Kategorier
-

Kultur betyder allt och inget

Idag kommer ett kanske lite pretentiöst inlägg om en grej som jag har funderat på en hel del. Vad är egentligen kultur och vad ska vi ha den till? Jag har naturligtvis inga svar, men kultur betyder mycket för mig. Vad betyder kultur för dig?

När jag växte upp var böcker och läsning en självklarhet i mitt hem, men jag hade långt till någon teater och gick just aldrig och såg någon scenkonst, annat än med skolan någon enstaka gång. Musik tyckte jag om, men utbudet begränsades till den lilla CD-samling jag hade och några konserter gavs sällan någonstans i närheten, så det blev inte några live-upplevelser speciellt ofta. Någon musikskola eller dansskola fanns just inte i min kommun, så det låg inte direkt nära till hands att själv ägna sig åt något kulturellt. Teater, opera, klassisk musik, konst, allt sådant var främmande. Ändå låg det bara och väntade på mig.

Jag flyttade till Umeå när jag var 18 år och då hamnade jag plötsligt i en stad med ett stort kulturutbud och flera dansskolor. Jag började självklart att dansa. Jag visste att dansen var något som hade saknats mig, trots att jag aldrig hade dansat förut. Jag visste inte vilken stil jag ville hålla på med, men jag testade mig fram. Jag visste inte att man kunde dansa balett som vuxen nybörjare, men när jag så småningom började lyssna på klassisk musik kändes det direkt att det var balett jag måste hålla på med (jag dansar även dancehall, vilket är en helt annan stil). Få musikstilar går rakt in i kroppen på samma sätt som klassisk dansmusik, balettmusik. Jag vet inte varför, men det känns i kroppen.

Musiken är verkligen något som känns. Jag kan inte ens hitta ord för att förklara hur mycket exempelvis Kent och Håkan Hellström har betytt för mig under tonåren och hur mäktigt det har varit att få se dem live. Att gå på konserter kan vara en otrolig upplevelse. Att lyssna på musik i sina hörlurar kan vara en annan, men nästan lika härlig upplevelse. Musik kan gå rakt in i hjärtat, eller rakt ut i kroppen och kräva dans. Det är otroligt hur något kan balansera på känslolägen på det sättet.

Från Kents avskedsturné.

Det dröjde, men sedan upptäckte jag den klassiska musiken. Jag visste ingenting, absolut ingenting, om klassisk musik, men jag delade kontor på jobbet och blev distraherad. Jag började ha Klassisk morgon igång i hörlurarna och där någonstans vaknade mitt intresse för klassisk musik. Som pausmusik fungerade det dock “sådär” tills jag kom på vad som verkligen är min bästa jobbmusik: minimalistisk musik. Nu för tiden återvänder jag hela tiden till Steve Reich och Philip Glass. Ibland skrattar jag nästan åt mig själv. Vad lyssnar jag på för pretto skit? Jag vet inte! Jag vet bara att Steve Reichs musik passar perfekt för min arbetsdag och att det finns slagverksmusik som är så fantastisk att jag inte ens kan sätta ord på det.

Opera är också fantastiskt. Jag såg min första opera när jag var cirka 20. Det var en obegriplig uppsättning av Trollflöjten. Jag och en kompis köpte biljetter lite sådär på impuls och det fanns bara två platser kvar, längst fram, vilket ärligt talat var skoj, för det är ju roligt att kunna se ned i orkesterdiket. Jag hade dock inte läst på och jag fattade därför ingenting. Sedan fortsatte jag ändå att gå. Det visade sig att jag älskar opera, älskar opera för att det är så maximalistiskt och innehåller allt: musik, kostym, sceneri, dans.

