Min kamp är Karl Ove Knausgårds uppmärksammade självbiografiska romaner, som kom ut på svenska i 6 delar mellan åren 2010 och 2013 och består av svindlande 4000+ sidor. Det är alltså med en enorm detaljrikedom som Knausgård berättar om sig och sitt liv. Hur mycket som är fiktion och hur mycket som är sanning är väl i och för sig inte gott att veta och förmodligen är det inte speciellt viktigt för läsaren att reda ut det heller.
Jag har aldrig haft lätt för tjocka böcker. Jag tycker om korta, tighta berättelser. Sedan hörde jag en intervju med Kristina Sandberg, som har ägnat cirka 1500 sidor åt att skildra livet för den fiktiva karaktären Maj, som är hemmafru i Örnsköldsvik. Sandberg menade att sidantalet i sig var viktigt för henne: det var meningen att den berättelsen skulle få ta plats, rent fysiskt. Det var en tankeställare för mig att höra Sandberg berätta om Maj-böckerna. Jag hade sällan tänkt på tjocka böcker som något annat än dålig redigering tidigare.
Det är här som det blir lite komplicerat för mig. Jag älskade att läsa böckerna om Maj och att få ta del av ett livsöde för en helt vanlig, bortglömd person, så att säga. Vem hade någonsin ägnat 1500 sidor åt att berätta om hemmafruar tidigare? Knausgårds omfattande verk är något annat. Vem har läst 4000 sidor om en västerländsk, medelklassman? Oj, hoppsan, det har vi ju såklart gjort allihop, många gånger om.
Nej, det här blev ingen storslagen läsupplevelse för mig. Jag gillar i och för sig uppväxtskildringar och Min kamp, som den första delen i serien heter och som är den bok som jag har läst, handlar mycket om Karl Oves uppväxt, hans dåliga relation med sin far och boken hoppar också till tiden efter faderns död och hur Karl Ove försöker att försonas med fadern och minnet av fadern samtidigt som han städar ur sin farmors hem, där den alkoholiserade pappan har bott i slutet av sitt liv. Det är välkomponerat och välskrivet och på många sätt en läsvärd berättelse, men för mig fastnar det när så mycket kring Min kamp och de efterföljande delarna handlar om formatet, snarare än berättelsen. De enskilda scenerna och händelserna är överskuggade av allt snack kring formatet, kring omfattningen, kring detaljrikedomen, kring den ”nyskapande” tanken att skriva såhär mycket om sig själv. För mig är formatet i grunden ointressant när det gäller självbiografiska romaner. Jag vet inte vem eller varför som behöver ta såhär mycket plats, rent fysiskt. Då föredrar jag t.ex. Bodil Malmstens eftertänksamt och poetiskt komponerande texter. I hennes biografi, Mitt första liv, ägnar hon några få stycken för att berätta om det dramatiska när hon försöker att ta sitt liv. Hon skriver några få stycken, som tränger rakt in i hjärtat och berör på djupet. Sådant imponerar på mig. Knausgårds berättande gör mig mest av allt irriterad.
En kul anekdot apropå detaljrikedomen i Min kamps och alla hyllningar av Knausgårds verk: jag hörde i en intervju, som jag tyvärr inte har hittat igen, att någon sagt till Knausgård någonting i stil med att ”han skulle kunna skriva en bok om att skita och folk skulle läsa den”. Och då gjorde han det. Texten finns i essäsamlingen Själens Amerika och boken har förmodligen sålt som smör. Läsarna älskar Knausgård, oavsett om han skriver om en alkoholiserad pappa eller om han skriver om hur han bajsar. Det i sig är fascinerande, men mig imponerar det inte på.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en av 10-talets största litterära snackisar och en självbiografisk roman skriven med en sällan skådad detaljrikedom.
Betyg: 3 tomflaskor av 5.
Om Min kamp och Karl Ove Knausgård
Karl Ove Knausgård (född 1968) är en norsk författare, bosatt i Sverige. Han debuterade 1998 med romanen Ute av verden, men är kanske mest känd för sitt självbiografiska mastodontverk Min kamp, som kom ut i 6 delar mellan 2009 och 2011 (på norska). Efter Min kamp har Karl Ove Knausgård främst skrivit essäer. Hans senaste bok är Hemma – borta, som kom ut 2014. Hemma – borta består av en brevväxling mellan Knausgård och Fredrik Ekelund där de diskuterar sommarens fotbolls-VM.
Översättare: Rebecca Alsberg.
Originalets titel: Min kamp.
Utgivningsår: 2010 (första svenska utgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 442.
Andra delar i serien: Min kamp 2, Min kamp 3, Min kamp 4, Min kamp 5, Min kamp 6.
Andras röster: Boktoka, DN.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”Min kamp är Karl Ove Knausgårds mäktiga självbiografiska roman. Första delen inleds med en svepande beskrivning av varje människas slutpunkt, döden. Det är runt detta ofrånkomliga faktum boken kretsar, från barndom till vuxenhet.
I centrum står en far som i hela sitt liv agerar på ett sätt som gör honom onåbar och omöjlig att förstå. Boken utgår från Karl Oves nuvarande situation med fru och två små barn i Malmö. Han skriver personligt om hur han tvingats sluta dricka eftersom han då tappar kontrollen och gör sig själv och andra illa.
Så kommer telefonsamtalet från brodern med besked om faderns död. Det som följer är ett hårt uppvaknande och en begravning av en far han aldrig kände.”
