När boken tar sin början hamnar 13-åriga Theo Decker mitt i ett terrordåd, i vilket kan kommer att förlora sin mamma. Själv överlever han explosionen som briserar mitt i Metropolitan museum of art och med sig får han Steglitsan, en ovärderlig tavla av 1600-talskonstnären Carel Fabritius. Boken kommer att följa Theo genom livet och Theo kommer att följa tavlan. Medan åren går blir det allt omöjligare att lämna tillbaka målningen. Att stjäla konst är ett allvarligt brott och Theo kommer att bli mer och mer stressad över att ha den i sin ego. Till slut hamnar den i ett magasin.
Theo själv kommer att leva ett kringflackande liv. Den första tiden efter mammans död bor han hos en barndomskompis och hans överklassiga familj. Han hinner precis rota sig och hitta sin plats när hans försvunna pappa kommer från ingenstans och rycker med honom till Las Vegas och det själlösa, folktomma, avlägsna bostadsområde där han bor med sin nya tjej. Theo kommer inte att bli kvar där speciellt länge. Snart är han i New York igen och blir omhändertagen av möbelrestauratören Hobie, som han har lärt känna genom märkliga tillfälligheter. Där får han någon som bryr sig om honom och något att göra om dagarna, d.v.s. sälja antikviteter i den butik som hänger ihop med Hobies verkstad. Traumat han har varit med om går dock inte att skaka av sig så lätt och hans begär efter dövande droger gör att han börjar ägna sig åt skumraskaffärer och bedrägerier.
Donna Tartt tar läsaren med på en riktigt lång resa, inte minst en inre sådan. Man får följa Theos resa in i vuxenvärlden, de villovägar han hamnar på och hur han försöker hamna rätt, trots allt. Det är en riktigt tjock bok (närmare 800 sidor) och det går inte att redogöra för alla bottnar, men Tartt lyckas verkligen få ihop berättelsen om hur Theo faller offer för omständigheterna och blir den han blir. Trots att boken är så tjock så finns det en språklig elegans som man sällan ser i tegelstenar, tycker jag. Mycket skildras mellan raderna, som när Tartt beskriver den tjusiga adressen där barndomskompisens familj bor – på bottenvåningen. Det säger precis hur fin familjen är, men också precis hur fin den inte är. Varenda karaktär och miljö känns genomtänkt och skildras med en perfekt stilkänsla.
Trots att jag i stort är oerhört förtjust i den här romanen så måste jag säga att det är något som skaver. Rejält. Och det är sidantalet. Boken hade mått bra av hård redigering och sidantalet hade med fördel kunnat minskas med minst 400 sidor. Det finns sällan någon anledning att brodera ut en berättelse såhär mycket. I det här fallet finns det dessutom hela avsnitt och delar som jag inte ser hur de för berättelsen framåt.
Med det sagt så är det här fortfarande en bok jag är säker på att jag kommer att bära i minnet i lång tid framöver. Det jag förmodligen kommer att ta med mig är främst den oerhört fina berättelsen om tavlan och hur den berör och förändrar livet för människor som får den i sina händer. Hur tavlor (och andra antikviteter) blir små vittnesmål från svunna tider och hur de i vår tid kan väcka känslor och lära oss saker. Tartts resonemang runt det här och hur hon väver ihop det med berättelsen om Theo är strålande. Jag blev verkligen berörd!
Don börjar närma sig 40 och jobbar som lektor i genetik. Hans tillvaro är inordnad i komplicerade scheman där tid avsatt för exempelvis träning är angett på minutnivå och där varje dag har sin standardiserade middagsrätt som han alltid lagar; samma, vecka efter vecka. Han har minst sagt utpräglade autistiska drag och, som så många andra med sådana drag, framstår han som en något udda figur och han har inte speciellt många vänner. Faktiskt har han bara två vänner. Nu har Don kommit till insikt om att han skulle vilja träffa någon att dela sitt liv med och det naturliga för honom är då att göra det i form av ett projekt: Projekt Fru. Han upprättar en 16-sidig enkät för att enkelt kunna sålla bort fru-kandidater som inte håller måttet; t.ex. rökare eller personer som tror på homeopati.
