Vi är många som har läst Harper Lees moderna klassiker Dödssynden. I Dödssynden får läsaren följa Scout, som växer upp i den amerikanska södern som dotter till en advokat. När en svart man anklagas för att ha våldtagit en vit kvinna blir det Scouts pappas uppgift att försvara honom. Ett av bokens mest centrala teman är rasism, vilket är något som Scout och hennes bror bland annat får bevittna från läktaren i rättegångssalen. Dödssynden är den enda bok som Harper Lee skrev och hon valde också att leva sitt liv långt från rampljuset och gav just inga intervjuer. Hon var dock tydlig med att hon inte hade för avsikt att ge ut någon mer bok. Kanske just därför blev entusiasmen enorm när det för några år sedan kom ut att ett tidigt manuskript av Dödssynden skulle ges ut under titeln Ställ ut en väktare. Harper Lee, som gick bort 2016, vårdades mot slutet av livet av hennes syster, som också såg till att ta hand om allt som rörde Harper Lees författarskap. Det var när systern avled, och Harper Lee flyttade till ett äldreboende, som manuskriptet plötsligt gavs ut, vilket många menar gjordes bortom Harper Lees medgivande när systern inte längre kunde tillvarata hennes intressen. Ursprungligen benämndes boken dessutom som en uppföljare till Dödssynden och inte som det manuskript som den egentligen är.
I Ställ ut en väktare berättas en liknande historia som i Dödssynden, men från ett annat perspektiv. Scout är nu vuxen och lever i det mer moderna och upplysta New York. Nu återvänder hon till sin barndomsstad, Maycomb, där pappan fortfarande är verksam som advokat och där han arbetar tillsammans med Hank, som är en gammal flirt för Scout. Scout står nu i valet och kvalet hur hon ska gå vidare här i livet. Ska hon återvända till Maycomb för gott och gifta sig med Hank? Hon leker med tanken, men när hon åter bevittnar hur utbredd rasismen är i hennes hemstad så väcks inget annat än vrede och besvikelse.
När Harper Lee lämnade in Ställ ut en väktare till förlaget blev hon rekommenderad att arbeta om texten och skriva berättelsen utifrån Scouts ögon som barn. Det gjorde hon också och det blev succé. Ställ ut en väktare är säkerligen en intressant bok för den som verkligen vill grotta ner sig i Dödssynden och gå på djupet med hur berättelsen egentligen har växt fram. I sig självt är boken dock inte mycket annat än just det manuskript som den är. Berättelsen är rörig och snårig och även om den väcker både tankar och känslor när den beskriver rasismen i den amerikanska södern så räcker det inte ända fram. Storyn är helt enkelt lite tunn och därmed blir allting lite krystat. Jag tyckte faktiskt inte att Ställ ut en väktare var speciellt bra. Nu var det visserligen hemskt länge sedan jag läste Dödssynden, men jag kommer dessutom på mig själv hela tiden med att söka i minnet efter paralleller till just Dödssynden och det stör mig. Jag kan inte rekommendera någon att läsa den här boken, främst för att det känns oklart om Harper Lee verkligen ville att någon skulle läsa den här texten, men också för att Dödssynden är väldigt mycket bättre.
I korthet
Rekommenderas för: Den som läst Harper Lees moderna klassiker Dödssynden och vill grotta ner sig i hur den här berättelsen om rasism i amerikanska södern har vuxit fram.
Betyg: 2 nakenbad av 5.
Citerat ur Ställ ut en väktare
”Hon kastade en blick genom det långa vardagsrummet på de bägge raderna med kvinnor, kvinnor som hon hade känt hela sitt liv och hon kunde inte prata med dem i fem minuter utan att bli fullständigt tom. Jag vet inte vad jag ska säga till dem. De pratar oavbrutet om allt de gör och jag vet inte hur man gör det de gör. Om vi gifte oss – om jag gifte mig med vem som helst i den här stan – skulle det här vara mina vänner och jag skulle inte veta vad jag skulle säga till dem. Jag skulle bli Jean Louise den stumma. Jag skulle aldrig ro iland en sådan här bjudning på egen hand, medan faster Alexandra har hur trevligt som helst. Jag skulle bli kyrkad till döds, bridgekvällad till döds, tvingas tycka till om böcker i bokcirkeln, förväntas ta del i samhällslivet. Det krävs mycket av det jag inte har för att bli medlem i den här klubben.”
Om Harper Lee och om Ställ ut en väktare
Harper Lee är författarnamnet som den amerikanska författaren Nelle Herper Lee (1926 – 2016) använde sig av. Hon är känd för den Pulitzerprisbelönade och mycket älskade romanen Dödssynden (To kill a mockingbird) som kom ut första gången 1960 och som filmatiserades två år senare (svensk titel: Skuggor över södern). 2015 gavs ett tidigt Dödssynden-manuskript ut under namnet Go set a watchman (Ställ ut en väktare).
