Etikett: Relationer

  • Skam av Ann-Helén Laestadius

    Skam av Ann-Helén Laestadius

    Skam, av Ann-Helén Laestadius, är en fantastiskt fin roman om att växa upp i ett sammanhang präglat av skam: skam över sitt samiska ursprung, skam över allt och inget som læstadianerna fördömer.

    Betyg: 4.5 av 5.

    Skam är den avslutande delen i Ann-Helén Laestadius löst sammanhållna Sápmitrilogi. Efter en roman om förföljelser och förtryck mot samer (och djurplågeri riktat mot deras renar, Stöld), och efter en roman om nomadskolor (Straff), har handlingen nu förlagts till 80- och 90-talets Kiruna. Läsaren får följa Marina, som håller sin samiska identitet hemlig under uppväxten. Ingen på skolan skyltar med att de är samer och ingen talar samiska. I Marinas fall talas inte ens samiskan hemma och hon kan endast med svårighet förstå enstaka ord av det äldre släktingar säger till varandra på sina hjärtans språk. Delar av den samiska kulturen, inte minst jojken, är omöjlig av fler orsaker: på pappans sida av släkten finns læstadianer och de vakar noga över alla synder, dit bland annat musik räknas. Preventivmedel är en annan synd. Marinas kusin, Eva, är en i raden av många syskon – och syskonskaran blir bara större och större.

    Marina och Eva är i samma ålder och växer upp på samma gata. Det blir naturligt att de träffas och att de är med varandra i skolan. Till skillnad från Evas familj, som anammar læstadianismen fullt ut, är inte Marinas familj del av rörelsen. Det gör dock inte att de undkommer fördömanden och predikningar om synd. Det räcker med att lyssna på popmusik eller att ha ett nagellack för att få höra att helvetet väntar. Att vara barn i en sådan miljö är allt annat än lätt – rädslan och osäkerheten är hög; I tidig ålder börjar Marina drabbas av panikångest. Vänskapen med Eva blir allt mer komplicerad, tills Marina helt enkelt vänder henne ryggen.

    Den bästa vännen blir istället en flicka av en helt annan kaliber: Ingela är frimodig och äventyrlig. Hemmavid finns problem som innebär att Ingela till stor del får klara sig själv och kan göra vad hon vill. Marina rycks med och blir tillsammans med Ingela en annan, friare, person. Om hon är sig själv? Nej, knappast: inte minst är det samiska ursprunget fortfarande en hemlighet.

    I skolan finns Daniel, som också döljer sin samiska identitet. För Marina är den dock välkänd eftersom han bor granne med hennes morföräldrar. Mellan Marina och Daniel uppstår snart känslor, som för Marinas del kommer att bli en långvarig förälskelse och något hon aldrig riktigt kan släppa. Även där är dock læstadianismen ett hinder: Daniels familj är en del av rörelsen och det finns inte med på kartan att han någon gång skulle kunna leva med någon som inte hör till samma församling.

    Det är ett tag sedan jag läste en uppväxtskildring och en bok om att vara ung vuxen. Att jag själv är medelålders är väl det som gjort att jag inte har sökt mig mot sådana här böcker på samma sätt som jag gjorde för några år sedan. När jag läser Skam känner jag att jag har saknat det: berättelser om formande år är svårslagna. Även om man själv haft en uppväxt som sett helt annorlunda ut går det att relatera till personer, situationer och känslor. Typer som Ingela, de känner man verkligen igen, och Laestadius är suverän på att måla upp både henne och alla andra karaktärer. Skam en bok som gör människorna, tiden och miljön levande och jag tyckte verkligen om att vara i den här berättelsen. På ett sätt är den en i raden av många andra berättelser om att bli vuxen och att skapa sig ett eget liv, men här blir det extra intressant och tankeväckande genom att det också är en bok om att behöva möta en skam som stulit både kultur och språk.

    Det här är en otroligt fin bok, som väcker både tankar och känslor, och som verkligen är ett värdigt avslut på en oerhört läsvärd trilogi.