Det mesta jag testar i kulturväg är sådant som ger ett omedelbart sug efter mer. Jag trodde dock länge att konst inte var något för mig. Jag visste ingenting om konst och förstod inte vad det var man skulle “se”. Jag trodde att det krävdes en viss utbildning, någon slags förstånd eller klass som jag inte hade. Sedan tittade jag på konst i alla fall och fattade att alla kan se. Man ser det man ser. Nu älskar jag konst (nej, inte all konst, precis som att jag inte älskar all musik eller tilltalas av all dans). Jag och min sambo brukar ägna en stor del av våra semestrar åt att springa på museum. Varje gång ser man lite mer, förstår lite mer. Förstår vad? Inget! Allt! Ju oftare man ser, desto mer finns det att se: sammanhang, tekniker, komposition, tanken bakom, sig själv i en ny vinkel. Jag och min sambo pratar om konst typ varje dag och det finns inget bättre söndagsnöje än att kolla på konst.

Ett av många besök på Bildmuseet. Ibland är utsikten som ett konstverk i sig.

Ibland har jag verkligen svårt att hitta tid till film (för att inte tala om serier), men jag älskar verkligen film, självklart inte all film, men mycket och filmer från många olika genrer, högt och lågt. Jag tittar på det som vissa tror är barnfilm, men som är hjärtevärmande animerad film. Jag tittar på komedier, SciFi, de långsammaste av dramafilmer. Under en period brukade jag gå på matinéer på söndagar och mestadels kolla på just de där dramafilmerna. En gång satt jag själv i biosalongen. Lyxen att sitta helt själv och få titta in i någon annans värld en stund.

Ja, ni hör, jag kan inte tänka mig ett liv utan kultur. Jag fattar att allt går i faser och att det säkert finns eller kommer att finnas perioder när jag måste fokusera på helt andra saker, men jag har verkligen svårt att se att jag helt skulle avstå från att konsumera kultur. Någon gång emellanåt behöver jag verkligen en dos nya intryck. Det kan vara opera, det kan vara en utställning, det kan vara en konsert, det kan vara en bok. Eller att bara lyssna lite på Spotify. Ett liv utan böcker? Jag vill inte vara utan böcker!

En bok kan vara ren underhållning, absolut, men ibland (ofta) kan en bok sätta ord på något jag känt eller tänkt och inte riktigt förstått. Ibland lånar jag någon annans blick, får se någon annan del av världen en stund. Lär mig något. Ibland läser jag ett fåtal ord, ser något mellan raderna, får som ett sug i maggropen. Litteratur kan beröra starkt, kan förändra folks liv. Jag menar det verkligen.

Läsa på balkongen

Jag vill alltid lära mig något. Det är en av anledningarna till att jag älskar kultur. Det är nog också därför jag arbetar som forskare. Jag vet inte ens vad jag söker efter. Först grottade jag ned mig i ett doktorandprojekt, men sedan flera år jobbar jag som en slags mångsysslare och kastar mig in i alla projekt där det saknas folk (och okej, jag har några mer långsiktiga projekt också). Allt verkar spännande och kul. Jag vill alltid lära mig något nytt. Det är ett sådant sug i mig att jag emellanåt pluggar vid sidan av mitt jobb. En lätt oroad kollega frågade varför, vad som är mitt mål, vad jag har för plan med mina studier. Plan? Han trodde att jag skulle söka mig till någon annan arbetsplats, men herregud, jag hade ingen plan. Jag har ingen som helst plan. Jag vill bara lära mig nya grejer.

Lära mig nya grejer, känna nya grejer. Och ja, jag fattar att man kan göra det på olika sätt, t.ex. genom resor, möten, äventyr. Ändå känner jag att kulturen har något speciellt, något fantastiskt, för den finns så tillgänglig och tar så många uttryck.