Petra känner att det är något som inte stämmer mellan henne och hennes make. Det börjar med en diffus oro. Hon kommer på sig själv med att jäktat springa genom Konsum och slänga ned matvaror i vagnen utan att ha en aning om varför hon har så bråttom. Hon söker tecken runt omkring. Varför står ljusstaken plötsligt i sovrummet och inte där den brukar stå? Kan man göra något sådant i annat syfte än att skapa mysbelysning när man träffar en älskarinna? Petra försöker att få förhållandet att fungera, trots oron som pockar. Hon kramas, är flörtig. Hon ordnar så att mornarna flyter på smidigt. Hon vill verkligen vara en perfekt fru. Allt som hennes man brukar störa sig på är hon nu beredd att ändra på. Hon är redo att skippa Bokmässan, säga upp sitt kontor, göra vad som helst som kan laga det som inte fungerar. Men trots parterapi, trots ansträngningar, trots allt sökande efter naturliga förklaringar så rasar allt samman en dag. Hennes man berättar att han vill skiljas. Det är uppenbart att det inte är en ny tanke för honom. I själva verket är uppbrottet redan färdigtänkt och klart för hans del och nu är det bara det praktiska som ska lösas. För Petra är det som att dö inombords.
Petra gör vad hon kan för att hantera ångesten och för att få tiden gå. Hon har bläddrat ett halvår fram i kalendern och satt ett datum då hon känner att hon måste fungera igen. Hur överlever man ett halvår? Hon börjar att skriva ned kvartar på ett papper och stryker dem när de passerar. Så går livet framåt, 15 minuter i taget, trots att livet är slaget i spillror. Hon startar ett projekt som går ut på att arrangera alla foton, hundratals, kanske tusentals, i färgglada album. Hon fördriver de sömnlösa nätterna genom att spela Candy crush. Allt grejande med fotoalbumen och de andra meningslösa aktiviteterna för att få hjärnan att hålla igång och för att ge en illusion av att tiden går är helt hjärtskärande.
Haags roman är en brutal beskrivning av vad det kan innebära att leva med ångest och hur traumatiskt ett uppbrott kan upplevas för den som blir lämnad – lämnad mot sin vilja och med känslor som inte går att stänga av. Petra frågar sig gång på gång hur hennes man kan göra såhär mot familjen. Hur han kan göra såhär mot sina barn? Och hur han utan vidare kan rycka halva barnens uppväxt ifrån henne?
Det var länge sedan jag läste en bok där sorgen ligger så blottad som i Det är något som inte stämmer. Det här är verkligen totalt hudlöst, ärligt och hos mig, som läsare, går det rakt in. Det gör faktiskt ont att läsa den här boken. Haag har främst gjort sig ett namn som en feel good-författare, men med den här boken visar hon en helt ny sida. Det här är milslångt från hennes tidigare, lite knasroliga berättelser. En del element har hon dock behållit från sina tidigare böcker. Framför allt är Det är något som inte stämmer skriven väldigt rakt på sak och direkt, vilket verkligen fungerar bra, trots att jag ofta är ett stort fan av böcker med mer dolda lager. För ovanlighetens skull är jag verkligen mycket förtjust i att allt ligger i klartext. Sorgen skjuter som spjut ur texten och träffar rakt i hjärtat. Det här är verkligen bok fylld med känslor, som alldeles säkert till stor del är plockat direkt från verkligheten. Utan att själv ha någon som helst erfarenhet av liknande situationer så måste jag säga att det här är en bok som verkligen berörde mig och känns helt på pricken.
Haags beskrivningar av att vakna till en mardröm är svår att värja sig mot. Jag känner en sådan enorm medkänsla med alla som, liksom Haag själv, har råkat ut för det totalt orättvisa i att bli lämnade. Jag kan inte annat än att rekommendera alla att läsa den här fantastiska boken. Och att vara snälla mot varandra.
I korthet
Rekommenderas för: Alla som vill läsa en hjärtskärande, ångestfylld, berörande och pricksäker berättelse om vad det kan innebära att bli lämnad mot sin vilja.
Betyg: 5 krossade hjärtan av 5.
Citerat ur Det är något som inte stämmer
”Jag klistrar mina fotoalbum och röker. Klistrar och röker. Messar till Anders att Nisse har tappat sin första tand. Inget svar. Bara jag klistrat in alla bilder, i alla album och ställer in dem fint i bokhyllan så kommer Anders att ändra sig och vilja flytta hem igen. Jag är rädd att jag kommer att få en hjärtattack. Mitt hjärta slår så fort hela tiden och jag har en sådan skräck i kroppen som jag nästan inte kan hantera, det känns som om det kommer att gå sönder någonting viktigt inuti mig när som helst. Jag har ont på riktigt inne i hjärtat. Till slut ringer Anders och säger att han vill att barnen ska komma ut till honom på landet på fredag.
Jag hörs nästan inte när jag pratar i telefonen. Det är som om jag inte har sagt något på flera år.”
Om Det är något som inte stämmer och Martina Haag
Martina Haag (född 1964) är en svensk författare, krönikör och skådespelare. Hon slog igenom som författare med debutromanen Underbar och älskad av alla (och på jobbet går det också jättebra) som kom ut 2005. Efter det har hon gett ut en lång rad uppskattade krönikesamlingar och feel good-romaner. En del av de har filmatiserats, som t.ex. Glada hälsningar från Missångerträsk, som hade biopremiär 2015 och där Martina Haag själv spelade huvudrollen. Det är något som inte stämmer är Haags senaste bok. Hon twittrar på @maranhaag.
”Man hör om hur det händer andra. Man tycker synd om dem. Och man vet, innerst inne, att det aldrig kommer att hända en själv. Men man har ingen aning.
Det här är en roman om överlevnad. Om betydelsen av en rödrutig jacka. Om tama järvar med eldkastare. Om en bottenlös fjällsjö, dit ingen får gå, och om hur man reser sig, trots att man är helt säker på att man inte orkar längre.”