    Skam

    Skam är den avslutande delen av Sápmitrilogin, där även romanerna Stöld och Straff ingår. Skam gavs ut av Romanus & Selling 2025. ISBN: 978-91-89771-09-3.

    Ann-Helén Laestadius

    Ann-Helén Laestadius är en svensk-samisk författare.

  • Drömräkning av Chimamanda Ngozi Adichie

    Drömräkning av Chimamanda Ngozi Adichie

    Drömräkning, av Chimamanda Ngozi Adichie, skildrar livet för fyra medelålders kvinnor med rötter i Nigeria och Guinea och hur de försöker navigera mellan förväntningar från sina båda kulturer – den afrikanska och den amerikanska – och samtidigt förhålla sig till sina egna önskningar i livet.

    Betyg: 4 av 5.

    Drömräkning, av Chimamanda Ngozi Adichie, handlar om fyra kvinnor: Chiamaka, Zikora, Omelogor och Kadiatou. De tre förstnämnda är ytterst välbeställda kvinnor med rötterna i Nigeria medan den sistnämnda kommer från enkla förhållanden i Guinea och bland annat försörjer sig som hotellstäderska. Boken utspelar sig under pandemin, en tid då många, även bokens huvudpersoner, kommer att reflektera över sina liv. Samtidigt skakas de allihop av att Kadiatou utsätts för en våldtäkt på sitt jobb, och därigenom ofrivilligt hängs ut i internationell media och får sin vandel ifrågasatt.

    Kadiatou är en fiktiv person, men Adichie skriver själv att karaktären är baserad på verklighetens Nafissatou Dallo, hotellstäderskan som 2011 anklagade IMF-chefen Dominique Strauss-Kahn för sexuella övergrepp. Verkligheten innebar att fallet lades ned, trots övertygande teknisk bevisning och vittnesmål. Hur det går för Kadiatou behöver jag kanske inte spoila här, men möjligen kan jag väl avslöja att utfallet blir överraskande. Det ligger i linje med Adichies berättande att styra mot det oväntade och vidga bilden för hur människor kan reagera. Den feministiska och de rasistiska aspekterna i det hela framkommer oavsett glasklart.

    Jag tycker om berättelsen om Kadiatou. Det är berättelsen om en fattig kvinna med ett tungt bagage, men som också besitter en imponerande styrka och som alltid håller kursen mot som är viktigast i hennes liv: att ge dottern de bästa förutsättningarna. Kadiatou är mångfacetterad och har ett intressant djup. Att läsa om det hon utsätts för berör starkt.

    De övriga tre kvinnorna känner jag inte för på samma sätt. I mångt och mycket handlar det om kvinnor som reser, festar, jobbar och lever någon slags amerikansk dröm. Det är attraktiva kvinnor som tar för sig av män och av livet och som har absolut allt, när det kommer till det materiella. Det de offrar på vägen, till släktingars förfäran, är män och familj. Nu ställer de sig på olika sätt frågan om de har valt rätt. Fast mest fortsätter de bara att köra på. Zikora blir förvisso gravid, men lyckas genom detta skrämma iväg sitt livs kärlek och blir således ensamstående. Chiamaka lever lyxliv på sina föräldrars bekostnad: hon reser kors och tvärs och hit och dit och skriver resereportage som knappt går att publicera någonstans. Omelogor, den enda som endast spenderar en kortare tid i USA och därefter flyttar hem till Nigeria igen. Där bygger upp en enorm förmögenhet genom oblyg korruption, som provocerande nog framställs som småpengar i jämförelse med de enorma summor som politiker och högt uppsatta stjäl mest hela tiden.

