Never let me go av Kazuo Ishiguro är Kathys berättelse om att växa upp på ett väldigt speciellt barnhem och att sakta närma sig sitt öde. Det är en bok som väcker tankar och känslor som få andra böcker. Betyg: 5 kassettband av 5.
Never let me go av Kazuo Ishiguro
Kathy har vuxit upp på ett barnhem och skolgången har skett på en internatskola med andra barnhemsbarn. Nu är Kathy vuxen och är en “vårdare” som tar hand om “donatorer”. Hennes liv består till stor del av att jäktat köra mellan olika rehabiliteringscenter för att träffa sina donatorer. På vägen hinner hon fundera över det liv hon levt. Framför allt tänker hon tillbaka på vännerna Ruth och Tommy, som hon växte upp med, men som nu har “fullbordat” – efter ett antal donationer har de gått bort. Livet fram till nu har till stor del bestått av att prata gamla minnen om platsen där de växte upp, men Kathy börjar mer och mer känna att det inte längre finns någon att dela sina minnen med. Att det är något speciellt med just deras barnhem och internatskola framkommer tydligt, men det är under bokens gång, medan Kathy tänker tillbaka på sitt liv, som det verkligen börjar uppdagas även för läsaren på vilket sätt.
Jag vet inte om det här är en spoiler, men någonstans tycker jag inte att det är det. Det är alltså så att Kathy och de andra barnen har vuxit upp i den här avskildheten för att de är kloner, framställda för att helt enkelt kunna användas som donatorer när andra människor behöver organ. Jag kände redan till detta innan jag började läsa och det framkommer också skapligt tydligt i boken, om än mellan raderna, att det är så det förhåller sig. Det fantastiska med boken är att den ändå är både fängslande och klaustrofobisk. Trots att man som läsare känner på sig hur det är, så håller författaren uppe en spänning, som, trots lågmäldhet och ett lågt tempo, är gastkramande. Genom att skildra Kathys tillvaro, hennes relation till Tommy och Ruth och genom att berätta om deras uppväxt, så byggs spänningen upp, inte genom att hålla läsaren i ovisshet, utan om att låta berättaren gradvis berätta om, och i viss mån själv upptäcka, vilket öde som väntar henne. För inte så länge sedan läste jag Återstoden av dagen av samma författare. Det är en helt annan bok, en helt annan genre, men det finns något i berättandet som känns igen. Precis som i den tidigare boken, där läsaren får följa en butler, som opålitligt berättar om sitt liv och allt han faktiskt har gått miste om medan han var upptagen med att gå helt upp i sitt arbete, så finns det något opålitligt i Kathys berättelse. Författaren låter läsaren gå vid Kathys sida och närma sig det smärtsamma som väntar, men länge är det också en berättelse där berättaren tassar kring det mörkaste och svåraste. Mellan raderna spränger något outsägligt hemskt, men berättelsen rör sig mestadels runt det, vilket verkligen gör att man som läsare sugs in och berörs.
Jag älskar hur boken är uppbyggd och den stämning som författaren effektivt skapar genom berättandet. Never let me go är en bok som väcker tankar och känslor som få andra böcker. Jag blev helt tagen av den här berättelsen och kommer inte att glömma den i första taget.
Citerat ur Never let me go
“När miss Lucy till slut sa något var det som om hon noga vägde varje ord. “Det var inte bra att jag rökte. Det var inte bra för mig, så jag slutade. Men ni måste förstå att det är mycket, mycket värre för er att röka än vad det var för mig, och det gäller er alla.”
Sen hejdade hon sig och satt tyst. Någon sa senare att hon förlorade sig i tankar, men precis som Ruth var jag ganska säker på att hon funderade frenetiskt på vad hon skulle säga därnäst. Till slut sa hon:
“Ni har ju fått veta en del. Ni är elever här. Ni är… speciella. Därför är det mycket viktigare för var och en av er än vad det var för mig att hålla er friska inombords.”
Hon tystnade igen och betraktade oss på ett underligt sätt. När vi diskuterade saken efteråt var några av oss säkra på att hon inget hellre ville än att vi skulle fråga. “Varför det? Varför är det så mycket värre för oss?” Men ingen gjorde det. Jag har ofta tänkt på den dagen, och i ljuset av de som hände senare är jag säker på att vi bara hade behövt fråga för att miss Lucy skulle ha berättat alla möjliga saker för oss. Det hade inte krävts mer än en enda fråga till om rökning.”
Never let me go av Kazuo Ishiguro
Never let me go
Originalets titel: Never let me go (engelska).