”Det har blivit femtiotal i småstaden Maycomb i Alabama. Den nu vuxna Jean Louise Finch – eller Scout som hon kallas – återvänder hem från New York för att besöka sin far, Atticus. Scout blir tvungen att brottas med såväl personliga som politiska frågor medan hon försöker förstå sin fars syn på samhället, liksom sina egna känslor inför platsen där hon växte upp.
Ställ ut en väktare är Harper Lees första roman på över femtio år och den andra någonsin som ges ut. Den skrevs innan Dödssynden (To Kill a Mockingbird), men utspelar sig kronologiskt sett efter händelserna i debutboken. Lee trodde själv att manuset hade gått förlorat, tills det återfanns förra året. Ställ ut en väktare är en tankeväckande roman skriven i en turbulent tid, som kastar nytt ljus över en av den moderna litteraturens klassiker.”
För något år sedan läste jag Astrid LindgrensKrigsdagböcker. Det är en verkligt intressant bok för den som vill läsa en ögonvittnesskildring från ”en vanlig svensk” medan kriget faktiskt pågick, men det är också en oerhört fin bok, naturligtvis, för oss som vill grotta ner oss i Astrid Lindgrens liv så som det såg ut innan hon debuterade som författare och allt. Boken består alltså av Astrid Lindgrens egna dagböcker från den här tiden.
Krigsdagböcker av Astrid Lindgren
Men det finns fler privata texter att läsa för den som är intresserad. Många läste förmodligen, precis som jag, brevväxlingen mellan Astrid Lindgren och vännen Louise Hartung som publicerades i DN i november och som fortfarande finns på nätet för den som eventuellt har missat. Det här är alltså inte material till en hel bok, men det är väldigt intressanta texter för den som vill läsa mer om Astrid Lindgren och få hennes egna ord från vardagen och livet.
Sedan kan jag inte komma ifrån att det känns som att tjuvkika och få se någonting lite väl privat. Det är till exempel uppenbart att Hartung är förälskad i Lindgren och att Lindgren har lite svårt att få henne att förstå att det inte är besvarat… Hade Hartung och/eller Lindgren vetat att de här breven skulle komma att läsas av tusentals människor så hade de kanske inte skrivit lika öppet. Men, men. När ett författarskap blir så stort som Lindgrens så får man väl helt enkelt acceptera att sådana här brev och annat måste få passera som allmänintressanta dokument.
Karolina Ramqvist sitter hemma och väntar på att ett bud ska komma med hennes alldeles nya bok, Den vita staden, som precis har blivit tryckt. Hon försöker också att förbereda ett författarsamtal som hon ska hålla. Men vad ska hon säga? Varför skriver man? Vems är berättelsen? Vad krävs av en författare? Och en läsare?
Allting mynnar ut i den här essän där Ramqvist diskuterar författarskap och skrivande. Giganter som Virginia Woolf, Marguerite Duras och Margaret Atwood finns lite i bakhuvudet och Ramqvist kopplar delvis ihop sina egna tankar med de här författande kvinnornas ord. Det var inte jättelänge sedan jag läste Ett eget rum av Virginia Woolf och det känns fint att hitta paralleller. I Ett eget rum pratar Woolf om vad som rent konkret behövs för att en kvinna ska kunna skriva och skapa – pengar, ett eget rum, frihet. Ramqvist plockar in en del av det här i en mer modern kontext. Vad krävs för att vara mor och författare?
Jag tycker om Ramqvists texter. Hon skriver precist och vackert och allt hon lämnar ifrån sig känns genomtänkt och genomarbetat och blir därmed också intressant och tänkvärt. För mig, som har läst en del Ramqvist det senaste året (Alltings början, More fire) är det extra fint att få läsa om hennes författarskap. Samtidigt känner jag mig nästan lite uppläxad när Ramqvist tröttnar på att läsare så gärna vill blanda samman henne med huvudpersonen i Alltings början. Jag har ju naturligtvis själv tänkt tanken (och med en tonårig Karolina Ramqvist på framsidan blir man kanske lite extra vilseledd!). Men det är bara kul att få författarens perspektiv på en texts uppkomst och en texts liv efter utgivningen.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en fin liten essä som på sätt och vis uppdaterar Woolfs Ett eget rum och berättar vad som krävs för att vara författare och mamma idag.
Betyg: 4 glömda matteböcker av 5.
