Kategorier
Lundberg, Patrik

Fjärilsvägen

Fjärilsvägen av Patrik Lundberg är en mycket berörande bok om Patriks egen mamma och en mycket bra bok om klass. Betyg: 5 oplar av 5.

Fjärilsvägen är Patrik Lundbergs berättelse om sin mamma, Birgitta Lundberg. Birgitta hade allt det där som många drömmer om: man, två barn, villa och jobb. Sedan kom skilsmässan och med det en ekonomi som inte gick ihop. Så småningom drabbades hon av de krämpor och sjukdomar som kom att bli ett allt större hinder i vardagen och livet och leda till ett liv på sjukpenning. Till slut hamnade Birgitta i fullständig misär och 67 år gammal gick hon bort. Det är en resa nedåt, utan att Patrik för den sakens skull målar ut henne som ett offer. Här ryms både goda stunder och sorgliga stunder, misslyckanden och besvikelser liksom små framgångar. Ibland gör mamman rent förfärligt sårande saker mot Patrik och andra, men mestadels lyser det igenom att det finns en enorm kärlek mellan Patrik och hans mor, om än med perioder då deras relation skaver och är svår att upprätthålla. Fjärilsvägen är ett porträtt som ger en levande bild av en kvinna som mestadels levde ett väldigt slitsamt liv och om en son som präglats starkt av det.

Under Patriks uppväxt unnar sig mamman ingenting, allt går till barnen. Det trixas och fixas så att Patrik och hans syster ska få fotbollsskor och kunna följa med på skolresor, men själv unnar hon sig inte ens att äta lunch. Det är lätt att förstå att det slitsamma livet med ett tungt och lågbetalt jobb och en stressig tillvaro som ensamstående mamma kostar på. Birgitta blev bara 67 år och Patrik sätter fingret på något som är väldigt viktigt här: i vårt samhälle har de flesta fått det bättre, men det finns en kategori där utvecklingen går åt andra hållet. Lågutbildade kvinnors förväntade livslängd sjunker. Patrik Lundberg skriver sakligt och precist om klass och den sits som hans mamma delar med så många andra. Samtidigt skriver han om sig själv, som den som växer upp med en ständig insikt om att sakna skyddsnät och att aldrig ha ett nätverk att luta sig mot. Det präglar honom hårt, liksom det att växa upp i ett samhälle som är en vit fläck på kartan, en småstad som aldrig ges utrymme i några medier (nu är läget förvisso annorlunda för hemstaden Sölvesborg – och jo, Jimmy Åkesson finns med i den här boken, paradoxalt nog som en av Patrik Lundbergs förebilder i tonåren). Trots att Patrik sedan mot alla odds lyckas etablera sig som journalist och trots att han skriver uppmärksammade och kritikerrosade böcker så kan han aldrig riktigt känna sig helt hemma och trygg i den värld dit klassresan tar honom.

