Kategorier
Beijer, Sandra Billgren, Elsa Plath, Sylvia Sundström, Gun-Britt

Noveller: Juan-les-Pins, Man kan vinka till varandra från balkongerna, Början, Johnny Panic och drömbibeln

Ursäkta på förhand att det råkade bli världens längsta rubrik idag, men jag har alltså läst fyra noveller med lite varierande längd på titlarna. 😉 Här kommer fyra mini-recensioner.

Juan-les-Pins

Juan-les-Pins är det första skönlitterära jag läser av bloggaren Sandra Beijer. Hennes blogg har jag däremot följt under flera år (i perioder); jag tycker faktiskt att hon är en av de bästa livsstilsbloggarna i Sverige. Beijer lyckas hålla kvalitén uppe i både text och bild, har en röd tråd i sitt innehåll och lyckas hålla en lagom balans vad gäller det personliga. Dessutom anar man att hon är lite av en nostalgiker, precis som jag! Hon har liksom inte glömt bort sitt tonårsjag eller vad som kändes viktigt när man var sexton. Det här är något som också är lite av ett tema för den här novellen, som kretsar kring ett tjejgäng som drömmer om sommarens resa till Frankrike och hur allt ska bli helt annorlunda mot vad det är idag, där störiga killar hela tiden är i vägen och där skolmiljöerna är allt annat än inspirerande.

Juan-les-Pins av Sandra Beijer
Juan-les-Pins av Sandra Beijer

Betyg: 3+ soppluncher av 5.

Utgivningsår: 2017 (första utgåvan, Novellix). Antal sidor: 24. ISBN: 978-91-7589-199-6.

Man kan vinka till varandra från balkongerna

Jag har läst en till favoritbloggare: Elsa Billgren! Även Billgren är skicklig med pennan och även hon blickar bakåt emellanåt. Har man följt henne ett tag känner man förmodligen till något om hennes uppväxt i konstnärshemmet på Östermalm och hur svårt det var för henne när hennes föräldrar gick skilda vägar (när Elsa var i vuxen ålder). Det är några av de saker som går igen i den här novellen, där Elsa till och med har lånat ut sitt eget förnamn till en av huvudpersonerna. Novellens Elsa är tretton år och semestrar i Italien med sina konstnärsföräldrar och en vän till familjen som har en dotter ungefär i Elsas ålder. Hon heter Sabrina och är precis så mogen och världsvan och erfaren som bara en trettonåring kan få för sig när de träffar någon som växt upp lite snabbare än de själva. Sabrina som också längtar efter sin pappa. Jag tycker att Billgren har lyckats fånga hur liten och stor man kan vara på samma gång i tonåren. Fint!

Man kan vinka till varandra från balkongerna av Elsa Billgren
Man kan vinka till varandra från balkongerna av Elsa Billgren

Betyg: 3 stringtrosor av 5.

Utgivningsår: 2013 (första utgåvan, Novellix). Antal sidor: 27. ISBN: 978-91-7589-008-1.

Början

Början av Gun-Britt Sundström är en väldigt fin berättelse om att få ett barn som “inte är som andra”. Redan som spädbarn gör huvudpersonens son på sitt eget sett, betraktar världen på sitt sätt. När han börjar förskolan och skolan sticker han ut direkt och har svårt att få vänner. Den vän han plötsligt får i grannpojken försvinner snart när grannpojken lärt sig i skolan vad som gäller, vem man ska leka med. Att vara annorlunda kan vara svårt, men kan på vissa plan också vara en gåva, som att pojken redan på huvudfotingstadiet kan rita bilder med rörelse och kroppsspråk. Jag tyckte verkligen att Början var en berörande bok om att vara annorlunda, men kanske framför allt om en förälders vånda när dess barn har svårt att smälta in i klassrummet.

Början av Gun-Britt Sundström
Början av Gun-Britt Sundström

Betyg: 5 datorer av 5.

