Draksådd är en reportagebok om misslyckade kommunala projekt: Dragon Gate, Medeltidens värld och ganska mycket annat. Mest av allt är det dock en bok om klyftan mellan stad och land och om kommunpolitiker som kämpar för att även deras del av landet ska leva.
⭐⭐⭐⭐
Betyg: 4 av 5.
Draksådd är en reportagebok av journalisten och författaren Christian Daun. Den handlar om precis det som undertiteln skvallrar om: fiaskon och haverier när kommuner ska sättas på kartan. Visst kan man förfasas, förfäras och skaka på huvudet åt vansinniga (och dyra!) projekt som dragits igång runt om i Sverige och slutat i total flopp. Dragon Gate, som både pryder framsidan och har inspirerat till bokens titel, är ett exempel. Där har vi alltså Hotell Älvkarlen, som konkade redan något år efter uppförandet 1986, och som tidigt 2000-tal köptes upp av en kinesisk affärsman med stora planer på att skapa ett kinesiskt kulturcentrum. Det blev inget. Fortfarande står ett icke färdigställt hotell, sminkat i kinesisk stil, bredvid E4:an och att bedriva någon form av verksamhet på platsen framstår som omöjligt: många har försökt, men någonstans kokar det ändå alltid ner till att närheten till Uppsala och Stockholm är för stor för att locka långresenären att stanna till. Att turister skulle lockas till stället är också långsökt: det räcker inte med Dalälven för att få turister att vallfärda till en bygd som inte har speciellt mycket nöjen eller rekreationsmöjligheter att erbjuda. Läget har helt enkelt alltid varit skevt och sett i backspegeln framstår stället som en helt orimlig satsning redan från början.
Det finns, som sagt, mycket att förfäras över och en del kommunala fiaskon är så tragikomiska att boken slår över i humor. Ändå är det verkligen inte en bok som vill att läsaren ska göra det enkla: skratta åt de politiker som gått in i dessa knasiga projekt. Tvärtom är det här en bok som går djupare. Vad är det egentligen som driver politiker att om och om igen gå på myten om att en negativ utveckling kan vändas genom att ”sätta kommunen på kartan”? Jo, kanske att klyftan mellan stad och land är enorm och ingen politiker verkar vilja ta i frågan på allvar. Vi har ett land där somliga får åka tiotals mil för att ta sig till ett sjukhus, där skolor läggs ned och där fullt beboliga bostadshus rivs eftersom det kan framstå som en bättre lösning än att låta ödehusen stå. I Sverige pågår en slags desperat överlevnadskamp i många små kommuner och Daun riktar på ett effektivt sätt ljuset på just detta. Han påtalar också att det räcker att vända blicken mot Norge för att se att det finns andra sätt: där satsas det på glesbygden, bland annat genom att se till att kommunerna själva får behålla en stor del av det som deras naturtillgångar drar in.
Jag tycker att Draksådd är en intressant och tankeväckande reportagebok. Den har några år på nacken, men jag hoppas att den inte är bortglömd. Snart är det valår igen och den här typen av reportage behövs. Sverige behöver erbjuda fler livsval än att bo i storstäderna.
Draksådd är ingen plojig bok, utan en bok med allvar och en agenda. Men ja: det är klart att det även finns underhållande stråk. ”Medeltidens värld”, som fastnade så mycket i det tidstypiska att det inte ens gick att köpa en glass på området (grumligt vatten däremot!). Den gigantiska trä-björn som uppfördes i Sveg och som snart började ruttna (tydligen lagad nu, läser jag). Ja, det finns många haverier att ta del av. Några av de har jag själv tagit del av. Dragon Gate har jag besökt ett flertal gånger – ätit på restaurangen, sett terrakottaarmén, kollat på de kinesiska statyerna som står runt muren, köpt en Maneki Neko. Hotellet står för övrigt där vi brukar svänga av när vi reser ner och hälsar på mina föräldrar i Uppland och det råkar vara ett ganska bra riktmärke att ha koll på. Dinoland har jag besökt som barn medan stället fortfarande låg i Rättvik. För min familj är det en återkommande rolig anekdot att berätta om just detta besök, som började med att vi på vägen in mötte en pojke, på väg åt motsatt håll, som med stort allvar varnade oss och sa ”gå INTE in där”. Sedan gick vi in där. Och sprang igenom eländet. Ingen av oss har upplevt en sådan mygginvasion. Jag minns ingenting av själva dinosaurierna. I Draksådd lär jag mig att Dinoland så småningom hamnade i Skåne och att dinosaurierna senast sågs till på en paintballbana som gått i konkurs.
Det finns många tragikomiska misslyckanden i den här boken. Låt oss dock påminna oss om en till grej som Daun gör klart: det här är inte ett landsbygdsfenomen. Nya Karolinska. Stadslinbanan i Göteborg. Nej, men herregud, man blir helt slut! Låt oss hoppas att ”sätta på kartan” är en sjuka som gått över och att Sveriges små och stora kommuner fokuserar på annat framöver: skola, vård, omsorg, sådana grejer.
