Kategorier
Ståhl, Isabelle

Just nu är jag här

Just nu är jag här av Isabelle Ståhl är en relationsroman från här och nu – någonstans där bokens huvudperson har märkligt svårt att befinna sig. Betyg: 4 selfies av 5.

Just nu är jag här av Isabelle Ståhl
Just nu är jag här av Isabelle Ståhl

Just nu är jag här är en ironisk titel på den här boken, för bokens huvudperson, Elise, är överallt utom just här. Hon är egentligen aldrig här och nu. Det finns inte en situation som inte kan motas iväg med någon distraktion. Föreläsningar, middagar, romantiska promenader försvinner medan hon kollar på Tinder eller instagrammar. Utekvällar, arbetspass, egentligen vilken stund som helst, kan dövas med Sobril eller andra droger. Elise är aldrig här, men hon är märkligt nog sällan i det förflutna heller – hennes familj är inga människor som hon direkt har någon kontakt med och hennes bakgrund är inte precis något som hon vill prata om. Framtiden tar hon inte heller tag i. Hon jobbar några timmar här och där och lever i någon slags fantasi om att hon skriver på något och att hon ska bli författare. Egentligen gör hon just ingenting av sitt liv och tycks inte ha någon som helst idé om hur framtiden ska te sig, hur hon ska försörja sig, var hon ska bo. Allting i hennes liv är löst och tomt. Hon tycks inte ens ha någon endaste verklig vän, förutom den vän som inte längre finns i hennes liv: den ständigt saknade Sofia, som nu för tiden lever en vanligt svenssonliv och har skaffat sambo.

När hon läser en strökurs på universitetet får hon en fix idé om att inleda en relation med en viss Victor, som går på samma kurs. Vad han ser hos henne är en gåta som jag grubblar på boken igenom och inte riktigt kan släppa, men någonting ser han i alla fall, för på väldigt kort tid hinner de både träffas och flytta ihop och bli ett etablerat par. Victor är en typisk medelklassig akademiker som ägnar fritiden åt uppbyggliga aktiviteter som löpning och konstutställningar och som kan laga mat, diskutera litteratur och inreda innerstadslägenheten med de rätta inredningsdetaljerna (Elfahyllor istället för String, ni vet).

Förhållandet är dock lite av en kuliss. Elise är ju aldrig här och i samma stund som hon “får” Victor är han precis lika ointressant som allt annat runt omkring henne. Victor dras snart ner av hela den miserabla situationen han hamnar i genom Elise. Hon parasiterar på honom, gnäller om allt och inget, och hon är aldrig någonsin här, aldrig någonsin äkta, aldrig någonsin ärlig.

Det här är som en Egenmäktigt förfarande (Lena Anderssons bok om olycklig kärlek), men från “den andra” sidan, så att säga. Här är det inte “offrets” sida av situationen som skildras, utan huvudrollsinnehavaren är den som låter sina egna problem och tillkortakommanden tynga den andra. Det märkliga är att boken inte ger någon ny förståelse eller insikt. Det går liksom inte att läsa den här boken och sympatisera med Elise eller förstå henne. Man läser bara och tycker att hon är äcklig och vidrig rakt igenom.

Det är ingen behaglig läsning. Samtidigt kan jag inte säga någonting annat än att boken är riktigt, riktigt bra. Hur ofta kan berättelser väcka så mycket känslor? Även om den främst väcker avsky så får den verkligen läsaren att känna. Berättelsen är också kryddad med extremt mycket tidsmarkörer och lyckas verkligen ta pulsen på samhället – Kent ska ha sin sista spelning, lägenheter är inredda med femtiotalsmöbler och affischer från Fotografiska, unga stockholmare sitter på parmiddagar och pratar om hur stressade de är. Ibland tycker jag att författaren droppar lite för många kommentarer om medelklassig Stockholmstillvaro; det känns nästan lite sökt, men boken är ändå en verkligt intressant skildring av vår tid och vår huvudstad. Det är faktiskt en riktigt tankeväckande bok, som är svår att skaka av sig.

Citerat ur Just nu är jag här

“Min psykolog sa att jag ska känna efter hur marken känns mot fötterna och hur luften känns i lungorna, det är en mindfulnessövning.

Jag blundar och försöker känna hur luften känns när jag andas in den. Jag känner hur kroppen fylls av tomhet och hur tiden bara går.