Jag är i Patrik Lundbergs ålder och växte precis som honom upp under 90-talets finanskris. Min tillvaro var inte alls densamma som Patrik Lundbergs, men jag känner ändå igen mig väldigt mycket. Jag kan inte påstå att jag har saknat något i livet och jag har inte heller vuxit upp med en ensamstående mamma. Ändå delar jag verkligen Patrik Lundbergs känsla av att ingenting kan tas för givet, särskilt inte pengar. Jag fattade det inte då, men 90-talskrisen satte sina spår. Jag tänker ofta på det som vuxen, inte minst för att de flesta runt omkring mig nu för tiden har det väldigt gott ställt. Det blir sådana kontraster när folk i allmänhet reser med familjen på semester till Bali och på skidresor i Alperna (när jag var barn gick vår mest exotiska semester till Dalarna med lånad husvagn), köper nya iPhones till sina barn (jag hade inga statusprylar som barn – mycket av det jag hade i klädväg, cykel med mera var sådant jag ärvt av äldre kusiner och som de vuxit ur) och så vidare, och så vidare. Jag kommer aldrig glömma när jag flyttade från kollektiv till min första hyresrätt. Jag var student och kände mig så stolt och glad över att ha fått ihop ködagar så att jag kunde flytta till min egna lilla etta i ett miljonprogramshus. Jag tyckte den var SÅ fin och mysig och allt sådant. En av mina äldsta vänner blev uppriktigt förvånad och kunde inte förstå att jag inte flyttade till bostadsrätt. För mig fanns det inte på kartan att köpa en bostadsrätt. Jag levde på studiemedel och hade kanske 10 000 kr i en buffert som jag sparat ihop genom sommarjobb. Jag förstod inte ens vad han menade. Han förstod inte vad jag menade. Nu förstår faktiskt ingen vad jag menar när jag aningslöst frågar om blivande bostäder som andras vuxna barn är på väg att flytta till. Jag lever fortfarande i tron att man hyr när man flyttar hemifrån, men här köper man naturligtvis en bostadsrätt till ungarna. “Alla” gör det i den lilla akademikerbubbla jag mestadels befinner mig. Detta och tusen andra saker kommer aldrig riktigt att gå in, misstänker jag. Precis som att jag aldrig riktigt kommer att kunna slappna av och känna att det löser sig när det gäller jobb (trots att jag aldrig någonsin har varit arbetslös längre än en sommar). Jag har aldrig haft några släktingar i min bransch, ingen som har kunnat fixa in mig på något jobb eller kratta för mig. Jag sökte 80 jobb i hela Sverige när jag pluggade min sista termin och fick nobben. Jag tror aldrig att något sådant där ska lösa sig. Jag hör inte till alla de studiekamrater som pluggade till ingenjör för att deras pappa hade gjort precis det och för att det fanns ett familjeföretag att ta över. Ingenting sådant. Ingen har kunnat dela med sig av erfarenheter kring att plugga, ingen har kunnat ge tips kring hur jag ska tänka kring studier och karriär. Jag har uppfunnit allt själv och då blir man också ganska ensam. Jag misstänker att Patrik Lundberg har känt något liknande. Han som först inte ens sökte till journalistutbildningen på Skurups folkhögskola, för den ansågs omöjlig att komma in på, och som han sedan kom in på med högst poäng av alla. Varför trodde han att han inte skulle komma in? Det är sådant man lätt tror när absolut ingen i ens omgivning har gjort något liknande.

Det är inte synd om mig, långt ifrån. Ursäkta att jag började skriva om mig när det här inlägget egentligen handlar om Fjärilsvägen. Det är hur som helst en bok som väckte många tankar, minnen och känslor – och det är väl ett gott betyg.

En sak till förresten. I boken citerar Patrik Lundberg Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch: ”Låg pensionen efter föräldraledighet, deltid och ett låglöneyrke. Är det ojämställdhet? Gör andra val, få annat resultat.”. Det är ett gammalt citat, men det är verkligen svårt att släppa. Ebba Busch får mig att vilja spy.

Fjärilsvägen av Patrik Lundberg
Fjärilsvägen av Patrik Lundberg

Uppläsare: Martin Wallström.
Utgivningsår: 2020 (Albert Bonniers förlag), 2020 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier Audio).
Antal sidor: 175 (ca 4,5 h lyssning).
ISBN: 9789100181987, 9789100185961.

När Birgitta Lundberg föddes fanns det hopp, även om hennes liv. I rekordårens och folkhemmets Sverige kunde en arbetarflicka på landsbygden gå åtta år i skolan, ett år i husmoderskola och få ett kontorsjobb måndagen efter examen. Hon kunde spara till körkort och bil, åka på dans och hitta kärleken.

Snart levde Birgitta Lundberg den svenska drömmen: Make, två barn. Volvo och villa. En välfärd som fanns där när hon behövde den.
Sedan kom 1990-talets finanskris. Skilsmässan och stressen. Fattigdomen. Barnens liv till varje pris.

Patrik Lundberg växte upp på Fjärilsvägen i Sölvesborg. Nu är Fjärilsvägen en kärleksförklaring till hans mor, och en berättelse om det svenska klassamhället.

Förlagets beskrivning

Patrik Lundberg

Patrik Lundberg (född 1983) är en svensk journalist och författare. Han debuterade 2013 med den självbiografiska ungdomsboken Gul utanpå, som bland annat handlar om att vara adopterad och göra en återresa. Sommaren 2020 var Patrik Lundberg värd i Sommar i P1 och hade ett hyllat program som precis som Fjärilsvägen handlar om hans mamma. Patrik Lundberg är krönikör på Expressen. Han har en hemsida och finns på Twitter och Facebook.

