Kategorier
Beijer, Sandra Billgren, Elsa Plath, Sylvia Sundström, Gun-Britt

Noveller: Juan-les-Pins, Man kan vinka till varandra från balkongerna, Början, Johnny Panic och drömbibeln

Ursäkta på förhand att det råkade bli världens längsta rubrik idag, men jag har alltså läst fyra noveller med lite varierande längd på titlarna. 😉 Här kommer fyra mini-recensioner.

Juan-les-Pins

Juan-les-Pins är det första skönlitterära jag läser av bloggaren Sandra Beijer. Hennes blogg har jag däremot följt under flera år (i perioder); jag tycker faktiskt att hon är en av de bästa livsstilsbloggarna i Sverige. Beijer lyckas hålla kvalitén uppe i både text och bild, har en röd tråd i sitt innehåll och lyckas hålla en lagom balans vad gäller det personliga. Dessutom anar man att hon är lite av en nostalgiker, precis som jag! Hon har liksom inte glömt bort sitt tonårsjag eller vad som kändes viktigt när man var sexton. Det här är något som också är lite av ett tema för den här novellen, som kretsar kring ett tjejgäng som drömmer om sommarens resa till Frankrike och hur allt ska bli helt annorlunda mot vad det är idag, där störiga killar hela tiden är i vägen och där skolmiljöerna är allt annat än inspirerande.

Juan-les-Pins av Sandra Beijer
Juan-les-Pins av Sandra Beijer

Betyg: 3+ soppluncher av 5.

Utgivningsår: 2017 (första utgåvan, Novellix). Antal sidor: 24. ISBN: 978-91-7589-199-6.

Man kan vinka till varandra från balkongerna

Jag har läst en till favoritbloggare: Elsa Billgren! Även Billgren är skicklig med pennan och även hon blickar bakåt emellanåt. Har man följt henne ett tag känner man förmodligen till något om hennes uppväxt i konstnärshemmet på Östermalm och hur svårt det var för henne när hennes föräldrar gick skilda vägar (när Elsa var i vuxen ålder). Det är några av de saker som går igen i den här novellen, där Elsa till och med har lånat ut sitt eget förnamn till en av huvudpersonerna. Novellens Elsa är tretton år och semestrar i Italien med sina konstnärsföräldrar och en vän till familjen som har en dotter ungefär i Elsas ålder. Hon heter Sabrina och är precis så mogen och världsvan och erfaren som bara en trettonåring kan få för sig när de träffar någon som växt upp lite snabbare än de själva. Sabrina som också längtar efter sin pappa. Jag tycker att Billgren har lyckats fånga hur liten och stor man kan vara på samma gång i tonåren. Fint!

Man kan vinka till varandra från balkongerna av Elsa Billgren
Man kan vinka till varandra från balkongerna av Elsa Billgren

Betyg: 3 stringtrosor av 5.

Utgivningsår: 2013 (första utgåvan, Novellix). Antal sidor: 27. ISBN: 978-91-7589-008-1.

Början

Början av Gun-Britt Sundström är en väldigt fin berättelse om att få ett barn som “inte är som andra”. Redan som spädbarn gör huvudpersonens son på sitt eget sett, betraktar världen på sitt sätt. När han börjar förskolan och skolan sticker han ut direkt och har svårt att få vänner. Den vän han plötsligt får i grannpojken försvinner snart när grannpojken lärt sig i skolan vad som gäller, vem man ska leka med. Att vara annorlunda kan vara svårt, men kan på vissa plan också vara en gåva, som att pojken redan på huvudfotingstadiet kan rita bilder med rörelse och kroppsspråk. Jag tyckte verkligen att Början var en berörande bok om att vara annorlunda, men kanske framför allt om en förälders vånda när dess barn har svårt att smälta in i klassrummet.

Början av Gun-Britt Sundström
Början av Gun-Britt Sundström

Betyg: 5 datorer av 5.

