Liv till varje pris är den tredje och avslutande delen i Kristina Sandbergs uppmärksammade och hyllade trilogi om hemmafrun Maj i Örnsköldsvik. Nu är 60-talet på ingång och Majs sysselsättning börjar betraktas som onyttig och omodern. Nu ska kvinnor lämna ungarna på dagis eller hos dagmammor och göra nytta i samhällets tjänst. Men att ha sett till att barnen har haft det bra? Att ha serverat lagad mat varje dag? Att varje dag i över 30 års tid ha fått ett hem och en familj att fungera och hålla ihop? Är det så dåligt?
Det är inte bara samhället som förändras. Även Majs lilla familj går in i nya faser. Nu är barnen, Anita och Lasse, vuxna och på väg att skaffa egna liv. Men Lasse, Lasse… Maj undrar om han ska stadga sig. Han gör väl ingen ung kvinna med barn? Maj oroar sig och funderar. Oron finns också för Anita, Anita, som sitter med näsan i böcker. Ska hon gifta sig en dag? Hur ska det gå för Anita, som tar studenten och ska ända bort till Lund för att studera? Och maken, Tomas, med sina alkoholproblem, som återkommer i perioder. Tomas, som i alla år har försörjt hela familjen med sin stadiga inkomst från familjeföretaget, hamnar nu i en knivig sits när familjeföretaget först blir uppköpt och sedan omstrukturerat så att Tomas förlorar jobbet. Vem ska anställa en man i 50-årsåldern? Till en början är alla vid gott mod. Det finns ett kapital, det finns möjlighet att satsa på något nytt, men satsningarna går inte så bra som man hoppats.
Böckerna om Maj är fängslande utöver det vanliga. Det är en makalös resa längs ett stycke kvinnohistoria. Sandberg skriver ingående och noga om kafferep, kvinnlig vänskap, en hemmafrus våndor. Hon skriver om en familj där barn är på väg att flyga ur boet, om att räcka till åt sina barn och barnbarn och om att hålla ihop. Jag vet knappt vad jag ska skriva för att sammanfatta den här boken och den här trilogin. Att läsa om Maj är som att få en fin gåva, att få förtroendet att få ta del av en annans människas hela liv. Det är så fint, så fint, så fint, så fint. Jag älskar de här böckerna. Jag älskar att Sandberg skriver om hemmafrulivet, samhället, familjeliv, kärlek, vänskap och ett liv som blev som det blev. När hon skriver om Majs omsorger, tillkortakommanden och kärlek… Det är så att tårarna vill spruta när jag läser. Böckerna om Maj rymmer så himla mycket människa, så himla mycket känsla, så himla mycket liv och så himla mycket historia som vill berättas. Det här är det bästa jag har läst på mycket länge. Jag kan inte riktigt fatta, vill inte riktigt förstå eller acceptera, att de här böckerna nu är slut.
Ett par skor från det förra sekelskiftet, ett par minst lika gamla glasögon, en antik brosch och en gammal skollinjal – fyra föremål som till synes inte har någonting gemensamt hamnar plötsligt hos Hanna. Hanna vantrivs något oerhört med sitt jobb som arbetsförmedlare, bor i en ful lägenhet, har en sambo som hon inte tycks attraheras av det minsta, småäter godis mest hela tiden och har en usel relation till sin mamma. På något sätt är det dock som att de här föremålen väcker upp något inom henne. Hon blir nyfiken på vem som har haft dem i sin ägo tidigare. Med hjälp av en antikhandlare och några vänner som de hittar på vägen så börjar de forska efter glasögonens, och förhoppningsvis de andra föremålens, tidigare ägare. Spåren leder till Signe: en folkskolelärarinna som levde i Tierp vid början av 1900-talet.