När jag öppnar ögonen är jag fortfarande där, kvar med mig själv.

Jag tittar på min spruckna mobilskärm. “73 personer har gillat dig sedan du senast kollade. Tryck för att kontrollera vilka” Hej Elise, hur mår du idag? skriver någon på Tinder. Det känns obehagligt intimt att han använder mitt namn, som om vi kände varandra.”

Just nu är jag här av Isabelle Ståhl
Just nu är jag här av Isabelle Ståhl

Om Isabelle Ståhl och Just nu är jag här

Isabelle Ståhl (född 1988) är en svensk skribent och författare, som bland annat har skrivit för Expressen och Svenska dagbladet. Hon är också doktorand i idéhistoria på Stockholms universitet. Just nu är jag här är hennes debutroman. Isabelle har en blogg och twittrar under @isabellestahl.

Utgivningsår: 2017 (första svenska utgåvan, Natur och kultur).
Antal sidor: 294.
ISBN: 978-91-27-15241-0, 978-91-27-15242-7.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

“Elise läser på universitetet och dejtar på Tinder. Hon har GPS:en ständigt påslagen och utbyter erfarenheter av antidepressiva med sina vänner. Hon tycker egentligen bara om män i övre medelåldern, de är som hästar, så lugna, orubbliga och förnöjsamma, de har ingen ångest, de bara äter och sover och berättar anekdoter. Hon skulle vilja vara en häst.
När hon träffar Victor verkar hon bli lycklig på det där omedelbara sättet, trots att han är i hennes egen ålder. Lyckan går snart över i en känsla av tomhet.

“Just nu är jag här” handlar om hur man ska kunna säga »jag älskar dig« i en avförtrollad tid där alla ord har förlorat sin mening, men där längtan efter närhet är ofrånkomlig.
En Stockholmsskildring som är medveten om traditionen tillbaka till Hjalmar Söderberg, och samtidigt är en relationsroman i högsta grad för och i vår egen tid.”

Kategorier
Krauss, Nicole

Kärlekens historia

Kärlekens historia av Nicole Krauss är en fantastiskt fin bok där några ensamma och sörjande människors livsöden vävs ihop genom kopplingen till en väldigt drabbande roman. Betyg: 3+ sökningar i arkivet av 5.

Kärlekens historia av Nicole Krauss
Kärlekens historia av Nicole Krauss

I en överbelamrad New York-lägenhet fördriver Leo Gursky tiden. Han är en man som har förlorat allt, däribland sin son, som har vuxit upp utan kännedom om sin biologiska far. Leos ensamhet är så påtaglig att det är helt hjärtskärande. I samma stad lever fjortonåriga Alma med sin mamma och sin bror. Pappan har gått bort och mamman hanterar detta genom att sluta sig inåt och att på sätt och vis sluta sig inför sina barn. Brodern, som kanske främst saknar sin mor, snarare än den pappa som han inte riktigt hann lära känna, hanterar sorgen genom att dra sig till religionen – han får för sig att han är en av 36 utvalda, en lamed vovnik. I Kärlekens historia väver Nicole Krauss ihop dessa ensamma och sörjande människors öden genom deras kopplingar till en bok med samma namn som romanen. Almas mamma försätter sig att översätta Kärlekens historia åt en uppdragsgivare som Alma tror sig ha en viktig koppling till, bland annat för att bokens huvudperson delar förnamn med hon själv. Har bokens Alma funnits på riktigt? Kärlekens historia har också kopplingar till Leo Gursky och den son, som han av olika skäl inte har kunnat närma sig.

Det är en komplicerad väv och inte helt lätt att foga samman alla trådar. Som läsare behöver man vara skärpt och koncentrerad. Ändå är det ingen tungläst bok. Språket är enkelt och rakt på sak. Läser man stycken om igen kan man dock hitta små explosioner av känslor. Krauss kan verkligen formulera sig och det är en fröjd att läsa hennes text.