Mats Strandbergs första egna bok efter dundersuccén Engelsforstrilogin, som han författade tillsammans med Sara Bergmark Elfgren, är en skräckroman med handlingen förlagd till Finlandsfärjan Baltic Charisma. Miljön känns som ett både roligt och intressant val. Alla har kanske inte själva varit på en Finlandskryssning, men jag tror ändå att de allra flesta har någon slags uppfattning om vad en sådan resa kan innehålla. Fylla, taxfree, halvt bortglömda artister som kör sina gamla slagdängor, svensexor, dansgolv med hits, folk som skrålar i karaokebarer. En del fördomar har kanske formats av såpor och dokusåpor som gått genom åren (själv hör jag till Rederietgenerationen). Jag vet inte hur rättvist det är att utgå från att finlandskryssningar är som det ofta framställs i TV, men i alla fall. I Strandbergs tappning finns hur som helst flera stereotyper som man kanske föreställer sig roar sig på medelklassiga kryssningar. Här finns tjejkompisarna som är ute efter att festa och ligga. Här finns den medelålders, deppade kvinnan som som nu hoppas på att en tur med Charisma ska få henne att känna sig lite mindre ensam. Här finns också paret där den ena killen pirrigt planerar ett frieri på båten. Här finns också den lilla mamma-pappa-barn-familjen som håller på att rasa samman och där föräldrarna ändå, någonstans, tror och hoppas att resan ska laga det som spruckit i familjen. Boken skildrar också hur personal försöker att hantera passagerarna, som inte sällan är snorfulla. En av huvudpersonerna är också en gammal schlagerstjärna som nu leder karaoke och som behöver dra några linor kokain för att palla med. Två viktiga huvudpersoner är också de två tweenies, Albin och Lo, som är kusiner och en gång i tiden var nära vänner. Nu har Lo flyttat och de har delvis tappat kontakten. Lo har också dragit iväg i utvecklingen och har plockat upp en tonårings jargong och klädstil, medan Albin inte alls har kommit lika långt på väg mot vuxenheten och dessutom är både ensam och osäker och har en helt annan status än sin kusin. När han nu möter Lo på nytt så är det som att träffa en främling och de blir båda osäkra på hur de ska förhålla sig till varandra.
Människorna och relationerna är det bästa i boken, tycker jag. Mats Strandberg är skicklig på att måla upp intressanta och igenkännbara karaktärer och han har fått till en fin bredd av människor i persongalleriet. Det är både roligt, ömsint, tänkvärt och igenkännbart berättat. Boken är dock primärt en skräckroman och, återigen, är valet av miljö klockrent. Det framkommer nämligen snabbt att det finns vampyrer på färjan och i den här slutna miljön, varifrån ingen kan fly, börjar smittan sprida sig. Det finns en hel del rejält äckliga scener och spänningen hålls uppe till slutet.
Jag kan erkänna att varken skräck eller vampyrromaner är riktigt min genre, men i det här fallet så köper jag det rakt av. En spännande och bra bok!
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en spännande vampyrroman med intressanta karaktärer på kryssning med en Finlandsfärja de inte kan fly från.
Betyg: 3+ taxfreeparfymer av 5.
Om Färjan och Mats Strandberg
Mats Strandberg (född 1976) är en svensk författare som kanske är mest känd för fantasytrilogin Cirkeln, Eld och Nyckeln, som han har författat tillsammans med Sara Bergmark Elfgren. Debuterade gjorde han dock redan 2006 med romanen Jaktsäsong. Färjan är hans senaste roman. Just nu pågår manusskrivande för att boken ska kunna filmatiseras. Mats Strandberg twittrar på @matsstrandberg_.
”I kväll ska 1 200 förväntansfulla passagerare åka på en kryssning mellan Sverige och Finland. Men det finns något ondskefullt ombord på den här resan. Mitt i natten är färjan plötsligt avskärmad från omvärlden. Det finns ingenstans att fly. Det finns inget sätt att kontakta land. Och du vet inte vem du kan lita på.
Mats Strandberg följer upp succén med Engelsfors-trilogin med en spännande skräckroman. Liksom i Engelsfors blandas det socialrealistiska med det övernaturliga, på en plats som många svenskar har en relation till. Här får vi lära känna både passagerare och personal. Den ensamma gamla kvinnan som söker äventyret. Den avdankade schlagerstjärnan som leder karaokekvällarna. Mannen som tidigare jobbat ombord och nu återvänder för att iscensätta ett spektakulärt frieri. Ordningsvakten som med sina tre kollegor försöker kontrollera det dagliga kaoset ombord. De tolvåriga kusinerna som var bästa vänner innan en familjehemlighet kom emellan dem.
Relationer sätts på prov. Vanliga människor tvingas bli hjältar. Men det som händer den här natten kan också locka fram det värsta i dem. Välkommen ombord på Baltic Charisma.”
Jacobs farfar har i alla tider berättat spännande historier, som han har illustrerat med knasiga gamla bilder. Med åren kommer Jacob att förstå att det hans farfar har berättat bara är påhitt och när han blir lite äldre inser han också hur fåniga de gamla fotona egentligen är. De innehåller uppenbara dubbelexponeringar och taffliga bildredigeringar och arrangemang. Jacob inser också att farfaderns berättelser handlar om något helt annat. De monster som han berättar om är inte monster i egentlig mening. Det han berättar om är hur han som ung jude evakuerades till den lilla ön Carinholm för att slippa undan förföljelsen från nazisterna i Polen. Där bodde han på ett barnhem och de besynnerliga barn som han berättar om är egentligen de barn som han träffade där.
Så händer något mycket dramatiskt. Farfadern, som börjat bli lite dement, yrar om monster och förföljelse. När Jacob vid ett tillfälle åker ut till honom för att lugna honom så möts han av äkta ondska. Han hittar sin egen farfar mördad och han ser också det monster som försvinner från platsen. Ingen tror honom när han berättar om vad han såg. Han skickas till en psykolog och alla försöker att hjälpa honom med att gå vidare och släppa skräckbilderna som rullas upp. Jacob börjar dock återigen grubbla över farfaderns gamla berättelser. Var de sanna i alla fall?