    Visst finns det mycket att hämta även i Chiamakas, Zikoras och Omelogors berättelser. Inte minst uppskattar jag att läsa hur de försöker förhålla sig till de kulturer de lever med och som involverar såväl nigerianska traditioner och tankesätt som amerikansk kultur och katolicismen. Traditionella värderingar ställs mot den amerikanska drömmen och kvinnlig frigörelse. Vad Adichie lyckas med är att bjuda på det oväntade. Jag blir ofta överraskad över vad bokens huvudpersoner gör och säger och det är nog också författarens avsikt. Det här är inte en bok som vill berätta den vanliga, vita, västerländska berättelsen, utan faktiskt skriva utifrån ett helt annat perspektiv. Det är verkligen en nyttig läsning. Samtidigt blir de här vackra och rika kvinnorna ganska platta och obegripliga. Adichie närapå provocerar med det överflöd som omger dem Man kör på ett barn och låter det sedan växa upp i ens (alldeles för stora) hus, som något slags plåster på såren. Man går på fester där det flödar droger och där det hyrs in prostituerade. Mamma och pappa betalar sommarhus med tjänstefolk. Det är inte lätt för mig att relatera, om jag så säger.

    Jag tror att det finns många okunniga, kritvita personer (jag själv inblandad) som inte alls förstått mångfalden på den afrikanska kontinenten. För en del upplevs eventuellt hela kontinenten som en och samma, för en del är det kanske okänt att ett och samma land kan rymma hundratals grupper som talar olika språk. Ännu desto fler är nog vana vid att svepande betrakta Afrika som en del av världen där merparten lever i enorm fattigdom och armod. Adichie gläntar på dörren till fler sidor: i Drömräkning är tre av huvudpersonerna så (framgångs)rika att de lever i ett enormt överflöd och rör sig i miljöer där samtalsämnena gärna rör sig kring (o)pålitliga tjänstefolk, lyxresor eller, varför inte(?!), att åka till London över dagen för att handla mat.

    Chimamanda Ngozi Adichie är en av mina favoritförfattare och jag har längtat efter den här romanen – den första på tolv år – så kanske var det oundvikligt att den inte helt levde upp till förväntningarna. Visst kan Adichie skriva och hon skriver dessutom om ämnen och personer som sällan når västerländska läsare som mig, vilket såklart känns mycket angeläget. Utan Adichie hade jag inte vetat mycket om nigeriansk kultur, varken i allmänhet eller den som kopplar de folkgrupper hennes karaktärer tillhör. Jag kan erkänna att det är först sedan jag läst Drömräkning som jag fått någon slags insikt om hur många språk och kulturer som ryms i ett land som Nigeria. Till delar tycker jag att Drömräkning är fantastisk, inte minst uppskattar jag de som handlar om Kadiatou, men jag läser också med känslan av att boken är lite för lång och att berättelsen om de tre nigerianska kvinnorna kunde ha slipats till lite mer.

    Drömräkning

    Dream Count översattes till svenska av Niclas Nilsson och gavs ut av Albert Bonniers förlag 2025. ISBN: 9789100805388.

    Chimamanda Ngozi Adichie

    Chimamanda Ngozi Adichie är en amerikansk-nigeriansk författare, bland annat känd för romanen En halv gul sol.

  • Violeta av Isabel Allende

    Violeta av Isabel Allende

    Isabel Allendes roman Violeta berättar om huvudpersonen Violeta, som reflekterar över sitt 100-åriga liv, präglat av att skrapa ihop en förmögenhet, men också av kärlek, förälskelse och sorg. I bakgrunden skildras chilensk historia. Tyvärr är gestaltningen lite tillplattad och berättelsen bitvis stolpigt skriven.

    Betyg: 2.5 av 5.

    Violeta, huvudpersonen i Isabel Allendes roman med samma namn, har nått den aktningsvärda åldern 100 år och känner att slutet närmar sig. Boken innehåller hennes livsberättelse, så som hon återberättar den för ett älskat barnbarn.

    Det är ett händelserikt liv, som börjar i 1920-talets Chile, mitt under den tidens pandemi – spanska sjukan. Lilla Violeta och hennes familj lever dock i en trygg bubbla, självvalt isolerade i sitt rymliga hem och i stort välstånd. Det blir istället den stora depressionen som kullkastar livet för Violetas familj: den ekonomiska nedgången tömmer alla tillgångar och sätter familjen i en helt ny situation, som också driver dem bort från stan. Ett nytt liv påbörjas på landet, där Violeta börjar ta sina första kliv ut i vuxenlivet. Sedan följer ett där fokus läggs på karriär och investeringar, men där det också passerar en och annan man. Livet hinner rymma äktenskap utan passion, blind förälskelse till en våldsam man och djup kärlek på ålderns höst. Violeta får två barn, som hinner orsaka henne en hel del oro. I bakgrunden pågår militärkupper, demonstrationer och andra samhällshändelser. När Violetas liv, och boken, närmar sig slutet skakas världen av en annan pandemin –Covid-19-pandemin.