Draksådd
Draksådd gavs ut av Ordfront 2021. Jag har lyssnat på en inläsning av Fredde Granberg, utgiven av samma förlag. ISBN: 9789177750772, 9789179457129.
Christian Daun
Christian Daun är en svensk journalist och författare.
Stacken, av Annika Norlin, är en fantastisk roman om en grupp människor som valt att leva utanför samhället, i närhet med naturen. Det som börjar som en fin gemenskap blir dock allt mer likt en sekt.
⭐⭐⭐⭐⭐
Betyg: 5 av 5.
Stacken, av Annika Norlin, kretsar kring en grupp människor som valt att leva ett liv utanför normen och utanför samhället. I utkanten av ett norrländskt glesbygdssamhälle lever de istället nära naturen, så nära självhushållning de kan komma och så långt bort som möjligt från världen utanför. Anledningarna till livsvalet är varierande: någon är sargad efter en våldtäkt, någon har begått en kriminell handling och hamnat på flykt, och några verkar rent av ha hamnat där av en slump. Med tiden kommer gruppen att utökas, trots att allt utanför upplevs som ett hot. Livsvalet är inte enkelt. Det är mycket som behöver offras för livet tillsammans i det som de skämtsamt börjar kalla för ”Stacken”: relationer, familjebildande, jobb och karriär, jämnåriga vänner, skolgång, sjukvård. Allt hålls ändå ihop tack vare en stark och självklar ledare: Sara. Sara får hela Stacken att känna att deras livsval är rätt, att deras åsikter är de sanna och att det de har och det de gör är något andra borde vara avundsjuka på.
Jag tror man kan läsa den här boken på lite olika sätt, det är i alla fall den känslan jag får när jag läser recensioner och andras blogginlägg, och det är bara en av många fantastiska saker med Stacken: att det finns så många bottnar. Man kan läsa den som en bok om ett alternativ till utmattning och snurrande ekorrhjul. Man kan läsa den som en bok om naturens och skogens kraft och det höga pris vi betalar, exempelvis i brist på biologisk mångfald, när vi brukar skogen ovarsamt. Man kan läsa den som en bok om en samling udda människor man ömsom ömmar för och ömsom irriterar sig över något förfärligt – boken är fylld av intressanta karaktärer som man riktigt kan se framför sig i en filmatisering. Man kan läsa den som en bok om moderskap och blodsband: i boken finns såväl en ofrivillig mamma som en ofrivilligt barnlös kvinna, vilket såklart väcker många tankar och känslor. Jag läser boken på alla dessa sätt och fascineras över att en bok med färre än 400 sidor kan vara så rik, men mest av allt läser jag den som en skrämmande och berörande bok om hur en sekt blir till och hur en sektledare skaffar sig makt – och vilka som underkastar sig den och varför.
Stacken är en helt otrolig bok och den är sällsynt kompakt för att innehålla så många huvudpersoner och behandla så många ämnen. Det är svårt att förstå att en romandebut kan vara såhär elegant skriven; Jag har läst alldeles för många debuter som känts spretiga. I Stacken hänger allt ihop och ingenting känns överflödigt, ingenting känns onödigt. Det är en helgjuten bok som både roar och oroar, väcker tankar och överraskar. En riktig läsupplevelse att fängslas av.
Stacken
Stacken gavs ut av Weyler förlag 2023. ISBN: 9789127184121.
Annika Norlin
Annika Norlin är en svensk författare, låtskrivare och musiker. Hon gör musik under artistnamnen Hello Saferide och Säkert!.
Bli som folk, av Stina Stoor är en novellsamling som utspelar sig på en norrländsk landsbygd. Den berättas med en alldeles egen röst.
Bli som folk är en novellsamling av Stina Stoor. När den kom ut, 2015, fick den stor uppmärksamhet och många tyckte nog att den kändes väldigt ny. Här kom en samling berättelser från norrländsk glesbygd, något som senare har följts upp av många andra författare, men som då uppfattades som någonting väldigt eget. Huvudpersonerna är dessutom en samling särlingar och unikum med en tillvaro väsensskild från den som oftast skildras i böcker och film. Framför allt är rösten och stilen väldigt speciell, norrländsk.
Jag har avnjutit de här novellerna utspritt under flera år (de senaste åren har jag valt att läsa blandade noveller varje december), men vissa av novellerna sitter glasklart i minnet efter alla år, inte minst För vår del, som precist och berörande skildrar en unken tid då många män med självklarhet kunde förvänta sig att bli uppassade av sin sambo. I novellen hägrar en stunds egentid, så viktig i all sin enkelhet, men som är så enkel att ställa in.