Citerat ur Det är natten
”Vissheten om att en tjej aldrig kunde bli ett geni fyllde mig med en djup känsla av maktlöshet när jag var barn. Senare, när jag läst fler böcker av kvinnor, tänkte jag att den geniala författaren kanske bara inte kunde vara en kvinna som hade barn. Jag tänkte på Virginia Woolf och på dem hon nämnde som blev romanförfattare på 1800-talet, Jane Austen, Charlotte Brontë, George Eliot. Jag hade börjat skriva och mitt skrivande var redan ett problem för alla andra, för mina relationer med andra vuxna. Det var nog det enda jag visste om det vid den tiden att det uppfattades som ett ständigt svek, ett själviskt sätt för mig att försöka inrätta livet efter min egen rädsla och oförmåga att delta i det. Underminera det genom att göra mig odödlig.”
Det är natten av Karolina Ramqvist
Om Karolina Ramqvist och om Det är natten
Karolina Ramqvist (född 1976) är en svensk författare och journalist. Hon har bland annat bidragit med en text i den feministiska bestsellern Fittstim, där hon hängde ut artisten Ulf Lundell genom att publicera ett brev som hon har fått från honom och där han på ett väldigt nedlåtande sätt visar sitt missnöje över en recension. Hon har belönats med ett flertal priser och utmärkelser för sitt författarskap, bland annat Tidningens Vi:s litteraturpris för Flickvännen. Hon twittrar på @Ramqvist.
””Att vilja träffa en författare för att man tycker om det han skriver är som att vilja träffa ankan för att man tycker om ankleverpastej.” Så skriver Margaret Atwood om författarroll och skrivande.
Det är också utgångspunkten för Karolina Ramqvists personligt hållna essä som handlar om en författare som just står i begrepp att lansera sin nya bok. Scenen är författarens skrivhörna i hemmet. En skildring av splittringen mellan yrkesroll och modersroll, att vara kvinnlig författare och värna om det egna rummet.
Karolina Ramqvist ger ut en berättelse i ett nytt format. Lite längre än en novell, lite kortare än en roman.”
På måndag den 28/11 går Augustgalan av stapeln och då kommer vinnarna av årets Augustpris att belönas. Just nu har jag som projekt att läsa några av de sex titlar som har nominerats i kategorin Årets svenska skönlitteratur och De polyglotta älskarna av Lina Wolff hör alltså dit.
I boken vävs tre berättelser ihop på ett snitsigt sätt. I bokens första tredjedel få läsaren träffa Ellinor, som reser till Stockholm för att träffa en man som hon har fått kontakt med via en dejtingsida. Mannen är kulturkritiker och väl hos honom får hon förtroendet att kika på det som just nu upptar det mesta av hans engagemang: manuskriptet till boken De polyglotta älskarna.
I bokens andra del står författaren till manuskriptet i fokus: Max lever i ett dött förhållande där han och frun, som han uppfattar som en supertråkig byråkrat, i princip lever helt parallella liv, förutom det att hon faktiskt stöttar honom i hans skrivande. Hans nuvarande projekt är en liten Hjalmar Söderbergsk bok med Stockholmsberättelser. Frun har för kanske första gången missbedömt potentialen i hans uppslag; det här är inget nyskapande projekt som kan leda någon vart. Däremot leder projektet honom på promenader i staden och en ödesdiger dag går han in på World Trade Center och träffar en receptionist som kommer att förändra livet för honom.
I bokens tredje del är det en av personerna i berättelsen De polyglotta älskarna som är berättarröst. Hon heter Lucrezia och har vuxit upp i en extremt förmögen familj. Som dotterdotter till en markisinna har hon alltid haft rikedom och överflöd omkring sig, men nu har händelser inträffat som har gjort att familjen plötsligt står på ruinens brant.
Det är tjusigt ihopvävt och trots att Wolff skriver med ett virvlande språk och stundtals använder sig av lååånga stycken, så är det faktiskt en förvånansvärt lättläst bok. Det är ett fint flöde i texten och det var verkligen lätt att sugas in i berättelsen. Jag ville bara läsa, läsa, läsa och förstå hur de olika händelserna och personera i boken hänger ihop.
Samtidigt måste jag erkänna att boken inte till fullo föll just mig i smaken. Även om jag inser att det är en ambitiös och välskriven bok så måste jag helt enkelt erkänna att det här inte är min typ av berättelse. Framför allt finns det någonting lite smutsigt och rått över den som jag inte kommer överens med. Boken första del, den om Ellinor, leder mina tankar till den äckligaste boken jag vet: Hummelhonung av Torgny Lindgren. I Hummelhonung flyttar en kvinna helt slumpartat in hos en motbjudande man och blir kvar hos honom: hon tvättar, fixar & donar, runkar av honom, slickar i sig vätska från bölder och bla, bla, bla. De polyglotta älskarna är inte alls på samma nivå, men att jag ändå fick Hummelhonungvibbar gjorde att jag blev lite avigt inställd. Varför är Ellinor ens hos den här kritikern som är så vidrig och äcklig? Jag förstår att det är en berättelse och att man inte ska haka upp sig på logiska luckor, eller vad man ska säga, men jag kan inte släppa det. Det här är en sådan knäpp bok att den kräver att läsaren släpper kontrollen och köper allt rakt av utan att ifrågasätta. Jag kunde inte göra det.