Berättelsen om Hanna och hennes lilla detektivarbete bland antikviteter, arkiv och gamla släktfoton varvas så med berättelsen om Signe och hennes liv och kärleksliv. Signe är djupt engagerad i medborgarrättsrörelsen, särskilt i frågan om lika löner för manliga och kvinnliga lärare och alldeles särskilt frågan om kvinnlig rösträtt. En av de kvinnor som strider tillsammans med henne i rösträttsfrågan är Anna. Anna bor i Stockholm och drömmer om att bli journalist. Anna och Signe blir snabbt vänner men inser dock snart att de vill ha något större än enbart vänskap – de är verkligen upp över öronen förälskade i varandra. Annas resor till Tierp blir allt fler och de drömmer och fantiserar om en framtid ihop, trots att det är en tid då det knappast var enkelt att komma ut. Faktiskt så känner inte ens Signe till om det finns fler än hon och Anna som dras till andra kvinnor. Ord som lesbisk eller homosexuell har hon knappast hört någon gång.
Det blir dock inte Anna och Signe. Det blir att Anna gifter sig med Signes bästa vän: Anders. Trots sveket mot Signe fortsätter hon dock att kontakta sin tidigare älskade. Uppvaktning och brev fortsätter att komma medan Signe slits mellan olika känslor.
Det är inte speciellt ofta som jag berörs eller känner att jag kan relatera till kärlekshistorier. Det blir allt för ofta för mycket Hollywood, tycker jag, och jag tycker inte att äkta kärlek har så mycket med romantiserat Hollywoodfluff att göra, faktiskt. Tillbaka till henne är dock inte alls en sådan typ av berättelse. Jag rycktes verkligen med och när bokens Signe blir dumpad så blev jag närmast upprörd och arg på riktigt! Boken är inte inträngande på samma sätt som resonerande böcker i stil med Lena AnderssonsEgenmäktigt förfarande. Tillbaka till henne är istället en lättillgänglig och lättläst underhållningsbok, men inte desto mindre bra för det. Jag gillade den här boken, som trots att den är lite för tjock och pladdrig, faktiskt lockar till sträckläsning och är både tankeväckande och upplysande. Det är fint att författaren ger liv till några av de kvinnor, som långt innan begreppet ”feminism” myntades, stred för kvinnans rättigheter. Det här är en läsvärd bok full av intressanta karaktärer och med flera fina och berörande berättelser om relationer och kärlek. Och feminism.
Violet, Vi kallad, och Daisy är enäggstvillingar och förutom att de delar utseende så delar de också det de refererar till som ”det sjätte sinnet”. De är alltså klärvoajanta och får emellanåt varsel om händelser, stort och smått, som kommer att hända, och andra syner. Men medan Vi kommer att utveckla sin förmåga så kommer Daisy att göra vad hon kan för att mörka sitt sjätte sinne. Hon kommer till och med att välja att studera på en annan ort så att hon slipper bo kvar i Saint Louis och hon kommer att byta namn till Kate. Allt för att klippa banden med sitt gamla, klärvoajanta jag.
Nu har åren gått och Kate och Vi är vuxna. Vi lever ensam och försörjer sig som medium, medan Kate har blivit hemmafru och är hemma med hennes och makens två små barn. Kates liv är en enda lång räcka av blöjbyten, amning, leksaker som ska plockas upp och ett evigt springande efter barnen. Sittenfeld har ett väldigt ingående och redogörande sätt att skriva, vilket verkligen målar upp tillvaron som precis så stressig, krävande och överrumplande som den säkerligen är för de flesta småbarnsföräldrar.
Så får Vi ett varsel som hon menar att hon måste gå ut med offentligt. Hon har nämligen fått veta att det ska ske en större jordbävning och nu vill hon varna allmänheten. När Vi går ut offentligt med vad hon har sett så ringer plötsligt journalister från hela världen på hennes dörr och fyller hennes telesvar med meddelanden. Alla vill prata med siaren och det är oundvikligt att händelsen påminner Kate om sin egen förmåga. Så följer en tillbakablick på Kates/Daisys och Vis uppväxt som varvas med nutid och oron över den eventuellt förestående jordbävningen.