Alla noveller föll mig kanske inte i smaken, men som helhet är Bli som folk ändå en helt otrolig och väldigt egen novellsamling. Även nu, när man skulle kunna påstå att glesbygdsskildringar och norrlandsberättelser under lång tid har varit en trend, är Bli som folk en väldigt välkommen samling, som fyller ett tomrum. Jag älskar stilen och rösten, rytmen och berättandet. En riktigt bra novellsamling!
Bli som folk
Innehåller novellerna Gäddan, Gåvan, Det var den tiden på året då alla barn hade blivit björnar och levde på bär, Ojura, Älskaren, Elljusspåret, De runda ruinerna, Det finns ett hem dit stormens brus, För vår del. Förlag: Norstedts (2015). ISBN: 9789113074245.
Silvervägen av Stina Jackson är en spännande deckare om en man som letar efter sin försvunna dotter och om en ung tjej som flyttar till bygden och skulle behöva ett tryggt hem. Betyg: 4 preppers av 5.
Silvervägen av Stina Jackson är en av de senaste årens mest omtalade deckare och priserna och utmärkelserna har duggat tätt; Den har bland annat belönats med Svenska Deckarakademiens pris för årets bästa svenska kriminalroman. Det är verkligen bra gjort för en debutant! Det kändes helt klart att det var hög tid att läsa denna spänningsroman som så många lovordat de senaste åren.
Boken handlar om Lelle, som har förlorat sin tonårsdotter tre år tidigare. Hon skulle ta bussen, men kom aldrig med. Ingen vet var hon tog vägen. Det finns fortfarande ett stort engagemang för sökandet efter flickan, drivet av Lelles exfru, som håller igång intresset på sociala medier och genom att uppmärksamma fallet med t-shirts och fackeltåg. Lelle engagerar sig på annat sätt: genom att vara ute och köra längs Silvervägen på nätterna. Han har svårt att gå vidare och det blir inte lättare när ytterligare en flicka försvinner från bygden, en flicka med stora utseendemässiga likheter med hans egen dotter.
Parallellt med Lelles sökande får läsaren följa Meja, en flicka i Lelles dotters ålder. Hon har växt upp under stökiga förhållanden och flyttat från plats till plats tillsammans med sin psykiskt sjuka mamma. Nu har flyttlasset gått till Glimmersträsk, ett (fiktivt) litet samhälle längs Silvervägen. Mamman har hittat en ny karl via nätet och hoppas på lugn och trygghet. Ingenting blir dock speciellt annorlunda, mammans problem är djupare än så, och när Meja träffar Carl-Johan flyttar hon tacksamt in hos honom och hans familj. Familjen bor mycket avsides och är väldigt udda. Det finns en stor misstänksamhet mot myndigheter i familjen, särskilt från pappan sida. Mobiler är bannlysta och hela familjen är engagerade i att ordna självförsörjning och säkerställa att de har lagrade förnödenheter när krisen kommer. För Meja blir den märkliga familjen trots allt ett sammanhang där hon känner ett större lugn än hemma hos modern, men hon blir samtidigt väldigt isolerad.
I boken vävs allas berättelser ihop på ett elegant sätt. Det är ärligt talat ganska förutsägbart, men jag har ingenting emot det. Jag ser faktiskt hellre att det går att gissa hur det ska sluta än att det ska balla ur och upplösningen bli helt osannolik. Det här är i och för sig en roman med en hel del ganska skruvade delar, men det känns ändå okej. Jag tyckte faktiskt att den här boken var riktigt bra. Det var fint att få följa Meja och hennes trassliga liv och det var berörande att läsa om Lelle och hans sökande efter sin försvunna dotter. En läsvärd deckare.
Silvervägen av Stina Jackson
Sedan tre år tillbringar Lelle de ljusa sommarnätterna med att köra bil. Han kör utmed väg 95 som skär genom landet från Skellefteå i nordvästlig riktning förbi Arvidsjaur, Arjeplog och mynnar vid norska gränsen, den väg som kallas Silvervägen. För tre år sedan försvann hans sjuttonåriga dotter spårlöst och hennes försvinnande gnager sönder Lelle inifrån.
Till den lilla orten Glimmersträsk anländer Meja och hennes mamma. Meja är lika gammal som Lelles dotter var när hon försvann. Medan höstens mörker närmar sig knyts Lelles och Mejas öden ihop och när ytterligare en ung flicka försvinner blir deras liv för evigt sammantvinnade.
Silvervägen är en stämningsfull och berörande psykologisk spänningsroman. Med den lilla orten som fond, där alla känner alla, utvecklar sig ett drama om att aldrig ge upp, om att orka vara stark när det är som mörkast.
Stina Jackson (född 1983) är en svensk författare, numera bosatt i USA. Hon gjorde stor succé med sin debutroman Silvervägen, som kom 2018, och har därefter utkommit med ytterligare en deckare, Ödesmark. Stina Jackson finns på Instagram.