Att boken på många sätt är så maximalt konstig gör också att jag känner mig lite dum under läsningens gång. När de mest konstiga scener utspelar sig och de mest oväntade replikskiftningar sker så förstår jag att det ska symbolisera något, men som vanligt så orkar jag faktiskt inte gräva djupare. Jag gillar helt enkelt inte den typen av böcker. I den bemärkelsen påminner De polyglotta älskarna mig om Richard FordsKanada, som jag inte heller förstod. Även den boken innehöll en hel del episoder som är så skruvade att de helt enkelt måste betyda någonting väldigt genomtänkt och djupt – som vi vanliga dödliga inte orkar förstå.
Så nej, det här är inte min typ av bok. Och ändå, ja, faktiskt, så plöjde jag den snabbt och jag kommer nog, trots allt, att minnas den. Det är en annorlunda bok och jag kan mycket väl förstå att den har blivit omtyckt bland läsare och kritiker och att den nu hör till en av de titlarna som är aktuella för Augustpriset. Men personligen hejar jag inte på det här…
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en annorlunda och riktigt knäpp roman där tre säregna levnadsöden vävs ihop på ett intrikat sätt.
Betyg: 3 hus vid havet av 5.
Citerat ur De polyglotta älskarna
”För att hitta den rätte hade jag aldrig trott att nätet skulle vara min grej. Jag tyckte att det fanns något marknadsmässigt över det, dessutom hade jag aldrig skrivit en kontaktannons, eller något annat heller för den delen, och visse inte hur man sålde sig i skrift. Mina pojkvänner hade alltid varit helt vanliga killar från min by. Den första hette till exempel ”Jonny” och det var inget särskilt med honom alls, i alla fall inte på ytan och i alla fall inte innan man fattade att han var sjuk i huvudet på riktigt. Vi gick i samma klass och det började med att han sa:
– Finns det något du alltid drömt att en man gjorde för dig?
Jag antar att han hört någon säga så på film och att han redan då på fullt allvar faktiskt ansåg sig vara en man. Och jag antar också att han förväntade sig ett helt annat svar än det han fick. Något i stil med att ”ja, jag har alltid önskat mig en man som är kapabel att få mig att förlora fatningen i sängen”. Eller något konkret önskemål som skulle hjälpa honom på vägen. Men istället sa jag:
– Jag har alltid velat att någon skulle lära mig att slåss.”
De polyglotta älskarna av Lina Wolff
Om Lina Wolff och om De polyglotta älskarna
Lina Wolff (född 1973) är en prisbelönt svensk författare som också har varit bosatt i Spanien. Hon debuterade 2009 med novellsamlingen Många människor dör som du. Hennes senaste roman är De polyglotta älskarna, för vilken har har tilldelats Svenska dagbladets litteraturpris.
”Max Lamas drömmer om en älskarinna som talar alla hans språk. Sökandet tar honom från Stockholm till Italien, där han lär känna en markisinna som står på ruinens brant. Ellinor kommer från en by i Skåne. En dag sätter hon in en kontaktannons: Jag är trettiosex år gammal och söker en öm, men inte alltför öm, man. Och Lucrezia bevittnar hur hennes mormor går under i sitt avfolkade palats.
I denna vindlande romanväv står mannens blick på kvinnan i centrum – men också förförelsen och förödmjukelsen, älskarnas hjärtskärande tillstånd, och drömmen om förståelse. ”
Sara drömmer om att bli en bästsäljande författare. För att uppnå sitt mål tar hon till ett magiskt knep som hon har lärt sig av sin mormor. Genom att rita upp en speciell stjärna så kan hon önska sig vad hon vill. Hennes dröm om författarskapet slår in. Hon är snart en topplisteförfattare och blir också kontaktad av förläggaren Anders, som lockar över henne till sitt eftertraktade förlag. Sara blir också omedelbart tänd på Anders och de inleder ett förhållande, trots att Anders faktiskt har både fru och barn. Sara önskar både det ena och det andra för att få sin Anders och snart har hon satt igång någonting riktigt obehagligt.