Utgivningsår: 2004 (första publiceringen, i tidningen Amelia), 2013 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 18. ISBN: 978-91-7589-010-4.

Johnny Panic och drömbibeln

Sylvia Plath har skrivit Glaskupan, en av mina största läsupplevelser genom tiderna, så kanske var förväntningarna för höga när jag började läsa Johnny Panic och drömbibeln. Jag kände i vart fall att mycket flög över huvudet i den här skrämmande berättelsen om en kvinna som arbetar med att renskriva journaler på ett sjukhus. I hemlighet ägnar hon sig också åt ett privata samlande: hon skriver ned vad patienterna drömmer om nätterna. Hon går mer och mer in i projektet och snart blir allt diffust. För egen del zonar jag ut omedelbart om folk börjar berätta om sina drömmar. Jag vet ingenting mer meningslöst att prata om, ärligt talat. Det kanske bidrog till att jag inte blev helt frälst av den här novellen, även om den i och för sig handlar mer om psykisk sjukdom än drömmar. Vill man läsa om psykisk sjukdom rekommenderar jag dock alla gånger att läsa Glaskupan istället!

Johnny Panic och drömbibeln av Sylvia Plath
Johnny Panic och drömbibeln av Sylvia Plath

Betyg: 3 arkiv av 5.

Originalets titel: Johnny Panic and the Bible of Dreams (amerikanska). Översättare: Erik MacQueen. Utgivningsår: 1977 (första amerikanska publiceringen, i novellsamlingen Johnny Panic and the Bible of Dreams), 2013 (den här utgåvan, Novellix).

Kategorier
Beischer, Sara

Jag ska egentligen inte jobba här

Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer är en fin bok om att vara 19 år och drömma stort, jobba hårt och lära sig något om sig själv och livet medan man jobbar som vårdbiträde på ett äldreboende. Betyg: 5 auditions av 5.

Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer är en bok om 19-åriga Moa, som tillfälligtvis jobbar som vårdbiträde på ett äldreboende. Egentligen ska hon bli skådespelare och jobba med teater, så det här är bara en parentes i hennes liv, hennes nya Stockholmsliv. Här lever hon i en liten andrahandslägenhet och delar sin tid mellan att vara på äldreboendet Liljebacken och att på ett eller annat sätt sitta med ett manus framför sig, gärna på ett café.

Jag ömmar för Moa. Det finns många berättelser om att vara i Moas ålder och att komma på vad man ska göra med sitt liv och just den storyn är på många sätt något som det har berättats om förut. I Beischers roman tycker jag dock att det är särskilt fint skildrat, kanske för att det är både sorgligt och roligt och skildrat med både humor och värme. Där sitter liksom Moa, förvånansvärt ofta i sin ensamhet eftersom att hon faktiskt inte känner någon i sin nya stad, och trevar sig fram till vad det egentligen innebär att hålla på med teater. Det är tafatt. Det är ingenting. Hon är inte alls skådespelare, inte på långa vägar. Det som är så fint är att hon aldrig ger upp. Med den naivitet och självsäkerhet som bara en 19-åring kan uppbåda ringer hon upp kända skådespelare och åker på uttagningar för att försöka komma in på teaterutbildningar från norr till söder. Beischer påminner mig om hur det var i den åldern, hur mycket som var oklart, men hur mycket som samtidigt tycktes möjligt. Allt var möjligt, allt låg framför en. Det var bara att ta för sig.