Kategorier
Seierstad, Åsne

En av oss: En berättelse om Norge

En av oss av Åsne Seierstad är ett mycket läsvärt reportage om terrordåden i Oslo och på Utøya. Det är svårt att inte bli berörd! Betyg: 4 russpresidenter av 5.

En av oss är Åsne Seierstads ambitiösa och läsvärda reportage om terrordåden som skakade Norge den 22:a juli 2011. Det märks att hon har lagt ned flera år på att sätta sig in i både terroristens liv och gärning, domen och livet för offer och anhöriga. Resultatet är en oerhört drabbande och berörande bok som också väldigt detaljerat berättar om händelserna för den som, liksom jag, som inte följde det hela speciellt noga i medierna när det hände. Den enda som Seierstad inte har intervjuat är Anders Behring Breivik själv, vilket man tackar för. Den narcissistiska och störda personen behandlas bäst med total ignorans, för det enda som faktiskt smärtar hos honom är nog just det att ingen bryr sig eller lyssnar på honom. Hans enda mål under rättegången verkar ha varit att prångla ut budskapet i sitt manifest och samtidigt undvika att bli stämplad som psykiskt störd. Så sent som i somras försökte han förresten sälja sin story för det facila priset 86 miljoner kronor.

Boken börjar med att berätta om Breiviks uppväxt med den ensamstående modern, som inte direkt klarar av sina två barn. Trots att socialen och barn- och ungdomspsyk tidigt kommer i kontakt med familjen avbryts snart alla stödåtgärder eftersom mamman sätter sig på tvären. Det är ett av många tillfällen då det känns som att historien hade kunnat ta en helt annan vändning. Inte kunde man veta redan då vad som skulle hända, men under 22:a juli begås verkligen fatala misstag, som Seierstad redogör för i detalj. Viktiga vittnesmål kring signalement, klädsel och registreringsnummer på bilen kommer inte fram, man spärrar inte av trafiken, polisen åker till fel brygga, båten man har med sig klarar inte av att frakta över insatsstyrkan, någon helikopter finns inte tjänst. Breivik ringer till och med och överlämnar sig själv utan att någon lyckas stoppa honom. Medan allt framstår som kaos på fastlandet går Breivik runt på Utøya och avrättar ett barn i minuten. Det är en fruktansvärd läsning.

Just det kapitel som beskriver dådet är det jag har svårast för. Seierstad är tydlig i sitt efterord med att hon har låtit alla anhöriga och överlevare som figurerar i boken läsa igenom och godkänna texten, men det känns verkligen för mycket. Seierstad nöjer sig inte med att berätta att barn blir skjutna: hon lever sig in i offren och skriver om deras tankar och agerande innan de dör och sedan blir det in i minsta detalj skildrat hur deras kroppar skadas och skjuts sönder. Det blir stundtals ren splatter av det hela och någonting i mig tycker att det är onödigt. Sedan förstår jag att Seierstad har velat skildra människorna, låta dem vara mer än siffror och statistik, men det blir också lite märkligt att hon föreställer sig deras tankar och känslor. Där blir det plötsligt fiktion.

Utöver att skildra Breivik och allt som ledde honom till att begå fruktansvärda terrorbrott, ägnas också en stor del av boken åt att berätta om några av de som föll offer för honom. Seierstad skriver om entusiastiska ungdomar som brinner för politiken och som längtar efter sommarens läger. Hon berättar om personer som står på tröskeln till vuxenvärlden och som bär på stor talang som hade kunnat göra dem till vår tids stora politiker. Så blev det inte. Seierstad lyckas verkligen beröra. Det är förkrossande läsning. En ensam störd man berövade så många deras liv och lämnade anhöriga i sorg. Orsakade enorma sår. Ibland kan jag tycka att Seierstad går lite för långt i att berätta om offren och deras bakgrund. Jag förstår att hon vill levandegöra dem och låta dem ta plats, men det är inte lätt att göra det intressant. Missförstå mig inte, hjärtat går sönder av att tänka på att de här fina människorna förlorade livet i ett terrordåd, men det ibland blir det helt enkelt lite för många anekdoter från deras uppväxt och när man inte känner dem, när det inte är offentliga personer på något sätt, blir det sällan rakt igenom intressant och allt bidrar inte till helheten. Det är trots allt en bok på över 500 sidor och det finns passager som hade kunnat kortas, tycker jag.