Boken är en slags blandning mellan skräck och romance och visst bygger boken på en originell och kul idé. Inte minst är det kul när författare också vågar sig på att skildra författarskap och arbetet med en bok. Det är kul när författare vågar skoja om boksigneringar, mässor och mingelfester som hör till framgångsrika författarskap.
Originaliteten är dock en av få saker som jag uppskattar med den här boken. Tyvärr! Berättelsen är i huvudsak berättad ur ett jag-perspektiv, vilket känns väldigt stolpigt och gör berättelsen platt. I det här fallet staplas det mest en massa tankar och frågor, vilket varken målar upp några miljöer eller känslor hos mig. Som läsare får man följa Sara och hur besatt och kåt hon är på Anders. Hur Anders är som person, hur han ser ut och på vilket sätt han är så vansinnigt attraktiv har jag ingen aning om, för det framgår inte.
Därtill är den töntig i sina försök att skildra hippt Stockholmsliv. Tanken är väl att man ska sitta och sucka drömskt och önska att man fick springa på Grodan och Sturehof, precis som Sara i boken, men jag tycker bara att det känns sökt och fånigt. Den författare som vill mejsla fram Stockholm och pulsen i staden kunde med fördel ha försökt fånga stämningen istället för att namedroppa olika ställen.
Kanske på grund av att det är så tunt med beskrivningar av människor och miljöer så har jag också svårt att köpa storyn. Jag menar inte att en sådan här bok bör vara 100 % verklighetstrogen. Den innehåller ju trots allt en rejäl dos övernaturligt, men det är ju en fördel om man kan låta sig föras med istället för att fastna vid logiska luckor och annat som skaver.
Nej, det här var absolut inte min kopp te.
I korthet
Rekommenderas för: Den läsovane som inte är rädd för att blanda genres och som gillar både kärleksromaner och skräck.
Betyg: 1 signeringskö av 5.
Lust av Åsa Schwarz
Citerat ur Lust
”Förvånad inser jag att du försöker imponera på mig. Varför då? Jag höjer ena ögonbrynet åt din kunskapsdropping och suger in den svaga doften av exotiska frukter som försiktigt stiger upp ur glaset. Smaken är fyllig, oljig men torrare än chardonnay. Du förstår vad jag tycker om utan att jag behöver berätta. Jag tar en klunk till.”
Om Åsa Schwarz och Lust
Åsa Schwarz (född 1973) är en svensk författare som främst skriver skräckromaner och thrillers. Hon debuterade 2005 med Och fjättra Lilith i kedjor. Lust är hennes senaste bok. Åsa Schwarz har en hemsida, twittrar på @asaschwarz och har en fansida på Facebook.
”Sara blir antagen hos Sveriges största förlag och går från okänd till bästsäljande författare på osannolikt kort tid.
I turbulensen dras hon ofrivilligt in i ett triangeldrama med sin förläggare Anders.
Svartsjukan som river i henne blir bränsle till det nya manuset. När olycka efter olycka inträffar i Anders familj börjar en oroskänsla gry i Sara. Är det en slump eller blir hennes grymma texter verklighet?”
Ett eget rum är en klassisk essä av Virgina Woolf. Ursprungligen var texten ett antal föreläsningar, vilket känns. Bitvis vibrerar boken av ivrig uppmuntran att slå sig fri, att skaffa de förutsättningar som behövs för att som kvinna kunna skriva, skapa, vara. Ett eget rum är på så sätt ett tidigt feministiskt verk. Delvis har vi kommit långt, men på många plan har vi inte kommit någon vart alls. Därför är det mycket intressant att få ta del av Woolfs essä från 1929. Närmare hundra år har passerat, men fortfarande har inte män och kvinnor samma förutsättningar.
I Ett eget rum leker Woolf med tanken på vad som hade hänt om Shakespeare hade haft en syster. Woolf konstaterar att det inte hade spelat någon roll om Shakespeare hade haft en syster som varit lika skicklig på att skriva – som kvinna hade hon ändå inte nått samma framgång. Över huvud taget handlar texterna mycket om just det att skriva och skapa. Förmodligen var det väl just det som var ämnet för Woolfs föreläsningar för de här kvinnliga studenterna (jag har inte kollat upp detta, men jag gissar det). Titeln anspelar på det rum som Woolf anser behövs för att kunna skriva. Ett rum och 500 pund om året – handfasta grejer, som inte var självklara då och inte är det idag. Räknas kvinnliga verk och värv lika mycket som mäns? Min egen erfarenhet är: nej.