Naturligtvis kommer han att träffa någon som är helt fel, men ändå, såklart, helt rätt. När Don träffar Rosie trivs han väldigt bra i hennes sällskap, men inser att hon inte uppfyller kraven. De kommer ändå att fortsätta att träffas, främst för att Don blir indragen i hennes sökande efter sin biologiska pappa. I egenskap av genetiker börjar Don hjälpa Rosie med DNA-tester och även insamlandet av DNA från personer som kan misstänkas vara Rosies okända, biologiska pappa.
Det är en både rolig, varm och knäpp bok. Jag tycker om hur den är skriven och alla fyndiga formuleringar för hur Don ser på världen. Författaren lyckas göra något roligt av det utan att förlöjliga Don. Det är helt enkelt okej att vara lite udda! Såhär kan det låta:
”Förloppet startade när Gene absolut ville att jag skulle hoppa in och ta en föreläsning om Aspergers syndrom som han tidigare hade tackat ja till att hålla själv. Tidpunkten passade synnerligen illa. Förberedelserna kunde korreleras tidsmässigt med lunchen, men just den kvällen hade jag avsatt nittiofyra minuter åt badrumsstädning. Jag ställdes inför valet mellan tre alternativ, varav inget var tillfredsställande:
1. Att städa badrummet efter föreläsningen, med förlorad sömn som följd och därmed nedsatt psykisk och fysisk prestationsförmåga.
2. Att skjuta fram städningen till nästa tisdag, med en åttadagarsperiod av försämrad badrumshygien som följd och därmed ökad risk för sjukdomar.
3. Att vägra att hålla föreläsningen, vilket skulle kunna förstöra vänskapen mellan mig och Gene.”
Det är också härligt att följa Don och hur han kommer ur sin ganska instängda tillvaro. Ja, det här är en av de finare feel good-böcker jag läst! Jag blev både glad och underhållen av berättelsen.
Det här är en pinsam sak att avslöja kanske, men jag lyssnade igenom den här ljudboken två gånger och kände ändå inte riktigt att jag hängde med. Det är inte alla som fastnar för ljudböcker och jag kan förstå varför. Jag lyssnar främst när jag springer eller när jag städar och då blir det lite som det blir. Kanske springer jag nära en väg och tappar en del av berättelsen för att trafikbuller överröstar. Kanske börjar jag spola i kranar eller skramla med något när jag städar och så har jag tappat bort mig igen. Normalt sett ser jag det inte som ett problem och jag är helt enkelt lite beredd på att en ljudbok inte ger en lika ”komplett” berättelse som motsvarande pappersbok… Sådana här klassiker, som Strindbergs kortroman Ensam, är dock böcker som kräver full uppmärksamhet. Det var med andra ord ett olyckligt ljudboksval.
Berättelsen finns inläst som ljudbok, men ingår annars i en novellsamling med samma titel. Ensam anses vara självbiografisk och skrevs av Strindberg när hans äktenskap med Harriet Bosse var på väg att haverera. Bokens huvudperson är dock inte i skilsmässa, utan upplever ensamheten som nybliven änkling. Nu har han också återvänt till Stockholm, som är en stad i förändring. Hans vänner har glidit ifrån honom och han försjunker i ensamhet. Eller väljer, kanske man ska säga. Han är ensam, men som sällskap har han litteraturen, skrivandet och de berättelser han fantiserar ihop om det han ser runt omkring.
Jag hade som sagt svårt att hänga med i berättelsen, trots att den är så kort och allt. Det finns riktigt tänkvärda tankegångar och betraktelser i boken, men jag hade svårt att hålla fokus när jag lyssnade. Sedan är jag heller inte någon direkt Strindbergkännare och har heller inte läst speciellt många av hans verk. Jag tror att jag hade fått ut mer av boken om jag hade haft lite mer kunskap om hans person och hans författarskap. Men, även om det här inte är en bok som gjort ett stort avtryck, så har den väckt min nyfikenhet och lust att läsa mer av samma författare. Faktiskt överväger jag att läsa om boken i pappersform…
Jag älskar verkligen Richard Yates stil. När andra författare behöver 300 sidor för att förmedla en känsla, så kan Yates summera allting i en enda perfekt avvägd mening. Han behöver inte använda många ord för att måla upp hela bakgrunden av ett liv som inte lever upp till de stora drömmarna, om en tillbakahållen sorg och en förhoppning om att det kan bli lite bättre. Cold Spring Harbor är föredömligt kort med sina ca 200 sidor (jag tycker typ att alla böcker som består av fler än 300 sidor bör redigeras kraftfullt…), ändå säger boken mer än de flesta. Det här är tight! Och jag älskar när författare kan skriva så. Bodil Malmsten är exempel på en svensk författare som också kan konsten att skriva exakt avvägt och stilistiskt fulländat. Hjalmar Söderberg är en annan. När vi diskuterade Utrensning av Sofi Oksanen på det senaste bokcirkelmötet så påmindes jag om att även denna bok är skriven just sådär enkelt och ändå uttrycksfullt.