Utgivningsår: 2004 (första publiceringen, i tidningen Amelia), 2013 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 18. ISBN: 978-91-7589-010-4.

Johnny Panic och drömbibeln

Sylvia Plath har skrivit Glaskupan, en av mina största läsupplevelser genom tiderna, så kanske var förväntningarna för höga när jag började läsa Johnny Panic och drömbibeln. Jag kände i vart fall att mycket flög över huvudet i den här skrämmande berättelsen om en kvinna som arbetar med att renskriva journaler på ett sjukhus. I hemlighet ägnar hon sig också åt ett privata samlande: hon skriver ned vad patienterna drömmer om nätterna. Hon går mer och mer in i projektet och snart blir allt diffust. För egen del zonar jag ut omedelbart om folk börjar berätta om sina drömmar. Jag vet ingenting mer meningslöst att prata om, ärligt talat. Det kanske bidrog till att jag inte blev helt frälst av den här novellen, även om den i och för sig handlar mer om psykisk sjukdom än drömmar. Vill man läsa om psykisk sjukdom rekommenderar jag dock alla gånger att läsa Glaskupan istället!

Johnny Panic och drömbibeln av Sylvia Plath
Johnny Panic och drömbibeln av Sylvia Plath

Betyg: 3 arkiv av 5.

Originalets titel: Johnny Panic and the Bible of Dreams (amerikanska). Översättare: Erik MacQueen. Utgivningsår: 1977 (första amerikanska publiceringen, i novellsamlingen Johnny Panic and the Bible of Dreams), 2013 (den här utgåvan, Novellix).

Kategorier
Broberg, Maria

Bakvatten

Bakvatten av Maria Broberg är en väldigt fin släktberättelse om oförenliga livsval och familjehemligheter, fantastiskt bra inläst på dialekt! Betyg: 4 kastspön av 5.

Bakvatten av Maria Broberg följer några livsöden i ett västerbottniskt inland från 50-talet till nutid. Läsaren får följa Assar och hans olyckliga kärlek till Margareta. Margareta är gift med Hebbe och har ett äktenskap som i och för sig är fyllt av musik och glädje, men som ändå verkar ha ingåtts av rent praktiska skäl. Ett barn finns i bilden, Håkan, men det är inte Hebbe som är pappan, även om Håkan och Hebbe har en väldigt fin fader-son-relation. Det blir inte Margareta och Assar, trots deras starka förälskelse. Inte ens när Hebbe oväntat går bort kan Assar och Margareta leva ihop. Istället träffar hon Lars och de skaffar sonen Nilas, trots att de inte är gifta. Det höjs på ögonbrynen över detta. Fördomarna flödar i den lilla byn. Livet med Lars blir ensamt. Lars slits mellan sina två liv: livet med Margareta och barnen och livet med renarna. Som same är inte livet enkelt. Även här finns fördomar. Fördomar och förtryck. Alla i boken är trängda i olika roller och snäva ramar, alla slits mellan olika livsval och vägar ut. En svår vändpunkt i livet kommer också när Nilas plötsligt försvinner, som ett mysterium. Det blir en sorg som följer genom livet och läsaren får inte veta förrän alldeles mot slutet vad som egentligen hände.

Jag tycker om den här boken. Det finns en spänning och laddning hela tiden, trots att det inte alls är en deckare. Det är nog berättandet som gör det, att berättelsen bärs av de olika huvudpersonerna och förflyttar sig i tid och rum. Allt vecklar ut sig på ett elegant sätt till det kommer fram på slutet vad som egentligen hände. Längs vägen är det en berörande bok med intressanta livsöden. Jag fastnar verkligen för Assar och hans kärlek till den äldre Margareta. Jag fastnar också för Margareta, som är så sliten mellan sina liv – det liv hon faktiskt lever och det liv hon drömmer om, i den mån det kan uppnås. Jag tänker mycket på hennes liv som ensam med sina barn och de fördomar som riktas mot henne och pappan till det yngsta barnet, en same som hon inte är gift med. Det är svårt att förstå att det kan vara något kontroversiellt med det, men i den här boken skildras verkligen hur smärtsamt det kan vara att sticka ut. Det gäller inte bara Margareta. Det finns oerhört otrevliga mobbingscener i den här boken.