Jag har hört mycket blandade åsikter om Virginia Woolf. Bland annat har jag vid några tillfällen påstått mig vilja läsa boken Mot fyren, men jag har då blivit avrådd. Den ska tydligen vara svårtillgänglig och ”tråkig”. Det är mycket möjligt, men jag är glad att jag vågade mig på Ett eget rum, för den var faktiskt mycket mer lättillgänglig än vad jag hade trott. Visst hade man kunnat läsa den på en djupare sätt också. Själv lyssnade jag på en ljudboksversion och det är inte alltid det går att stanna upp och reflektera så mycket när man lyssnar på en uppläsning. På sätt och vis hade jag gärna läst boken själv och gärna haft lite material som satte den i ett sammanhang. Jag tycker ändå att Ett eget rum var klart värd att lyssna på. Det är en tankeväckande och intressant bok.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en feministisk klassiker om Woolfs tankar kring vad som behövs för att som kvinna kunna skapa, skriva och vara i en värld där män har makten.
Betyg: 4 rum av 5.
Ett eget rum av Virginia Woolf
Om Virginia Woolf och Ett eget rum
Virginia Woolf (1882 – 1941) var en brittisk författare som har gjort sig känd bl.a. för sina feministiska texter och åsikter. Hon debuterade 1915 med bildningsromanen The voyage out (Resan ut). En av hennes mest lästa och omtyckta verk är Mrs Dalloway från 1925. Mrs Dalloway har inspirerat till boken och filmenTimmarna/The hours. Woolf led i perioder av depression och 1941 förvärrades tillståndet kraftigt, bland annat på grund av sval kritik för en av hennes böcker och för att hennes hem hade förstörts under bombningarna av London. Woolf begick självmord samma år.
Originaltitel: A room of one’s own (engelska).
Utgivningsår: 1929 (första brittiska utgåvan, Hogarth press), 1958 (första svenska utgåvan, Tiden), 2015 (utgåvan på bilden, Modernista), 2015 (den här ljudboksutgåvan, Viatone).
Översättare: Jane Lundblad.
Uppläsare: Elin Abelin.
Antal sidor: 166 (ca 5 h lyssning).
ISBN: 9788771830071.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”Virginia Woolfs essä Ett eget rum kom till på grund av två föreläsningar 1928 om kvinnor och litteratur och om den kvinnliga konstnärens möjlighet att ta plats i det dominerande manssamhället. Det krävs att ”en kvinna måste ha pengar och eget rum, om hon skall kunna skriva romaner.” Boken fick med sina tankar om kvinnan som självständig individ, med eget arbete och ekonomiskt oberoende, en banbrytande betydelse för kvinnofrigörelsen, och är fortfarande i dag ett centralt verk inom feminism och den feministiska litteraturkritiken. Tankarna framförs med humor, vrede, ironi och skarpsinne under vandringar med betraktelse av naturen och samhället, besök och middagar, där en historisk genomgång av kvinnliga författare blandas med fiktiva föreställningar. Ett eget rum är en av Virginia Woolfs mest betydande verk, men också en av de mest lättillgängliga och populäraste.”
Sommar innebär att en ny säsong av Sommar i P1 drar igång. Förra veckan avslöjades det vilka som fått äran att vara sommarvärdar den här gången. Som vanligt saknas det inte författare bland årets sommarpratare. I år sommarpratar David Lagercrantz, Tom Malmquist, Maj Sjöwall, Stina Stoor, Maja Hagerman, Kerstin Ekman, Karin Bojs och Klas Östergren.
Tom Malmquist! Vad kul att han får sommarprata i juli (3/7). Hans självbiografiska roman I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv är en av mina favoritböcker från årets läsning. Det är en oerhört smärtsam och gripande berättelse om hur Malmquist både förlorar sin sambo och blir pappa på samma gång. Det känns väldigt fint att få lyssna på hans sommarprat.
I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv av Tom Malmquist
Och Kerstin Ekman! Hon är ju en helt briljant författare och med sina 82 år så har hon säkerligen mycket att berätta i ett sommarprat. Den 14/8 är det dags för hennes Sommar i P1.
Den andra kvinnan kretsar kring ett berättarjag i sena 20-årsåldern. Hon är timanställd i sjukhusets lunchrestaurang, där hon iklädd en oformlig och osexig arbetsklädsel slevar upp mat och diskar. Fast egentligen är hon menad att göra något helt annat. I bagaget har hon ett antal högskolepoäng i litteraturvetenskap och någonstans lever en dröm om att bli författare. Hon imponeras inte över barndomsvännens eller barndomsvännens studiekamraters förutsägbara liv, småborgerlighet och trista framtidsdrömmar. Berättarjaget hör inte hemma i lunchrestaurangen och inte på studentpubarna. Hon hör inte hemma i futtiga lilla Norrköping över huvud taget.