    Allende skriver fängslande och intresseväckande. Det finns ett härligt flyt i språket och jag flyger fram över sidorna. Samtidigt känner jag att avtrycken från Violeta trots allt kommer att bli små. Boken fyller sitt syfte som underhållning, men det strikta kronologiska berättandet är svårt att förena med djup. Enskilda episoder, som var och en skulle kunna broderas ut till intressanta romaner, stannar här vid korta nedslag och trots att jag egentligen älskar Allendes berättande måste jag erkänna att jag tycker att den bitvis är stolpigt skriven: ”först hände det och sedan hände det och sedan hände det…”. Det finns inte mycket som lämnas åt läsaren. För varje person som passerar i romanen redogörs det plikttroget när de en dag går bort. Det finns alldeles för mycket redovisande och alldeles för lite gestaltning.

    Jag kan förstå författarens ambition att vilja skildra 100 år av chilensk historia och samtidigt berätta om en kvinnas liv, men det håller inte hela vägen. Här ges varken utrymme för några intressanta återberättningar av historiska händelser eller någon livfull eller berörande skildring av ett livsöde. Boken är faktiskt förvånansvärt platt. Kanske hade jag för högt ställda förväntningar, med tanke på att jag verkligen älskade Allendes Andarnas hus, när jag läste den för många år sedan, men Violeta blev tyvärr en besvikelse.

    Violeta

    Violeta översattes till svenska av Hanna Axén och gavs ut av Brombergs 2022. ISBN: 9789178092215.

    Isabel Allende

    Isabel Allende är en chilensk författare.

  • Slask av Mikael Berglund

    Slask av Mikael Berglund

    Slask, av Mikael Berglund, är en koncentrerad och berörande berättelse om att vara sjutton år och att försöka hitta nya vägar mot något att kalla ett hem.

    Betyg: 4.5 av 5.

    Slask, av Mikael Berglund, är en kortroman om 17-årige Melvin, som hamnat i ett vägskäl i livet. Flickvännen, Hannah, har lämnat honom för någon annan och utan henne har Melvin svårt att hitta sitt sammanhang. Hannah har länge varit den som stakat ut riktningen och som fortfarande har förmågan att göra det. I hennes familj finns alltid en dukad plats för Melvin och en säng att sova i. Melvin låter inte ens separationen från Hannah ändra på saken – där har han ett hem som känns mer hemma än vad det gör hos hans egen mamma.

    Hannah har funnits i Melvins liv sedan barnsben och det har även Mika. De tre har vuxit upp i grannhusen och lekt ihop sedan de var små. Att det knappast har varit friktionsfritt anar man mellan raderna, vidden av det blir mer och mer tydlig och skrämmande ju längre in i berättelsen man kommer. Melvin håller av Mika, men relationen mellan dem tar en helt ny vändning efter ett valborgsfirande som slutar i tragedi. Även här är författaren försiktig med att avslöja detaljer. Slask är en verkligt tät och effektiv berättelse, där lager på lager sakta avtäcks.

    Jag imponeras och fascineras av Slask. P¨å knappa 150 sidor lyckas den berätta förvånansvärt mycket om människor och deras komplicerade relationer, om klass och rasism och om att vara på väg ut i vuxenlivet. Det är en berörande berättelse och uppbyggnaden lockar till omläsning – det är en bok att läsa om och bläddra tillbaka i. Den här gången har jag läst boken ensam, men jag känner också att den hade varit fantastiskt intressant att bokcirkla den, diskutera den och få andras perspektiv och tankar. Jag får skicka vidare det som ett tips till andra som är på jakt efter bokcirkelböcker.