Egentligen är vi bara djur. Människan är verkligen inget mer än ett djur, men ändå vill vi så gärna att vi ska vara något mer, något annat. Den viktigaste skillnaden är kanske kulturen. Egentligen hade vi inte behövt jobba så mycket och hårt som vi gör. Det ekonomiska systemet, jakten på tillväxt, är något vi själva har uppfunnit, relativt nyss dessutom. Redan för 40 000 år sedan konstruerade människan musikinstrument och bildkonst har till och med funnits sedan långt tidigare än så. Suget efter kultur uppstod inte nyss, det har funnits med oss i tiotusentals år. Idag hade vi kunnat ägna oss ännu mer åt kultur och åt bildning. Vi behöver egentligen inte köpa en massa onödiga prylar, jobba (ibland med rena hitte-på-jobb) 40 h i veckan och sträva efter ständig tillväxt (och nej, jag är verkligen ingen flummig hippie eller ens speciellt vänster, men jag tycker såhär ändå). Vi hade kunnat ägna oss mer åt det som skiljer oss från djuren: kulturen, att nå något nytt, något djupare, bilda oss. Men det gör vi inte, för det sjuka är att kulturen inte har något större värde idag. Bildning och utbildning har inget större värde. Just ingen blir rik av att utbilda sig, av att skaffa sig en akademisk utbildning eller av kultur. Rik blir man av att redan ha pengar att placera eller av att köpa en bostad. Tack vare bostadspriserna kryllar det nu av nyrika människor som kan köpa fräsiga bilar, kläder från rätt märken, ännu dyrare hus. Men de kan inte köpa bildning. Spelar det någon roll? Nej, kanske inte. Jo, kanske mycket.

Jag vill i alla fall tro att den som avstår från att ta del av kultur missar något väsentligt. Jag har också svårt att förstå varför kultur ska ha så lågt värde och betyda så lite. Det går alltid att argumentera för att skattepengar ska satsas på vård, skola, omsorg (och det kan jag ju hålla med om, oftast). Det går alltid att skära ner på kultur (eller?). Men vad blir kvar? Till slut blir vi korkade. Det måste vara så det blir. Till slut blir vi bara djur.

Det allra mest korkade: det parti som pratar mest om kultur är också ett parti som värnar om en “svensk kultur” och som lägger sig i vilka uttryck konsten får ta. Hur mycket hatar man inte kultur om man tror att det finns en “svensk kultur” eller “klassisk och tidlös” konst? Kultur betyder odla. Kultur handlar om att växa, expandera, öka, gro. Tror man att kultur handlar om att… jag vet inte vad? Hopsa omkring i folkdräkt? Enbart visa konst som är rent dekorativ? Verk som skildrar svunna tider? Och inget mer. Ja, då är man faktiskt lite väl dum i huvudet (alternativt hatar kultur).

Det här blev ett långt, svamligt inlägg utan någon stark poäng annat än den att kultur verkligen betyder mycket, mycket för mig och för mig är det överrumplande att den kan betyda så lite för andra.

Kategorier
Östergren, Klas

Twist

Twist av Klas Östergren är en långsam, men ändå riktigt spännande bok, om kärlek och skumraskaffärer och en berättelse som tar med läsare på en resa från 60-talet till idag. Betyg: 4 kastspön av 5.

Twist av Klas Östergren är en mångbottnad och långsam berättelse som tar läsaren från 60-talet till nutiden, från ett sommarhus i Stockholms skärgård till ett Karlskrona 50 år senare. Berättarjaget är en man och, som så ofta i Östergrens romaner, bär huvudpersonen en del likheter med författaren själv. En gång i tiden var han en naiv kille som ivrigt pilkade strömming vid sommarhuset och som blev handlöst förälskad i en kvinna. Den här kvinnan kommer sedan att återkomma i hans liv på olika sätt, Anna, Ann-Marie, Ami. Vem är hon, vad vill hon? Och vad sysslar hennes småfifflande pappa med?

Det är mycket som händer under ytan i den här boken och trots att den är långt ifrån en actionspäckad thriller så måste jag säga att den var riktigt spännande. Nya lager vecklade ut sig under läsandets gång och jag imponeras över hur Östergren väver ihop allting och fortsätter att överraska. Samtidigt läser jag och känner ett visst motstånd. Jag lyssnade på Twist i ljudboksversionen, trevligt inläst av Reine Brynolfsson, och den var riktigt bra, men ibland hade jag nog behövt stannat upp, läst lite långsammare, funderat över hur saker hänger ihop. Jag har måhända missat ett och annat i den här boken, men det känns inte som att det gjorde så mycket. Det är en underhållande bok. Dessutom känner jag spontant att jag gärna läser om den någon gång; Det här är verkligen en bok som borde tålas att läsas fler än en gång.