När överläkare Carl Malmberg lägger märke till henne på jobbet så väcks en kittlande lust och en känsla av att Carl på något sätt ska bli hennes nyckel för att åtminstone tillfälligtvis få inträdesbiljett till ett annat liv än det hon lever. De inleder en kärleksaffär. Carl är nära dubbelt så gammal som henne och har fru och barn som han inte tänker lämna. Barndomsvännen är inte imponerad, men berättarjaget är överväldigad.
Man skulle kunna tro att Den andra kvinnan är en bok i stil med Lena AnderssonsUtan personligt ansvar, som handlar om precis det att vara ”den andra kvinnan”. Men nej. Det här är något helt annat. Visst handlar Den andra kvinnan om berättarjaget och hennes kärleksaffär med Carl, men mest handlar boken om att vara i den där knepiga åldern när man borde ha bestämt sig för vad man ska göra med sitt liv. Den handlar också om att försonas med det liv som blev som det blev och att vara sann mot sina drömmar.
Klass och vad klass och bakgrund gör med människor ligger också som ett lager genom hela berättelsen. Bohman redogör insiktsfullt och på pricken för klassresenärens svårigheter. Det är inte alla som förstår att klass inte har så mycket med pengar att göra, som en känsla av att på något sätt vara underlägsen och inte få höra till; en känsla av att inte kunna ta för sig eller ha rätt att försöka leva ut sina drömmar. Klass har inte så mycket med lön och utbildning att göra som många tror. Jag vet inte om människor från privilegierade bakgrunder förstår detta ens efter att ha läst en sådan här bok, men för mig är det här en läsning som går rakt in i hjärtat. Jag nickar hela tiden och känner att Bohman som ingen annan författare har lyckats skildra precis den där känslan av underlägsenhet och maktlöshet som finns hos den som befinner sig långt ner på hierarkin. Hon blottar alla mekanismer som ligger där och lurar. Hon skildrar de privilegierades attribut, inte bara Svenskt tenn-inredningen, utan kanske framför allt den självklarhet med vilken de privilegierade kan unna sig smått och stort i livet och den självklarhet det är för dem att storsint prata om mångfald och feminism från deras egna blinda ovanifrånperspektiv.
Bohman ruskar också om mig med feministiska små inspel. Hon fyller mig med en del skam faktiskt. Det är lätt för mig att dra upp feministiska floskler, men feminism handlar också om klass, vilket är lätt för medelklassiga akademiker som jag själv att glömma bort. Feminism handlar också om mångfald bortom det enkelspåriga PK-spåret vi så gärna vill omfamna.
”Ibland har jag tänkt att hela jag är vulgär, att jag är sammansatt av komponenter som var och en är lite för mycket: min kropp är lite för yppig, munnen lite för köttig, inget med mig är nedtonat eller näpet, jag tycker om höga klackar och mycket smink och åtsittande kläder. Det är som om något med min hållning, eller med min utstrålning, är mer påtagligt sexuellt än nästan alla tjejer jag mött på Emelies fester, på universitetet, på studentpuben, och det gör killar som är som Niklas provocerade, eller äcklade, kanske egentligen skrämda, som om det fanns något med mig de inte kan hantera. Jag har märkt att det är killar som han, de upplysta, moderna, de som är mest medvetna om det förkastliga i att dela in kvinnor i madonnor och horor, samtidigt är de mest angelägna om att ha en flickvän som aldrig skulle kunna misstas för det senare.”
Den andra kvinnan är en helt briljant skildring av makt, klass och att våga gå sin egen väg. Jag har en vana att fota av texter som jag gillar (det är mitt sätt att göra hundöron). Med den här boken hade jag mobilen i högsta hugg mest hela läsningen. Formuleringarna är precisa, poetiska, insiktsfulla, berörande, störande, tankeväckande, sorgliga och perfekta. Bohman har också känsla för detaljer. Det saknas t.ex. inte detaljrikedom när hon beskriver arbetet i storköket: fukten, matresterna, de stora diskmaskinerna med sina plastband som valens barder. Och all denna formuleringskonst, detaljrikedom och fantastiska analys har författaren lyckats koka ner på dryga 200 sidor.
Den andra kvinnan är en makalöst bra bok. Det är också en sådan där sällsynt bok som har lärt mig mycket om mig själv. Jag kommer att bära med mig den här läsupplevelsen länge. Vilken fantastisk bok!
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en insiktsfull, berörande, störande, tankeväckande och perfekt formulerad roman om en klassresenärs svårigheter, att våga följa sina drömmar – och att vara den andra kvinnan.
Betyg: 5 övergivna hamnar av 5.