Grubblerierna tar honom ända till Cairnholm, dit han åker för att besöka de platser som farfadern har berättat om under Jacobs uppväxt. Där öppnar sig en helt ny värld, fylld med minst sagt besynnerliga barn.
Miss Peregrines hem för besynnerliga barn är en lagom läskig och spännande bok om magiska egenskaper och äventyr. För den som har läst liknande böcker, t.ex. Harry Potter-böckerna, kan boken förmodligen upplevas lite som en blek kopia. Samtidigt har den en del bitar som känns väldigt nyskapande. Framför allt är den fylld av gamla foton, fyndade i gamla lådor och på second hand-affärer. Fotona illustrerar boken på ett kul sätt, men kan samtidigt upplevas lite krystade ibland. Jag tyckte hur som helst att det var en avkopplande och trevlig bok att läsa. Den är lättläst, rolig och lagom spännande.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en lättsam och lagom spännande ungdomsfantasy kryddad med gamla knasiga foton.
Betyg: 3 ornitologer av 5.
Citerat ur Miss Peregrines hem för besynnerliga barn
”Mina ben började domna. Jag flyttade, så tyst jag kunde, vikten från det ena till det andra benet för att få igång blodcirkulationen. En pytteliten bit av någonting rasade ner från högen och rullade iväg med ett ljud som verkade öronbedövande i tystnaden. Rösterna tystnade. Så knakade en golvplanka precis över mitt huvud och en liten dusch av gipsdamm sköljde ner. Vilka som än var där uppe – visste exakt var jag var.
Jag höll andan.
Så hörde jag en flickas mjuka röst: ”Abe? Är det du?””
Om Ransom Riggs och Miss Peregrines hem för besynnerliga barn
Ransom Riggs är en amerikansk författare och filmare, som är mest känd för sina böcker om Miss Peregrines besynnerliga barn. Riggs är intresserad av gamla foton och har en egen liten samling, som han har använt för att krydda sina böcker med. Hans senaste bok på svenska är Spökstaden, som är den andra boken i serien om Miss Peregrines besynneriga barn. Miss Peregrines hem för besynnerliga barn filmatiseras just nu i en filmatisering i regi av Tim Burton. Biopremiären planeras till 2016. Ransom Riggs har en hemsida, twittrar på @ransomriggs och har en fansida på Facebook.
Översättare: Sanne Näsling
Originalets titel: Miss Peregrine’s home for peculiar children.
Utgivningsår: 2012 (Rabén & Sjögren).
Andra delar i serien: Spökstaden.
Andras röster: Aldrig bara ord, Bokdetektiven, DN, SvD.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”En ödslig ö. Ett övergivet barnhem. Och en samling märkliga fotografier. Sextonårige Jacob tror inte längre på de historier hans farfar brukade berätta för honom.
Skrönorna om barnen med märkliga förmågor är bedrägliga minnen från hans farfars barndom, och samlingen med sepiatonade fotografier är såklart bara ett av farfars alla påhitt. Men omständigheterna kring farfaderns död tar Jacob till en avlägsen ö utanför Wales kust och till de fallfärdiga ruinerna av Miss Peregrines hem för underliga barn.
Bland dess övergivna rum och ekande korridorer kan Jacob inte motstå en djupdykning i sin farfars förflutna och snart inser han att barnen i huset kan ha funnits i verkligheten. Att de måste ha varit mer än bara märkliga – kanske till och med farliga – och att de inte skeppades iväg till en enslig ö helt utan anledning. Men framförallt står det klart: De underliga barnen kan fortfarande vara vid liv.
De femtiotalet högst egendomliga vintagefotografier som finns insprängda i texten ger en extra kuslig dimension till berättelsen och gör Miss Peregrines hem för besynnerliga barn till en nervkittlande skräcksaga som kryper in under skinnet och stannar där – länge.”
Julen närmar sig och på ett kommunhus någonstans i Sverige sitter många medarbetare djupt nedsjunkna i arbete. Andra går omkring och oroar sig över de neddragningar som det ryktas om. Hur många kommer att bli uppsagda? Vilka verksamheter kommer att drabbas? Ytterligare några bestämmer sig för att sprida lite julstämning. Givet den minimala budget man har att förhålla sig till kommer man till slut fram till att det bästa sättet att skapa julstämning är att ställa ut trappljusstakar i kommunhusets fönster. Genom att ställa dem i utvalda fönster är det tänkt att de ska forma texten ”GOD JUL”. Det är en fin tanke att på detta enkla sätt göra något kul och fint för alla. I praktiken fungerar det dock inte över huvud taget. Snart har det dock utkristalliserat sig en grupp som tar projektet på ett mycket stort allvar och de är beredda att till nästan vilken pris som helst få det här att fungera. Andra har helt andra saker att bekymra sig över, naturligt nog.
God jul är en både knäpp och rolig liten historia, som i längd ligger någonstans mitt emellan en roman och en novell. Både personer och händelser i boken är tillspetsade såklart, men visst känner man igen drag hos bokens karaktärer i det verkliga livet – och själva hysterin kring julen är också något som på sätt och vis kan kännas igen hos de flesta, skulle jag tro. Karlsson har med den här boken lyckats plocka upp igenkännbara situationer och personer och gjort en mycket underhållande berättelse, som faktiskt inte direkt saknar svärta, för den delen. Jag tycker att det här är en riktigt bra bok. Jag kan särskilt rekommendera den som ljudbok, eftersom den är uppläst av författaren själv och Jonas Karlsson är sannerligen en bra uppläsare.