Till en början så tyckte jag främst att boken var spännande. Jag ville veta om jordbävningen verkligen skulle komma och på vilket sätt den skulle påverka huvudpersonerna. Det blev därför lite av en sträckläsning. Efter hand växte dock uppväxtskildringen och de andra delarna och jag fann mig sitta med en väldigt fin och insiktsfull bok om relationer, ursprung, uppväxt och föräldraskap. Det visar sig att en stor anledning till att Kate/Daisy tar avstånd från sin klärvoajans är att hon inte kan skilja varsel från sin ständiga oro som föräldraskapet för med sig. Det är ett annorlunda och genialt grepp av Sittenfeld att väva ihop klärvoajans och föräldrars oro över sina barn, tycker jag.
Emellanåt kan jag dock tycka att det blir lite tjatigt och lite väl mycket uppradningar över vardagssysslor i den här boken, men samtidigt är det det som gör berättelsen. Det är all vardag och allt planerande för att få dagarna att gå ihop som gör att man verkligen får vara med i huvudpersonernas liv och lära känna dem. Utan att vara småbarnsförälder själv så tycker jag verkligen att Sittenfeld har skrivit en fin och intressant bok om att bilda en egen liten familj och att hålla kvar sitt ursprung. Det känns äkta och insiktsfullt och jag blir verkligen berörd och tycker om huvudpersonerna.
Systerland blev verkligen en positiv överraskning för mig. Jag har läst Presidentens hustru av samma författare och trots att den har hyllats överallt så uppskattade jag den inte speciellt mycket och jag tyckte inte att jag förstod den. Kanske var jag för ung för att förstå när jag läste Presidentens hustru. Det som verkligen störde mig i den boken, som delar många teman med Systerland faktiskt, är att den kretsar kring en hemmafru som går omkring och är väldigt uppoffrande och samtidigt svår att tycka synd om. Det var svårt för mig att tycka synd om eller känna med en person som alldeles självmant gett upp sin karriär och kapat banden med sina tidigare vänner. Kate är lite likadan. Hon har släppt sitt jobb, saknar egna pengar och sliter hårt, men den här gången ser jag inte huvudpersonen som ett tröttsamt offer, utan jag tycker faktiskt om henne. Om jag i Presidentens hustru blev galen på huvudpersonen och undrade varför hon helt enkelt inte ryckte upp sig och skaffade sig ett liv så kan jag läsa Systerland och verkligen förstå hur man i ett land som USA trots allt kan välja att bli hemmafru – med allt vad det innebär. Jag är ärligt talat inte säker på om Sittenfeld är starkt emot hemmafrulivet och använder sina böcker som en kanal för att kritisera systemet, men lite grann läser jag böckerna på det sättet.
Det är dock inte som någon slags inlägg i en samhällsdebatt jag läser Systerland utan jag läser den som en väldigt fin bok om kärlek, relationer och föräldraskap. Jag gillade den här boken jättemycket och läste ut den på några få dagar. Fängslande bok!
Magikerna är första delen i en fantasytrilogi som ibland brukar beskrivas som en mer vuxen Harry Potter. Det ligger något i den beskrivningen. Boken kretsar kring Quentin: en ung kille med magiska förmågor som han utforskar i all sin meningslöshet och i hemlighet. Ibland fantiserar Quentin om Fillory: ett hittepåland i en fantasyserie som han läste som barn. Fillory har uppenbara likheter med Narnia, t.ex. att människobarn emellanåt kan göra besök där och utföra hjältedåd, upphöjas till kungar och drottningar och sedan återvända till den vanliga världen för att kanske inte kunna komma tillbaka till Fillory igen. Det är en för Quentin okänd Fillorybok som plötsligt lockar iväg honom på okända gator i Brooklyn så att han hamnar på en magisk plats Upstate New York. Plötsligt är han på Brakebills – en skola för blivande magiker. Och han erbjuds en plats. Quentin, som inte direkt har ambitioner och planer för framtiden, antar erbjudandet om att börja på skolan och i bokens första halva får läsaren följa honom och hans klasskompisar när de utvecklar sina magiska förmågor, festar, har sex och tar droger. Det är väl ungefär det här som gör att boken riktar sig till en mer vuxen publik än Harry Potter. Det är helt enkelt lite fulare och smutsigare och mindre politiskt korrekt på Brakebills.