Den andra kvinnan av Therese Bohman
Citerat ur Den andra kvinnan
”Vi som jobbar i köket och restaurangen bär samma slags blusar som undersköterskorna; fyrkantiga, v-ringade, säckiga och helt utan passform, de liksom hänger upp sig på brösten och gör att man ser stor ut om man så bara har antydan till byst. De vita byxorna som är tänkta för manlig sjukhuspersonal sitter bra på mig om jag väljer en liten storlek, så det gör jag, de är raka i modellen och smiter åt över höfterna. De fula kläderna var något av det jag hade svårast för i början, men jag har hittat sätt för att hantera det: brun-utan-sol-kräm på armarna så att jag inte ser så blek ut, några droppar parfym på halsen så att jag kan böja ner ansiktet och dra in doften av den när lukten av mat och diskrum blir för påträngande, och snygga underkläder, som jag ibland tillåter lysa igenom den vita, bylsiga blusen, som ett raster av spets runt mina bröst. Jag tycker att det ser sexigt ut, inte vulgärt, för det går bara att ana, som en påminnelse om att jag är något mer än situationen jag befinner mig i när jag har på mig den fula blusen.”
Om Therese Bohman och Den andra kvinnan
Therese Bohman (född 1978) är en svensk författare och kulturskribent. Hon debuterade 2010 med romanen Den drunknade. Hon har belönats med flera priser och utmärkelser, däribland Tidningen Vi:s litteraturpris, som hon tilldelades 2014 för Den andra kvinnan. Therese Bohman har en blogg och hon twittrar under @theresebohman.
”Hon arbetar på Norrköpings sjukhus och står längst ner i hierarkin, efter läkarna, sjuksköterskorna och undersköterskorna. Hon återfinns i bespisningen. Men hon drömmer om att en dag bli författare, att flytta någon annanstans och leva ett helt annat liv.
En dag när det regnar råkar hon i samspråk med läkaren Carl Malmberg och han erbjuder henne skjuts hem. Det blir startpunkten för en passionerad kärlekshistoria mellan en gift man och en älskarinna som drömmer sig bort.
Therese Bohman debuterade med den uppmärksammade romanen Den drunknade, som översattes till flera språk. Även hennes nya roman är ett psykologiskt passionsdrama där frågan om makt och sexualitet ställs på sin spets. Men Den andra kvinnan handlar lika mycket om att söka sina drömmar och att utmana rädslorna inom sig själv.”
Min sambo hävdar ibland att jag har för många favoritförfattare, att mitt ständiga prat om att ”det här är det bästa jag har läst!” och ”X är min absoluta favoritförfattare”, gör att lovorden till slut tappar i betydelse. Det skulle kunna ligga något i det, men sanningen är att jag bara har en favoritförfattare, en författare som finns på en sådan upphöjd och egen nivå att ingen och inget kan jämföra sig mot henne. Nu har hon gått ur tiden.
När jag igår möttes av beskedet att Bodil Malmsten har somnat in, så kände jag en tomhet och en sorg av det allra mest egoistiska och giriga slaget. Jag kände inte Bodil Malmsten, har aldrig ens sett henne i verkligheten. Förlusten för mig är är såklart inte henne som person, eftersom jag inte kände henne, utan förlusten av hennes makalösa författarskap och sorgen över att inte få ta del av det mer. Jag är så ledsen över att Malmsten inte kan ge oss fler ord. Jag vill inte ta in att hennes ord har tystnat. Det finns ingen som kan skriva med hennes precision och exakthet. För mig har hon varit den yttersta och skickligaste. På en ingenjörs vis vill jag bearbeta alla hennes texter, skriva en algoritm som kan fånga magin i en exakt, magisk formel. Men det går inte. Malmsten är unik i sitt slag. Hennes nyanser kan inte fångas av en robot, ej heller återskapas av någon annan författare.
Kanske började jag vänja mig redan i hennes sista loggbok, Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig, där sorgen och åldrandet ligger som mörka, bultande stråk, att även detta författarskap kunde ta slut. Kanske förstod jag med dikten Det här är hjärtat att avskedet och sorgen som Malmsten skriver om inte enbart syftar till hennes egen förlust av en närstående utan också gick tillbaka till henne själv. Men trots att jag och andra läsare har vetat och anat så länge att Malmsten har varit en av alla de som drabbats av cancer, trots att jag har förstått detta, så blev jag helt bestört av beskedet att hon nu har gått bort.
Aldrig har en författares bortgång känts som en sådan stor förlust tidigare.
Jag har inget mer att blogga om detta. Jag skulle kunna blogga om mina favoriter ur hennes författarskap. Jag skulle kunna citera ur hennes verk, posta bilder av hennes böcker, men det känns för billigt och för konstigt och hennes bortgång för abstrakt.
Det enda sättet att hålla denna förlust borta är att fortsätta att läsa hennes ord. Det är vad jag ska göra.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