Jag kan dock redan direkt säga att Cold spring harbor faktiskt inte är Yates bästa: av de jag har läst så är både Revolutionary road och Easter parade vassare. Det säger dock mer om Yates som författare än om boken som sådan.
I Cold Spring Harbor känns temat igen från tidigare böcker. Yates skriver gärna om människor med stora drömmar, men som har fastnat i ett alldeles vanligt liv i en amerikansk småstad. I Cold Spring Harbor bor huvudpersonerna i just Cold Spring Harbor – en liten småstadsidyll på Long Island. Charles Shepard drömde om en karriär inom armén, men karriären tog slut innan den ens riktigt hann börja. Nu är han den som håller hemmet i rullning (och jag som trodde att det var först på 2000-talet som det började bli självklart att män fixar med hushållsbestyr!) och håller fasaden uppe där hemma. Frun är gravt alkoholiserad, men det är ingenting som någon någonsin talar om. Äldsta sonen, Evan, har ett kort äktenskap bakom sig, men förhållandet varade inte längre än vad tonårsromanser tenderar att göra. Dottern bor hos mamman och Evan drömmer om att skaffa sig en ordentlig utbildning och en framtid. Lite av en slump träffar han Rachel, en trevlig flicka som han snabbt gifter sig med, och utbildningen läggs på hyllan. Liver rullar på i Cold Spring Harbor. Ingen är särskilt lycklig. Rachels mamma gör sitt bästa för att få sig själv och hennes lilla familj att framstå som helt normala, men en dag exploderar det och Rachel börjar skrika att hon är galen. Sedan är det snabbt bortglömt igen och fasaden putsas till på nytt.
Jag vet ingen som skriver så ångestladdat som Yates. Trots att den sällan i klartext skriver om ångest, så känns det hela tiden att det här är människor som går omkring med en klump i halsen. I korta glimtar blir man lite hoppfull och glad igen, för då antyder Yates att hoppet lever kvar och att allt kommer att bli bra för hans små huvudpersoner. För den som inte har läst Yates förr och som inte är beredd på vad som ska komma så kan jag dock gissa att boken kan falla rätt platt. Ibland blir det nästan lite parodiskt när han målar upp sina scener av ett ointressant liv. Kanske känns heller inte dialogerna helt klockrena alla gånger.
Men det är sådant jag bortser från. Yates är fortfarande en av mina favoritförfattare och Cold spring harbor är ytterligare ett exempel på en bok av en briljant författare. Läs den om du tycker om Revolutionary road. Läs Revolutionary road om du är nyfiken på Yates och aldrig har läst någon av hans böcker förut (och om du hatar att läsa, vilket kanske inte är så troligt eftersom du läser min blogg, så bör du se filmatiseringen istället ;).
Stina Nilssons roman, Andetag, är ingen stor bok i sidantal mätt. Det är en drygt 100 sidor lång historia om Elsa, som lever instängd och ensam i ett förhållande med en man som är kvävande och dessutom otrogen.
Jag tycker att det är närmast befriande och skönt när berättelser tillåts hålla sig inom ett mindre sidantal än de tegelstenar som bestsellers tenderar att vara nu för tiden. Utan att göra anspråk på att kunna något om författandets konst, så tror jag att det är svårare att kunna uttrycka sig och förmedla något på mindre sidor än när man tillåts brodera ut berättelsen i det oändliga.
Hur som helst tycker jag att Nilsson har lyckats fint i att få ihop den här boken om den ensamma och utåt sett så kyliga kvinnan, som lever med sin bitterhet och frustration. Faktiskt så får hon blomma ut och, som alltid, gläds jag åt när böcker får sluta hoppingivande och lämnar en med en känsla av att allt kan vända.
I Andetag ryms inte bara berättelsen om Elsa, utan det flikas också in kapitel som kretsar kring bokhandlaren Pelle. Deras vägar kommer att mötas, men jag har ändå lite av ett frågetecken kring vad han gör i boken. Jag anar att det fanns idéer som inte förverkligades helt och jag hade gärna fått lära känna honom mer.
