tvingas ha dubbla jobb för att försörja sina två barn. Styvsonen Nicky kommer ständigt hem från den ruffa kommunala skolan med nya blåmärken, och stänger in sig med datorn på sitt rum. Dottern Tanzie är lite av ett mattegeni, men när hon erbjuds en plats på en trevlig privatskola räcker pengarna inte till. Om hon inte kan vinna första pris i Skottlands matematikolympiad? Men Jess har varken bil eller pengar till tågbiljetter.
IT-miljonären Ed, med ett eget kaotiskt förflutet, blir av en tillfällighet deras riddare i skinande rustning. När han erbjuder sig att köra den lilla familjen, inklusive illaluktande hunden Norman, tvärsigenom England till Skottland är det hans första osjälviska gärning på åratal – kanske någonsin. Men kommer de att hinna? Och om de gör det – kommer deras problem att vara över?
Jamaica: ett land känt för droger, dancehall, kriminalitet, förföljelse av homosexuella? Jamaica: ett paradis på jorden, med sina stränder, prunkande växtlighet och förtrollande läge i Karibiska havet. En gång i tiden kom spanjorer och britter dit och förde med sig slavar, som levde under obeskrivligt förtryck. När slaveriet avskaffades lämnades över 300 000 människor till en så kallad frihet. Deras ättlingar är fortfarande märkta av sitt folks historia. Fattigdomen är utbredd, och droghandel och kriminalitet är vanliga inslag i mångas liv. Samtidigt kommer en strid ström av rika västerlänningar till Jamaica för att semestra, gå på go go-barer, röka. Exploatera.
Bokens huvudperson är en ung svenska som har lovat en producent att hon ska skildra Jamaica i en dokumentärfilm: ”Du kan filma dina kompisars bara och folk du träffar, så får vi se hur det blir”. Och hon filmar vänner, fester, livet. Hon har varit i Jamaica ett tag, skaffat sig en pojkvän, även om förhållandet i och för sig börjar knaka, och lever både med en viss förståelse för kulturen och en skuldfylld insikt om att hon är turist och egentligen inte hör dit.
På drygt 200 sidor lyckas Ramqvist på ett insiktsfull sätt skildra Jamaica och hur livet kan se ut för ”natives”, som lever långt från turisternas skyddade sfär. Rasism, fattigdom, våld, sex och övergrepp smattrar fram över sidorna så att vilken privilegierad person som helst i väst bör få sig en tankeställare. Jag tycker att det är en helt strålande roman om turismens baksidor och hur spår från kolonialismen ännu i våra dagar är som stora sår i de samhällen som förtrycket en gång har haft sitt grepp. Det jag tycker är särskilt fantastiskt med den här boken är hur tight och precist Ramqvist har lyckats koka ner alltihop. Stilen är perfekt och varje ord sitter där det ska. Här finns inte en enda överflödig rad. Kanske avskräcker det någon att boken är så kort och att det därför blir rätt hattigt, men för mig är formen enbart imponerande. Jag tycker att det här är en mycket bra och tankeväckande bok.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en kort, omskakande roman med reportagekänsla om hur kolonialismen fortfarande genomsyrar samhället på Jamaica.
Betyg: 4,5 riddims av 5.
Citerat ur More fire
”Kanske kommer du till ett hotell på en höjd över havet, en byggnad i vacker gammal kolonialstil med en äkta brittisk tesalong, en privat patio med sittgrupp i vit plast utanför varje rum, stenlagda gångar och en slänt mot vattnet där trädgården väller fram i all sin prunkande prakt, med en liten skylt vid varje plantering så att du ska kunna se vad det är som växer där.
More fire är skriven av den svenske journalisten och författaren Karolina Ramqvist. Hon har bland annat bidragit med en text i den feministiska bestsellern Fittstim, där hon hängde ut artisten Ulf Lundell genom att publicera ett brev som hon har fått från honom och där han på ett väldigt nedlåtande sätt visar sitt missnöje över en recension. Hon twittrar på @Ramqvist.
Karolina Ramqvists första roman utspelar sig i Jamaica, där huvudpersonen har blivit kvar i en absurd känsla av frihet och tvång. Hon vet att hon är turist, och hon vet att hennes frihet är lånad eller stulen. Men landet där slavhandeln en gång hade sitt starkaste fäste öppnar hennes ögon. Hon börjar förstå att kolonialismens historia också är hennes egen. Begäret att veta och handla växer sig starkare. Hon måste leva sitt uppror. I en kärlekshistoria med en ung man ställs allt på sin spets.
More Fire är en berättelse om våld, sex och kärlek på gränsen mellan den första och den tredje världen. More Fire är en roman om längtan till något annat och om att vara eller inte vara fri, om att kunna eller inte kunna välja.
Det känns som att jag inte har bokcirklat på tusen år, men egentligen så var det väl i april/maj någon gång när jag träffade mina bokcirkelvänner senast. Däremellan har jag varit upptagen med jobb på annan ort samt sommarlov, då vi väl alla har varit på lite olika orter mest hela tiden, tror jag. I veckan sågs vi i alla fall igen och diskuterade Tillbaka till henne, som jag bloggade om här om dagen.