Sedan kommer examen och Quentin och de andra ska ut i verkligheten igen. Om det saknades planer och ambitioner innan Brakebills så blir tillvaron ännu mer meningslös nu. Med magins hjälp går det att fiffla till sig pengar, droger, vadhelst man vill ha, men sedan då? Återigen finns Fillory i tankarna och på något sätt verkar det som att det finns ett sätt att ta sig dit och som att Quentin och hans kompisar har någonting att uträtta där.
Jag kan erkänna att jag hade låga förväntningar på den här boken, för jag har läst ett och annat om den och det verkar som att folk överlag inte tycker att Magikerna är så läsvärd. Jag tycker dock att Magikerna är riktigt bra och spännande och jag gillar att den flörtar med fantasyklassiker som Harry Potter och Narnia, men att den fortfarande gör sin helt egna grej. Det är en rolig och intressant vinkling att bygga en fantasyberättelse kring det att växa upp, träda ut i vuxenlivet, skaffa sig ett jobb och skaffa sig en plan för tillvaron. Dessutom är den skriven med humor. Jag skrattar typ högt åt stycken som:
”Under de följande dagarna fick han veta att han befann sig i ett kloster eller något liknande, det var i alla fall så pass mycket han kunde förstå av kentaurerna som skötte stället. Med en ton av gnäggande nedlåtenhet förklarade de att detta inte var en religiös plats utan ett samhälle tillägnat det mest fulländade uttrycket eller förkroppsligandet – eller förverkligandet kanske var ett ännu bättre ord – av kentaurskapets ofattbart invecklade men oändligt rena värderingar som Quentins simpla människohjärna aldrig kunde hoppas på att begripa. Det fanns något påtagligt tyskt över kentaurerna.
Det framkom, inte särskilt taktfullt, att de ansåg att människor var underlägsna varelser. Det var inte människornas fel. De var helt enkelt krymplingar som vid födseln olyckligtvis avskilts från sina rättmätiga hästhalvor. Kentaurerna betraktade Quentin med en blandning av medlidande och en i det närmaste total brist på intresse. Dessutom verkade de hela tiden rädda för att han skulle välta omkull.”
Magikerna innehåller många välkända väsen och miljöer som känns igen från andra fantasyberättelser, men Grossman skriver om dem på ett nytt och roligt sätt. Han vågar liksom skoja lite med fantasygenren, utan att för den sakens skull parodiera den. För det är verkligen en spännande story också, bakom alla snärtiga formuleringar och sidospår med sexfantasier och galna fester.
Jag tyckte faktiskt att Magikerna var riktigt bra!
Sara Lidman hör till Västerbottens stoltheter, får man nog säga. Hon har till och med förärats ett konstverk vid Umeå centralstation, där hennes texter finns bakom en upplyst glasvägg och citat pryder marken. Som Umeåbo har jag naturligtvis varit nyfiken på denne författare och det var därför med höga förväntningar som jag började läsa Din tjänare hör, vilket alltså är första delen i den så kallade Jernbanesviten, där Lidman skildrar livet i Norrlands inland under 1800-talet.