Sen for jag hem av Karin Smirnoff är den avslutande delen i serien om janakippo, en väldigt speciell och egensinnig trilogi: oborstad, rå och med ett högt tempo. Våld, kärlek, glesbygd, konst med mycket annat flimrar förbi. Fantastisk!
⭐⭐⭐⭐
Betyg: 4 av 5.
Sen for jag hem är den avslutande delen i Karin Smirnoffs trilogi om Jana Kippo, eller janakippo som man kanske borde skriva. Jag har lyssnat på hela serien som ljudbok och då missar man såklart en del språkliga finesser, men Karin Smirnoff har alltså genomgående valt att skriva ihop alla för- och efternamn. Det är ett av många intressanta grepp i de här böckerna, som inte liknar några andra.
Den tidigare delen, Vi for upp med mor, slutade med en cliffhanger, bokstavligt talat. Janakippis bror, med det praktiska namnet Bror, hängde över ett stup. När den här boken tar sin början har en tid förflutit och Jana har mist sin bror i ovan nämnda olycka. Det är en stor förlust för Jana, som levt ett liv kantat av våld och övergrepp och som har haft en minst sagt tuff tillvaro, särskilt under uppväxten. Bror har varit hennes trygghet. Nu finns han bara kvar som en inre röst.
Sen for jag hem kretsar mer kring Jana och hennes förflutna än tidigare böcker. I de tidigare böckerna har jag tyckt att det varit ett intressant grepp att lämna så mycket outsagt. I tidigare böcker har läsaren fått följa Jana och excentriska människor i hennes närhet här och nu. Det har varit ett högt tempo och osannolikt många dramatiska händelser som skett slag i slag. Att inte riktigt veta vem Jana är och vad hon lämnat när hon ”for ner till bror” eller ”for upp med mor” har känts ganska befriande och gett lite extra spänning. Nu kommer det dock glimtar, våldsamma och råa, precis som det mesta runt Janakippo. Det berättas om oerhört grovt våld i nära relationer och om hennes liv som student i Stockholm.
Tillbakablickarna vävs ihop med här och nu, där Jana måste ordna med sin brors begravning samtidigt som jobbet i hemtjänsten aldrig riktigt går att sätta på paus. Livet i byn Smalånger rullar också på, för ungdomskärleken John, som hon har ett så knepigt förhållande till, och för de andra som läsaren fått träffa i de tidigare böckerna. Det är dock Jana som är i fokus och när hon gör en avstickare för att ställa ut sina lerfigurer i Stockholm får läsaren följa med. Resan fortsätter till Västkusten. Det fylls på med udda och oborstade karaktärer, liknande de som läsaren fått träffa i Smalånger och Kukkojärvi. Allt snurrar på i ett snabbt tempo. Jana blir passionerat kär, börjar hitta nya vägar i sitt skapande och får nya skyddslingar under sina vingar.
Det är knappast lätt att skriva klart en trilogi. Många trådar måste vävas ihop och risken finns att berättandet blir lite lidande av detta. Det är vågat av Smirnoff att addera så mycket nytt och så många nya karaktärer i en avslutande del i en serie, men det blir verkligen bra. Kanske är inte Sen for jag hem lika brännande bra som Jag for ner till bror, trots allt; Det egensinniga och speciella har man nu liksom vant sig vid och jag vill inte påstå att böckerna är upprepande, men den där wow-upplevelsen uteblir till viss del. Det är hur som helst en mycket bra avslutning i en mycket speciell trilogi. Välj gärna ljudboken. Lo Kauppis uppläsning adderar verkligen någonting extra.
Bror dog och lämnade mig kvar.
Repet lossnade. Vi gled. Vi föll.
En klyka höll mig kvar. En trädslana snodde sig runt min arm och väste i örat inte du janakippo. Armen rycktes ur led. Repet rycktes ur min hand.
Som en orm försvann den över hällan.
I andra änden av ormen fanns bror.
Han litade på att jag var stark nog. Precis som han alltid gjort.
Jag hängde över hällan med ena axeln snarad i en martall.
Martallen sa att det var nära ögat. Att hon hört av en gran som sa till en björk att.
Nu hängde jag strax ovanför aftastupet och hörde hans skrik när kroppen studsade mot bergnavlarna.
Allt blev tyst förutom träden.
De barrade i vinden.
Jag bad dem hålla käften.
Ur Sen for jag hem av Karin Smirnoff
Sen for jag hem gavs ut 2020 av Polaris och är den avslutande delen i janakippotrilogin. Övriga delar är Jag for ner till bror och Vi for upp med mor. Jag har lyssnat på en inläsning av Lo Kauppi, utgiven av Polaris 2020. ISBN: 9789177952022, 9789177952442.
Karin Smirnoff
Karin Smirnoff (född 1965) är en svensk författare med en bakgrund som bland annat fotograf, journalist och ägare till en trävarufirma. Hon debuterade 2018 med Jag for ner till bror, en bok som blev Augustprisnominerad samma år.