Men det sagt måste jag säga att det här har varit fängslande, upprörande, berörande och obehaglig läsning och en bok som verkligen väcker känslor. Jag tror inte att det finns en bättre bok för att skapa sig lite mer förståelse för de här tragiska händelserna och dess fruktansvärda konsekvenser. Jag rekommenderar verkligen den här boken. Åren har gått sedan den kom ut första gången, men det här är en händelse som skadat och skakat Norge för evigt och boken känns därför helt aktuell fortfarande.

Det var ingen främmande terrorgrupp som låg bakom den största attacken på Norge i fredstid, utan en ung man från Oslo. Ända sedan den 22 juli 2011 har Norge försökt att förstå vad som drev massmördaren. Med hjälp av unika källor tecknar Åsne Seierstad bilden av en man som i många år försökte passa in i samhällets ramar, men som till slut krossade dem på det mest brutala sätt. Det är här också berättelsen om de drabbade. Två systrar från Nesodden som hade glatt sig åt AUF:s sommarläger på Utøya, årets höjdpunkt. Och ett killgäng från Troms som rest söderut med samma mål. Bara några av dem skulle komma hem igen. Den prisbelönta författaren Åsne Seierstad har tidigare rapporterat från krig och konflikter världen över. Den 22 juli 2011 kom terrorn till hennes eget land. En av oss är den första bok hon skriver om Norge.

Förlagets beskrivning
En av oss av Åsne Seierstad
En av oss av Åsne Seierstad

Originalets titel: En av oss (norska).
Översättare: Jan Stolpe.
Utgivningsår: 2013 (första norska utgåvan), 2013 (första svenska utgåvan, Albert Bonniers förlag), 2013 (den här pocketutgåvan, Månpocket).
Antal sidor: 541.
ISBN: 9789100134082, 9789175033297.

Åsne Seierstad

Åsne Seierstad (född 1970) är en norsk journalist och författare som slog igenom stort med reportageboken Bokhandlaren i Kabul 2002. Hon har rapporterat från många oroliga platser i världen. En av oss är hennes första bok om Norge.

Kategorier
Johansson, Nanna

Hur man botar en feminist

Hur man botar en feminist av Nanna Johansson är en kul och vass satir, förvånansvärt aktuell fortfarande. Betyg: 4 facebookgrupper av 5.

Hur man botar en feminist, av Nanna Johansson, är ett seriealbum som kom ut första gången 2013. Jag har läst de flesta (alla?) av Johanssons tidigare album och det är lite av en gåta att just den här har blivit liggande så länge. Till slut började jag läsa med en viss tvekan. Satir behöver vara aktuell och relevant för att bli kul, så det var inte givet att Hur man botar en feminist skulle funka såhär sju år senare. Faktum är dock att den här boken fortfarande är både rolig och brännande, trots att en stor del av den består av “De tio intressantaste sidorna man hittar om man skriver sökordet […] på Facebook”, vilket känns lite daterat nu när Facebook är lite passé och gemene man knappast trycker på gilla-knappen på samma sätt som för 10 år sedan längre. Även om just Facebook känns lite gammalt så är i och för sig texterna kring Facebooksidorna mitt i prick även idag.

Det finns också mycket annat i seriealbumet som känns förvånansvärt aktuellt. En del av texterna handlar exempelvis om näthat mot kvinnor och tyvärr är det inte mycket som har blivit till det bättre på den fronten, vad jag förstår. Kvinnor i offentligheten får fortfarande utstå mycket hat på nätet och det gäller inte minst politiker och journalister. Här lanserar Nanna Johansson den ultimata boten för att rädda dessa näthatade feminister – kuken. Nanna avväpnar antifeminister genom att förlöjliga deras typiska sägningar och det blir väldigt kul.

I boken hinner Nanna även ägna sig åt en del nätdejtning och jobbsökande, på sitt helt gränslösa sätt såklart. Man blir både full i skratt och känner för att dra fram tusen skämskuddar. Det här är helt klart ett fullmatat och roligt seriealbum som bjuder på mycket humor. Allra svårast hade jag att hålla mig för skratt när jag läste bonusmaterialet, där Johansson kommenterar teckningar i en målarbok. Jag hoppas att den inte finns på riktigt.