I verkligheten svävar människor sällan iväg i sina fantasier när de precis har träffat någon, eller åtminstone låter de inte fantasierna gå ut över jobb, relationer och annat i livet. Kärlek kan ju flamma upp så märkligt snabbt, medan det egentligen kan ta flera år att lära känna en människa. Det är helt enkelt inte realistiskt att lita på fantasier man kan ha som nykär. Jag tror de flesta håller med. Ändå köper de flesta att romantiska filmer och romaner gärna handlar om människor som ger upp allt till förmån för ”den rätte”, som de kanske träffat helt nyss och inte känner alls. Jag gillar inte det där. Jag har lättare för att läsa science fiction än den typen av romaner. För mig handlar inte kärlek om att skena efter impulser och jag vill inte läsa böcker där kärlek framställs på det sättet, istället för att beskrivas som det fina kärlek faktiskt är.
I Vi har redan sagt hej då har huvudpersonen dejtat en tjej två gånger när han förstår att hon är personen som ska förändra hans liv. Som ni förstår blir jag lite avig redan från början. Huvudpersonen heter Filip och är författare som har fått skrivkramp. De senaste fem åren har han varit singel, men har hunnit med att dejta en hel drös tjejer. Så fort det börjar bli allvar ser han till att dra sig ur och nu har han fastnat i beteendet och inser att saker och ting verkar gå på tomgång. Innerst inne vill han komma vidare i livet, men vet inte hur, förrän han träffar Iris. Deras första dejt liknar inga dejter han har varit på tidigare och bland det första Iris berättar är att hon väntar barn. Ingenting följer de trygga mönster han är van vid och kanske just därför vill han gå vidare, men vet inte hur. Särskilt krångligt blir det eftersom han träffar andra, bland annat exflickvänner, parallellt. Det är upplagt för att bli problematiskt.
Man kan tro att jag skulle tycka riktigt illa om boken, men det gör jag inte. Trots det irrationella i ”kärlek vid första ögonkastet” så fastnade jag för den, dels för språket och dels för att berättelsen trots allt är berörande. Kanske är det slutet, fritt från flygplatsåterföreningar och samtidigt fritt från total pessimism, som bidrar, men jag känner verkligen för Filip och tycker att författaren verkligen lyckas ringa in hur det kan vara att vara kär och precis ha träffat någon, samtidigt som man inte riktigt vet om man vågar släppa den trygghet man har. Den prickar in så många detaljer att den nästan känns som självupplevd. Det finns så mycket som ingår i singelspelet som Filip spelar: det handlar om att formulera sms korrekt, och skicka dem vid rätt tidpunkt, det handlar om att dricka precis lagom mängd alkohol och det handlar om att förstå alla signaler rätt på en dejt och att bara smyga iväg och använda mobilen under ursäkt att man är på toa. Det verkar så kallt och beräknande, men man kan inte annat än känna för Filip, som innerst inne är väldigt ensam.
Jag tycker att Vi har redan sagt hej då var riktigt bra. Den är förresten skriven med kapitlen huller om buller, vilket adderar spänning och gör att berättelsen berättas från lite olika tidsperspektiv. Språket är avskalat och meningar klipps ibland av mitt i när Filip håller tillbaka sig själv. Det bidrar till känslan att det här har hänt på riktigt.
Hungerflickan är den andra boken av Hillevi Wahls två böcker baserade på hennes egna uppväxt. Huvudpersonen har dock fått namnet Irmeli. När boken tar sin början är hon tonåring och precis på väg att åka på utbytesår i USA. I Sverige lämnar hon sin alkoholiserade pappa, men med sig tar hon sitt egna missbruk: mat. Maten är tröst och maten är ångest. I USA kommer hon på knepet för att kunna tröstäta: att kräkas. Hon spenderar många ångestfyllda nätter i värdfamiljens badrum: kräkandes och hysteriskt städandes.
En smal kropp framstår som en lösning på många problem, men inte ens när hon har fått den smala kropp hon längtat efter han hon komma ur den ensamhet hon ändå känner. Hon söker tröst hos man efter man – någon är missbrukare, någon är 40+ och nyss frånskild. Ingen stannar särskilt länge.