Twist av Klas Östergren
Twist av Klas Östergren

Uppläsare: Reine Brynolfsson.
Utgivningsår: 2014 (första utgåvan, Natur & kultur), 2014 (den här ljudboken, A nice noise).
Antal sidor: 382 (ca 11 h lyssning).
ISBN: 9789187725296, 9789127140110.

Klas Östergrens nya roman skruvar sig fram mellan årtiondena fram till vår egen tid, från en given punkt på sextiotalet när sommaren var lång och The Beatles “Twist and Shout” fortfarande ekade i folks medvetande. Där väcks en kärlek, till en kvinna med många namn. Anna. Eller Anne-Marie. Eller Ami.

Twist är en berättelse om att utnyttja och bli utnyttjad. Den handlar om pengar som bytte händer när centrala Stockholm förvandlades för femtio år sedan. Men om mutor är en gråzon så har bedrägeriet i Twist också en verkligt svart sida, som berättaren bit för bit blir varse: de rörelser av pengar, information och inflytande som frigörs när muren mellan öst och väst faller i slutet av åttiotalet.

Ingen går fri. Alla är med i spelet: motvilligt, ovetande eller av fri vilja. Liksom i en roman av Graham Greene eller John Le Carré handlar Twist om själva sveket och vad det gör med de människor som deltar i det eller drabbas av det.

Förlagets beskrivning

Klas Östergren

Klas Östergren (född 1955) är en svensk författare och före detta akademiledamot. Han är bland annat känd för romanerna Gentlemen och Gangsters, som också har filmatiserats.

Kategorier
Gyasi, Yaa

Vända hem

Vända hem av Yaa Gyasi är en imponerande roman som vandrar genom generationerna – från 1700-talets slavhandel till idag. Det är många berättelser att hålla reda på och ibland blir det helt enkelt för hemskt, men det är hur som helst en viktig bok. Betyg: 3+ kolgruvor av 5.

Vända hem av Yaa Gyasi är en imponerande skildring av slaveriet och dess konsekvenser, konsekvenser som brännande sträcker sig ända fram till idag. Boken tar sin början i 1700-talets Ghana, där två unga kvinnor går helt olika liv till mötes: den ena gifts bort med en engelsman, den andra fängslas och packas ihop med andra slavar i ett stinkande utrymme för att skeppas iväg över havet.

I kapitel efter kapitel fortsätter Gyasi att berätta om livet för kvinnornas ättlingar. Varje kapitel blir nästan som en fristående berättelse, en novell, som löst kopplar till de tidigare genom blodsband. På ett sätt tycker jag att det är ett briljant sätt att få berättelsen att växa fram, men samtidigt måste jag erkänna att formatet bjöd en del motstånd. Det var inte alltid så lätt att förstå vem det nya kapitlet egentligen handlade om, på vilket sätt dens historia hör ihop med föregående. Samtidigt spelar det inte så stor roll att boken kändes lite rörig. Faktum är att varje tid och varje person har sin vinkel och står på egna ben. Det fascinerande är också just det som består genom alla kapitel: rasismen, ojämlikheten, förtrycket. Slaveriets fruktansvärda konsekvenser löper som en röd tråd genom boken och genom århundradena ända fram till idag. Det är verkligen en brännande och berörande bok!