Det känns kul att vara igång igen! Vi har spånat på lite nya upplägg och det känns inspirerande, tycker jag. Framöver kommer vi eventuellt ha fler frukostträffar, läsa fler teman, så att man kan jämföra olika böcker, och så har vi skrotat omröstningarna och nu turas vi om att rätt och slätt välja nya böcker. Lite löst har vi också pratat om att eventuellt ta in någon mer medlem. En gång i tiden var vi närmare 10 pers (!), tror jag, men nu är vi 6 medlemmar och oftast är vi 3-4 som kommer på träffarna. Kanske är dags att bli fler, men vi får se!
Vad gäller Tillbaka till henne så fick boken ett av de högsta medelbetygen någonsin. Vår bok, där vi antecknar våra omdömen och betyg, är på okänd plats just nu ;), så jag kan inte kolla, men jag misstänker faktiskt att Tillbaka till henne har tagit ett nytt rekord! 4 av 5 fick den i medelbetyg. Jag kan tycka att boken är lite för lång, men det gör ingenting. Det är en lättläst och fin bok. Läs mer om vad jag tyckte här.
Till nästa gång läser vi More fire av Karolina Ramqvist. Det är en författare som jag är väldigt nyfiken på, så det känns riktigt kul. Dessutom är det en kort bok (ca 250 sidor, om jag minns rätt) och korta böcker är mina bästa böcker! 🙂
Jag hittade boken på biblioteket som Adobe-krypterad epub och som strömmad epub. Det sistnämnda har jag aldrig hört talas om förut, men jag antar att det är böcker som bara kan läsas på datorn medan man är uppkopplad? Jag valde den förstnämnda varianten. Jag måste faktiskt erkänna att det var bra länge sedan jag lånade en e-bok på biblioteket senast. Jag har lyckats samla på mig så många köpta böcker att jag inte riktigt behöver låna några e-böcker i nuläget. Dessutom läser jag också en hel del e-böcker via mobilen i Mofibo eller Storytel. Jag är hur som helst glad över att biblioteken så generöst erbjuder även e-böcker, som ju kan vara ganska dyra om man köper dem till ordinarie pris. Tjänster för strömmade böcker är ju inte heller gratis, så tur att det finns alternativ.
Ett par skor från det förra sekelskiftet, ett par minst lika gamla glasögon, en antik brosch och en gammal skollinjal – fyra föremål som till synes inte har någonting gemensamt hamnar plötsligt hos Hanna. Hanna vantrivs något oerhört med sitt jobb som arbetsförmedlare, bor i en ful lägenhet, har en sambo som hon inte tycks attraheras av det minsta, småäter godis mest hela tiden och har en usel relation till sin mamma. På något sätt är det dock som att de här föremålen väcker upp något inom henne. Hon blir nyfiken på vem som har haft dem i sin ägo tidigare. Med hjälp av en antikhandlare och några vänner som de hittar på vägen så börjar de forska efter glasögonens, och förhoppningsvis de andra föremålens, tidigare ägare. Spåren leder till Signe: en folkskolelärarinna som levde i Tierp vid början av 1900-talet.
Berättelsen om Hanna och hennes lilla detektivarbete bland antikviteter, arkiv och gamla släktfoton varvas så med berättelsen om Signe och hennes liv och kärleksliv. Signe är djupt engagerad i medborgarrättsrörelsen, särskilt i frågan om lika löner för manliga och kvinnliga lärare och alldeles särskilt frågan om kvinnlig rösträtt. En av de kvinnor som strider tillsammans med henne i rösträttsfrågan är Anna. Anna bor i Stockholm och drömmer om att bli journalist. Anna och Signe blir snabbt vänner men inser dock snart att de vill ha något större än enbart vänskap – de är verkligen upp över öronen förälskade i varandra. Annas resor till Tierp blir allt fler och de drömmer och fantiserar om en framtid ihop, trots att det är en tid då det knappast var enkelt att komma ut. Faktiskt så känner inte ens Signe till om det finns fler än hon och Anna som dras till andra kvinnor. Ord som lesbisk eller homosexuell har hon knappast hört någon gång.
Det blir dock inte Anna och Signe. Det blir att Anna gifter sig med Signes bästa vän: Anders. Trots sveket mot Signe fortsätter hon dock att kontakta sin tidigare älskade. Uppvaktning och brev fortsätter att komma medan Signe slits mellan olika känslor.
Det är inte speciellt ofta som jag berörs eller känner att jag kan relatera till kärlekshistorier. Det blir allt för ofta för mycket Hollywood, tycker jag, och jag tycker inte att äkta kärlek har så mycket med romantiserat Hollywoodfluff att göra, faktiskt. Tillbaka till henne är dock inte alls en sådan typ av berättelse. Jag rycktes verkligen med och när bokens Signe blir dumpad så blev jag närmast upprörd och arg på riktigt! Boken är inte inträngande på samma sätt som resonerande böcker i stil med Lena AnderssonsEgenmäktigt förfarande. Tillbaka till henne är istället en lättillgänglig och lättläst underhållningsbok, men inte desto mindre bra för det. Jag gillade den här boken, som trots att den är lite för tjock och pladdrig, faktiskt lockar till sträckläsning och är både tankeväckande och upplysande. Det är fint att författaren ger liv till några av de kvinnor, som långt innan begreppet ”feminism” myntades, stred för kvinnans rättigheter. Det här är en läsvärd bok full av intressanta karaktärer och med flera fina och berörande berättelser om relationer och kärlek. Och feminism.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