    Om exakt allt är begripligt, eller trovärdigt, vet jag egentligen inte. Samtliga karaktärer i boken är mig ärligt talat främmande – de bär inte på några drag jag känner igen från någon jag träffat i verkliga livet. De flesta bär också på en kantighet som jag tycker är lite märklig. Varför är de så taskiga mot varandra och varför håller de ändå ihop? Någonstans tycker jag ändå att det tillför boken något att den låter så många frågetecken stå obesvarade. Det här är inte boken för den som vill läsa med igenkänning, misstänker jag, men det är en bok för den som vill läsa något som väcker tankar gör en nyfiken. Gott så! Att den lyckas med detta med sitt ringa sidantal är inget annat än imponerande.

    Slask

    Slask gavs ut av Albert Bonniers förlag 2024. ISBN: 9789100805357.

    Mikael Berglund

    Mikael Berglund är en svensk författare, grafisk formgivare och programmerare.

  • Tranorna flyger söderut av Lisa Ridzén

    Tranorna flyger söderut av Lisa Ridzén

    Tranorna flyger söderut, av Lisa Ridzén, är en berörande bok om en åldrad man, som närmar sig livets slut, och om kärleken till en hund.

    Betyg: 5 av 5.

    Tranorna flyger söderut, av Lisa Ridzén, är en omtyckt bästsäljare och jag kan verkligen förstå varför den berört så många. I huvudrollen finns Bo, en åldrad man som tvingats uppleva förlusten av sin livskamrat – allt hon var har förlorats i demens. Nu lever han ensam, med sin älskade hund.

    Bo kan svårligen lämna hemmet och minnet sviktar, vilket han ibland är medveten om: små lappar ska påminna honom om sådant han vill prata om med vännen Ture, när de hörs på sin stående telefontid, och i kalendern antecknas noga när sonen Hans ska komma på besök. Ändå fungerar det inte riktigt, vilket hemtjänstens anteckningar, som boken till delar består av, vittnar om. Att Bo inte har hälsan med sig gör att Hans närmar sig det tuffa beslutet att lämna bort hunden. Det är inte hemtjänstens jobb att rasta Bos hund. Inte ens den mest medkännande och omtänksamma av hans hemtjänstarbetare kan täcka upp till slut.

    Med en fru som försvunnit in i demens, en ork som inte räcker till och ett överhängande hot om att bli fråntagen sin hund, blir världen och livslusten allt mindre. Bo glider in och ut i minnen från förr, drömmar och funderingar kring hur livet blev.

    Det är inte ofta äldre återfinns i huvudroller, särskilt inte när det handlar om äldre med sviktande hälsa och hemtjänstbehov. Samtidigt är åldrande en del av livet för de flesta – och är man själv ung har man förmodligen närstående i liknande situationer som Bo (eller har haft). Det är fint att någon har skrivit en bok om hur livet kan vara när det närmar sig sitt slut. Tranorna flyger söderut fyller ett tomrum och jag läser med känslan av att läsa någonting nytt, som egentligen borde få mycket mer utrymme i kulturen och i samtal. Pratar vi någonsin om att åldras?

    Fällde jag en tår när boken var slut? Ja, det gjorde jag absolut och det brukar jag definitivt inte göra, men här gick det inte riktigt att värja sig. Tranorna flyger söderut är verkligen en berörande bok som väcker många tankar om livet och döden. En mycket fin bok!

    Tranorna flyger söderut

    Tranorna flyger söderut gavs ut av Forum 2024. ISBN: 9789137506135, 9789137506128.

    Lisa Ridzén

    Lisa Ridzén är en svensk författare.

  • Sniglar och snö av Agneta Pleijel

    Sniglar och snö av Agneta Pleijel

    Sniglar och snö är den avslutande delen i Agneta Pleijels självbiografiska trilogi – en rörande och störande berättelse om kärleken till en man som aldrig sviktar i sina känslor till huvudpersonen, men som heller aldrig kan vara henne trogen.

    Betyg: 3.5 av 5.