Men åh, så långsamt det har gått att läsa ut den här boken! Jag har läst och börjat om och läst om igen sedan i april och nu är den äntligen avslutad. Jag tycker att den här boken har varit märkligt svår att komma in i. Huvudpersonerna är många, dialekterna gör ett och annat svårtolkat och handlingen är inte speciellt klart utstakad. Jag kan faktiskt inte redogöra riktigt för vad den här boken handlar om. En och annan episod är rolig eller rörande, men trots att jag nu till slut har gått i mål med den här boken så ser jag inte riktigt karaktärerna klart framför mig. En del av problemet är nog att Din tjänare hör är den första delen i en serie och det som presenteras i just den här första delen är karaktärerna och ett frö till det som böckerna kommer att kretsa kring i senare delar, d.v.s. järnvägen, norra stambanan. Jag tror att den som tar sig tid att läsa fortsättningen kommer att se mycket mer i den här boken än vad jag gjorde.
Haha. Åh. Det här är ju mitt fel, till största delen, såklart. Jag har inte gett den här boken tillräckligt med tid, inte suttit ned och tolkat och funderat som man kanske borde. Det jag kan säga om den är väl på sin höjd att om du läser den, vilket du förmodligen borde, så ge den tid!
En märklig sak med mig är att jag har jättesvårt att ta till mig av poesi, men att jag samtidigt älskar avskalade berättelser där författaren med några få, perfekt avvägda ord lyckas måla upp hela universum mellan raderna. Det har många gånger slagit mig att poesi i allmänhet borde uppnå precis just det som jag vill se i en riktigt bra text. Och ändå är det så svårt! Jag får allt som oftast en känsla av att allting flyger över huvudet och att jag är för dum och obildad för att förstå poesi.
Men sedan läser jag Det här är hjärtat och det griper tag i mig på ett sätt som texter nästan aldrig gör. Det gör ont och det känns och varje ord känns så självklart att jag blir bländad. Jag har länge haft Malmsten som en av mina största favoritförfattare, just för hon alltid lyckas skriva precis sådär avskalat och perfekt som bara en ytterst skicklig författare kan. Nu har jag även läst hennes mycket personliga och mycket berörande dikt Det här är hjärtat och Malmsten, som jag imponerats av under alla dessa år, har nu lyfts ännu ett snäpp hos mig. Jag trodde inte att man kunde skriva ännu mer avskalat, ännu mer precist än vad Malmsten gjort i sina loggböcker, i sin biografi eller i sina böcker från Finistère, men det kunde man visst. Det här är hjärtat fullkomligt bultar av känslor som spränger fram mellan de exakta orden. Jag tycker att det är helt otroligt. Vackert. Här finns så mycket sorg och känsla att jag för en liten stund känner att jag får låna en bit av Malmstens värld och dela hennes sorg i förlusten hon lider när hennes nära vän går bort.
Steg för steg vecklar sorgen ut sig för Malmsten själv och för läsaren. Hon besöker en sorgecoach och en hjärtklinik och ständigt bär hon med sig förlust, sorg och minnen som ingen längre delar. Sällan har jag läst en text som så insiktsfullt och fint behandlar döden, oändligheten och vad sorg består av.
Det här är 69 sidor känslor och det är så fint, så fint, så fint.
När jag läste Kerstin Thorvalls trilogi om Signe så visste jag inte till en början att de till stor del anses vara självbiografiska. Böckerna handlar alltså om Thorvalls mamma (som kallas för Hilma i böckerna) och Thorvall själv (som är bokens Signe). Böckerna skildrar en familj med knepiga relationer: mamman ”gifter upp sig” klassmässigt, men vad Hilma inte vet är att hennes blivande make är psykiskt sjuk och i maniska perioder blir våldsam och utövar sexuellt våld. När Hilma upptäcker detta (på sin egen bröllopsnatt) blir det ett trauma att bära resten av livet. Hon utvecklar en överbeskyddande attityd mot dottern och får en väldigt spänd inställning till sex. Naturligtvis vill hon skydda dottern och den värsta mardrömmen är att maken i ett av sina psykosliknande tillstånd ska förgripa sig på barnet. I den här skyddade och samtidigt spända och svårbegripliga världen växer alltså Signe upp. De två sista delarna i trilogin handlar främst om Signes förhållande till modern och hennes eget familjeliv. De här böckerna kom ut ganska många år efter Det mest förbjudna och jag kan tycka att de fördjupar och gör något mer av berättelsen än vad som hinns med i Det mest förbjudna, som faktiskt är en ganska kort roman (ca 200 sidor). Med det sagt så tycker jag fortfarande att det är en mycket intressant och välskriven bok, som fortfarande är väl värd att läsas.