Hur man botar en feminist av Nanna Johansson

Utgivningsår: 2013 (första utgåvan, Galago).
Antal sidor: 125.
ISBN: 9789170377488.

Nanna Johansson gör sitt bästa för att passa in i det svenska samhället. Hon nätdejtar, skriver konstruktiva tips på Moderaternas hemsida och svarar på Platsbankens annonser, men hur hon än gör blir det fel. Frågan är om det är hon som borde förändras, eller det samhälle som anser att kvinnor behöver särskilda tjejpennor och att feminister botas med kuk.

I sin fjärde bok Hur man botar en feminist går Nanna Johansson, med ett virrvarr av serier, collage, nedriga photoshoppningar och bildmaterial rikligt illustrerat i paint, till fullständigt respektlös attack mot näthatare, främlingsfientliga och ett allt mer tröttsamt patriarkat. Resultatet kan bara beskrivas som elakare och roligare än någonsin.

Förlagets beskrivning

Nanna Johansson

Nanna Johansson (född 1986) är en svensk serietecknare och poddprofil. Nanna Johansson finns på Twitter och Instagram.

Kategorier
Pettersson, Thomas

Den osannolika mördaren: Skandiamannen och mordet på Olof Palme

Den osannolika mördaren av Thomas Pettersson är ett spännande reportage om Skandiamannen och mordet på Olof Palme. Boken är en riktig bladvändare, men när jag har läst ut den sitter jag med fler frågor än svar. Betyg: 4 handlovsväskor av 5.

Den osannolika mördaren av Thomas Pettersson är en reportagebok som kom ut flera år innan den omtalade presskonferensen då åklagare Krister Petersson lade ned Palmeutredningen och samtidigt pekade ut Stig Engström, den så kallade Skandiamannen, som misstänkt för mordet på statsminister Olof Palme. Hatten av till Thomas Pettersson, som var tidigt ute med att ifrågasätta varför Engström avfördes så tidigt i utredningen! Det kan i och för sig tilläggas att han inte var först med att peka ut Skandiamannen, eller ens den första att lansera sina teorier i en bok, men han var åtminstone den som nådde ut till den breda massan tack vare ett omtalat reportage i magasinet Filter och därefter den här boken. Olof Palmes son, Mårten Palme, som alltid har trott på sin mors vittnesmål om att Christer Pettersson är den skyldige, lär ha ändrat åsikt tack vare Thomas Petterssons artikel och reportagebok. Det säger något om hur övertygande teorin om Skandiamannen faktiskt är.

Stig Engström arbetade som grafiker på Skandia, alldeles vid mordplatsen, och jobbade över samma natt som Olof Palme blev skjuten. Vittnesmål och stämpelklocka säger att han lämnade byggnaden 23.19, två minuter innan mordet skedde. Efter mordet försvann gärningsmannen uppför trapporna på Tunnelgatan och vidare längs David Bagares gata, där flera vittnen såg honom och har gett ett signalement som övervägande stämmer in på Engström: längd, rörelsemönster, kroppstyp, jacka, keps, handväskan som han alltid bar. 20 minuter senare återvände Engström till Skandia i chock. I senare förhör hävdar han att han var ett vittne på mordplatsen, att han pratade med Lisbet Palme och att han försökte rädda Olof Palmes liv genom att lägga honom i framstupa sidoläge – rena lögner eftersom inget vittne kan styrka detta. Inget vittne från mordplatsen känner ens igen att Stig Engström var där. Engström själv kunde bara peka ut de vittnen som även gärningsmannen måste ha sett. Tiden efter mordet fortsatte Engström att upprepa sin version och genom sina lögner skapa osäkerhet kring vad som egentligen hände på mordplatsen. Allt detta får verkligen varningsklockorna att ringa.

Och visst förekom Stig Engström i utredningen, men man siktade snart in sig på helt andra spår. Pettersson pekar på otaliga brister i utredningen; Det verkar ha börjat från första stund med att man gjorde en för snäv avspärrning. När man läser den här boken blir man inte förvånad över att mordet faktiskt aldrig har fått sin lösning och kanske är det det som jag verkligen tar med mig från läsningen.