    Agneta Pleijels memoarer har nu rört sig från barndom (Spådomen) och unga vuxna-liv (Doften av en man) till det vuxenliv, medelålder och ålderdom som Sniglar och snö rör sig kring. Pleijel skriver om karriären, som hon försöker hinna med samtidigt som hon är småbarnsförälder. Hon har ett stabilt jobb på Aftonbladets kulturredaktion och blir så småningom kulturchef, ivrigt påhejad av sin företrädare, som lobbar in henne i denna mansdominerade värld. Helt tillfredsställande är dock inte jobbet: hon har höga ideal, som inte nödvändigtvis funkar med den krassa verkligheten på en kvällstidning med ambitioner att sälja stora upplagor, och en spirande längtan efter att få skriva skönlitteratur.

    Privatlivet är inte heller tillfredsställande. Utan omsvep hänger hon ut förhållandet med ex-sambon som totalt dött, nödtorftigt sammanhållet av den dotter de oplanerat får tillsammans och som barnets pappa inte alls önskat sig. Det är inte det enda Pleijel beskriver naket och öppet. När relationen så småningom tar slut kommer snart hennes livs kärlek in i bilden: M. Det som följer är en djup kärlek, helt utan tvivel från någon part, som står bergfast trots M:s återkommande otrohet. Pleijel vill ha barn, M skaffar barn med en annan kvinna. Det kommer också komma en annan kvinna in i M:s liv – han hävdar bestämt att han älskar båda två. Inte många författare skulle kunna få det att låta som en exklusiv kärleksrelation värd namnet, men Pleijel får verkligen fram känslan av det speciella band hon och M har mellan sig.

    De relationer Pleijel målar upp – den kärlekslösa, den kärleksfyllda (men komplicerade) – men också en helt ofattbar affär hon har med en karl med sexuella fantasier om Pleijels egen dotter(!!!), är fascinerande. Jag relaterar oerhört lite, förstår väldigt lite, men Pleijel skriver verkligen fram någonting som känns alldeles ärligt och som stör mig, på ett bra sätt. Det här är ingen bok som liknar en massa andra böcker, det är en skildring rakt från livet (fast såklart är det ju skönlitteratur och ingen dokumentär), och den väcker både tankar och känslor.

    Relationen med M är en av bokens största pusselbitar, men Sniglar och snö är också en roman som rymmer mycket mer. Det är också en berörande berättelse om åldrande föräldrar och en oerhört fint bok om längtan efter att få skriva. Det är glädjande att Agneta Pleijel slog igenom som författare så småningom, för skriva, det kan hon! Det finns så många fallgropar med memoarer – vad ska tas med och vad ska skalas bort när man försöker återberätta ett liv? – men Pleijel har en säker stil och ett precist språk, ingenting känns överflödigt.

    Sniglar och snö har varit en tankeväckande läsning och jag är glad att jag har tagit mig an den. Samtidigt har jag en känsla av att Spådomen hade en skärpa som Sniglar och snö inte riktigt har. Jag blev inte lika såld på Sniglar och snö, som den första delen i memoarerna, men kan inte exakt sätta fingret på varför. Kanske är det så enkelt som att uppväxtskildringar tilltalar mig mer än berättelser från mitt i livet, men det kan man ju inte lasta Sniglar och snö för.

    Sniglar och snö

    Sniglar och snö är den avslutande delen i Agneta Pleijels självbiografiska trilogi som inleddes med Spådomen och Doften av en man. Boken gavs ut av Norstedts 2023. ISBN: 9789113127736, 9789113127750.

    Agneta Pleijel

    Agneta Pleijel är en svensk författare och litteraturkritiker. Hon fick sitt stora genombrott med romanen Vindspejare (1987).

  • Shuggie Bain av Douglas Stuart

    Shuggie Bain av Douglas Stuart

    Shuggie Bain, av Douglas Stuart, handlar om en uppväxt i misär, med en alkoholiserad mamma och stor fattigdom.

    Betyg: 3.5 av 5.

    Shuggie Bain, av Douglas Stuart, är en uppväxtskildring, löst baserad på författarens egen uppväxt i 80-talets Glasgow. Det är tuffa år, med skyhög arbetslöshet, och föga förvånande är även alkoholismen ett utbrett problem. Shuggie Bain är ett av de barn som växer upp under otrygga, fattiga och miserabla förhållanden med en alkoholiserad förälder.