Den augustprisbelönade dikten och reportageboken Osebol av Marit Kapla är en berörande berättelse om livsöden i värmländsk avfolkningsbygd. Betyg: 5 dalgångar av 5.
Jag har alltid gillat berättelser från ”vanliga” människor. Kändisar i all ära, men det finns väldigt många fascinerande livsöden och berättelser bland alla oss ”vanlisar” och därför har jag alltid dragits mot radio- och TV-dokumentärer som skildrar helt vanliga människor och deras liv. Osebol är en bok som på sätt och vis hör till den typen av samhällsskildringar. Här har Marit Kapla låtit den vuxna befolkningen i Osebol komma till tals. 42 personer, nästan alla tillfrågade, berättar om sina liv och ger uttryck för åsikter i frågor som angår dem.
Osebol är en by i en avfolkningsbygd i Värmland. Att det ligger vackert till, vid Klarälven, kan inte rucka på faktumet att det mesta av samhällsservicen har monterats ner, eller är på väg att tas bort, och att byn därför har tappat dragningskraft. Ett påtagligt exempel på samhällsutvecklingen är att byns bro, den som förkortar restiden och som många spontant säger sig uppskatta för att den möjliggör en trevlig promenad, är rivningshotad. Den har till och med bjudits ut till försäljning, men när ingen var beredd att betala ens en symbolisk slant, finns inte längre förutsättningar att ha den kvar. Det kostar att underhålla en bro. Byns tidigare elljusspår har redan rasat ihop och invånarnas ideella engagemang har till stor del dött ut. Boken skulle kunna vara en stereotyp berättelse om glesbygd och avfolkning, en berättelse som kanske har hörts förut, men jag tycker att Osebol är mycket mer än så, även om det i och för sig är en väldigt intressant och fin skildring av tillvaron i en by som är på väg att tyna bort.
Det som berör mig mest är egentligen alla livsöden som flimrar förbi: en polack som undrar varför svenskar tar rast så ofta, en man som förlorat sin bästa (och enda) vän, en man som flytt Tyskland under Andra världskriget, allt slit i skogen och kring flottningen av timmer, en entreprenöriell kvinna som drev byns butik en gång i tiden, vårdjobb (och en hemlig dröm om att bli fotvårdare), konstnären som startade ett kollektiv (och till slut blev en del av byns gemenskap när han lyckades hålla en batikkurs) och många, många andra. Jag älskar att läsa om alla förälskelser och kärlekar, djupa vänskapsrelationer och behovet av att få vara för sig själv. Boken är över 800 sidor lång, så det vore synd att påstå att Kapla lyckats koka ned det på några få sidor, men det är poesi, så visst är det en lätt och luftig text, som tros allt rymmer otroligt mycket, en berättelse om en hel bygd. Oj, vad Osebol rymmer mycket. Den handlar hus som stått på platsen i hundratals år och om människorna som bott i dem. Den handlar om framåtandan kring omgivningens tjusiga skidanläggningar, som ändå inte riktigt spiller ned till Osebol. Den handlar om vuxna, som konstaterar att barn som åker till Karlstad gärna stannar där, och om unga som inte har något att göra och tycker att allt är tråkigt. Den handlar om vargen och jakten, vården och skolan. Och hur ska unga egentligen träffa varandra nu för tiden, när det inte längre finns några danspalats och uteställen?
Jag älskade verkligen den här boken! Den får mig att tänka på en av mina favoriter, Svetlana Aleksijevitj, som i sina dokumentärromaner flätar samman vittnesmål från hundratals röster till en imponerande väv. Aleksijevitj skildrar livet i Sovjet från olika perspektiv. Osebol rör sig i en annan miljö, berättar andra berättelser. I Osebol finns vemod, men också mycket skratt. Jag tycker ändå att boken lånar drag från den nobelprisbelönade Aleksijevitj, men framför allt är den fantastisk i sin egen rätt. Läs och bli berörd!
Jag trivs inte riktigt i en stad heller.
Jag vill inte sitta i nåt jävla villaområde.
Det är inte riktigt min grej det.
Jag vill gå hemma och skrota och dola.
Det är lite kämpigt.
Det är dryga veckor när en ska ligg bort på jobb.
Och inge yngre blir en.
Men det är så det är.
Till Osebol ska en tillbaka vet du.
Det är väl nån sjukdom då.
Det är väl nåt i botten.
Det är väl att jag är uppfödd här.
Det är väl det.
Ur Osebol av Marit Kapla
Osebol av Marit Kapla
Utgivningsår: 2019 (Teg publishing). Antal sidor: 811. ISBN: 9789188035301.
Osebol är en berättelse om vår tid. En litterär sensation från världens mittpunkt.
Osebol är en by vid Klarälven i norra Värmland. I boken möter läsaren så gott som alla byns vuxna invånare, intervjuade av Marit Kapla som själv är uppvuxen där.