Bakvatten är verkligen en stark roman med många lager. Jag tyckte väldigt mycket om den och jag kan särskilt rekommendera att lyssna på ljudboken, som är trevligt inläst på dialekt av Elias Dahlgren. Språkliga finesser faller ofta bort i ljudboksversionen, men här kommer berättandet och språket verkligen till sin rätt.

Bakvatten av Maria Broberg

Uppläsare: Elias Dahlgren.
Utgivningsår: 2020 (första utgåvan, Norstedts), 2020 (den här ljudboken, Norstedts).
Antal sidor: 270.
ISBN: 9789113098593, 9789113098470.

Bakvatten är berättelsen om de människoöden som knyts ihop av pojken Nilas försvinnande i Västerbottens inland i mitten av sextiotalet, om före och efter.

Alla tror att Nilas har drunknat, att han har försvunnit i Vindelälvens vatten. Men Nilas ligger gömd under mossan med isblommor på kinderna, bredvid sugande myrmarker och ilande små skogsbäckar, på platsen där Hebbe dog. Det ska dröja många decennier innan vårfloden avslöjar vad som egentligen hände.

Bakvatten handlar om Assars förbjudna kärlek till Margareta, om Håkan som vill ha en pappa men som får en lillebror, och om Håkans sambo Petra som många år senare inte står ut längre utan vill att han berättar sanningen.

Det är en roman om ensamhet, längtan, byskvaller och hur långt samvetet kan sträcka sig.

Förlagets beskrivning

Maria Broberg

Maria Broberg (född 1977) är en svensk författare, kommunikatör och politiker. Bakvatten är hennes debutroman. Maria Broberg har en hemsida.

Kategorier
Moriarty, Liane

Stora små lögner

Stora små lögner av Liane Moriarty
Stora små lögner av Liane Moriarty

Jag har helt felaktigt trott och bloggat om att Stora små lögner skulle vara en uppföljare till Öppnas i händelse av min död. Det är kanske inte så konstigt att man blir vilseledd. Framsidan från den tidigare bestsellern finns liksom infälld på framsidan till Liane Moriartys senaste bok, så det är uppenbart att förlaget vill locka läsare med hjälp av den tidigare försäljnigssuccén. Det här är dock en helt egen berättelse med helt andra karaktärer. Ändå känns mycket igen i Moriartys berättande.

När jag läste Öppnas i händelse av min död så upplevde jag t.ex. mycket i den som rätt unket. Det var många traditionella könsroller som inte problematiserades ett dugg och en hel del klichéer… En läsare skrev dock en kommentar där hon inte alls höll med mig: Öppnas i händelse av min död innehåller ju massor av starka kvinnlig karaktärer, menade läsaren. Och det hade hon ju faktiskt rätt i! Så jag var väl inte helt rättvis när jag pratade om Öppnas i händelse av min död som sunkig ur ett feministiskt perspektiv. Även Stora små lögner har ett gäng kvinnliga karaktärer i huvudrollerna och än en gång finns vissa klichéer på plats. Nu läser jag dock med lite mer förlåtande ögon. Det är väl såhär samhället ser ut i Australien, gissar jag, och det är ju inte författarens fel. Det är tydligen ett samhälle där en kvinnlig advokat automatiskt säger upp sig när hon skaffar barn (!) och ett samhälle där det endast finns 1 man på hela skolan som är “hemmaman” medan alla andra kids har hemmamammor som fixar all markservice och ser till att ungarna kommer till skolan och hem igen. Hemmamannen har naturligtvis en bitch till fru; det är väl sådan man är som tjej om man både är morsa och drar in pengar till hushållet (herregud!).