Jag ska vara ärlig och säga att jag hade lite svårt att komma in i den här boken. Jag hade hört väldigt många hyllningar av den och fått för mig att den skulle bli en bra bokcirkelbok när det blev dags för mig att välja bok till den bokcirkel som jag är med i. Det kändes lite “sådär” att inse att jag hade prackat på andra något så rörigt och knepigt som den här historien. Ändå måste jag säga att jag själv, och flera av mina bokcirkelkompisar, verkligen uppskattade boken. Trots att det inte är det enklaste att foga ihop alla berättelser och sidospår och skapa den bild som författaren haft framför sig, så finns det någonting i boken som ändå gör att det känns intressant att läsa vidare. För min del handlar det nog främst om alla känslorna som finns i den. Det var länge sedan jag läste någonting där ensamheten är så otroligt närvarande och tung som den är i Kärlekens historia, särskilt i skildringen av Leo Gursky. Det är också lätt att tycka om och känna med karaktärerna i boken. Jag vill hela tiden att det ska gå dem väl. Jag älskar berättelser där författaren lyckas göra karaktärerna levande på det sättet.

Allt som allt skulle jag verkligen rekommendera den här boken, men helst också uppmana att inte hasta sig igenom den.

Citerat ur Kärlekens historia

“Och sedan tänkte jag: kanske är det just det som är meningen med att vara far – att man ska lära sitt barn att leva utan en. I så fall har det inte funnits någon bättre far än jag.”

Kärlekens historia av Nicole Krauss
Kärlekens historia av Nicole Krauss

Om Nicole Krauss och om Kärlekens historia

Nicole Krauss (född 1974) är en amerikansk författare som debuterade 2002 med romanen Man utan minne (Man walks into a room). Hennes stora genombrott kom dock med Kärlekens historia (The history of love). Hennes senaste roman på svenska är Det stora huset (Great house) från 2011. Nicole Krauss har en hemsida och en Facebooksida.

Originalets titel: The history of love (amerikanska).
Översättare: Ulla Danielsson.
Utgivningsår: 2005 (första amerikanska utgåvan, W. W. Norton & Company), 2005 (första svenska utgåvan, Brombergs förlag), 2014 (den här e-boksutgåvan, Brombergs förlag).
Antal sidor: 344.
ISBN: 9789185251124, 9789173375023.
Andras röster: Bokomaten, Bokpärlan, Booksessed, Boktoka, Eli läser och skriver, Med näsan i en bok, Pocketpinglorna.

Förlagets beskrivning

“Att följa historien om Leo och hans ungdomskärlek Alma är som att följa livet självt. När deras öden möts förstår vi att kärleken liksom den stora litteraturen överlever allt.

Kärlekens historia påminner oss om fiktionens magiska kraft. Rolig och sorgsen, skrämmande och hoppfull. En berättelse som fängslar från första sidan och roar med sin finurlighet, originalitet och värme.”

Kategorier
Rohi, Pooneh

Araben

Araben av Pooneh Rohi
Araben av Pooneh Rohi

Det är typiska gråa dagar i Stockholm och Yasaman och hennes sambo springer, som så många andra, på oändligt många lägenhetsvisningar. Yasaman drömmer om vackra trägolv, högt i tak och det rätta, centrala läget. Sambon vill få fler kvadrat för pengarna och rymma den familj som han drömmer om att bilda tillsammans med Yasaman. Som för så många andra i dagens Stockholm råkar det bara vara så att annat än familjebildande har kommit emellan, studier t.ex. Nu har Yasaman slutfört sina studier och står inför nästa stora steg som hon ser det: att doktorera. Hon filar och putsar och ängslas över den ansökan som hon ska skicka in för att förhoppningsvis bli antagen som doktorand. Barn? Ja, hon inser ju att den biologiska klockan borde säga något. Det är bara det att den inte gör det.

I samma stad sitter en man med en prydlig portfölj på tunnelbanan. Ibland är han på möten på arbetsförmedlingen, eller går rent av på arbetsintervjuer, men det framstår bara som oväntade pauser i något som i övrigt mest handlar om att transportera sig och att på så sätt få de innehållslösa dagarna att gå. En gång i tiden var han en framgångsrik ingenjör med ett toppjobb på en stor fabrik. En gång i tiden bodde han med sin familj i ett hus med en vacker liten trädgård. En gång i tiden hade han fru och två små barn. Nu är han ett namnlöst ingenting, en “arab” (trots att han är perser). Ibland kommer minnena över honom: tortyr, svek, förlust – och skuldkänslor över vad hans livsval har resulterat i och vad han har förlorat längs vägen: längs den väg han tagit sig från Iran och hit, till ett kallt Stockholm.