För hur genomarbetad den här boken är och hur många källor som än redovisas så skaver det verkligen att motivbilden är så tunn och att så lite övertygar om att Engström hade ett skjutvapen. Hur visste han att paret Palme skulle passera just där och då? Var det planerat, eller skedde det på slump? Brukade han i sådant fall gå omkring med ett skjutvapen? Frågorna är många.

Jag hade hoppats på att presskonferensen skulle räta ut en del av dem, men så blev det inte. Presskonferensen, det jag snappade upp av den, kändes nästan som en sammanfattning av den här boken. Vi får alltså nöja oss med att Palmeutredningen aldrig kom längre än till att peka ut Stig Engström som misstänkt. Hade vi kunnat vrida tillbaka tiden sisådär 34 år så hade vi kanske fått veta mer, men nu går det såklart inte att komma vidare. Konspirationsteorierna har säkerligen fått mer bränsle, privatspanarna har säkert blivit fler, mer övertygande än så är det inte när det kommer till kritan.

Men vill du läsa en riktigt gedigen bok som samlar all relevant och tillgänglig information som finns kring Engström så är det här definitivt rätt bok. Den osannolika mördaren är imponerande eftersom det märks att det ligger enormt mycket researcharbete bakom. Dessutom är den lättläst och spännande. Det enda man kunde önska sig vore ju just en lite bättre slutkläm, men det kan man ju inte lasta författaren för. Det är ju ingen deckare vi talar om, utan ett reportage och då är det såhär långt man kommer.

Den osannolika mördaren av Thomas Pettersson

Utgivningsår: 2018 (första utgåvan, Offside press), 2019 (den här e-boken, Offside press).
Antal sidor: 255.
ISBN: 9789185279593, 9789185279586.

I maj 2018 avslöjade journalisten Thomas Pettersson sanningen om »Skandiamannen« Stig Engström i magasinet Filter. Det var också Pettersson som gav tipsen som ledde till att dagens Palmeutredare har Engström som huvudspår. Stig Engström var på plats när Olof Palme mördades och fanns med i mordutredningen från dag ett – men utreddes sedan aldrig som gärningsman. Thomas Pettersson har nu hittat det som alla andra tidigare gått bet på: Engströms motiv, och att han hade skjutvana samt tillgång till samma slags vapen som Palme sköts med.

I Den osannolika mördaren presenterar Pettersson en rad nya fakta för Palmemordets uppklarande – inklusive hur Stig Engström avfördes från utredningen på helt felaktiga grunder. Intervjuer med USA:s främsta expert på politiska mord och Mårten Palme fogar också viktiga bitar till pusslet. Resultatet är en sensationell, spännande och skrämmande bok om ett statsministermord som plågat Sverige i drygt 30 år, men som nu närmar sig sin lösning.

Förlagets beskrivning

Thomas Pettersson

Thomas Pettersson (född 1957) är en svensk journalist, som bland annat är känd för den Guldspaden-belönade boken Den osannolika mördaren. Boken bygger på ett reportage som publicerats i Magasinet Filter.

Kategorier
Pamuk, Orhan

Det tysta huset

Det tysta huset av Orhan Pamuk är en intressant bok om livet, klass och ett Turkiet i förändring. Betyg: 3 stränder av 5.

Det tysta huset är en roman av nobelpristagaren Orhan Pamuk. Den utspelar sig i ett 80-talets Turkiet, där den åldriga änkan Fatma bor i sitt stora hus tillsammans med Recep, hennes hushållare och hjälpreda. Det visar sig dock att han också har fler kopplingar till Fatma: han är det utomäktenskapliga barnet till Fatmas framlidne make och hans älskarinna, tillika deras tidigare tjänstekvinna. Det finns även ytterligare ett utomäktenskapligt barn, vars son, Hasan, är en ultranationalistisk och aggressiv ung man som driver runt i grupp, utpressar andra på pengar och agerar moralpolis.