I Det mest förbjudna är det en vuxen Signe som står i fokus. Här kallas hon Anna, men för mig är det uppenbart att Thorvall väver in sig själv i berättelsen och att det är samma person som Signe i Signe-trilogin. Under Annas uppväxt har förhoppningarna alltid varit att det ska bli ”lagom på Anna”: att de omåttliga och maniska sidorna hos fadern liksom skulle dämpas av moderns pryda inställning. Så blir det inte. Anna är kåt. Rätt och slätt. Hon träffar alkoholiserade män, yngre män, män som utnyttjar henne. Hon gifter sig, hon är otrogen, hon har engångsligg. Det här är sannerligen inte ett vanligt porträtt av en kvinna och just därför är det väldigt välkommet. Anna lever utanför normen, även i vår tid, och brottas med relationen med modern, skuldkänslor över att inte vara en god mor och med sitt begär hon inte kan tygla och som inte passar ihop med det att vara en ordentlig kvinna. Den snäva kvinnorollen. Jag tycker att det är en väldigt tänkvärd bok. Gripande på sitt sätt. Signe är en framgångsrik yrkeskvinna och försörjer flera av de män som hon lever med samtidigt som hon också är mamma till flera barn. Idag hade det varit något inspirerande. I den här boken överskuggas allt av en kåthet, som framställs som smutsig och destruktiv. Det väcker mycket frågor. Var hon ens en dålig mamma?
”Nästa morgon, innan jag gick hemifrån till något sorts uppdrag, jag har glömt var det var, skrev jag en lapp till barnen och la på köksbordet, där tekopparna fortfarande stod kvar. ”Förlåt mig”, skrev jag. ”Jag är vidrig. Men jag är så olycklig.”
På eftermiddagen när jag kom hem satt de vid samma bord igen och pratade. De log rart mot mig och den äldre sonnen reste sig, gick fram och kramade mig litet och sa: ”Vi tyckte att du behövde en grön tårta i dag” och flickan tog fram tårtan ur kylskåpet, kokade kaffe och alla behandlade mig som om jag var sjuk, i behov av hjälp och det var jag ju. Deras snällhet fick mig nästan att gråta. De dömde mig inte. De tyckte om mig ändå.
Men jag tyckte inte om mig.”
Så hjärtskärande. De snäva rollerna, som sagt. Normerna att förhålla sig till. Usch.
Jag måste börja med att säga att titeln till den här boken, Hon som älskade honom, känns skrämmande. Jag har inte mycket till övers för romancegenren. Hittills har jag just inte läst någon romance som har känts som min kopp te. Jag hoppades verkligen att rubriken skulle syfta på något annat, att boken inte skulle vara så förutsägbar, men tyvärr så säger rubriken precis vad det handlar om. Det är en klassisk flicka blir kär i pojke-berättelse.
Huvudpersonen heter Malena och hon har jobbiga saker i bagaget. Det berättas inte så mycket om detta, inte till en början i alla fall, men det skildras hur hon nästan kryper ur skinnet i sin lägenhet i stan. Hux flux bestämmer hon sig för att bryta upp. Hon hittar ett torp ute på landet och bosätter sig där. Där ska hon kunna jobba ifred (hon är översättare), slippa stadens buller och, innerst inne, så flyr hon såklart från det hon har varit med om.