Rohis namnlösa iranier i Sverige är en man vars allt har smulats sönder. Hans berättelse speglas i Yasamans på ett på intressant och, ärligt talat, helt hjärtskärande sätt. Yasamans sambo heter något så svennigt som Peter och hennes vänner kallar henne för svennebanan-invandrare (hon själv kontrar skämtsamt med att hon är en “SD-blatte”). Yasaman rör sig ledigt på medelklassiga Söder och har anammat den livsstil som så många andra lever i de här kvarteren, men inte heller detta livsval kommer utan några uppoffringar. Liksom den namnlösa “araben” bär på skam över allt som han har låtit rinna ur händerna och de barn som han har förlorat kontakten med, så bär även Yasaman på skam: skammen över att ha fastnat mellan två världar – att framstå som vilken svensk som helst men i hjärtat också leva med något som går allt mer förlorat: hemlandets språk, den tusenåriga poesin, maten, kulturen.

Araben är en makalöst bra bok om två mörka sidor av att lämna sitt hemland. Jag, som själv är född i Sverige, kan naturligtvis inte förstå vad det kan göra med människor att behöva göra den här resan, men Rohi lyckas beröra mig djupt och ge mig en glimt av vad några av samhällets “araber” kan tänkas bära på för erfarenheter. Boken är fantastiskt fint skriven och ingenting är tillkrånglat eller dolt. Boken känns många gånger som att stå som ett ögonvittne till något hemskt och handfallet inte komma sig för att ingripa. Att läsa boken ger på sätt och vis också den skam som en sådan situation skulle framkalla – det är så mycket lidande och skuld och känslor av otillräcklighet som rör sig mellan raderna i den här boken att det gör ont.

Det är bara januari men jag har på känn att jag redan har läst en av årets bästa böcker. Det här är en sådan där sällsynt bra bok som verkligen kan plantera nya tankar och insikter i huvudet. Dessutom är det inte “bara” en bok om invandring, integration och rasism, det är också en mycket träffande skildring av Stockholm och vår tid och det strösslas tidsmarkörer som verkligen känns igen. Boken känns aktuell och som om den utspelar sig idag. Att jag själv är i Yasamans ålder och har gjort den där resan med doktorerande kanske gör att boken bjuder extra mycket igenkänning till just mig. Jag vet inte om det är så, men jag blev i alla fall väldigt berörd.

Det enda jag i någon mening skulle kunna önska mig är att Rohi höll igen lite och vågade bjuda på lite mer hopp än vad hon mestadels gör i just den här berättelsen. Det blir ibland lite väl kompakt med allt det sorgliga, skamfyllda, skuldtyngda, stressade och sorgliga. Det är dock en mycket obetydlig invändning, för jag tycker verkligen att det här är en läsvärd bok och jag hoppas att många läser den.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill ta del av två berättelser om vad det kan innebära att fly sitt hemland: skulden och sorgen över allt som har behövt lämnats bakom och otillräckligheten den känner som hamnar mellan två kulturer och måste uppleva att den ena bleknar allt mer.

Betyg: 5 nyslipade parkettgolv av 5.

Citerat ur Araben

“Jag ser tillbaka på dokumentet. Skriver in en rubrik. »Research proposal«. Skriver i mitt namn, datum, institution. Ändrar fonten och storleken. Fetar rubriken. Uppför trappan till höger kommer en man med en plastmugg i handen. Han är fyrtio-någonting med ett par beiga byxor som han knäppt över sin stora spända mage lite för högt upp. Brallorna är för korta. Skjortan är instoppad. En riktig nörd. Frisyren indikerar iranier, fresh off the boat troligtvis. Han tittar åt mitt håll men jag hinner precis titta bort mot skärmen och börjar snabbt knappa in lösenordet till mailen. Jag kan se honom i högra ögonvrån. Han står där med sin mugg, till synes sysslolös. Jag ser att han ser på mig. Jag försöker verka upptagen och skriver snabbt ett svar på en kommentar på Facebook som jag sen raderar. De höga dörrarna till entrén går upp och en kvinna i hans ålder kommer in och blir stående mitt på golvet och ser sig om. Jag ser i ögonvrån hur han går fram till henne.

»Hej!«

»Hej.«

Jag sneglar åt deras håll. De står vända mot varandra och ser inte mig. Hon är blond, ser ganska nördig ut hon också. Han har ställt sig i vägen för henne och hon slänger en blick bakom honom som om hon letade efter någon.

»Jag är masterestudent här på KTH. Du är också estudent eller?«

Definitivt iranier.

»Nej, nej det är jag inte.« Hon tittar bakom honom igen.

