Bokblomma

Kategori: Pamuk, Orhan

  • Det tysta huset

    Det tysta huset

    Det tysta huset av Orhan Pamuk är en intressant bok om livet, klass och ett Turkiet i förändring. Betyg: 3 stränder av 5.

    Det tysta huset är en roman av nobelpristagaren Orhan Pamuk. Den utspelar sig i ett 80-talets Turkiet, där den åldriga änkan Fatma bor i sitt stora hus tillsammans med Recep, hennes hushållare och hjälpreda. Det visar sig dock att han också har fler kopplingar till Fatma: han är det utomäktenskapliga barnet till Fatmas framlidne make och hans älskarinna, tillika deras tidigare tjänstekvinna. Det finns även ytterligare ett utomäktenskapligt barn, vars son, Hasan, är en ultranationalistisk och aggressiv ung man som driver runt i grupp, utpressar andra på pengar och agerar moralpolis.

    Nu är sommaren här och stranden lockar många från stan. Fatmas tre barnbarn kommer alla från Istanbul för att besöka sin äldre släkting. Den alkoholiserade storebrodern och historikern Faruk växlar sin tid mellan drickande och att hänga i arkiv och ivrigt nedteckna små och stora anekdoter från historien. Nilgün, student och revolutionär, kopplar av vid stranden och läser vänsterradikala tidskrifter. Tonåringen Metin hänger med andra jämnåriga, uttråkade och rika unga personer som vansinneskör båtar och bilar och roar sig på ett sätt som sticker i ögonen på Hasan och hans likar. De tre barnbarnen från Istanbul har ingen aning om sitt släktskap med Recep och Hasan, två personer som funnits med i bilden under hela deras uppväxt, men aldrig tillhört deras samhällsklass eller familj. För Hasan finns det en särskild spänning i relationen till syskonen: han är förälskad i sin barndomskamrat, Nilgün, samtidigt som hon spelar i en annan liga klassmässigt.

    Pamuk skildrar de olika huvudpersonernas liv: olikheter, ojämlikheter. Mellan raderna skildras också ett stycke Turkisk historia och den laddning som ligger i luften i ett Turkiet som drabbats av ett flertal militärkupper och där det i Pamuks skildringar ofta görs en svår balansgång mellan öst och väst: det sekulära och det konservativa och nationalistiska.

    Jag gillar Orhan Pamuk och har läst ett flertal av hans romaner. Hans romaner brukar levandegöra Turkiet och klimatet, det politiska och kulturella, på ett intressant sätt. Hans berättelser brukar också låna från traditionella berättelser och mytologi, eller åtminstone byggas upp på ett liknande sätt. Allt detta känns igen i Det tysta huset. Och så finns det såklart en Orhan Pamuk som flimrar förbi; Han brukar ju skriva in sig själv i en mer eller mindre betydelsefull liten biroll, som en kul blinkning.

    Det som kanske skiljer Det tysta huset från mycket annat jag har läst av Orhan Pamuk är dock att den här romanen faktiskt kändes ganska svår. I vissa passager är den omständligt skriven, med långa, långa, långa stycken. Ibland känner jag att mycket flyger över huvudet eller refererar till sådant som jag inte förstår. Oavsett tycker jag att Det tysta huset var en läsvärd och intressant roman, men jag tycker nog att det finns andra romaner som funkar bättre som en första introduktion till Pamuks fantastiska författarskap.

    Sen fick jag syn på den vita bilen av märket Anadol som kom uppför kullen. Medan den långsamt närmade sig förstod jag att det var de som satt i den, men det var som om jag blev generad och därför vände mig bort istället för att vinka. De kom närmare och närmare och passerade mig utan att känna igen mig. Medan de for förbi tänkte jag för ett ögonblick att jag kanske misstagit mig. Nilgün var ju inte sådär vacker när vi var små! Men den där tjocka som körde bilen skulle inte kunna vara någon annan än Faruk! Så tjock han är!