Ibland tycker jag att boken blir “för mycket”, men jag vet egentligen inte om man får tänka så. Slaveriet är och var precis det det är och om en författare ska skriva om det så blir det kanske precis som i den här boken: för jobbigt, för mycket, för plågsamt att ta in. Jag tycker i alla fall att boken har några fruktansvärda partier som var svåra att ta sig igenom. Kanske just därför är det här en viktig bok att läsa och jag tycker helt klart att den är ambitiös och har en intressant form. Gyasi lyckas verkligen göra tydligt hur slaveriet och kolonialismens spår än idag ger sig uttryck i form av rasism och utanförskap.

Vända hem av Yaa Gyasi
Vända hem av Yaa Gyasi

Han hade på sig en rock som hade en rad blanka guldknappar i mitten och stramade över magen. Han var röd i ansiktet, som om halsen hade varit en brinnande stubbe. Han var fet överallt och svettades i väldiga droppar i pannan och på överläppen som var renrakad. Effia började tänka på honom som ett regnmoln: gulblek och våt och oformlig.

“Han vill gärna se sig omkring i byn, om det behagar er”, sa tolken, och så började alla gå.

Först stannade de till vid Effias egen gård. “Här bor vi”, sa Effia till den vite mannen som log enfaldigt med dimmiga gröna ögon.

Han förstod inte. Inte ens när tolken hade förklarat förstod han.

Ur Vända hem av Yaa Gyasi

Originalets titel: Homegoing (amerikanska).
Översättare: Inger Johansson.
Utgivningsår: 2016 (första amerikanska utgåvan), 2017 (första svenska utgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 366.
ISBN: 978-91-1-307096-4.
Andra som läst: Carolina läser, Litteraturkvalster & småtankar.

Yaa Gyasi skildrar med sin imponerande debutroman slavhandelns konsekvenser under flera generationer, från 1700-talet ända fram till idag. Frågan som ställs är om människans jakt på identitet och hemfärd också kan bli hennes väg till försoning.

Vända hem inleds med två unga systrar ovetande om varandras existens. Effia har av sin framgångsrika stam gifts bort med den engelske guvernören. Esi sitter fängslad i väntan på att säljas som slav, trots en privilegierad uppväxt. Nu befinner de sig både nära och långt ifrån varandra: en bland härskarna och en i de grymma fängelsehålorna.

(förlagets beskrivning)

Yaa Gyasi

Yaa Gyasi (född 1989) är en amerikansk författare, född i Ghana. Den bästsäljande romanen Vända hem är hennes debutroman.

Kategorier
Persson, Johan Schibbye, Martin

438 dagar: En berättelse om storpolitik, vänskap och tiden som diktaturens fångar

438 dagar av Johan Persson och Martin Schibbye är en upprörande bok om Perssons och Schibbyes tid i etiopiskt fängelse, och en bok som väcker många tankar om frihetens pris. Betyg: 4+ snusdosor av 5.

Ni vet förmodligen redan bakgrunden till Martin Schibbyes och Johans Perssons 438 dagar. De två frilansjournalisterna arbetade med ett reportage om hur befolkningen
i den omstridda och konfliktfyllda Ogadenregionen i östra Etiopien drabbats av oljeutvinningen. Inte minst var de det svenska företaget Lundin Petroleum på spåren. Resan in till Ogaden, som är stängt för journalister, gick via Somalia och skedde tillsammans med medlemmar ur ONFL-gerillan. Sedan gick allt fel. De två journalisterna blev tillfångatagna, skottskadade, utsatta för skenavrättning och tvingade att erkänna brott som de inte hade begått. Efter en farsartad utredning och rättegång dömdes de till 11 års fängelse, anklagade för att bland annat ha främjat terrorism.

I 438 dagar berättar Schibbye och Persson om tiden kring gripandet, om tillvaron i etiopiskt fängelse och om det politiska och diplomatiska spelet som skedde för att få dem frisläppta. Det är skrämmande att läsa om hur rättslöst de blev behandlade och hur oskyddade både de och alla de andra fängslade journalisterna och politikerna är i den här diktaturen. Det är också upprörande att läsa om hur de hade det i fängelset: sovandes på cementgolv i ett överfyllt fängelse där dödliga sjukdomar sprids och där det råder brist på mat, vatten, hygienartiklar, allt. Hur håller man hoppet uppe och bevarar förståndet i den här tillvaron? Jag förstår knappt hur de orkade fortsätta, orkade tro.