Hennes hyresvärd är en attraktiv man och en älskad familjefar. Han heter Nathan och lever tillsammans med sin fru, deras dotter och några fosterbarn. Det är en genuint varm och välkomnande familj. De målas upp som godheten själva: empatiska, omtänksamma och trygga. Hela deras tillvaro är en perfekt liten kärleksbubbla där alla tar hand om varandra och bryr sig om varandra. Malena vill hålla sig lite på sin kant, men dras in i gemenskapen när hon går med på att undervisa två fosterbarn i svenska. Fosterbarnen är flyktingar och de får verkligen Malena att tina upp. Hon får särskilt starka band till Mortaza, som spänt väntar på att få uppehållstillstånd.
Det är den här delen av berättelsen som är behållningen, tycker jag. Det hade varit en helt annan bok, men jag hade gärna sett en bok som hade handlat om Malena och hur hon stöttar Mortaza i hans tuffa situation. Tyvärr blir det inga djupdykningar i ämnet, för även om Mortaza har en central del i berättelsen, så är det den förutsägbara lovestoryn mellan Malena och Nathan som är i huvudfokus. Den berättelsen är för mig totalt ointressant. Det är mest en massa klichéer staplade på varandra (hans stora mun, hur hon drar händerna genom hans korpsvarta hår, hur hennes hand drar sig som en magnet till hans och så vidare). Persongalleriet känns också extremt platt, minst sagt.
Nej, det här var sannerligen inte min kopp te. Den känns tunn, mallad och extremt förutsägbar. Jag hoppades länge att kärleken skulle handla om en vänskaplig kärlek mellan Malena och Mortaza, men nej, det handlar om en typisk kvinna som blir räddad från sitt känslomässiga kaos av en man med vassa käkben och en varm famn… Så trist!
I John Williams roman Stoner får läsaren följa litteraturvetaren William Stoner genom livet. Han föds vid slutet av 1800-talet och växer upp i en enkel familj på den amerikanska landsbygden. Hans föräldrar uppmuntrar honom att utbilda sig. Tanken är att han ska utbilda sig till agronom, men det byts ganska snart ut mot studier i litteraturvetenskap. På det följer en forskarutbildning, en lärartjänst på universitetet och så rullar det på. Han blir kvar på samma lilla universitet hela yrkeslivet. Inte når han några toppositioner, men jobbet är en stor del av hans liv och han trivs med att undervisa. Det enda smolket i bägaren på jobbfronten är väl att han så småningom kommer att hamna i konflikt med en man som kommer att bli hans egen chef.
Livet lunkar på, även på det privata planet. Han uppvaktar och gifter sig med en kvinna med en lite tjusigare bakgrund. Det blir inget lyckligt äktenskap. De lever två närmast helt separata liv. De får dock en dotter, som William håller av, men som frun sedan vill ha för sig själv och till viss del rycker ifrån honom. Det sker inte så mycket dramatik i boken, som det kanske låter. Det rullar liksom bara på, som livet självt. Det är framgångar, motgångar, kärlek, relationstrubbel, dödsfall och födslar.
Jag är ju själv akademiker och slutför just nu min forskarutbildning. Jag kan inte påstå att jag känner igen mig i William Stoners tillvaro, men det är ju också en helt annan tid som skildras. Jag kan ändå säga att jag till viss del tycker att det är skildringen av tillvaron på institutionen som är behållningen i boken, mest för att jag inte har läst någon bok tidigare som har handlat om just det. I dagens forskarliv är det knappast vanligt att den som är intresserad av litteratur får möjligt att börja doktorera, bara sådär, och sedan till på köpet har en fast tjänst direkt efter disputationen. Verklighetens forskarliv är ju närmast en frilanstillvaro och en ständig, hysterisk jakt på forskningsmedel. Jag läser om William Stoner med en viss liten avundsjuka över att han och hans kollegor liksom bara får hålla på och forska om roliga grejer som de kommer på att de vill fördjupa sig inom. Vem skulle finansiera sådant idag?