    Ur Det tysta huset av Orhan Pamuk (i översättning av Dilek Gür).
    Det tysta huset av Orhan Pamuk

    Det tysta huset utspelar sig i Turkiet i slutet av 70-talet. De sex huvudpersonerna för oss genom monologer in i berättelsen. I ett gammalt hur bor den 90-åriga änkan Fatma med sin ende tjänare Recep, en dvärg i femtioårsåldern. PÅ sommaren kommer de tre barnbarnen från Istanbul, deras föräldrar är båda döda. Det är gymnasten Metin som drömmer om att emigrera till Amerika, det är den vänsterradikala studentskan Nilgün och slutligen den äldste, Faruk, en lätt alkoholiserad historiker med ett misslyckat äktenskap bakom sig.

    Den sjätte berättaren är tjänaren Receps brorson Hasan. Recep och hans bror är utomäktenskapliga söner till Fatmas sedan länge döde man Sêlahattin i en förbindelse med en tjänstekvinna. Detta är en noga bevarad hemlighet endast känd av Fatma och de två bröderna.

    Romanen liknar ett antikt drama där händelser för mer än 50 år sedan – när Fatma och Sêlahattin var unga – kastar skuggor in i nutiden och får ödesdigra konsekvenser.

    Förlagets beskrivning

    Originalets titel: Sessiz ev (turkiska).
    Översättare: Dilek Gür.
    Utgivningsår: 1983 (första turkiska utgåvan), 1998 (första svenska utgåvan, Norstedts).
    Antal sidor: 390.
    ISBN: 9113005189.

    Orhan Pamuk

    Orhan Pamuk (född 1952) är en turkisk, nobelprisbelönad författare, känd för romaner som Mitt namn är röd (från 2000) och Istanbul (från 2003). Orhan Pamuk har en hemsida.

  • Den rödhåriga kvinnan

    Den rödhåriga kvinnan

    Den rödhåriga kvinnan av Orhan Pamuk är en mångbottnad berättelse om faderskap, svek och skam. Betyg: 4 fastighetsbolag av 5.

    Den rödhåriga kvinnan av Orhan Pamuk tar sin början en sommar när Cem tar ett tillfälligt lärlingsjobb som brunnsgrävare i en mindre stad utanför Istanbul. Hans pappa har försvunnit ur bilden och därmed har Cem också förlorat de ekonomiska förutsättningarna för att studera vidare, men med lärlingsjobbet hoppas han på att kunna samla ihop de pengar som behövs. Hans chef och lärare, mäster Mahmut, blir mer än en chef och lärare, han blir också något av en fadersfigur för Cem.

    Medan brunnsgrävningen pågår kommer ett teatersällskap till byn och Cem blir omedelbart intresserad av en kvinna i sällskapet. Det slumpar sig också så att han vid ett tillfälle blir förförd av kvinnan och följer med henne hem. Dagen efter händer som inte får ske: en liten sten som ramlar ned i brunnen kan skada den som står på bottnen och gräver, men plötsligt tappar Cem en hel hink, fylld med utgrävt material. Mäster Mahmut står på brunnens botten och Cem kastas mellan att föröka rädda sin mästare eller att fly till Istanbul. Han väljer det sistnämnda, vilket ger honom skam- och skuldkänslor som kommer att förfölja honom resten av livet, liksom skräcken över att bli påkommen som den som lämnat mäster Mahmut att dö.

    Vad som också förföljer Cem är två traditionella berättelser: den om Oidipus, som mot sin vetskap dödar sin egen far och har sex med sin egen mor, och den om Sohrab, som mot sin vetskap dödar sin egen son. Orhan Pamuk väver ihop dessa myter och berättelser med den mer samtida berättelsen om Cem och på många sätt blir det såklart förutsägbart eftersom berättelserna speglar sig i varandra. Ändå tycker jag verkligen att Pamuk ror iland det och skapar något verkligt intressant. Jag vet inte vad det är som gör det, men Orhan Pamuk har sannerligen ett alldeles eget sätt att komponera. Han lyckas väva in en lågmäld spänning som verkligen fängslar. Jag brukar inte alls fascineras av mytologi och traditionella berättelser, men här gav de en ödesmättad känsla som verkligen adderade något till den här berättelsen om faderskap, skam och skuld. Jag tycker också om hur Pamuk gärna gör snabba perspektivbyten och vrider runt på berättelsen, lägger till nya lager. Det finns mycket att veckla ut i den här mångbottnade berättelsen. Jag tror att jag kommer att bära den med mig länge.