Som 19 år är man inte fullvuxen, hjärnan är inte fullt utvecklad. Det kanske är en av anledningarna till att 19-åringar kan vara så orädda och så tveklöst följa sina drömmar. I den här boken inser jag också hur dåligt beredd man kan vara på arbetslivet i den åldern. Helt utan vårdutbildning eller någon särskild erfarenhet kastats Moa in i yrkeslivet och ska pang bom fixa alla arbetsuppgifter som kan uppstå på ett äldreboende. Det handlar om äldre och sköra personer, människor som på många sätt är hjälplösa och utsatta, och som Moa och hennes kollegor ska möta i alla möjliga intima, privata och/eller känsliga stunder. Hur redo kan man egentligen vara för detta i 19-årsåldern? Egentligen? I Jag ska egentligen inte jobba här får läsaren följa Moas utveckling, eller hur man ska beskriva det, när hon går från att rent ut sagt vara äcklad över många av arbetsuppgifterna, till att faktiskt komma in i jobbet och göra sitt jobb väldigt bra.

Jag har aldrig jobbat inom vården och jag vet inte om Beischer målar upp omvårdnadsyrket på ett trovärdigt sätt, men det känns i alla fall så och det känns bra. Långt senare har Mats Strandberg skrivit en skräckroman som utspelar sig på ett demensboende (Hemmet), men det också den enda andra bok jag kan komma på som faktiskt skildrar det här jobbet, ett jobb som fantastiskt många har. Ibland har jag sett att den här boken beskrivs som en modern arbetarroman och det är nog inte helt fel, men ändå är det inte de bitarna som jag tar med mig, tror jag. Det som berörde mig mest är faktiskt den insiktsfulla och fina berättelsen om Moa och hennes försök att bilda sitt vuxenliv. Hon har verkligen gjort ett stort steg bara genom att flytta till Stockholm. Men sedan då? Där sitter hon på de trendiga caféerna och verkar hoppas på att hippa teatervänner ska uppstå ur intet. I själva verket känner hon just inga andra än sina kollegor, däribland Eva, som utan vidare kan stanna kvar på jobbet för att göra det lilla extra, Roy, som snart närmar sig pensionen och som också bara är på Liljebacken tillfälligt eftersom han egentligen ska  öppna en frisersalong, och Leena med två e (bara en sådan sak!). Hon fnyser närmast åt de som vänligt föreslår att hon ska anmäla sig som statist, men samtidigt lyckas hon verkligen inte när hon försöker att komma in på teaterutbildningarna. Det är ett glapp mellan det hon ser som sitt liv och det som egentligen är hennes liv. Kanske handlar också livet i väldigt stor utsträckning om att få de där liven, det liv som egentligen är och det liv man drömmer om, att gå ihop och att ibland inse att livet kan bestå av en hel del kompromisser. Jag tyckte verkligen att det var fint att få följa Moa i just detta sökande och försökande. Jag läser och vill henne väl, samtidigt som jag ibland nästan behöver ta fram en skämskudde för att hon är så barnslig och pinsam. Oftast läser jag med ett leende. Ibland när jag läser den här typen av böcker så brukar jag läsa med en känsla av att jag skulle vilja ge de här snart-vuxna-personerna en kram och säga att “det går över”, men jag läser Jag ska egentligen inte jobba här och känner bara en stark förvissning om att den typen av sympatier inte behövs. Moa är en person som kanske aldrig blir skådespelare, eller så blir hon det, men oavsett så fixar hon allt på egen hand. Kanske var det därför jag tyckte så mycket om den här boken: det är en roman om att bli vuxen, men en bok utan det där vemodiga och ledsamma som så ofta får sätta tonen i den typen av berättelser. Den här berättelsen är också sorglig på sina ställen, men mest läser jag och känner mig glad över att få följa en naiv 19-åring ett tag. Livet kan bli vad som helst. Det finns inga begränsningar. Jobbat på ett äldreboende i många månader? Jaha! Men jag ska egentligen inte jobba här, för jag håller på med teater! Det är barnslig och kaxigt och peppigt. En riktigt bra bok!