438 dagar är verkligen en fängslande, upprörande och berörande berättelse och en bok som väcker många tankar kring journalistik och vem som ska betala priset för att berätta från konfliktfyllda områden eller för att rota i sådant som de med makt vill dölja. Vem vågar vara journalist idag? Det förefaller bli allt farligare att våga berätta och att vittna från konflikter eller att nyansera med fler berättelser än de officiellt utkablade. Vem ska våga gräva och rapportera i framtiden om det är såhär journalister behandlas? Det känns inte speciellt upplyftande att påminnas om den seriösa journalistikens status idag, i våra tider med filterbubblor, fake news och förföljelse av journalister. Ändå är 438 dagar på sätt och vis en peppig berättelse om några som faktiskt vågade och som aldrig verkade tveka på att friheten är värd att kämpa för. Det är bara att hoppas på att Schibbye, Persson och andra fortsätter att rapportera och berätta och inte skräms till tystnad.

438 dagar av Martin Schibbye och Johan Persson
438 dagar av Martin Schibbye och Johan Persson

Uppläsare: Martin Schibbye, Martin Wallström.
Utgivningsår: 2013 (första utgåvan, Offside press) 2014 (den här ljudboken, Storyside).
Antal sidor: 363 (ca 14 h lyssning).
ISBN: 9789185279258, 9789170368547

Natten till den 28 juni 2011 satte vi allt på spel när vi i skydd av mörkret korsade gränsen mellan Somalia och Etiopien. Vi ville undersöka hur den hänsynslösa jakten på olja drabbade befolkningen i den stängda och konfliktfyllda Ogadenregionen. Vi ville nå bortom flyktingberättelserna och larmrapporterna, och med våra egna ögon ta reda på sanningen.

Fem dygn senare låg vi skjutna och blodiga i ökensanden. Men när det ursprungliga reportaget dog, tog en annan historia sin början. En berättelse om rättslöshet, propaganda och storpolitik. Efter en Kafka-artad rättegång dömdes vi till elva års fängelse för terroristbrott. Och vi var långt ifrån ensamma. Bredvid oss satt journalister och politiker som dömts på löpande band för att de inte hade gått i diktaturens ledband. Vår skildring av olja förvandlades till en historia om bläck. Vardagen blev en kamp för överlevnad i det ökända Kalityfängelset. På ett cementgolv bakom korrugerad plåt i en värld av dödliga sjukdomar, misshandel och förtryck skapade vi en vardag med hjälp av stenhårda rutiner. Fråntagna våra skosnören och vår yttrandefrihet försökte vi bevara det mest värdefulla man har: friheten att själv bestämma vem man är.Här är vår berättelse om pressfrihet och kärlek under 438 dagars helvete.

(förlagets beskrivning)

Johan Persson och Martin Schibbye

Johan Persson (född 1982) är en svensk fotograf och journalist och Martin Schibbye (född 1980) är en svensk journalist. De blev kända över hela världen när de fängslades i Etiopien och 14 månader senare blev benådade. Mer om boken och författarna finns bland annat läsa på bokens hemsida, 438dagar.se.

Kategorier
Brøgger, Suzanne Doggelito, Dogge Sjölin, Daniel Wägner, Elin

Noveller: De blå silkesstrumporna, Alla vill bara gå hem, Shuno, Blomman

Jag läste många noveller i december. Här är ytterligare fyra!

De blå silkesstrumporna

De blå silkesstrumporna av Elin Wägner är en feministisk och peppig klassiker om en kvinna som köper ett par klarblå silkesstrumpor. Det ska bli ödesdigert. När hon sitter på tåget med en väninna och talar vitt och brett om orättvisor och ojämlikhet och om hur uselt det är på arbetet på Verket, ja, då blir plötsligt silkesstrumporna något som sticker ut och gör henne till en eftersökt person. Jag blev glad av den här novellen. Den överraskade på många sätt och kändes härlig och uppfriskande. 