    Den rödhåriga kvinnan av Orhan Pamuk
    Den rödhåriga kvinnan av Orhan Pamuk

    Den rödhåriga kvinnan

    Originalets titel: Kirmizi saçli kadin (turkiska).
    Översättare: Mats Andersson.
    Uppläsare: Reine Brynolfsson.
    Utgivningsår: 2016 (första turkiska utgåvan), 2017 (första svenska utgåvan, Norstedts), 2018 (den här radioföljetongen, producerad av Ludvig Josephson för Sveriges radio).
    Antal sidor: 284.
    ISBN: 9789113076300.

    Orhan Pamuk

    Orhan Pamuk (född 1952) är en turkisk nobelprisbelönad författare, känd för romaner som Mitt namn är röd (från 2000) och Istanbul (från 2003). Orhan Pamuk har en hemsida.

    Förlagets beskrivning

    ”Han heter Cem Çelik och är son till en försvunnen apotekare. Han lever med sin mor och jobbar hårt för att förverkliga sina drömmar att läsa vid universitetet. En dag möter Cem den rödhårige kvinnan Gülcihan och inser att hon en gång var hans fars ungdomskärlek.

    Den rödhåriga kvinnan är en sinnrikt konstruerad roman som ofta knyter in psykologiska och litterära myter och legender. Återigen visar Orhans Pamuk vilken romanens mästare han är och den här gången gör han det i det något kortare formatet.”

  • Noveller: Tretton dagar med John C, Rösten, De blindas rike, Att titta ut genom fönstret

    Noveller: Tretton dagar med John C, Rösten, De blindas rike, Att titta ut genom fönstret

    Här kommer fyra noveller från min novelläsning i december.

    Rösten, Tretton dagar med John C, Att titta ut genom fönstren, De blå silkesstrumporna

    Tretton dagar med John C

    Tretton dagar med John C av Jojo Moyes är en novell om en medelålders kvinna vars mångåriga äktenskap börjar knaka i fogarna. Hon och maken verkar helt ha slutat att se varandra och hon upplever mest att han bara sitter och tittar på sport. Så hittar kvinnan plötsligt och oväntat en mobil när hon är ute på promenad. Den är fylld med sms från en John C och utifrån meddelande-historiken förstår hon att den har tillhört John C:s älskarinna. Efter lite tvekan börjar kvinnan att svara på John C:s meddelanden. Moyes är en riktig feelgood-drottning och det är lätt att fängslas av hennes berättelser. Jag tyckte att Tretton dagar med John C var underhållande och  intressant. Kanske var den lite förutsägbar, men jag tyckte ändå att den var väldigt bra.

    Betyg: 4 fotbollsmatcher av 5.

    Tretton dagar med John C av Jojo Moyes
    Tretton dagar med John C av Jojo Moyes

    Originalets titel: Thirteen days with John C (engelska). Översättare: Helen Ljungmark. Utgivningsår: 2016 (första publiceringen, i novellsamlingen Paris for one (svenska: Ensam i Paris och andra historier)), 2018 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 20. ISBN: 9789175892726.

    Rösten

    Rösten av Birgitta Stenberg är en novell om en ung kvinna som går på en föreläsning där hon plötsligt känner en enorm åtrå efter den, betydligt äldre, föreläsaren. Föreläsningen är mossig och ointressant, men någonting med hans person suger in henne och efter föreläsningen får hon honom att bjuda honom på middag, och något mer. Jag blev överraskad av den här uppfriskande novellen, där maktförhållandena kanske inte är de man först tror. Det är ingen stereotyp och förutsägbar story om en ung tjej som förförs av en äldre man utan en spännande berättelse om en ung, fri och självsäker kvinna.

    Betyg: 4 politiker av 5.

    Rösten av Birgitta Stenberg
    Rösten av Birgitta Stenberg

    Utgivningsår: 1984 (första publiceringen, i novellsamlingen Glatta livet), 2018 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 20. ISBN: 9789175892580.