    Pappan utsätter mamman för psykisk och fysisk misshandel och lämnar så småningom familjen. Mamman, Agnes Bain, är arbetslös och lever för alkoholen, bingon och postorderkatalogerna, där hon handlar friskt på kredit. I de sjaskiga kvarteren, där de bor, tittar många snett på Agnes, som med sina kläder och stil inte direkt smälter in. Inte heller Shuggie smälter in. Han är inte en pojke som gillar fotboll och slagsmål – han leker hellre med stulna My Little Ponies. Och ja, du gissar rätt, han är såklart gay. På ett sätt tycker jag att det är lite stereotypt. Det finns ju ingenting egentligen som säger att just gaykillar ska föredra att leka med pastellfärgade ponnyer, men här får jag såklart lägga ner alla invändningar. Boken är, som sagt, baserad på Stuarts egen uppväxt och om det är hans erfarenhet är det såklart så.

    I familjen finns till en början två äldre syskon, men de är helt fokuserade på att lämna det sjunkande skeppet och skaffa sig bättre liv. Shuggie är den som blir kvar och som lojalt stannar vid sin mammas sida. Mammans missbrukssjukdom gör henne till en ständig svikare och hon klarar inte att ta det ansvar man kan förvänta sig av en förälder. Kupongerna från socialen går i första hand till sprit.

    Det är en bedrövlig tillvaro och självklart blir man berörd av läsningen. När man själv har växt upp i idyll och aldrig lidit någon nöd är det lätt att tänka sig att boken är överdriven, men så är det givetvis inte. Det fanns många barn som växte upp som Shuggie i 80-talets Skottland (författaren själv, bland andra) och det finns självklart många som växer upp under liknande förhållande idag i Sverige, Skottland och många andra platser. Boken kan vara en välbehövlig påminnelse om hur livet kan se ut och hur olika barns förutsättningar kan se ut.

    När Shuggie Bain kom ut fick den mycket uppmärksamhet, övervägande god kritik och den belönades också med priser som Bookerpriset. Jag kan förstå förtjusningen, samtidigt som jag tror att jag kanske hade för höga förväntningar. Jag tyckte faktiskt att Shuggie Bain kändes alldeles för lång och lite för spretig. Boken berättas från lite olika perspektiv: Shuggies, Agnes, pappans, syskonens. Det är egentligen oklart varför den alls heter ”Shuggie Bain”, då Shuggie är en huvudperson bland andra. Kanske hade boken mått bra av att vara berättad helt från Shuggies perspektiv. Något lager hade förmodligen behövt skalas av för att göra berättelsen lite mer komprimerad och inte så långrandig.

    Shuggie Bain

    Shuggie Bain översattes till svenska av Eva Åsefeldt och gavs ut av Albert Bonniers förlag 2020. ISBN: 978-91-0018247-2.

    Douglas Stuart

    Douglas Stuart är en författare och modedesigner, uppvuxen i Skottland och bosatt i USA.

  • Sista gästen av Andreas T Olsson

    Sista gästen av Andreas T Olsson

    Sista gästen, av Andreas T Olsson, är en tragikomisk berättelse om en mycket ensam man som serverar på restaurang KB och blir besatt av två stamgäster.

    Betyg: 4.5 av 5.

    Sista gästen, av Andreas T Olsson, handlar om servitören Tomas Rapp, som arbetar på restaurang KB i Stockholm. En gång pluggade han litteraturvetenskap, precis som dåvarande flickvännen Ellen. Nu har de separerat, Ellen har flyttat till Örebro och Tomas har blivit outsägligt ensam.

    Så kommer ett medelålders par till KB och Tomas fäster sig omedelbart vid dem, lever sig in i deras liv och engagerar sig i dem till den grad att sommarens semester blir en plåga. Paret blir stammisar på KB och Tomas är den som ser till att servera dem. Något mer än så är det inte, för paret, men för Tomas, vars liv i övrigt framstår som fullständigt tomt, betyder de allt.