Men jag läser med förlåtande ögon, som sagt! 😉 Det här är trots allt en bladvändare till bok och intressant nog saknar den inte mörker och allvar. Det är så lätt att böcker i den här genren (feelgood) bara blir glättiga och lättviktiga, men Stora små lögner berör faktiskt flera brännande ämnen utan att förenkla allt för mycket.

Boken kretsar kring tre kvinnor vars barn går i samma skola i ett mindre australiensiskt samhälle. Celeste är vacker som en gudinna och har en man som är så rik att hon inte ens kan få grepp om det själv. Paret lever i enorm lyx och överflöd. Själv är hon advokat, men har fimpat karriären för att vara hemma med deras busiga tvillingkillar. Hon kan utan problem ta ut stora belopp på olika konton utan att hennes man märker något. Han är så rik att det inte märks när miljonbelopp plockas ut (wow!). Nåväl. Bakom de hurtiga facebookuppdateringarna och den polerade fasaden så döljer sig dock en hemlighet som Celeste inte har anförtrott någon: hennes man slår henne. På ett väldigt trovärdigt och, som det känns, insiktsfullt sätt skriver Moriarty om att bli utsatt för våld i en nära relation och vilka mekanismer som ändå kan göra att den som blir utsatt har svårt att ta sig därifrån. Det är en väldigt berörande skildring och jag tycker att det är himla bra att Moriarty skriver om det här på ett så förvånansvärt seriöst sätt för att vara den här genren. Det mesta i feelgood-genren brukar ju vara ganska sockrat och peppigt, inte sorgligt och smärtsamt.

Jane är nyinflyttad till stan och är i samma ålder som de andra morsornas barnflickor. Hon är ensamstående mamma till en pojke vars pappa inte alls finns med i bilden. Det är uppenbart för alla runt omkring att Jane går omkring och bär på något. I hennes nervösa tuggummituggande och i hennes magra gestalt finns ett uppenbart mörker. Det gäller såklart pappan till barnet – och skräcken för vad hennes barn kanske har ärvt från honom.

Madeleine är det energifyllda och frispråkiga kittet som håller ihop trion. Hon är inte en kvinna som håller tillbaka när hennes vänner råkar ut för orättvisor. När Janes son inte blir bjuden på barnkalas är hon den första att protestera och att se till så att ett helt gäng av klassens ungar inte kommer iväg på det där kalaset. Hon är med andra ord allt annat än konflikträdd. Fast hemmavid finns såklart hemligheter som är lite svårare att snacka sig ur. Madeleine har en tonårsdotter som hon hade ensamt ansvar för under de tidiga åren i dotterns liv. Nu har Madeleine en ny man och två yngre barn och exkillen har också bildat en ny familj. Tonårsdottern bor hos Madeleine i veckorna, men börjar mer och mer föredra sin pappa, som plötsligt har dykt upp och blivit närvarande i hennes liv igen. Madeleine känner sig sviken och ledsen över att hennes dotter verkar vilja flytta och alltså flytta in till den karl som aldrig någonsin fanns där när dottern var liten och tillvaron var mer kaos. Hur ska man förhålla sig till en svikare till ex och en dotter som inte kan förstå och uppskatta sin mamma och allt mamman gjort när hon var liten?

Alla bär med andra ord på sina egna små och stora problem som de kämpar med att hålla gömda. Genom boken har Moriarty också sprängt in en massa tillbakablickar till en viss frågesportkväll som har skett i skolans regi. Det är uppenbart att någonting katastrofalt har hänt på denna kväll och de små tillbakablickarna fungerar effektivt som cliff hangers och gör att man bara vill plöja boken snabbt, snabbt, snabbt och lista ut vad som egentligen har hänt. Även spänningen känns alltså igen från Moriartys tidigare bestseller, där handlingen kretsade kring ett hemligt brev med påskriften “öppnas i händelse av min död”. Vad som också känns igen är det finurliga sättet att väva ihop alla människor, hemligheter och livsöden.