Citerat ur Jag ska egentligen inte jobba här

“Äntligen spänns Astrid fast i liften. Det där med liftar är en hel vetenskap. Det finns många olika sorter. Ståliftar och takliftar. Manuellt styrda. Fjärrstyrda. För att inte tala om liftskynken. De större som ska gå nedanför rumpan. De mindre som slutar vid höften. Alla tänkbara inställningar, gula öglor hos D7, röda öglor hos B2. Alla särskilt utprovade av arbetsterapeuter och sjukgymnaster. De med utbildning som har tagit ställning. De som på fullt allvar vill jobba med hjälpmedel. Jag skulle så gärna vilja veta hur det gick till. Vad ska jag bli när jag blir stor? Hmmm … Jo, jag ska jobba med rullstolar, liftar och rollatorer. Det måste vara människor som bara slumpmässigt valt yrke, vilket som helst. Sådana har jag inte mycket till övers för. Men hålla kurser det får de, så att vi inte förstör våra ryggar. De är sådana med cykelhjälm och fullkornsbröd och hemkokt hjortronsylt i frysen, som inte vet ett dugg om stress och vikten av effektivitet. Som inte förstår att Astrid nyps om man kommer för nära. Som inte förstår att jag hellre böjer ryggen på ett icke ergonomiskt sätt, än får min överarmshud i Astrids våld. Du kan väl försöka att prata med henne Moa? Så ska du se att hon slutar nypas. Jo, tack! Frontallobsdemens.”

Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer
Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer

Jag ska egentligen inte jobba här

Utgivningsår: 2012 (första utgåvan, Ordfront).
Antal sidor: 198.
Läs även: Jag ska egentligen inte prata om det här.
ISBN: 978-91-7037-599-6.

Sara Beischer

Sara Beischer (född 1983) är en svensk författare som debuterade 2012 med Jag ska egentligen inte jobba här. Hennes senaste roman är Jag ska egentligen inte prata om det här (2018), som är en fristående fortsättning på debuten. Sara Beischer har en hemsida.

Förlagets beskrivning

“»A4 avled i morse, kvart över fyra.«

De flesta verkar dö på morgonen. Jag undrar om jag kommer dö på morgonen. Vem är A4? Det snurrar runt i mitt huvud. A måste innebära nedre botten, men höger eller vänster? Alla korridorer ser likadana ut och jag har inte lärt mig numren än. Inte bokstäverna heller för den delen. Vet inte om jag vill lära mig dem. Det är innan jag förstår att det är sådant man inte väljer.

Moa är nitton år och ska bli skådespelare. Hon har precis flyttat till Stockholm och måste ha ett jobb. Hon får en timanställning på äldreboendet Liljebacken. Chocken blir total när hon ställs inför död, kroppsvätskor och stressiga arbetsvillkor. All sin lediga tid ägnar Moa åt att försöka komma in i Stockholms teatervärld, men hon misslyckas gång efter annan. Jag ska egentligen inte jobba här är ett vardagsäventyr om döden och äldreomsorgen, om det triviala och det fula. Men det är också en berättelse om det vackra och viktiga som kan finnas där man minst av allt trodde att man skulle hitta det”

Kategorier
Bakhtiari, Marjaneh Lindgren, Torgny Naderehvandi, Khashayar Söderberg, Hjalmar Wasling, Pontus

Noveller: Tuschritningen och tre andra historietter, Förhöret, Farväl till dem på land, Huset, Gourmetsyndromet

Ytterligare några noveller ur decembers novelläsning:

Tuschritningen och tre andra historietter

Tuschritningen och tre andra historietter av Hjalmar Söderberg är en liten samling med berättelser hämtade ur den novellsamling som heter just Historietter. Jag är väldigt förtjust i Söderberg och tycker särskilt mycket om hans skickliga förmåga att skildra människors längtan och relationer. Jag tycker också att hans språk är något utöver det vanliga: i hans avskalade och vackra texter finns en exakthet och tonträff som få kan mäta sig med. Söderbergs språk och berättande kommer faktiskt särskilt till sin rätt i novellformatet, inte minst i korta “historietter” som dessa och den här lilla boken är därför en ljuvlig liten introduktion till Söderbergs författarskap.