    Att Tomas fixering vid de båda gästerna blir en slags sorgehantering av den egna spruckna relationen, visar sig lite mellan raderna. Till en början tyckte jag inte att boken sa mig så mycket, men läsupplevelsen växte. Tomas har varit med om någonting som krossat honom och han är precis den opålitlige huvudperson jag älskar att följa – man vet inte riktigt vad som är på riktigt och vem som är vad. Det här ger en intressant spänning.

    Under läsningen kom jag ofta på mig att irritera mig över Tomas, hans hopplösa fyrkantighet och obehagliga engagemang för det stackars paret, som råkat komma i vägen genom sitt restaurangbesök och som aldrig bett om att vara någon del av Tomas liv. Snart kände jag dock något annat. Jag läser och känner med Tomas och tycker att jag förstår honom. Författaren har verkligen lyckats skriva fram en intressant person och en person jag som läsare bryr mig om.

    Sista gästen är en annorlunda bok om en väldigt egen person. Jag är övertygad om att den kommer att stanna i minnet länge.

    Sista gästen

    Sista gästen gavs ut av Natur & kultur 2017. Jag har lyssnat på den som ljudbok, i inläsning av författaren själv, utgiven av Natur & kultur 2017. ISBN: 9789127153493, 9789127155220.

    Andreas T Olsson

    Andreas T Olsson är en svensk skådespelare och författare.

  • Sanningsberget av Therese Bohman

    Sanningsberget av Therese Bohman

    Sanningsberget, av Therese Bohman, är en berättelse om livet, konsten och om den livslånga sorgen efter en spårlöst försvunnen bror.

    Betyg: 5 av 5.

    Sanningsberget, av Therese Bohman, inleds med att tioåriga Hannas storebror försvinner spårlöst efter en sen utflykt till Sanningsberget – ett mytomspunnet berg i Kolmården. Ingen har någon aning om var han har tagit vägen och han lämnar inget meddelande efter sig: en dag är han bara borta och familjen lämnas i en sorg som fortsätter genom livet.

    I tre delar, med stora tidshopp, får läsaren följa Hanna från broderns försvinnande, via kämpiga unga vuxna-år, till medelåldern. Sorgen, saknaden och frågorna utan svar, ligger som ett vemodigt stråk över berättelsen. En annan följeslagare genom livet är grannen och klasskompisen Marcus, som är en trygg punkt under tonåren och så småningom blir någonting mer. När de är på väg ut i vuxenlivet tar dock Hanna och Marcus olika vägar: Marcus hamnar i Malmö och börjar doktorera, Hanna flyttar till Göteborg och kämpar med att komma in på en konstskola. Klyftan växer, Hanna känner sig misslyckad och vet knappt varför hon alls lämnade Kolmården längre.

    Hanna och Marcus tappar kontakten medan livet händer och livet pågår: med toppar och dalar. Någonting som står fast är bergen, som blir betydelsefulla i Hannas konst, när hon så småningom etablerar sig som konstnär. Hon målar naturen, men lika mycket den saknade brodern.

    Sanningsberget är, med sina dryga 200 sidor, ingen lång bok, men den rymmer ett liv och den är en njutning att läsa. Jag älskar kompositionen: hur långa sjok, hela decennier, lämnas åt sidan för att istället låta korta nedslag skildra Hannas liv. Det hade kunnat kännas hoppigt och tunt, men det gör det inte, det är en väldigt rik roman och Bohmans fenomenala precision mejslar ut varje scen med en sådan exakthet att mellanrummet fylls ut.

    Det hade också kunnat upplevas störigt att boken inte rör sig mot någon lösning av gåtan kring broderns försvinnande, men inte heller detta skaver. Det känns fint att det här inte är en bok som nystar upp alla trådar och serverar alla svar. Det är inte en sådan bok, ingen spänningsroman, men det är den bästa sortens böcker: en bok om liv, konst, kärlek och sorg.

    Sanningsberget

    Sanningsberget gavs ut av Norstedts 2024. ISBN: 9789113133874.

    Therese Bohman

    Therese Bohman är en svensk författare och kulturjournalist.