Observera den världssnygga framsidan förresten! Wow!
I korthet
Rekommenderas för: Alla som vill läsa en kort, underhållande liten berättelse om tröttsamt kontorstrubbel och ivern att till varje pris sprida lite julstämning.
Betyg: 4 upphandlingar av 5.
Om God jul och Jonas Karlsson
Jonas Karlsson (född 1971) är en svensk skådespelare och författare. Han tillhör Kungliga Dramatiska Teaterns fasta ensemble och har, utöver medverkan i ett antal teateruppsättningar, även synts i många tv-serier och filmer, nu senast i Hallonbåtsflyktingen, där han spelar en finlandssvensk man som önskar att han vore svensk. Karlsson debuterade som författare år 2007 med novellsamlingen Det andra målet. God jul är hans första lite längre berättelse. Hans senaste roman heter Jag är en tjuv och den kom ut 2015.
”I Jonas Karlssons finurliga julhälsning skildrar han med sin sedvanliga pricksäkerhet och med ett stort mått av humor kontorslivets vedermödor under några hektiska veckor i december.
Det lackar mot jul i kommunhuset och ledningen diskuterar hur de ska kunna göra något festligt med husets fasad. Trots nedskärningar och stundande eventuella varsel är alla överens om att det vore trevligt att i år överraska med en spännande julhälsning för att sprida lite glädje till kommuninvånarna. Något speciellt och lite extra läckert, dock med noggranna krav på nollbudget.
Snart bjuds lokalpressen in för att dokumentera projektet som vittnar om den fina lagandan som råder i kommunhuset. Men julpyntningen visar sig vara svårare att genomföra än man först har trott. När Gunvald på fritidsförvaltningen har svårt att förstå vikten av att samarbeta förbyts julglädjen till regelrätt krigsföring.”
Skraplotter är den avslutande delen i Vargskinnettrilogin, där Kerstin Ekman skildrar livet för några människor med kopplingar till den jämtländska byn Svartvattnet. Den första boken i trilogin, Guds barmhärtighet, kretsade kring Hillevi, som flyttar till Svartvattnet för att jobba som barnmorska. I del två, Sista rompan, är Hillevis dotter, Myrten, en av huvudpersonerna. Myrten, som blev gravid som ogift, födde i hemlighet en dotter, Ingefrid, som hon tvingades att lämna bort. Nu har Myrten gått bort och Ingefrid ärver pengar, värdepapper, skog. Hennes instinktiva känsla är att allt ska skänkas bort till kyrkan som hon arbetar åt, men hon åker faktiskt till Svartvattnet, trots allt. Ingefrid har aldrig lärt känna sin biologiska mor, men nu börjar hon söka sin egen historia.
Skraplotter är en fin avslutning, där Ekman knyter ihop alla trådar. Hon har ett skickligt sätt att skildra människor och deras egenheter och lyckas alltid väva in intressant historia. Med den avslutande delen i trilogin har hon närmat sig nutid och en del väldigt nutida och aktuella frågor dyker upp. Till exempel fladdrar vargfrågan förbi och en av många cirklar sluts när självaste vargskinnet, från den första boken i serien, dyker upp i samband med detta.
Jag tycker att Skraplotter är en fin och värdig avslutning på en intressant trilogi om livet i Sverige under 1900-talet och livet för några kvinnor, som alla brottas med sin tids uppfattningar och svårigheter.
I korthet
Rekommenderas för: Alla som vill läsa en prisbelönt och intressant bok om att söka sina rötter och alla som vill läsa en värdig avslutning av Ekmans trilogi om hur samhället i Sverige har utvecklats under 1900-talet.
Betyg: 3 lamm av 5.
Om Skraplotter och Kerstin Ekman
Kerstin Ekman (född 1933) är en svensk författare som sedan 1978 innehar stol nr 15 i Svenska akademien. Efter en konflikt kring författaren Salman Rushdie deltar hon dock inte akademiens arbete. Ekman debuterade som deckarförfattare 1959 och har sedan dess gett ut en lång rad romaner inom vitt skilda genrer. Hennes senaste bok, När allt var levande och lustigt, utkom 2015 och är en biografi om Linnélärjungen Clas Bjerkander. Ekman är en mycket uppskattad författare och bland de otaliga priser som hon har belönats med kan Augustpriset nämnas. Det är ett pris som hon dessutom har förärats två gånger (1993 för Händelser vid vatten och 2003 för Skraplotter).
Uppläsare: Helena Brodin.
Utgivningsår: 2004 (den här ljudboksutgåvan, utgiven av Bonnier Audio), 2003 (första utgåvan, utgiven av Bonnier).
Antal sidor: 391 sidor (ca 16 h lyssning).
Andra delar i serien: Guds barmhärtighet, Sista rompan.
Andras röster: Alba, SvD.
Köp hos t.ex: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”Snön har redan kommit till Svartvattnet i västra Jämtland. Prästen Ingefrid Mingus från Stockholm kliver ur bilen, ut i det vita och kalla. Det är hennes allra första besök i byn och hon har kommit eftersom hennes biologiska mor, Myrten, precis har dött och testamenterat sina tillgångar till Ingefrid. Hon träffade aldrig sin mor och adoptivföräldrarna hade alltid sagt att hon var en fattig kvinna men det visar sig nu inte stämma. Tvärtom. Hon var välbärgad och arvet är stort.Genom brev, dagböcker och foton lär Ingefred sig allt mer om sin biologiska släkts dramatiska historia. Hon ser på bilderna att Myrten var en vacker kvinna men vem hon egentligen var längst innerst inne är det ingen som kan berätta. Myrtens fostersyster, Risten, som trodde att de båda hade delat allt i lust och nöd visste inte ens om att hon hade fött en dotter.Och vem var fadern? Ingefred vet inte att han är i livet och att han finns i hennes omedelbara närhet. Men kommerhan någonsin att ge sig till känna?”