Osebol är en säregen läsupplevelse som saknar motsvarighet. Intervjuerna har kokats ned till lyriska vittnesmål som går rakt in i hjärtat. Boken blir till ett slags prisma som kastar nytt ljus på livet. Det är är färgsprakande, levande och lämnar ingen läsare oberörd.
Förlagets beskrivning
Marit Kapla
Marit Kapla (född 1970) är en svensk journalist och författare, uppvuxen i Osebol, samhället som delar namn med hennes debutroman. För Osebol belönades hon med Augustpriset 2019.
Vi for upp med mor av Karin Smirnoff är den andra boken om Jana, som nu reser med sin bror till deras moders gamla hemby, en väldigt oromantiskt beskriven by där Församlingen betyder allt. Betyg: 4 lerfigurer av 5.
Vi for upp med mor av Karin Smirnoff är den andra boken om Jana och hennes bror i den lilla byn Smalånger. Jag skulle säga att det är en helt fristående bok, för den tar inte vid direkt där den första boken, Jag for ner till bror, slutade. Nu har det istället gått en tid och mycket verkar ha fallit på plats, både för brodern, som i den första boken behövde hjälp att ta sig ur missbruk, och för Jana själv, som blivit kvar i Smalånger och som trevande bygger upp en relation till sin vuxna dotter, som vuxit upp hos sina adoptivföräldrar.
Allt ställs dock på ända när Jana och brodern plötsligt åker norrut, till deras mammas hemtrakter. Modern har dött och ska begravas där uppe. I hennes hemby, som är något så annorlunda som en norrländsk by med en viss inflyttning, har en församling ett starkt grepp om hela samhället. Alla är med i församlingen och de som på minsta vis stöter sig med den eller bryter mot uppfattningen om hur man ska vara, blir utstötta. Jana och hennes bror har ärvt ett hus där uppe, men väl på plats visar det sig att någon har flyttat in och inte är särskilt sugen på att flytta ut. Det blir en av många konfrontationer med verkligheten i mammans gamla hemby och snart visar det sig också att mamman utsatts för oerhört tuffa händelser som en gång i tiden drivit henne därifrån.
Att själva ta sig därifrån visar sig dock vara svårare än Jana trott. Snart har hennes bror sugits in i gemenskapen i församlingen och Jana måste stanna för att försöka rädda honom därifrån.
Liksom Jag for ner till bror, skildrar Vi for upp med mor udda människor i en väldigt oromantiskt beskriven glesbygd. Här föds barn med fetalt alkoholsyndrom och många bär på bagage med misshandel och övergrepp. Någon har mist hela sin familj i en skoterolycka. Det finns med andra ord rikligt med död och elände, men samtidigt skriver Smirnoff roligt, träffsäkert och med värme. Huvudpersonerna i Smirnoffs Jana-romaner är verkligen annorlunda mot de flesta i dagens romaner, men de är också mångbottnade och lätta att känna med.
Jag blev väldigt förtjust i Jag for ner till bror och det är alltid en viss risk att läsa en uppföljare tätt inpå. Visst kan man lätt bli mätt, särskilt när det är en roman med ett egensinnigt språk, men i det här fallet blev jag inte besviken. Jag tycker att Vi for upp med mor är minst lika bra som den första Jana-boken. Vad jag förstår kommer böckerna om Jana att bli en trilogi. Om den första boken om Jana slutade i mys och gemyt så kan man lugnt säga att Vi for upp med mor slutar på ett annat sätt. Hur ska trilogin sluta? Jag längtar verkligen efter att få veta!
Vi for upp med mor. Packade en väska och backade ut jeepen från garaget.
Bror låste dörren. Hängde nyckeln på sin spik.
Lukas hoppade och for. Kände att något var på gång. Bror kopplade honom och gick ner till hundgården. Stängde nätdörren och satte sig på huk.
Jag hörde inte vad de pratade om. Lukas satte sin tass i hans hand.
När bror gick ut ur buren satt lukas kvar innanför och hängde med huvudet. Bror stack in handen. Lukas tittade bort.
Modren kommer efter i likbilen, sa jag. Nordin kör henne.
Modren dog och bror tystnade. Han blev ett mähä. Orkade inte jobba knappt prata. Modren blev mor. Av respekt. Det var ingen stor eftergift men ändå. Mor lämnade en eftersmak av söt gumma på torp som uthärdat livet för att plötsligt dö.
Ur Vi for upp med mor av Karin Smirnoff
Vi for upp med mor av Karin Smirnoff
Uppläsare: Lo Kauppi. Utgivningsår: 2019 (första utgåvan, Polaris), 2019 (den här ljudboken, Polaris). Antal sidor: 349. ISBN: 9789177951407, 9789177951483. Andra som läst: Boklysten, Kulturkollo.