»Jaså?«

»Nej, nej jag är färdig med studierna så att säga.«

Shit, han känner henne inte.

»Jaså? Vad du har estuderat?«

»Eh … jo jag är journalist.« Jag kan se att hon ler lite förläget.

»Aha! Djornalist? Det är micke intressant. Jag estuderar fizik. Här på KTH.« Han visar med muggen över byggnaden.”

Araben av Pooneh Rohi
Araben av Pooneh Rohi

Om Pooneh Rohi och om Araben

Pooneh Rohi (född 1982) är en svensk författare och doktorand i lingvistik. Hon är född i Iran, men har växt upp i Stockholm. Rohi debuterade som författare 2014 med romanen Araben. Pooneh Rohi har en Facebooksida.

Utgivningsår: 2014 (första utgåvan, Ordfront förlag).
Antal sidor: 280.
ISBN: 9789170377549.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus eller CDON.

Förlagets beskrivning

“Araben rör sig genom ett vitt Stockholm. Under natten har snön fallit, skamlöst och fritt som om den hade rätt att invadera och bosätta sig, som om den på eget bevåg kunde komma och ockupera stadens alla gator. Araben som trampar den har blivit en gammal man. Och drömmen om det nya landet, om att bli ett med det, om att smälta samman, tjäna och nyttjas, är för länge sedan begraven.

Någon annanstans i staden finns Yasaman. Hon har lyckats med det. Lyckats så bra att folk tror att hon är adopterad. Så bra att hon letar efter bostadsrätt i närförort med äkta trägolv och högt i tak. Så bra att barndomsminnena från Iran bara är en hägring i minnet, en doft av sältan från havet, en känsla av värme som kväver och fastnar i halsen.

Araben är en roman om våra val och om skulden som kommer med dem. Skulden till det nya landet och till allt man lämnat bakom sig. Till barnen, för det som gick förlorat och den förälder man inte klarade av att vara. Och till föräldrarna, för allt det de gav upp.”

Kategorier
Bohman, Therese

Aftonland

Aftonland av Therese Bohman
Aftonland av Therese Bohman

Karolina är nyskild och har flyttat in i en stökig tvåa fylld med böcker. Arbetet som professor i konsthistoria rullar på. Så dyker en av hennes doktorander upp efter en längre tids vistelse i Berlin. Karolina är misstänksam. Har han verkligen fått något gjort under sin resa? Doktoranden har dock ett självförtroende som är lika delar fascinerande som komiskt. Ur hans synvinkel är projektet i princip redan i hamn. Han berättar stolt om material som han har kommit över, material som visar på en närmast oupptäckt kvinnlig konstnär som har haft ett större inflytande än vad man någonsin hade kunnat tro tidigare. Även Karolina tycks med. Det här är ett scoop!

Aftonland är en oväntat rolig roman om ensamhet, kärlek och lunket på en av universitetets institutioner. Det finns fler romaner som utspelar sig i universitetets korridorer, Stoner t.ex. Men till skillnad från huvudpersonen i Stoner så är inte Karolina uppblåst och tar sig själv och sitt jobb på komiskt stort allvar. Snarare tvärtom. Ett av lagren i berättelsen är faktiskt den om att göra en klassresa och genom sin position och med all sin akademiska kunskap i ryggsäcken, skapa ett avstånd till de man lämnade kvar i småstaden.

En av bokens viktigaste teman är annars kärlek och tvåsamhet kontra att leva själv. Det känns fint att få följa Karolina när hon skapar sig ett eget liv efter ett längre förhållande. Visst är hon ensam och ledsen emellanåt, men hon framställs inte som ett offer. Jag har själv varit singel under en längre tid. Den här boken kastade mig tillbaka till den tiden och påminde mig om det enda som egentligen skavde under den tiden: att en hel del andra utgick från att jag önskade mig ett annat liv och att de därmed liksom såg mig som ett offer, trots den att enda anledningen till att jag var singel i praktiken var att jag inte var intresserad av att träffa någon. Aftonland gläntar lite på dörren kring frågor om ensamhet och kärlek och det är både intressant och fint fångat.