I övrigt måste jag säga att boken var lite av en besvikelse. Den har hyllats unisont och rosats överallt det senaste året, men själv tycker jag att den är rätt tradig . Jag kan heller inte hjälpa att jag tycker att det är en förskräckligt manlig bok. Jag vet knappt vad jag menar med det. Det är bara det att jag inte känner att jag kan relatera till speciellt mycket i den. Den skildrar en mansdominerad akademikervärld där gubbar sitter och ältar saker på en institution och tar sig själva på stort allvar. Den skildrar en man (Stoner, alltså) som inte direkt spenderar mycket tid med sin fru. Jag blir nyfiken på vem hans fru egentligen är och varför, men det ges inte speciellt mycket ledtrådar, inga som inte utgår från Stoner i alla fall. Här är hon bara en självupptagen och tjatig kvinna som inte framstår som speciellt attraktiv. Varför blev hon sådan? Kanske för att hennes man inte intresserar sig för henne och inte är hemma speciellt mycket och för att hon brottas med sin egen klassresa. Eller vad vet jag? Författaren verkar inte mån om att berätta den historien. Dottern är också en förvånansvärt färglös person, trots att hon betyder väldigt mycket för sin far. För att inte tala om studenten som han vänsterprasslar med under en period. Studenten verkar mest vara ett mjukt, lent litet smycke. Jag undrar hur det kändes för henne att inleda en relation med den dubbelt så gamle gubbe som hjälpt henne med studierna, och hur det sedan kändes när relationen uppdagades och det ledde till dramatiska konsekvenser. Boken berättar ingenting om detta ur hennes perspektiv. Här är hon bara en figur som ger William Stoner lite kärlek och gos.
Jag kan inte kritisera författaren för det här. Var och en utgår väl för sig själv när hen skriver en bok och den här boken skildrar livet på universitetet och livet i allmänhet för en man som lever i en amerikansk stad vid 1900-talets första hälft. Det är bara det att jag hade förväntat mig mer av en bok som ”alla andra” tycker är ”helt fantastisk”. Jag är faktiskt uppriktigt förvånad över den hyllningskören. Knappt jag själv, som snart är doktor, kan riktigt 100% engagera mig i en berättelse om vardag och gubbtjaffs på universitetet. För den som inte rör sig i de miljöerna förstår jag inte riktigt vad som kan väcka intresse över huvud taget. Inte kan det vara många kvinnor som kan fastna för den här boken i alla fall. Det här är en bok som hårt ignorerar alla intressanta kvinnoöden, som trots allt tycks utspela sig i periferin. Istället fokuserar den helt på en man, som i grunden är rätt ointressant. Märkligt. Eller är det avsiktligt?
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Violet, Vi kallad, och Daisy är enäggstvillingar och förutom att de delar utseende så delar de också det de refererar till som ”det sjätte sinnet”. De är alltså klärvoajanta och får emellanåt varsel om händelser, stort och smått, som kommer att hända, och andra syner. Men medan Vi kommer att utveckla sin förmåga så kommer Daisy att göra vad hon kan för att mörka sitt sjätte sinne. Hon kommer till och med att välja att studera på en annan ort så att hon slipper bo kvar i Saint Louis och hon kommer att byta namn till Kate. Allt för att klippa banden med sitt gamla, klärvoajanta jag.
I John Williams roman Stoner får läsaren följa litteraturvetaren William Stoner genom livet. Han föds vid slutet av 1800-talet och växer upp i en enkel familj på den amerikanska landsbygden. Hans föräldrar uppmuntrar honom att utbilda sig. Tanken är att han ska utbilda sig till agronom, men det byts ganska snart ut mot studier i litteraturvetenskap. På det följer en forskarutbildning, en lärartjänst på universitetet och så rullar det på. Han blir kvar på samma lilla universitet hela yrkeslivet. Inte når han några toppositioner, men jobbet är en stor del av hans liv och han trivs med att undervisa. Det enda smolket i bägaren på jobbfronten är väl att han så småningom kommer att hamna i konflikt med en man som kommer att bli hans egen chef.