Det är en gripande uppväxtskildring: öppen och ärlig. Ingenting är sminkat eller dolt. Jag tycker att det är bokens styrka och svaghet på samma gång. På samma gång som den berättar inifrån hur det kan vara att leva med de här problemen så blir det ibland lite för mycket för mig som läsare. Tacksam är jag i alla fall för slutorden och att boken knyts ihop med positiva ord och en tydlig bild av att det går att ta sig ut på andra sidan. Jag tror inte att den som är där själv kan bli hjälpt av boken, men vilken tonåring som helst kan nog behöva bli påmind om att det alltid vänder de gånger det känns svårt.
I samband med Internationella kvinnodagen fick jag antologin Jag finns! som säljs av Stockholms stadsmission (köp boken i deras webbshop!). Boken innehåller texter från kvinnor som deltagit i skrivarkurser på Klaragården, som är en dagverksamhet som bedrivs för kvinnor ”som lever i hemlöshet, med missbruk, som är psykiskt sköra eller bara outhärdligt ensamma och hänvisade till ett liv i samhällets periferi.”. Som ni förstår finns det mycket för dessa kvinnor att dela med sig av och skriva om, och för mig är det såklart intressant att få besöka dessa kvinnors verklighet för en stund och läsa deras texter.
Det är en brokig samling med kortare texter och poesi. Här trängs roliga berättelser med sorgligare, hoppfulla med frustrerade. Den som väntar sig en bok med berättelser om att samla burkar och sova utomhus hittar dock ingenting här. Redaktören har skrivit ett fint förord, där han som förklaring bland annat skriver:
”Att framstå som ”vem som helst” trots att man inte är det kan vara en livsnödvändighet. […] Men är det verkligen en fasad som hålls upp? ”Varför ska vi skriva texter som bara bekräftar fördomarna om oss? Vi är inga tråkiga människor. Vi är sköra kanske men också smarta, vi går vår egen väg, vi har varit med om saker som de flesta aldrig kommit i närheten av.””
Och så är det säkert! Texterna är både roliga och smarta, men på sina sätt berättar de såklart om verkligheter som ligger långt från mitt och från de flesta andras. En väldigt fin bok!
Med Igelkottens elegans kan jag lägga ännu en bok om klass och status till handlingarna. Det har blivit en hel del böcker på temat den senaste tiden, t.ex. Håpas du trifs bra i fengelset och Presidentens hustru, men Igelkottens elegans känns tyvärr inte som den vassaste i genren.
Boken handlar om portvakten och änkan Renée, som dagligen tvingas bevittna och lyssna på borglighetens dumheter i det hus där hon jobbar. Själv är hon närmast osynlig för husets invånare och hon döljer vresigt sitt intresse för klassisk litteratur och filosofi – intressen som hon förstår att andra anser är opassande för en vanlig portvaktsfru. Lika malplacerad som Renée är i sin yrkesroll känner sig den överbegåvade flickan Paloma i sin familj. Hon känner sig missförstådd och har själv svårt att förstå sin familj och vad som är viktigt i deras värld. När affärsmannen Kakuro Ozu flyttar in i huset och rör om i grytan korsas Palomas och Renées vägar.
Så långt är allt bra, intressant och också väldigt fint berättat. Men sedan kommer slutet. Jag får känslan av att författaren plötsligt kom på att boken måste avslutas och så gjorde hon det med den enklaste utvägen. Jag vill inte avslöja slutet i händelse av att någon läser boken eller planerar att göra det, men mig föll det alltså inte i smaken. Boken lämnar mig lite som ett frågetecken och hur jag än funderar på det så förstår jag inte vad författaren vill säga. Vill hon säga att var och en är fast i sin roll och sin status och att ingenting går att ändras på? Eller vad? Sådant gör mig besviken. Jag tycker bättre om hoppingivande slut, helst sådana som Joyce Carol Oates har vävt ihop (läs till exempel Lilla himlafågel!).
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
När boken tar sin början hamnar 13-åriga Theo Decker mitt i ett terrordåd, i vilket kan kommer att förlora sin mamma. Själv överlever han explosionen som briserar mitt i Metropolitan museum of art och med sig får han Steglitsan, en ovärderlig tavla av 1600-talskonstnären Carel Fabritius. Boken kommer att följa Theo genom livet och Theo kommer att följa tavlan. Medan åren går blir det allt omöjligare att lämna tillbaka målningen. Att stjäla konst är ett allvarligt brott och Theo kommer att bli mer och mer stressad över att ha den i sin ego. Till slut hamnar den i ett magasin.