Betyg: 4 cigarrer av 5.

Tuschritningen och tre andra historietter av Hjalmar Söderberg
Tuschritningen och tre andra historietter av Hjalmar Söderberg

Innehåller: Tuschritningen, Spleen, En kopp te och Duggregnet. Utgivningsår: 1898 (första publiceringen i novellsamlingen Historietter, utgiven av Bonnier), 2016 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 23. ISBN: 9789175891231.

Förhöret

Förhöret av Khashayar Naderehvandi är en novell som har belönats med Sveriges radios novellpris (2014), men som också finns utgiven i den här tjusiga lilla utgåvan. Det är en märklig och lätt surrealistisk berättelse om ett berättarjag och hans kompis. Stämningen är inte på topp mellan dem och en klumpig kommentar om självmord gör att vännerna hastigt bryter upp. På hemvägen hittar berättarjaget en tupp. En stridstupp? Jag tyckte att Förhöret var en överraskande och spännande novell. Det känns som en berättelse där vad som helst kan hända, något övernaturligt, något skruvat, något vad som helst. Samtidigt läser jag och förstår att allting betyder något. Men vad ska tuppen symbolisera? Jag är inte speciellt road över symboltyngda berättelser som kräver tolkning och mycket funderande, men samtidigt är det här en bok som också kan läsas rätt upp och ner, så den gick ändå hem hos mig.

Betyg: 3 hissar av 5.

Förhöret av Khashayar Naderehvandi
Förhöret av Khashayar Naderehvandi

Utgivningsår: 2014 (som novell i Radionovellen, Sveriges radio), 2015 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 20. ISBN: 9789175890722.

Farväl till dem på land

Farväl till dem på land av Marjaneh Bakhtiari berättas från ett barn på flykt. En flicka bor provisoriskt och trångt tillsammans med sin pappa och farmor. Hennes mamma är död, men finns hos flickan inom henne när hon behöver tröst. Mellan raderna förstår man att det finns planer på att försöka ta sig över Medelhavet, trots att det verkar som att alla skickas tillbaka igen. Som läsare förstår man också att pappan har gjort sig skyldig till handlingar som väcker andras avsky. Jag blev verkligen berörd av den här berättelsen och jag tror faktiskt inte jag har läst någon bättre skildring av flykt än den här. Bakhtiari skildrar effektivt och tydligt hur tillvaron kan se ut och det blir extra smärtsamt där allt berättas ur ett barns ögon. Farväl till dem på land är en underbar novell och en viktig skildring av erfarenheter som så många delar idag, men som så lätt förvandlas till siffror och statistik i torra tidningsnotiser. Runt omkring i världen lever miljontals människor under svåra förhållanden, på flyktingläger eller på flykt. Och alla dessa barn som har förlorat föräldrar och andra närstående! Hjärtat brister.

Betyg: 5 fransar av 5.

Farväl till dem på land av Marjaneh Bakhtiari
Farväl till dem på land av Marjaneh Bakhtiari

Utgivningsår: 2016 (Novellix i samarbete med Hallpressen). Antal sidor: 29. ISBN: 9789175891552.