Jag tyckte riktigt mycket om den här boken. Den är både sorglig och rolig, varm och mysig. Karaktärerna kan på sätt och vis upplevas som lite platta och klichéartade, men de är samtidigt så härliga att man bara vill bli kompis med dem! Jag tycker verkligen att Moriarty har lyckats med de här boken och genom att plocka in lite mörkare stråk har hon också lyft hela berättelsen ett snäpp. Det här är en ny feelgood-favorit! Och för den som gillade Öppnas i händelse av min död: Stora små lögner är mycket bättre!

I korthet

Rekommenderas för: Den som gillade bestsellern Öppnas i händelse av min död och vill läsa en minst lika spännande, värmande och, faktiskt, sorglig feelgoodbok.

Betyg: 4+ kaffe latte av 5.

Citerat ur Stora små lögner

“Perry hade aldrig under alla deras år tillsammans fällt någon kommentar om hur hon valde att spendera deras (hans) pengar, utom för att någon gång påminna henne, milt, humoristiskt, att hon kunde göra av med mer pengar om hon ville. “Du vet väl att vi har råd att köpa en ny”, hade han sagt en gång när han fick se henne stå i tvättstugan och ursinnigt skrubba en fläck på kragen på en sidenblus. “Jag tycker om den här”, hade hon sagt.

(Fläcken var blod.)”

Stora små lögner av Liane Moriarty
Stora små lögner av Liane Moriarty

Om Stora små lögner och Liane Moriarty

Liane Moriarty (född 1966) är en australiensisk författare. Hennes stora genombrott kom med romanen Öppnas i händelse av min död, som har sålts i över 2 miljoner exemplar och som nu är aktuell för en filmatisering. Hennes senaste roman är Stora små lögner. Liane Moriarty har en hemsida och en fansida på Facebook.

Originalets titel: Big little lies (engelska).
Översättare: Anna Strandberg.
Utgivningsår: 2014 (första engelska utgåvan, Penguin), 2016 (första svenska utgåvan, Albert Bonniers förlag).
Antal sidor: 444.
ISBN: 9789100156701.
Andras röster: Böcker i örat, Feministbiblioteket, Johannas deckarhörna.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.

Baksidestext

“Vid en första anblick framstår den prydliga villaförorten Pirriwee som en välmående och sömnig idyll.

Men under ytan kokar det.

Madeline och Celeste är grannar och bästa vänner. De har barn i samma förskoleklass och tar alla tillfällen de får att prata om livet på favoritcaféet. Madeline har händerna fulla med sin tonårsdotter, som plötsligt tycks föredra sin pappa och yogafrälsta styvmamma framför henne (hur är det möjligt??). Men hon kan inte låta bli att samtidigt kasta sig in i intrigerandet mellan olika fraktioner av föräldrar på skolan. Förortens okrönta skönhetsdrottning Celeste backar förstås upp Madeline, men har verkat mer virrig än vanligt på sistone – kanske inte så konstigt med två helvilda tvillingpojkar där hemma och en man som ständigt är på resande fot. Eller finns det något som Celeste inte berättar?

När den unga ensamma mamman Jane flyttar in i området möts hon av kyliga blickar från de andra förskolemammorna och blir misstagen för att vara femårige Ziggys barnflicka. Madeline och Celeste tar dock Jane under sina vingar, och står på hennes sida när stämningen blir allt mer hätsk efter att Ziggy blivit anklagad för mobbning. Temperaturen på skolgårdar och villagator skruvas upp för att nå sin våldsamma kulmen under skolans årliga föräldrakväll …

Stora små lögner är en roman om vänner, mammor, döttrar, nya fruar och före detta män – full av igenkänning, värme och humor. Men det är också en roman som inte väjer för det mörka i livet, för gråzonerna vi accepterar och de farliga lögnerna vi intalar oss själva.”