Nu är sommaren här och stranden lockar många från stan. Fatmas tre barnbarn kommer alla från Istanbul för att besöka sin äldre släkting. Den alkoholiserade storebrodern och historikern Faruk växlar sin tid mellan drickande och att hänga i arkiv och ivrigt nedteckna små och stora anekdoter från historien. Nilgün, student och revolutionär, kopplar av vid stranden och läser vänsterradikala tidskrifter. Tonåringen Metin hänger med andra jämnåriga, uttråkade och rika unga personer som vansinneskör båtar och bilar och roar sig på ett sätt som sticker i ögonen på Hasan och hans likar. De tre barnbarnen från Istanbul har ingen aning om sitt släktskap med Recep och Hasan, två personer som funnits med i bilden under hela deras uppväxt, men aldrig tillhört deras samhällsklass eller familj. För Hasan finns det en särskild spänning i relationen till syskonen: han är förälskad i sin barndomskamrat, Nilgün, samtidigt som hon spelar i en annan liga klassmässigt.

Pamuk skildrar de olika huvudpersonernas liv: olikheter, ojämlikheter. Mellan raderna skildras också ett stycke Turkisk historia och den laddning som ligger i luften i ett Turkiet som drabbats av ett flertal militärkupper och där det i Pamuks skildringar ofta görs en svår balansgång mellan öst och väst: det sekulära och det konservativa och nationalistiska.

Jag gillar Orhan Pamuk och har läst ett flertal av hans romaner. Hans romaner brukar levandegöra Turkiet och klimatet, det politiska och kulturella, på ett intressant sätt. Hans berättelser brukar också låna från traditionella berättelser och mytologi, eller åtminstone byggas upp på ett liknande sätt. Allt detta känns igen i Det tysta huset. Och så finns det såklart en Orhan Pamuk som flimrar förbi; Han brukar ju skriva in sig själv i en mer eller mindre betydelsefull liten biroll, som en kul blinkning.

Det som kanske skiljer Det tysta huset från mycket annat jag har läst av Orhan Pamuk är dock att den här romanen faktiskt kändes ganska svår. I vissa passager är den omständligt skriven, med långa, långa, långa stycken. Ibland känner jag att mycket flyger över huvudet eller refererar till sådant som jag inte förstår. Oavsett tycker jag att Det tysta huset var en läsvärd och intressant roman, men jag tycker nog att det finns andra romaner som funkar bättre som en första introduktion till Pamuks fantastiska författarskap.

Sen fick jag syn på den vita bilen av märket Anadol som kom uppför kullen. Medan den långsamt närmade sig förstod jag att det var de som satt i den, men det var som om jag blev generad och därför vände mig bort istället för att vinka. De kom närmare och närmare och passerade mig utan att känna igen mig. Medan de for förbi tänkte jag för ett ögonblick att jag kanske misstagit mig. Nilgün var ju inte sådär vacker när vi var små! Men den där tjocka som körde bilen skulle inte kunna vara någon annan än Faruk! Så tjock han är!

Ur Det tysta huset av Orhan Pamuk (i översättning av Dilek Gür).
Det tysta huset av Orhan Pamuk

Det tysta huset utspelar sig i Turkiet i slutet av 70-talet. De sex huvudpersonerna för oss genom monologer in i berättelsen. I ett gammalt hur bor den 90-åriga änkan Fatma med sin ende tjänare Recep, en dvärg i femtioårsåldern. PÅ sommaren kommer de tre barnbarnen från Istanbul, deras föräldrar är båda döda. Det är gymnasten Metin som drömmer om att emigrera till Amerika, det är den vänsterradikala studentskan Nilgün och slutligen den äldste, Faruk, en lätt alkoholiserad historiker med ett misslyckat äktenskap bakom sig.

Den sjätte berättaren är tjänaren Receps brorson Hasan. Recep och hans bror är utomäktenskapliga söner till Fatmas sedan länge döde man Sêlahattin i en förbindelse med en tjänstekvinna. Detta är en noga bevarad hemlighet endast känd av Fatma och de två bröderna.

Romanen liknar ett antikt drama där händelser för mer än 50 år sedan – när Fatma och Sêlahattin var unga – kastar skuggor in i nutiden och får ödesdigra konsekvenser.

Förlagets beskrivning

Originalets titel: Sessiz ev (turkiska).
Översättare: Dilek Gür.
Utgivningsår: 1983 (första turkiska utgåvan), 1998 (första svenska utgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 390.
ISBN: 9113005189.

Orhan Pamuk

Orhan Pamuk (född 1952) är en turkisk, nobelprisbelönad författare, känd för romaner som Mitt namn är röd (från 2000) och Istanbul (från 2003). Orhan Pamuk har en hemsida.