Huset

Huset av Torgny Lindgren är en Torgny Lindgren-berättelse av bästa sort. Lindgren har en underfundig humor och ett berättande som är alldeles eget, samtidigt som det också brukar finnas en stor portion sorg mitt i allt ihop. Jag älskar det här! Lyssna bara: “Det var Gideon Lindmark som byggde huset, han byggde det åt sig och sin hustru. Hon hette Karin, han brukade kala henne Bred-Kajsa för hon var bred och grovlemmad som ett ardennersto. Även han var storväxt och hästliknande. Då de gifte sig sade folket att ett grannare brudpar hade ingen sett sedan Höga Visans dagar, äppelträd bland vildmarkens träd och källor i lustgården och pelare av vitaste marmor. Och de flyttade hit till gläntan där du står. Stället heter Hemstället. Det har alltid hetat så. Det heter fortfarande Hemstället, trots att det är öde och övergivet. Även det kan man grubbla över. Hemstället?”. Det bor så mycket i Lindgrens berättelser! Huset är verkligen en rolig, sorglig och överraskande liten berättelse, där Lindgren berättar om Gideon och Kajsa och deras envisa stretande för att bygga sig sitt hus. Trots att det är en kort liten novell så hann jag lyfta på ögonbrynen av förvåning flera gånger under läsningens gång. Man hinner både roas och tycka synd om och sedan roas igen. Min sambo och jag har haft några diskussioner om Torgny Lindgren… Min sambo tycker nämligen att det är helt obegripligt att Torgny Lindgren har skrivit en bok om ett glas och en stubbe (Klingsor). En hel bok, om något sådant?! Och jag förstår vad han menar. Det kan finnas någonting långsamt och omständligt i Lindgrens romaner, men det ska inte avskräcka någon från att läsa Huset. Det här är en rapp och underbar novell! Läs!

Betyg: 5 simturer av 5.

Huset av Togny Lindgren
Huset av Togny Lindgren

Utgivningsår: 2003 (första publiceringen, i novellsamlingen Berättelserna, utgiven av Norstedts), 2017 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 21. ISBN: 9789175892290.

Gourmetsyndromet

Gourmetsyndromet av läkaren och hjärnforskaren Pontus Wasling är vad förlaget Novellix kallar en “facknovell” och är alltså närmast en liten essä, eller kortare facktext. Jag tycker att det känns väldigt sympatiskt och kul att presentera fakta och forskning på det här sättet, kort och engagerat, eftersom jag personligen inte gärna sätter mig och läser tjocka fackböcker på min fritid. Här delar Wasling med sig om rön kring njutning, lycka, minnen och hur hjärnan fungerar. Just lyckoforskning är något som verkligen intresserar mig. Känslan är att vi alla och samhället i stort borde uppmuntra sådant som faktiskt leder till lycka, men samtidigt kretsar så väldigt mycket kring helt andra saker, t.ex. pengar. Gourmetsyndromet gav mig ytterligare några tankar och insikter kring de här frågorna. Det är en verkligt intressant “novell”.

Betyg: 4 lyxiga middagar av 5.

Gourmetsyndromet av Pontus Wasling
Gourmetsyndromet av Pontus Wasling

Utgivningsår: 2014 (Novellix). Antal sidor: 22. ISBN: 9789175890470.

Kategorier
Oz, Amos

Vänner emellan

Vänner emellan av Amos Oz är en novellsamling som utspelar sig på ett kibbutz där invånarna är förvånansvärt ensamma. Betyg: 3 esperanto-kurser av 5.

Vänner emellan av Amos Oz
Vänner emellan av Amos Oz

Vänner emellan av Amos Oz är en samling berättelser från ett kollektivt jordbruk, ett kibbutz, i det sena 50-talets Israel. Den kan läsas som en novellsamling, men en rolig detalj är att alla berättelser i boken utspelar sig på samma kibbutz och kretsar kring samma människor. Det är ett intressant och samtidigt väldigt enkelt grepp. Jag blir faktiskt förvånad över att inte fler novellförfattare har gjort något liknande.

I åtta små berättelser skildrar Amos Oz livet på kibbutz: sammanhållningen och den paradoxala ensamheten och utanförskapet, de stränga reglerna och de som försöker rucka på dem, begränsningarna och de som ändå vågar drömma om något större. En del berättelser är berörande. Det är särskilt en novell som kändes särskilt sorglig: den om en orolig pojke som tvingas sova i den gemensamma sovsalen med alla andra barn, trots att han verkligen skulle behöva vara med sin pappa. Kibbutzens barn var, precis som allt annat, något som tillhörde alla. Inte mycket är individuellt på det här stället.