Rosieeffekten är en fristående uppföljare till feelgoodromanen Projekt Rosie. Böckerna kretsar kring Don, som ”inte är direkt genomsnittlig”, som han själv brukar betrakta det. Det framkommer inte i någon av böckerna vad han eventuellt har för diagnos och det tycker jag är sympatiskt faktiskt. Däremot är det ganska uppenbart att han har ett lite eget sätt att betrakta världen och att han har väldigt utpräglade autistiska drag. Just det här ”inte direkt genomsnittliga” är det jag älskar att läsa om i de här böckerna. Utan att vara det minsta autistisk själv kan jag förvånansvärt ofta känna igen mig i Dons ständiga strukturerande och försök att hitta rationella argument i en rörig värld. Jag både ömmar för, oroas och roas av Don – och känner igen mig emellanåt, som sagt.
I den första boken gav sig Don in i ”projekt fru”, som gick ut på att försöka hitta en livskamrat. Hans omfattande enkäter, som skulle vara till hjälp för att ringa in rätt kvinna, blev ingen succé, men det ordnade sig i alla fall till slut. Nu är han lyckligt gift med sin Rosie. I Rosieeffekten har paret flyttat till New York, där Don gästforskar på Columbiauniversitetet och Rosie försöker att sy ihop sin avhandling samtidigt som hon går på läkarprogrammet. Paret har fullt upp med sina studier och jobb – även sina extrajobb som bartenders – och varandra när det plötsligt visar sig att Rosie är gravid. Don försöker att hantera detta genom att betrakta även detta som ett projekt. Han ser direkt att han kan ha en viktig roll i att coacha Rosie i att äta gravidvänlig mat och att undvika stress. Strategin är ett misslyckande. Rosie och Don slits allt längre isär och tvivel väcks om Don verkligen kan bli en bra pappa. Kan han ens känslomässigt knyta an till den nya familjemedlemmen?
Boken är fylld av tokroliga scener och knäppa sidospår, men till stor del är den faktiskt inte speciellt uppåt. Trots alla speciella omständigheter och annorlunda personer som figurer i boken så skriver Simsion på ett verkligt insiktsfullt sätt om hur ett förhållande kan gå sönder, hur ett par sakta men säkert kan dras allt längre ifrån varandra tills ingenting av det som varit finns kvar. Jag blev överraskad över att boken handlade så mycket om problem i Dons och Rosies relation, men jag tyckte faktiskt att det var ett bra drag. Jag hade nog inte tyckt hälften så bra om en bok som bara hade varit fylld av knasroliga mamma-pappa-barn-scener. Här finns faktiskt vissa sorgliga stråk, även om det i huvudsak är en feelgood, naturligtvis. Naturligtvis förstår man också att det kommer att lösa sig. Det gör ju det i den här genren. Författaren lyckas ändå hålla läsaren på halster ända in i det sista. Kanske är slutet till och med lite för abrupt.
Trots slutet håller jag ändå Rosieeffekten för en av mina feelgoodfavoriter. Den är en varm, fin, rolig, tankeväckande och härlig feelgoodbok om kärlek och föräldraskap – och om att ”inte vara direkt genomsnittlig”. Genom att skriva om Don och att skildra allting utifrån hans sätt att se på världens gör Simsion faktiskt något nyskapande av en genre som lätt faller in i klichéer. Det här är en bok i min smak!
I korthet:
Rekommenderas för: alla som vill läsa en varm, fin, rolig, tankeväckande och härlig feelgoodbok om kärlek och föräldraskap – och om att ”inte vara direkt genomsnittlig”.
Betyg: 4+ blåfenade tonfiskar av 5.
Citerat ur Rosieeffekten
”Jag ägnade nästan två veckor åt Dewhurt’s Textbook of Obstetrics and Gynaecology (åttonde upplagan) samt en genomgång av filmklipp på internet innan jag bestämde mig för att materialet behövde kompletteras med praktisk erfarenhet. Det var som att läsa en bok om karate – givande till en viss gräns, men inte tillräckligt för att ge attackberedskap. Turligt nog befann jag mig, som medlem av den medicinska fakulteten, i en sits där jag hade tillträde till sjukhus och kliniker.
Jag bokade ett möte med David Borenstein på hans kontor.
”Jag skulle vilja förlösa ett barn.”
Dekanens min var svårtolkad, men ”entusiastisk” var inte ett av alternativen.”
Om Rosieeffekten och Graeme Simsion
Graeme Simsion är en australiensisk entreprenör och författare. Hans debutbok, Projekt Rosie, kom ut 2012 efter att ha vunnit ett debutantpris för bästa opublicerade manus. Ursprungligen skrevs boken som ett filmmanus innan den kom att bli en bästsäljande roman. Simsion har, förutom författandet, doktorerat, arbetat med IT, drivit ett eget företag inom IT-branschen, jobbat som föreläsare, importerat viner samt ägt en antikhandel. 2014 kom uppföljaren till Projekt Rosie, Rosieffekten. Graeme Simsion har en hemsida, en fansida på Facebook samt twittrar under @graemesimsion.
Översättare: Marianne Mattsson.
Originalets titel: The Rosie effect.
Utgivningsår: 2015 (Forum).
Antal sidor: 415.
Andras röster: Böcker i örat.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
Den charmiga feelgood-romanen Projekt Rosie blev en bästsäljare världen över. Alla som undrat hur det går för den udda huvudpersonen Don Tillman får nu svaret i uppföljaren Rosieeffekten.
Don Tillman har gift sig med sin Rosie och de har flyttat till New York, där båda forskar vid Columbia University. Don har svårt att passa in i sociala sammanhang och försöker desperat upprätthålla sitt strukturerade liv som styrs av scheman, listor och rutiner. Det går helt överstyr när Rosie meddelar den glada nyheten: hon är gravid!