Kategorier
Gerhardsen, Carin

Pepparkakshuset

Pepparkakshuset - Carin GerhardsenJag måste börja med att skriva en generell sak om deckare, så har jag det sagt. Det finns få genrer där jag är så känslig för felaktigheter och logiska luckor som när det kommer till deckare. När poliser privatspanar (och gör helt koko brottsplatsundersökningar under dessa spaningar), går på magkänsla istället för fakta och ber släktingar att göra diverse undersökningar, så tappar jag intresset. Pepparkakshuset är inte på något sätt extremare än annat i genren, men den lider liksom de flesta  deckare av scener som känns direkt sökta och/eller skaver på flera sätt.

Inneboende i deckargenren är ju dock att det ofta är så spännande att man vänder blad i alla fall… Och i den här boken är det faktiskt ganska spännande. Handlingen kretsar kring en serie mordfall, där offren också har torterats. Vad vi som läsare får veta redan från början är att offren, som verkligen lever helt skilda liv, faktiskt har en koppling: de har alla gått i samma lekskola, där de också hade helt olika status i den hårda hierarkin. Thomas hör till de som stod längst ned på den sociala stegen och var också offer för grymheter av de andra barnen (faktiskt så grova grejer att jag har svårt att köpa dem!). När han så träffar sin barndoms värsta plågoande i tunnelbanan får han ett infall och följer efter honom.

Det är verkligen en del plågsamma och oerhört grova tortyrscener i den här boken, tycker jag. Ett och annat känns också allt annat än trovärdigt. Men, som sagt, man läser ändå och underhålls på något sätt. Typisk deckare, varken mer eller mindre, om du frågar mig.

Några andra som skrivit om den är SvD, Boktoka och PocketBlogg. Du kan hitta den hos t.ex. Bokus eller Adlibris.

Kategorier
Backman, Fredrik

Min mormor hälsar och säger förlåt

Min mormor hälsar och säger förlåt - Fredrik BackmanNär man är nästan åtta och inte precis är populär i skolan eller har några vänner, då är det verkligen bra att ha en mormor som Elsas. Elsas mormor är excentrisk och burdus. Hon kastar jord på poliser och skriker att det är bajs, hon skriver ned anteckningar direkt på väggen istället för i almanackan, hon svär och röker och drar sig inte för att bråka med folk hon inte kommer överens med. Helst spelar hon dem ett spratt för att lära dem en läxa. För Elsa är mormor en klippa som alltid finns där och som alltid försvarar henne och det kan man ju behöva när de andra skolbarnen är taskiga och när man har skilda föräldrar och en höggravid mamma med ett halvsyskon på gång. Så drabbas mormor av cancer och går hastigt bort. Kvar lämnar hon ett brev som är början på en märklig skattjakt för Elsa. De sagor mormor alltid har berättat för henne blir nu aktuella på nytt och verkar ha kopplingar till personer som bor i samma hyreshus som Elsa. Och det är verkligen en brokig samling människor som mormoderns brev leder till: en surgubbe, en alkoholist, en kamphund, en ensamstående mamma med en utvecklingsstörd son.

Det är verkligen en varm och rolig bok, helt i stil med Backmans bestseller En man som heter Ove. Naturligtvis är det lite tillspetsat och karaktärerna lite mallade, men det gör inget, för man blir glad av boken på samma sätt som man blev när man läste om Oves förvandling från just surgubbe till en mer öppensinnad och social varelse. Här är det ett helt hyreshus med lite småtrasiga invånare som tinas upp av Elsas äventyr. Och ja, man blir varm i hjärtat och man har många tillfällen att skratta och att ha roligt åt de klockrena formuleringarna. En mycket bra feel good-bok!

Jag lyssnade på ljudboken, som är ca 14 timmar lång och fantastiskt bra inläst av Anna Maria Käll, som verkligen gör karaktärerna bra, utan att för den sakens skull göra radioteater av materialet. Käll har faktiskt seglat upp som en av mina nya favorituppläsare! Det känns verkligen som att hon lyfter den här berättelsen ytterligare en nivå!

Du kan köpa boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är SvD, En bok om dagen och Carolina läser.