Modren har dött och vill begravas i sin hemby Kukkojärvi i norra Norrbotten. Tvillingarna jana och bror ärver hennes föräldrahem och blir snabbt varse att livet i Kukkojärvi är mycket annorlunda. De flesta människor lever enligt strikta religiösa regler där förbuden är många. Den som inte rättar in sig i ledet hamnar utanför, som snickaren Jussi och Magdalena. Bror lockas av bygemenskapen, de stora familjerna och männens självklara rättigheter. Jana gör sitt bästa för att bjuda motstånd, samtidigt som hon kämpar för att få ett avslut på den destruktiva relationen med john. När hon blir vän med sin jämnåriga kusin marta ser hennes man, som är pastor, inte med blida ögon på deras relation.
Vi for upp med mor är en uppföljare till den hyllade debuten Jag for ner till bror. På ojämförlig prosa fortsätter Karin Smirnoff låta oss stifta bekantskap med glesbygdens olika gestalter, och återvändaren janakippo.
Förlagets beskrivning
Karin Smirnoff
Karin Smirnoff (född 1965) är en svensk författare med en bakgrund som bland annat fotograf, journalist och ägare till en trävarufirma. Hon debuterade 2018 med Jag for ner till bror, en bok som blev Augustprisnominerad samma år.
Jag for ner till bror av Karin Smirnoff är en både mörk och varm bok om en kvinna som återvänder till sin hembygd och konfronteras med sin missbrukande broder, dödsfall och familjehemligheter. Betyg: 4 jakthundar av 5.
Jag for ner till bror av Karin Smirnoff är en bok som inte liknar någon annan jag har läst. Både platsen och människorna är annorlunda mot det mesta i dagens populära böcker och kulturen är en helt annan. Det är först när jag läser en sådan här bok som jag inser hur många urbana berättelser jag slukar varje år, hur många medelklassiga liv jag läser om, hur många akademikerhuvudpersoner jag träffar på i litteraturen (och kanske identifierar mig lite med).
Här är huvudpersonen, Jana, en kvinna med en rätt oklar bakgrund, ärligt talat. Läsaren får inte några direkta ledtrådar till vad hon jobbar med, var hon har bott (eller med vem?), men nu har hon i alla fall lämnat allt (varför? För hur länge?) och farit ned till bror, brodern som bor i deras hemby och som har gått ned sig i missbruk. Jana gör vad hon kan för att ge brodern den spark i baken han behöver. Kanske åkte hon ner för att rädda honom? Fast hon gör också mer: hon söker jobb i bygden, hon söker upp gamla bekanta och mellan raderna vecklas det upp fruktansvärda händelser från det förflutna. Det finns mycket mörker, svärta, misär och råhet i Jag for ner till bror. Den är faktiskt grövre än det mesta jag har läst och allt eftersom, ända in i det sista, blottlägger författaren nya omständigheter, ger nya pusselbitar.
Jag for ner till bror överraskar på många sätt. Det som kanske överraskade mig mest var hur skickligt författaren målar upp karaktärerna i boken. Jag for ner till bror är full av annorlunda människor: opolerade, kantiga och med bagage som i många fall rymmer så mycket bedrövelse att man nästan baxnar. Ibland känns det som att Smirnoff snuddar mot det klichéartade: boken utspelar sig i en västerbottnisk glesbygd, långt från de hippa gatorna i Stockholm, och dess befolkning super, snarare än anordnar vinprovning, om man uttrycker sig så. När Smirnoff beskriver älgjakter och byns intriger, så känns det inledningsvis lätt att irriteras, att tänka att det här är en sådan berättelse. Det är det som är överraskande, för mitt i alltihop visar det sig ständigt att bokens karaktärer har fler egenskaper och att berättelsen rymmer fler sidor. Jag for ner till bror rymmer också stoff som skulle räcka för att skriva flera snyftberättelser, men Smirnoff vågar skala av, bara snudda och låta läsaren upptäcka saker på egen hand, samtidigt som hon hela tiden ser till att överraska genom att vara oväntat rolig och bjuda på värme.
Jag tycker att den här boken hade allt, faktiskt, och det är också en bok som inte liknar något annat jag har läst. Jag for ner till bror är en fantastiskt välkomponerad berättelse med lager på lager på lager som vecklar ut sig. Mycket i berättelsen är otroligt och ”för mycket”, men det är bara att dras med. Det är en bok som verkligen suger tag.
Jag for ner till bror. Tog bussen längs kusten och hoppade av vid efyran. Sedan gick jag mot byn.
Snön föll tät och vägen blåste igen. Flingorna vältrade sig innanför de låga kängorna och anklarna frös som i barndomen.
Bilar hade kunnat stanna för min tumme men ingen bil kom. Det var ett par kilometer till min brors hus och vägen gick uppåt.
För att underhålla mig själv sjöng jag everttaube.
Våra föräldrar älskade everttaube och sedan dog de.