Betyg: 4+ resor till Haparanda av 5.

De blå silkesstrumporna av Elin Wägner
De blå silkesstrumporna av Elin Wägner

Utgivningsår: 1948 (första utgåvan, i samlingen Spinnerskan), 2015 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 22. ISBN: 9789175890968.

Alla vill bara gå hem

Alla vill bara gå hem av Daniel Sjölin kom ut 2014, vilket i och för sig inte är så länge sedan, men den känns faktiskt mer aktuell idag. Det är vardag och förskolelämning och alla verkar längta någon annanstans. I ett långt flöde av beklaganden och skamsenhet och trötthet och dåligt samvete målas det upp en dystopisk och mörk framtid där allt verkar ha havererat i en stor klimatkatastrof. Jag fastande verkligen för den här novellen. Den har precis det där lekfulla och påhittiga språk som jag brukar falla för och ämnet känns dessutom smärtsamt aktuellt.

Betyg: 5 katastrofer av 5.

Alla vill bara gå hem av Daniel Sjölin
Alla vill bara gå hem av Daniel Sjölin

Utgivningsår: 2014 (Novellix). Antal sidor: 36. ISBN: 9789175890234.

Shuno

Shuno av Dogge Doggelito (pseudonym för Douglas Léon) är en novell om några förortsungar som bestämmer sig för att åka till varuhuset och snatta. Eller snatta är fel ord, det här är snarare stölder, utförda av några som faktiskt är rätt rutinerade. Shuno hör till de grönare i gänget, men han har siktet inställt på något som han önskat sig länge och som han vet att han aldrig kommer att kunna få: en LP med Samantha Fox. Jag hade ingen aning om att Dogge Doggelito var en skicklig novellförfattare, men Shuno är verkligen elegant uppbyggd. Med små detaljer skildrar han den tuffa tillvaro barnen kommer ifrån och på vilka hjärtskärande sätt de försöker att förhålla sig till sina hemförhållanden och otrygga tillvaro. När novellen får sin upplösning blev jag kanske inte överraskad, men verkligen berörd.

Betyg: 4+ plankningar av 5.

Shuno av Dogge Doggelito
Shuno av Dogge Doggelito

Utgivningsår: 2012 (Novellix). Antal sidor: 27. ISBN: 9789186847753.

Blomman

Blomman av Suzanne Brøgger handlar om en kvinna om under stor vånda är på väg till en man för att överlämna en blomma. Det är svårare än vad man kan tro. Hon vrider och vänder på alla eventualitet, månar om att ingenting ska gå att feltolka och funderar fram och tillbaka. Mycket av grubblerierna handlar i botten om att huvudpersonen försöker att hitta någon slags väg för att både vara den kvinna som den här mannen vill ha och samtidigt vara den fria och självständiga kvinna som hon faktiskt är. Jag förstår att Brøgger är en feministisk ikon och kanske var den här berättelsen också väldigt aktuell och brännande när den var ny. Nu kände jag mest att den inte sa mig så mycket. Ärligt talat undrade jag mest varför hon inte bara överräcker den där himla blomman och slutar noja å mycket. Kanske är det sunt att jag kände just så. Tiderna förändras och kanske ska man läsa Blomman och påminnas om hur långt vi trots allt har kommit (även om det är långt kvar).

Betyg: 3 medicinska kliniker av 5.

Blomman av Suzanne Brøgger
Blomman av Suzanne Brøgger

Originalets titel: Blomsten (danska). Översättare: Eva Matthiessen. Utgivningsår: 1975 (första danska utgåvan, i novell- och essäsamlingen Kærlighedens veje & vildveje), 1976 (första svenska utgåvan, i novell- och essäsamlingen Kärleken vägar och villovägar, Wahlström & Widstrand), 2018 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 21. ISBN: 9789175892573 .