    De blindas rike

    De blindas rike av H.G. Wells är en SciFi-klassiker som väcker både tankar och känslor. På en avlägsen plats högt uppe i Anderna lever ett folk utan syn. Efter generationer av blindhet har de smidigt anpassat sig till en tillvaro där andra sinnen betyder mer och där det inte längre är dagen, med sitt ljus, som styr vilken del av dygnet som ska vara aktivt. Så kommer en man till dem, en seende man. Ska han bli kung i de blindas rike? Jag skulle inte påstå att Science fiction är min favoritgenre, men den här berättelsen tyckte jag väldigt mycket om. Jag gillar att den på så många sätt vrider och vänder på makt och vad som är viktigt i livet och hur den lyckas få in många intressanta scener på sitt lilla sidantal. Mot slutet var jag nära att lägga boken ifrån mig för att det blev så starkt och för mycket, men sedan tog berättelsen ännu en överraskande vändning. En bok som var svår att släppa!

    Betyg: 4 välplanerade gångvägar av 5.

    De blindas rike av H.G. Wells
    De blindas rike av H.G. Wells

    Originalets titel: The Country of the blind (engelska). Översättare: Alan Asaid. Utgivningsår: 1911 (första brittiska utgåvan, i samlingen The country of the blind and other stories), 1952 (första svenska utgåvan, i översättning av Margareta Åstrand, i samlingen De blindas rike och andra berättelser), 2017 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 47. ISBN: 9789175892320.

    Att titta ut genom fönstret

    Att titta ut genom fönstret av Orhan Pamuk är en liten berättelse som rymmer många lager. Ytligt sett kretsar berättelsen kring en pojke som samlar på tuggummipaketens samlarbilder. Hans samling är på väg att bli komplett när han börjar spela med sin storebror för att vinna några fler och ytterligare några fler. Det är bara det att han förlorar och förlorar och förlorar på nytt. I bakgrunden utspelar sig den riktiga berättelsen: en pappa som försvinner, en mamma som blir kvar, och en mormor som har isolerat sig själv i en instängd värld i en stor villa. Jag blev helt tagen av den här berättelsen, som är enormt skickligt komponerad. Allt utgår från pojkens barnsliga värld och tankar, men samtidigt vibrerar berättelsen av sorgen och frustrationen som de vuxna försöker att hantera. En tillvaro kan rasa samman som ett korthus, precis som att en samling idolbilder plötsligt kan glida ur händerna och strös med vinden. En fantastisk berättelse!

    Betyg: 5 vaccinationssprutor av 5.

    Att titta ut genom fönstret av Orhan Pamuk
    Att titta ut genom fönstret av Orhan Pamuk

    Originalets titel: Pencereden bakmak (turkiska). Översättare: Mats Müllern. Utgivningsår: 1999 (första turkiska utgåvan, i samlingen Öteki ränkler), 2010 (första svenska utgåvan, i samlingen Andra färger), 2016 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 35. ISBN: 9789175891736.

  • Snö

    Snö

    För inte så länge sedan läste jag den fantastiska kärleksromanen Oskuldens museum av nobelpristagaren Orhan Pamuk. Jag skulle vilja säga att den här boken, Snö, delar många element med Oskuldens museum. Samtidigt är det en helt väsensskild berättelse. Det här är så mycket mer politiskt och brännande, även om det politiska glimtade förbi även i den tidigare lästa boken. Kanske för att det är så politiskt grep inte den här boken mig på det personliga planet, så som Oskuldens museum faktiskt gjorde, men berättelsen tränger sig ändå inpå, skoningslöst.