Ur Jag for ner till bror av Karin Smirnoff
Jag for ner till bror av Karin Smirnoff
Uppläsare: Lo Kauppi. Utgivningsår: 2018 (första utgåvan, Polaris), 2018 (den här ljudboken, Polaris). Antal sidor: 318. Läs även övriga delar i denna planerade trilogi. Del två, Jag for upp med mor, kom ut 2019. ISBN: 9789177950981, 9789177950998.
I Smalånger är det mesta som vanligt. Maria har hittats död. Hennes bror håller på att supa ihjäl sig. Harmynte John har ögon som svarta hål i rymden och äldreomsorgen får en ny medarbetare, Janakippo, som stack sin far med en högaffel. Jag for ner till bror är en svart, rå, våldsam och from berättelse. Det är kärleksfullt, passionerat, varmt och tryggt. Svårast av allt är förlåtelsen.
Förlagets beskrivning
Karin Smirnoff
Karin Smirnoff (född 1965) är en svensk författare med en bakgrund som bland annat fotograf, journalist och ägare till en trävarufirma. Hon debuterade 2018 med Jag for ner till bror, en bok som blev Augustprisnominerad samma år.
Sommar och semester… kanske är det en och annan som passar på att resa ut till ”landet”? Idag tänkte jag tipsa om några böcker som utspelar sig på just landsbygden!
Grabben i graven bredvid, Katarina Mazettis bästsäljare från 1998, är en bok om bibliotekarien Desirée och lantbrukaren Benny som blir plötsligt blixtförälskade. Klivet från Desirées minimalistiska lägenhet till ”livet på landet” är dock stort och förhållandet är därför inte helt friktionsfritt, trots allt. Boken är en feelgoodberättelse och en rätt typisk bok om kärlek med komplikationer, men jag minns den verkligen som rolig och läsvärd. Och det finns faktiskt inte supermånga andra böcker som berättar om det osminkade livet som bonde, så det gör ju också att berättelsen sticker ut från mängden.
Grabben i graven bredvid av Katarina Mazetti
En annan som har skrivit om osminkat bondeliv är i alla fall Anne B. Ragde, som i böckerna Berlinerpopplarna, Eremitkräftorna, Vila på gröna ängar och, den kommande, Det finns alltid förlåtelse, skriver en släktkrönika, där bland annat Tors slit som grisbonde är en del av berättelsen. Böckerna kretsar kring Torunn, Tors ”hemliga dotter” som dyker upp på gården när Tors mor har insjuknat och ligger för döden. Så återförenas Tor med sina bröder och med Torunn och böckerna följer sedan syskonen och Torunn i deras tillvaro på gården. Jag tycker jättemycket om både Berlinerpopplarna och Eremitkräftorna och jag ser väldigt mycket fram emot att läsa nästa del i serien (Vila på gröna ängar gjorde mig besviken på grund av slutet, men jag kanske får anledningen att tänka om när jag har läst fortsättningen och därför får se Vila på gröna ängar i ett lite annat ljus… Hoppas! 😉 ).
Alla böcker om livet på landet är inte feelgoodberättelser. En riktigt bra feelbadberättelse 😉 är Korparna, som kretsar kring en ung kille vars föräldrar är lantbrukare. Det går knackigt för dem och pappan är psykiskt sjuk, vilket såklart skapar en otrygghet för den här killen. Hans tillflykt blir till skogen, till fågelsjön. Korparna är en väldigt fin bok och den augustprisbelönades för övrigt 2011.
Korparna av Tomas Bannerhed
Hönan som drömde om att flygaär en fin liten kortroman om en höna som drömmer om att få en kyckling. Som värphöna är det dock ingenting hon har att se fram emot och när hon dessutom börjar bli gammal och lägger allt färre ägg så slängs hon mer eller mindre på en skräphög. Det här är kanske inte en lantlivsskildring på samma sätt som de övriga böckerna jag har räknat upp, men den är fin och även om man kanske borde akta sig för att smeta mänskliga egenskaper på djur så tycker jag gott att man kan påminna sig emellanåt om att (gårdens) djur är levande varelser med rättigheter de också. 🙂
Hönan som drömde om att flyga av Sun-Mi Hwang
Det finns en och annan bok som plockar lite komiska poänger på lantliv. Det är kanske inte alltid sådana böcker är så himla roliga egentligen, men jag tycker faktiskt om Fallet med de försvunna böckerna som är en feelgood-deckare. Bokens huvudperson har fått jobb som bibliotekarie på den irländska landsbygden. Meningen är att han ska köra bokbussen, men när han kommer dit upptäcker han att böckerna är borta! Här finns en hel del bok- och bibliotekshumor, eller vad man ska säga, och det gör sådana som mig glad! 🙂
Fallet med de försvunna böckerna av Ian Sansom
Har du några favoritböcker som utspelar sig på landsbygden?
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