Översättare: Rose-Marie Nielsen.
Utgivningsår: 2005 (första brittiska utgåvan), 2005 (första svenska utgåvan, Wahlström & Widstrand), 2017 (den här nyutgåvan, Wahlström & Widstrand).
Antal sidor: 318.
ISBN: 91-46-21094-6, 978-91-46-23476-0.
Kazuo Ishiguro
Kazuo Ishiguro (född 1954) är en brittisk författare med japanskt ursprung. Han har skrivit ett stort antal romaner, i vitt skilda genrer. Hans genombrott kan sägas vara The remains of the day (Återstoden av dagen), från 1989, som också har filmatiserats och för vilken han belönades med Bookerpriset. Även SciFi-romanen Never let me go har filmatiserats. 2017 tilldelades Kazuo Ishiguro Nobelpriset i litteratur.
Förlagets beskrivning
“Kathy, Tommy och Ruth växte upp på ett isolerat internat på den engelska landsbygden. De fostrades till att tro att de var speciella och att deras hälsa var viktig, inte bara för dem själva utan även för samhället. Men varför var de egentligen där? När Kathy i 30-årsåldern tänker tillbaka på sin uppväxt börjar hon minnas saker. Hon minns hur folk som sökte sig utanför internatets grindar inte kom tillbaka och hur människor som kom utifrån verkade vara livrädda för dem. När minnesbilderna fogas samman går sanningen så sakteliga upp för Kathy.
Never let me go är en skildring av tre barns gemensamma uppväxt, men också en skönlitterär kommentar till en vår tids stora etiska frågor: genetik och kloning.”
Efter år av misshandel från sin far, har Erik lärt sig allt om våld, vilket leder till att han 14 år gammal relegeras från sin skola efter att ha skapat ett litet skräckvälde runt sig. På väg till den nya skolan, Stjärnsberg, bestämmer sig Erik för att det nu får vara slut med våldet, men det visar sig vara svårt att hålla löftet om att inte slåss något mer.
På Stjärnsberg gäller speciella lagar och regler och misshandel och förnedring ses som god kamratuppfostran. Det skär sig snabbt mellan Erik och några äldre elever på skolan och problem tornar upp sig.
Det här är en oerhört rå och lite äcklig bok som behandlar frågor som vad ondska är för något och om våld verkligen kan lösa problem. Det här är också ett fint porträtt av en ung killes liv och hans försök att klara sig igenom skolåren mot alla odds.
Boken är bra och känns realistisk trots att jag egentligen inte borde kunna avgöra detta eftersom våld inte direkt är vardagsmat för mig. Boken har i alla fall såpass bra beskrivningar att det var omöjligt att inte bli berörd av de blodiga våldsscenerna. Faktum är att jag emellanåt var tvungen att lägga ifrån mig boken en stund för att smälta den.
Den här boken utspelar sig på en internatskola för pojkar i 50-talets USA. Skolan är anrik och elevernas föräldrar ställer högra krav på sina söner och förväntar sig att de ska gå långt.
Det här året börjar en ny lärare, Mr Keating, på skolan. Han använder sig av en helt annan pedagogik än de andra lärarna. Eleverna gillar deras nya, excentriske lärare och får lära sig saker som att fånga dagen och att bestämma över sitt eget liv.
Av en slump får några av killarna reda på att Mr Keating var med i “Dead Poets Society” när han gick i skolan. “Dead Poets Society” var en hemlig sammanslutning, som brukade träffas vid en grotta i närheten och läsa dikter. Killarna bildar ett eget “Dead Poets Society” och blir genom denna mer självsäkra.
En av killarna, Neil, drömmer om att få stå på scen och spela teater, men hans föräldrar är emot detta. De menar att han ska satsa på skolan istället. En annan av killarna, Knox, är tokförälskad i en tjej som han aldrig kommer att få. Alla medlemmar i sällskapet har sina drömmar och sina bekymmer och tack vare Mr Keating börjar de ta tag i det de vill göra.
Det här är en härlig bok, som handlar om att våga göra det man vill – att fånga dagen. Det är fascinerande att läsa om hur killarna i “Dead Poets Society” förändras och vågar att göra saker som de tidigare inte vågat göra eftersom deras föräldrar har stått i vägen. Det här är också en sorglig bok som visar att det inte alltid är så enkelt att våga göra det man drömmer om.
Det här är en söt liten klassiker, som handlar om internetskoleeleven Patty och hennes vänners upptåg. Boken är både rolig och trevlig och jag läste den många gånger när jag var yngre.