    I boken får vi, genom Orhan Pamuk, ta del av poeten Kas liv. Pamuk skymtar förbi som en berättarröst ibland och berättar om hur han försöker att skriva sin väns biografi. Ka har i många år levt i exil i Tyskland, men vid bokens början återvänder han till den lilla staden Kars, under förevändningen att han ska göra ett journalistjobb och bevaka ett lokalval. Den egentliga anledningen till hans resa är dock att han vill träffa, och helst fria till, den sköna Ipek, som har skilt sig från sin man. Det han dras in i är dock någonting mycket allvarligt. Alla vägar till staden är avstängda på grund av snöoväder och under tiden görs ett kuppförsök, människor mördas och folket utsätts för kränkningar. Upprinnelsen är en konflikt mellan radikala islamister och republikaner. Som något slags tragiska symboler för meningsskiljaktigheterna finns de så kallade ”slöjflickorna”: flickor som trotsar slöjförbudet och mellan vilka det tycks gå en ”självmordsepidemi”. Mitt i allt detta står Ka: kär, fylld av längtan och med en plötslig inspiration att skriva dikter, men också fången i en konflikt som han inte själv har valt.

    Där Oskuldens museum var mycket mer subtil i sin skildring av Turkiet, som ett land med ena benet bland gammaldags traditioner och islam och med andra benet på väg till något västinspirerat, använder Pamuk Snö för att berätta om det med full kraft. I Oskuldens museum kunde man le lite åt det; finna det lustigt när han skriver om människor som försöker att kopiera väst, t.ex. genom att göra läskedrycker, som i slutändan inte smakar något annat än turkiskt. I Snö ler man inte. Jag tycker att den är mycket mer brutal och hopplös, men också väldigt gripande och bra.

  • Oskuldens museum

    Oskuldens museum

    Oskuldens museum är en helt fantastisk bok! Redan på baksidan benämns den som en ”kärleksroman”, vilket skulle kunna få mig att direkt ställa tillbaka tegelstenen i hyllan, men medan man läser den finner man att det alls inte är en bok med tramsigt kärleksdravel. Faktiskt handlar den om något som till en början känns ganska skilt från den kärlek som man tror sig veta något om.

    I centrum står Kemal, som hör till Istanbuls societet – den lilla klicken med superrika människor som lever ett land som i övrigt är ganska fattigt: ett land som står med ena benet bland muslimska traditioner, men som samtidigt så gärna vill anamma allt europeiskt, utan att riktigt lyckas. Det är i mitten av 70-talet och Kemal inleder en affär med den avlägsna släktingen Füsun. Det är dömt att inte leda till något. Först förhindras deras relation av att Kemal är förlovad med en annan kvinna och sedan av att Füsun hinner gifta sig med en annan man. Kemal kan dock inte glömma Füsun.

    Hans fixering vid Füsun driver honom till sjukdom. Han kan inte släppa henne ur tankarna och hela hans liv byggs upp kring hennes liv och kring förhoppningen om att de ska få varandra till slut. Han ägnar åtta år åt att regelbundet, och ofta, besöka Füsun och hennes familj över oändliga middagar och medan han är där kan han inte avhålla sig från att, likt en kleptoman, sno åt sig saltkar, prydnadshundar, fimpar och lite vad som helst som kan påminna honom om Füsun. Han samlar på sig enorma mängder prylar från Füsuns hem och han ägnar mycket tid åt att känna på dem och fantisera om sin älskade. Som svepskäl för sina regelbundna besök hos Füsuns familj, kommer han på att han ska finansiera en filmatisering, som ska göra Füsun till filmstjärna, vilket är hennes stora dröm. Projektet är dock, även detta, ganska dömt på förhand, eftersom Kemal inte kan med att släppa in Füsun i den oskyddade världen som filmvärlden tycks utgöras av.

    Kemal framstår naturligtvis inte som en särskilt frisk person och situationen framställs som ganska rubbad, men det fina med boken är att den inte dömer någon. Det är ingen Hollywoodkärlek. Kemal drömmer om något han inte kan få, han dricker för mycket raki och han försummar sina vänner. Varken Kemal eller Füsun lever efter de normer som samhället har, men de lever efter sina drömmar och det är så himla fint att de gör det. Jag älskar hur den här boken slutar. Den lämnade mig med insikten att kärlek kan se ut lite hur som helst och att lycka inte kan definieras av någon annan än en själv. Kemals oändliga kärlek, hur tokig den än är, fascinerade mig djupt. När jag la boken ifrån mig gjorde jag det med helt andra känslor och tankar än när jag började läsa den. Jag vet inte när en bok påverkade mig såhär mycket senast. Det måste vara ett gott betyg.