Oz har inte skrivit någon skarpt kritisk berättelse, snarare en varm och humoristisk historia, men det är verkligen en bok som på ett tankeväckande sätt berättar om livet på kibbutz och de fallgropar som finns när människor försöker att leva tätt tillsammans och leva efter höga ideal.

Jag tyckte helt ärligt att det var lite svårt att komma in i Vänner emellan, men det var värt besväret. Jag tycker att boken gav en väldigt fin inblick i livet på kibbutz.

Vänner emellan

Originalets titel: Be’in khaverim (hebreiska).
Översättare: Rose-Marie Nielsen, som har översatt den engelska översättningen, Between friends, översatts från hebreiska av Sondra Silverston).
Uppläsare: Staffan Göthe.
Utgivningsår: 2012 (första hebreiska utgåvan), 2013 (första svenska utgåvan, Wahlström & Widstrand), 2014 (den här Radioföljetongen, producerad av Thomas Lunderquist för Sveriges radio).
Antal sidor: 164.
ISBN: 9789146223979.

Amos Oz

Amos Oz (född 1939 som Amos Klausner) är en israelisk författare som ständigt är på tapeten när det spekuleras kring nästa nobelpristagare. Han har skrivit ett 20-tal romaner, varav de flesta är översatta till svenska. Hans senaste bok i svensk översättning är Judas (2015). Oz har själv levt på kibbutz under många år och det var också under sin tid på kibbutz som han bytte till namnet Oz, vilket betyder “styrka” på hebreiska.

Förlagets beskrivning

“I Vänner emellan öser Amos Oz ur sina egna erfarenheter om livet på en kibbutz i slutet av 1950-talet. Här möts människor från olika skeden i livet. Det är åtta historier om människor som alla bär på sitt eget öde. Historier om kärlek, längtan och sorg. Och historierna handlar om ensamhet, på det enda stället man inte ska kunna känna sig ensam – kibbutzen. Här finns Zvi Provizor, en pessimistisk och butter trädgårdsmästare; Henya Kalish, vars rika broder vill betala för hennes son Yotams studier i Italien, medan Yotam själv bara tänker på hur han ska våga lämna kibbutzen och ge sig ut i världen; och historien om Martin Vandenberg, skomakare och överlevare från Förintelsen, som vigt sitt liv åt världsspråket esperanto. De åtta berättelserna bildar tillsammans ett pärlband av historier som inte bara handlar om enskilda människoöden, utan det blir också en bok om en tid, en plats och en idé om hur vi i humanismens namn skulle arbeta och leva tillsammans, trots olika bakgrunder, olika politiska uppfattningar och olika synsätt på livet. “

Kategorier
Swedenmark, Eva

Paris passion

Paris passion av Eva Swedenmark är en bok om drömmen om frihet och skrivande i 60-talets Paris (och Algeriet). Man får verkligen en känsla för hur det var. Tiden. Politiken. (Den fria?) kärleken. Betyg: 4 silverbroscher av 5.

Paris passion av Eva Swedenmark
Paris passion av Eva Swedenmark

Paris passion är en roman som är baserad på Ewa Swedenmaks egna liv. Jag kan erkänna att jag faktiskt rörde till det till en början och trodde att det här rent av var en biografi. Det var långt in i boken som jag plötsligt kom på att boken handlar om en Lena och att författaren faktiskt heter Eva, och även om Eva, precis som bokens Lena, har vuxit upp i Sundsvall och sedan hamnar i Paris på slutet av 60-talet och börja frilansa som journalist, så är Paris passion trots allt “bara” en roman. För mig är det dock ett gott betyg att jag rycktes med och trodde att boken var helt självbiografisk. Det finns nämligen någonting väldigt autentiskt över den här berättelsen och det känns kul, när man nu inte alls var med på den tiden själv (jag föddes 20 år senare).