Att bli förälder är svårt för vem som helst att förbereda sig på, men för Don är det nästan oöverstigligt. Han måste nu se till att Rosie inte äter något olämpligt, räkna ut att han förväntas vara med vid ultraljudet, och han får mycket men kanske inte så god hjälp av sina sex vänner. Den blivande pappan leds in på helt fel banor och när han till slut inser det är det kanske för sent. Då riskerar han åtal, landsförvisning och värst av allt: att förlora Rosie.”
En kvinna och hennes hund befinner sig vid Exmoorheden på den engelska landsbygden. Man förstår att kvinnan flyr från något, eventuellt något inom henne själv, men det är länge ovisst vad det egentligen handlar om, även om man snabbt förstår att hennes man saknas. Hennes man framstår som en mycket självupptagen person och som läsare förstår man att deras förhållande inte har varit lyckligt. Kvinnan har också mycket sorg i bagaget som nu har bubblat upp på ytan. Kvinnans mål är att överleva sin egen hund. Sedan får hon se.
Boken är ingen deckare i egentlig mening, men det är faktiskt en mycket spännande och fängslande roman. Precis innan jag påbörjade Levande och döda i Winsford hade jag läst en annan bok, som förvisso var bra, men som faktiskt var lite omständligt skriven bok. Därför kändes det oerhört skönt att börja på Levande och döda i Winsford. Nessers roman är nämligen lätt att komma in i och det är ett ovanligt fint flyt i det lätta och luftiga språket. Nesser är kanske främst uppmärksammad för sina många deckare och det märks också att han kan bygga upp en roman och hålla uppe spänningen genom hela boken. Här är det en stilla och sömnig landsbygd som står för miljöerna, men spänningen finns där ändå. Skickligt! Nesser vågar också lämna en del lösa trådar. Det finns en hel del saker som han bygger upp och sedan lämnar lite åt läsaren att fundera över. Jag gillar det, faktiskt! Det är förmodligen inte alla författare som kan komma undan med sådant, men Nesser är så skicklig på att berätta att det snarare blir en intressant krydda än något annat,
Jag gillar både berättelsen som sådan, språket och det berättartekniska. Jag tycker också att det känns skönt att huvudpersonen är en kvinna 50+. Det finns inte många böcker (och absolut inte filmer, för den delen!) där kvinnor 50+ finns i huvudrollen. Det är en oerhört förminskad grupp inom kulturen, tycker jag, så jag välkomnar den här typen av böcker, som sympatiskt nog handlar mer om livet och åldrande än om t.ex. karlar och barn.
Vad jag kanske inte gillar riktigt hundra är slutet, egentligen. Jag vill inte skriva för mycket, för jag vill inte förstöra någon annans läsupplevelse, men jag kan väl säga att efter att ha följt huvudpersonen över ca 400 sidor och, för hennes del, en lång inre resa, och se hennes förhoppningar och framtidstro veckla ut sig, ja, då blir slutet sedan lite snopet. Å andra sidan är slutet en bra avrundning, på sitt sätt, även om jag gärna hade sett att huvudpersonen gick ett annat öde till mötes.
Allt som allt är det här hur som helst en riktigt läsvärd bok. Jag slukade den på några få dagar, vilket är ovanligt för mig, och jag är övertygad om att jag kommer att bära med mig berättelsen även i framtiden. Vi läste den här boken i bokcirkeln som jag är med i och vi tyckte allihop att Levande och döda i Winsford var riktigt bra och tänkvärd.
I korthet
Rekommenderas för: Alla som vill läsa en fängslande och spännande bok om att befinna sig på Exmoorheden och att konfronteras med sitt eget liv och sina dramatiska handlingar.
Betyg: 4 rhodesian ridgeback-hundar av 5.
Citerat ur Levande och döda i Winsford
”Jag förstår med ens vad som är det värsta med att sitta i fängelse. Man lämnar inget avtryck i världen. Man står utanför tiden. Om man råkade hoppa över att existera en dag skulle det inte göra någon skillnad. Ingen skulle märka ett skit. Är det på grund av det här som folk blir pyromaner? Eller går in med sina vapen i skolor och skjuter barn? För att lämna det där livsviktiga avtrycket?”
Om Levande och döda i Winsford och Håkan Nesser
Håkan Nesser (född 1950) är en svensk författare och före detta lärare. Han debuterade 1988 med romanen Koreografen, men är kanske mest känd för sina deckare med Van Veeteren i huvudrollen. Sedan 1998 arbetar han som författare på heltid. Hans senaste bok är Elva dagar i Berlin, som kom ut 2015. Håkan Nesser har en hemsida.
”En kväll i november anländer en kvinna till byn Winsford på Exmoor i sydvästra England. Med sin hund bosätter hon sig i ett ensligt beläget hus uppe på heden. Hon använder inte sitt riktiga namn och hennes avsikter med vistelsen är oklara. Hon vandrar bland törnen, dimmor och vildhästar. Hon har bestämt sig för att överleva sin hund.
Hon har ett förflutet och en historia. Vad har hänt med hennes man? Är han i livet? Vem var han egentligen och vad var det som hände i Marocko för trettio år sedan?
Och är det någon som letar efter henne?
Levande och döda i Winsford är en bok om att fly från sitt gamla liv. Om att försöka göra upp. Om att kanske börja om trots att man inte är någon ungdom längre.”
Fyren mellan haven av M.L. Stedman är en hjärtskärande och tänkvärd bok om gränslös kärlek och att älska varandra – med eller utan barn. Betyg: 4 kookaburror av 5.