Fast det bästa i den här boken är i någon mening att den är så oväntat rolig. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men det är något med porträttet av Karolina som gör att jag ofta kom på mig själv med att le brett medan jag läste. Hon är professor, framgångsrik, kunnig, men också en helt vanlig människa med brister och Bohman kan verkligen få fram det med en varm humor. För mig, som själv är forskare, så finns det också något av igenkänning när berättelsen rör sig i korridorerna på en institution. Precis som Karolina har jag träffat på en och annan tröttsam gubbe som tar sig själv och sin forskning på stort allvar att det är komiskt.

Jag kan verkligen rekommendera Aftonland. Måhända är vi rätt få som kan uppleva igenkänningskomiken (eftersom det inte är precis alla som jobbar på universitet menar jag). Men det här är en otroligt välskriven och tankeväckande roman och jag älskar att den handlar om ensamhet och att vara singel och att Bohman samtidigt lyckas undvika klyschor och istället får ihop en både rolig och varm bok, trots det lite tunga ämnet. Och en bok om en kvinnlig professor som handleder en doktorand? Ja, det är ingenting som liksom är någon slags poäng i boken, utan det är något som bara är och det tycker jag också är underbart. Tänk om det fanns många kvinnliga professorer på riktigt och att de också kunde vara helt vanliga människor, som liksom Karolina både kan vara lite lata och bete sig fel på jobbet emellanåt…Ja, det vore något det!

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa en välskriven och oväntat humoristisk bok om ensamhet, kärlek och om intriger på ett universitet.

Betyg: 5 etsningar av 5.

Aftonland av Therese Bohman
Aftonland av Therese Bohman

Citerat ur Aftonland

“Vad skulle hon bli ihågkommen för? Kanske utan såväl avkomma som partner, vad hade hon då gjort för avtryck i världen? Det hon hade skrivit om intresserade inte många. Kanske borde hon skriva mer. Kanske borde hon skriva något verkligt radikalt. Hon borde åtminstone uttrycka sin åsikt de gånger hon hade en, som i debatten om kolonnerna på den nya tunnelbanenedgången. Om allt ändå var dömt att gå under var det minsta hon kunde göra att skriva vad hon verkligen tyckte.”

Om Therese Bohman och om Aftonland

Therese Bohman (född 1978) är en svensk författare och kulturskribent. Hon debuterade 2010 med romanen Den drunknade. Hon har belönats med flera priser och utmärkelser, däribland Tidningen Vi:s litteraturpris, som hon tilldelades 2014 för Den andra kvinnan. Therese Bohman har en blogg och hon twittrar under@theresebohman.

Utgivningsår: 2016 (första svenska utgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 229.
ISBN: 9789113072364.
Andras röster: Boklusens bokbloggFeministbiblioteket, (inte så) anonyma biblioholister, Och dagarna går…, Som ett sandkornVästmanländskans bokblogg.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON.

Förlagets beskrivning

“Karolina är professor vid Stockholms universitet, navigerar sig fram i den akademiska världen och lever ensam efter uppbrottet från en lång relation. När hon ska börja handleda en ny doktorand slås hon av hans självförtroende. Han säger sig ha funnit ny information som förändrar historieskrivningen av svensk bildkonst tack vare upptäckten av en kvinnlig konstnär verksam runt förra sekelskiftet. Karolina finner sig snart indragen i ett spel med flera oväntade bottnar, både känslomässigt och professionellt.

Aftonland är en idéroman om kärlek, konst och ensamhet. Karolina rör sig i intellektuella kretsar men hela tiden finns där det rent mänskligt närvarande det sexuella, det pulserande, livskonkurrensen, ledan och sveken, konsekvensernas rädsla och lockelse.”

Kategorier
Malmsten, Bodil

Paddan & branden

Samlade dikter av Bodil Malmsten
Samlade dikter av Bodil Malmsten

Den tredje diktsamlingen i Bodil Malmstens Samlade dikter är Paddan & branden från 1987. Den börjar med dikter om en änkling i Södra Norrlands fjälltrakter & inland. Det är både dikter om att förlora en närstående och att vara ensam på landsbygden. Malmsten skriver om de rejäla fruntimmer som sliter på sina gårdar, men också om att vara en ensam, äldre man som plötsligt ska sköta gården och hushållet själv. Det är både sorgligt och lite tragikomiskt mitt i alltihop. Malmsten är finurlig och hittar alltid rätt ord. Ibland uppfinner hon nya ord. BlodplättspaltarSvensktoppsenkelt.