Lena är ung och drömmer om att skriva. I Paris. Och det är dit hon åker med sin livskamrat David, med vilken hon alltså har ett fritt och öppet förhållande. Kärleken är fri. Allt är fritt och världen ligger öppen framför dem. Jag vet inte hur många av de som var med under den här tiden som faktiskt känner igen sig i det här porträttet som Swedenmark målar upp, men jag tycker verkligen att Swedenmark fångar någonting: en anda, en tid, ett politiskt samtal som liksom pågår överallt. Det är intressant att följa Lena i Paris och när hon så småningom tar sig vidare till Algeriet för nya berättelser att skildra och skicka till tidningarna i Sverige. Jag vet inte om jag blir inspirerad, men jag tycker om att höra om hennes orädda, unga, nyfikna hunger efter alla dessa möten och berättelser som hon vill skildra. Intressant är också hur hon försöker navigera i den här tiden då hon själv upplever sig som så frigjord och fri, medan omvärlden på så många håll behandlar kvinnor på ett helt annat sätt än vad hon själv förväntar sig. Lena vill i flera fall berätta om just kvinnors situation, samtidigt som man som läsare paradoxalt nog ser vilken knepig och utsatt sits hon själv sitter i.

Jag tycker att Paris passion var ett både tankeväckande och intressant litet tidsdokument. Idag, när det blåser högervindar och populistiska partier vinner mark, så känns det närmast främmande att det fanns en tid när vänstervindarna var så starka som de faktiskt var under slutet av 60-talet. Det är intressant och väcker tankar om vad någon i framtiden skulle kunna skriva om vår tid. Det var också länge sedan jag läste en bok med så tydlig skildring av en tid som Paris passion och allt känns både insiktsfullt och väl skildrat. Samtidigt är Paris passion förstås en roman som kretsar kring Lena och vad hon möter i sitt unga vuxna-liv och kärleksliv och det är på många sätt tidlösa teman.

Paris Passion

Uppläsare: Kerstin Andersson.
Utgivningsår: 2017 (första utgåvan, Ordberoende förlag), 2018 (den här ljudboksversionen, Word Audio Publishing).
Antal sidor: 292 (ca 7, 5 h lyssning).
ISBN: 978-91-7523-836-4, 978-91-87595-53-0.

Eva Swedenmark

Eva Swedenmark (född 1944) är en svensk författare och journalist, som har skrivit ett stort antal romaner, barnböcker, fackböcker och pjäser. Hon är också en av författarna bakom pseudonymen Emma Vall. Eva Swedenmark har en blogg och en Facebooksida.

Förlagets beskrivning

“Det är en tid av politisk hetta i slutet av sextiotalet. Lena och David reser till Paris för att leva på ett nytt sätt, fria och starka i sitt skrivande. Tillsammans ska de erövra världen, som Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir.

Livet som frilansande journalist i Paris fylls av möten och intervjuer med omtalade författare, studenter och politiker. Men tillvaron blir också hårdare än Lena trott och relationen med David påverkas av deras olika syn på fri kärlek.

I det nyligen befriade Algeriet hoppas de två komma nära varandra igen. Men ett passionerat möte med en svarta panterledare och ett brutalt överfall gör att Lena ifrågasätter allt. Vilken väg ska hon välja för att hitta hem?

EVA SWEDENMARK levde i slutet av sextiotalet i Paris och arbetade som frilansjournalist. Sedan mitten av nittiotalet har hon publicerat ett fyrtiotal böcker.

Paris Passion är inspirerad av hennes eget liv. Mötena med personer som Jími Hendrix, Gisèle Halimi, Olof Palme, Eldridge Cleaver, resorna ut i världen. Romanen skildrar liv, politik och passion i Stockholm, Paris och Alger under den turbulenta tiden i slutet av sextiotalet.”