Fyren mellan haven av M.L. Stedman
Första världskriget är över och Tom Sherbourne hör till de som, till sin egen förvåning, kan återvända från krigets fasor. Hans nya sysselsättning blir att se till att fyren på den avlägsna ön Janus hålls i gott skick och sänder ut sitt ljus till varning för de som kommer över havet. Fyrvaktarlivet är speciellt, på gränsen till vansinnigt, för mig som lever cirka 100 år senare än när den här boken utspelar sig. I upplägget ingår nämligen att fyrvaktaren och hans familj bor på ön i flera år innan de beviljas så kallad landpermission och kan vara lediga på fastlandet och träffa sina familjer i några veckor. För mig låter fyrväkteriet mer som ett straff än ett yrke och det är helt klart intressant att få ta del av hur livet kunde se ut för de som bodde vid fyrarna vid den här tiden.
Tom och hans fru, Isabel, lever alltså för sig själva på Janus och den enda kontakten med resten av världen är en båt som med flera månaders mellanrum kommer med förnödenheter. När paret väntar barn är förlossningen och allt runt omkring någonting som förväntas fixas av sig självt där ute. Isabel upplever dock missfall efter missfall. Det sista missfallet är ett nästan fullgånget foster. Sorgen är enorm. Det verkar inte som att paret kan få något barn.
Så en dag flyter en jolle upp på land. I den ligger en död man – och ett levande litet spädbarn. Isabel ser barnet som något som är sänt från Gud och hon övertygar Tom om att inte anmäla vad som har hänt, utan att de istället ska låtsas som att barnet är det barn som de själva precis har förlorat sent i graviditeten. De försöker att övertyga sig själva om att mamman är död och försvunnen i havet.
De kommer att älska sin lilla unge och kan inte föreställa sig ett liv utan henne. Åren tickar på och barnet själv vet ingenting annat än livet ute på ön. Snart inser de dock att det finns en kvinna på fastlandet som går omkring som en vålnad och sörjer sin förlorade make och sitt förlorade barn. Det blir allt svårare att leva med vad de har gjort.
Fyren mellan haven är en på många sätt typiskt sentimental berättelse och den har många inslag som inte känns speciellt trovärdiga. Bara det att en båt flyter upp med ett levande spädbarn känns lite svårsmält. För mig spelar det dock ingen roll. Författaren har en intressant idé och får faktiskt ihop den här berättelsen, som väcker många tankar om vem som äger ett barn och ett barns kärlek. Hur hon väver ihop berättelsen om barnet, som slits mellan två lika självklara föräldrar, och de förluster och fasor som människor mött under Första världskriget är väldigt fint. Jag är en oerhört lättrörd person och när slutet närmar sig, efter en ganska lång passage när man som läsare sitter som på nålar och fruktar det värsta för huvudpersonerna, så är det svårt att hålla tillbaka tårarna. Det är verkligen en fin bok om gränslös kärlek och att älska varandra – med eller utan barn. Mycket i den här boken är helt hjärtskärande. Det är helt klart en sorglig bok, men också en väldigt fin och mångbottnad berättelse. Läsvärd!
Citerat ur Fyren mellan haven
”Under stadens barndom var den allmänna uppfattningen i Partageuse att alla stora och viktiga händelser ägde rum någon annanstans. Nyheter från yttervärlden sipprade in som regndroppar från träden, ett brottstycke här, ett rykte där. Telegrafen snabbade på saker och ting en aning när ledningen kom upp år 1890 och sedan dess hade en del människor skaffat telefon. Staden hade till och med skickat iväg trupper till Transvaal år 1899 och förlorat en handfull män, men på det hela taget hade livet i Partageuse varit en sidoattraktion i världen utkant, en plats där ingenting alltför otäckt eller alltför underbart någonsin hände.”
Fyren mellan haven av M.L. Stedman
Om Fyren mellan haven och M.L. Stedman
M.L. Stedman är en australiensisk författare, som numera är bosatt i London. Fyren mellan haven är hennes debutroman, som just nu filmatiseras av Derek Cianfrance med Alicia Vikander i rollen som Isabel.
”En berättelse om rätt och fel, och hur det ibland inte går att skilja dem åt.
Efter fyra uppslitande år vid första världskrigets västfront återvänder Tom Sherbourne till Australien och tar anställning som fyrvaktare på Janus Rock, en ensligt belägen ö nästan en halv dagsresa från kusten. Omgiven av havets tomma vidder och med sin unga hustru Isabel som enda sällskap, hoppas Tom finna ro för sin sargade själ.
En aprilmorgon några år senare spolas en båt upp på stranden och i den vinddrivna farkosten finner fyrvaktarparet en död man och ett levande spädbarn. Tom vill först låta underrätta myndigheterna, men Isabel, som genomlidit tre missfall, ser barnet som svaret på alla hennes böner, som en gåva direkt från Gud. Mot bättre vetande beslutar de sig för att behålla den lilla flickan och låta världen tro att hon är deras dotter. Det är först två år senare, när de återvänder till fastlandet, som paret inser att den händelse som gett deras tillvaro en mening samtidigt slagit en annan människas liv i spillror.
M. L. Stedmans hyllade roman är en hjärtskärande berättelse om längtan och saknad, och om hur livets omöjliga vägval tvingar ut människan i ett landskap där gränsen mellan rätt och fel inte längre är uppenbar.”
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Min kamp är Karl Ove Knausgårds uppmärksammade självbiografiska romaner, som kom ut på svenska i 6 delar mellan åren 2010 och 2013 och består av svindlande 4000+ sidor. Det är alltså med en enorm detaljrikedom som Knausgård berättar om sig och sitt liv. Hur mycket som är fiktion och hur mycket som är sanning är väl i och för sig inte gott att veta och förmodligen är det inte speciellt viktigt för läsaren att reda ut det heller.
Rosieeffekten är en fristående uppföljare till feelgoodromanen 