Boken fortsätter sedan med dikter om att leva i fosterhem och att inte känna tillhörighet. Det här är Paddan & brandens mest berörande och brännande dikter, kanske för att det blir så uppenbart att Malmsten skriver om något som hon har upplevt själv. Malmsten spenderade sina första år i Södra Norrlands fjälltrakter & inland, som hon själv brukade kalla det, men växte sedan upp i fosterhem i en tillvaro som förmodligen inte var alltför munter. Vid sjutton års ålder gjorde hon ett allvarligt försök att avsluta sitt liv. Bakgrunden till den desperata hopplöshetskänsla som måste ha drabbat henne i tonåren märks i dessa dikter och även sjukhusvistelsen som följde, för den delen.

Avslutningsvis diktar Malmsten om Paddan & branden, som fått ge namn åt boken. En herrgård brinner ner, en padda överlever. Jag har svårt att tolka symboliken, som Malmsten garanterat har haft i åtanke. Visst är det väl dikter om klass, men det är inte dikter som är lika rakt på sak som dikterna i bokens första hälft.

Hur som helst så tycker jag verkligen om den här boken. Malmsten har alltid imponerat med sin exakthet och förmåga att hitta precis rätt ord för att sätta rätt stämning. Här skriver hon också mycket personligt och berörande om några tunga ämnen. Fint, sorgligt, tragikomiskt.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill njuta av Bodil Malmstens precisa och perfekta formuleringar i några av hennes mest personliga och berörande dikter.

Betyg: 4+ herrgårdar av 5.

Citerat ur Paddan & branden

Ur “Arv från ett fosterhem”:

“Man ärver ingenting utom det här:
att man inget har & man ingen är

Man vet att man enbart hör
Hemma
Utanför
Till den dag man dör
Man vet att man vet hut
Tills alltihop är slut
Se men inte röra
Inget kunna göra
Men höra
Publiken
Musiken
Ifrån sitt utanför
Där man hör
Hemma
För
Hut går alltid hem
Man vet aldrig till vem”

Samlade dikter av Bodil Malmsten
Samlade dikter av Bodil Malmsten

Om Bodil Malmsten och Paddan & branden

Bodil Malmsten (1944-2016) var en svensk författare och dramatiker. Hon debuterade 1970 med barnboken Ludvig åker, som hon skrev tillsammans med Peter Csihas. Hennes stora genombrott kom dock 14 år senare med diktsamlingen Damen, det brinner!. Den första romanen, Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån, kom 1994. Malmsten har sedan dess etablerat sig som en av vår tids mest älskade författare. Inte minst har hon uppmärksammats föra sina böcker om franska Finistère, där hon bodde mellan åren 1999 och 2008. Malmstens blogg finns fortfarande på www.finistere.se och hennes twitterkonto hittas på på @BodilMalmsten.

Utgivningsår: 1987 (första svenska utgåvan, Bonniers), 2016 (den här samlingsvolymen, Albert Bonniers förlag).
Ingår i: Samlade dikter.
Antal sidor: 82.
ISBN: 91-0-047171-2, 9789100158187.
Köp boken hos t.ex.: Adlibris, Bokus.

Baksidestext

“Det finns ett sug efter Bodil Malmstens dikter. Det märktes inte minst i mars 2015 när hon kom ut med Det här är hjärtat, som var hennes första diktbok på 22 år. ”Jag skriver inte dikter längre, men den här dikten krävde att jag skrev den”, sa Bodil Malmsten då. Det var ”en kärleksdikt, en sorgedikt, en dikt om den orimliga förlust som kallas döden”.
Och nu ges den ut igen, i en vacker volym tillsammans med Bodil Malmstens alla tidigare diktsamlingar, från Dvärgen Gustaf från 1977 till Inte med den eld jag har nu från 1993. Åtta diktsamlingar och några rasande fina uddadikter inom ett par pärmar, allt formgivet av Bodils dotter Stefania Malmsten.
En volym med samlade dikter är som gjord att bläddra i och fastna än här, än där. Kanske vid den gripande sorgedikten om Bodils första förläggare, Gerard Bonnier, eller vid ungdomsminnen om mormor och kusin Stig, eller i hela diktsamlingen Nefertiti i Berlin, som skildrar en relation mellan en mamma och hennes flygfärdiga dotter.
Bodil Malmstens poesi ligger nära hennes eget liv, nära allas våra liv. Hon sträcker sig brett och hon når långt. Hennes samlade dikter är en prydnad och en värmekälla i varje boksamling.”