Vi, skuggorna är en intressant och upprörande bok om skuggsamhället: samhället där människor utnyttjas till att arbeta under slavlika förhållanden och där kriminella arbetsgivare kan agera utan att någon ens tycks se vad som pågår. Betyg: 4 lunchrestauranger av 5.
Vi, skuggorna är en reportagebok där Elinor Torp berättar om tillvaron för några av de som sällan eller aldrig ges något större utrymme annars: de som utnyttjas av skrupelfria arbetsgivare och jobbar under slavlika förhållanden i det som brukar benämnas skuggsamhället. När pris är den viktigaste parametern i offentliga upphandlingar är det ofta just den här typen av arbetsgivare som vinner. I en del branscher förefaller det omöjligt att driva företag på ett schyst sätt och att betala ut vita löner. Torp berättar om branscher där kriminella har gett sig in eftersom att det utgör ett enkelt och riskfritt sätt att tvätta pengar. Det finns mycket att förfasa sig över i den här boken. Hela systemet känns som ett haveri. För staten innebär det bland annat mångmiljardbelopp i uteblivna skatteintäkter, men för de enskilda är det här såklart någonting mycket värre.
I Torps reportage berättas det om människor som skadar sig allvarligt på arbetet men som inte kan eller har råd att betala för vård eller rehabilitering (arbetsgivarna betalar såklart ingenting). Det berättas om människor som får lön, men som förväntas betala tillbaka stora delar av lönen i ett nästa skede. Det berättas om människor som jobbar under långa pass, ibland med farliga arbetsuppgifter och noll säkerhetstänk, utan att få mer än småpengar i timlön, i den mån de ens får någon lön. Några erbjuds ”bostad” i garage, i verkstäder eller på byggarbetsplatser. Några är här helt lagligt, andra är här utan att någon tycks ha koll på dem.
Det är slående att de här människorna lever i en så osynlig värld. Ingen tycks bry sig om dem eller se dem. Ett talande exempel är de uzbeker som arbetade illegalt – som städare i polisens lokaler på Arlanda (ett skyddsobjekt). En annan som rörde sig i skuggsamhället och som också omnämns i boken är Rakhmat Akilov. Innan han blev terrorist och vansinneskörde på Drottninggatan arbetade han som asbestsanerare i skuggsamhället.
Merparten av människorna i skuggsamhället är naturligtvis inga terrorister. Om något framstår de som offer. Det är människor som får restauranger att fungera, som bygger och renoverar våra hus och som städar i våra offentliga lokaler, men som samtidigt behandlas som skräp. De är osynliggjorda, utnyttjade och lever och verkar under omständigheter som ofta gör dem skadade eller sjuka. En del har med sig sina barn och lever under omständigheter som normalt sett inte ens skulle betraktas som acceptabla för djur.
Egentligen är det som vanligt: om någonting verkar vara för bra för att vara sant så är det inte sant. Kommer det ett billigt anbud eller erbjudande, eller lockas det med riktigt låga priser är det alltid någon annan som får betala. I den här väldigt intressanta och upprörande boken har Torp kastat ljus på några av de som gör just det: betalar.
Uppläsare: Inga Onn. Utgivningsår: 2018 (första utgåvan, Leopard förlag), 2020 (den här ljudboken, Leopard förlag). Antal sidor: 256. ISBN: 9789173439084.
Aura kom i tron att det här landet var någorlunda fredat från mygel och korruption. Hon visade sig ha fel.
Wilder bodde i sin arbetsgivares garage i fyra och ett halvt år. ”Jag var inte ens en hund i chefens ögon. Jag var skräp.”
Sverige har fått ett laglöst arbetsliv där människor från fattiga länder jobbar under slavliknande förhållanden. En ny typ av kriminalitet som inte myndigheterna kommer åt. Exploateringen pågår överallt. Människor sover inuti bilverkstäder, i skogen och på byggen. En rad politiska beslut har skapat det så kallade skuggsamhället, som blev synligt när Akilov 2017 körde in på Drottninggatan. Han jobbade som asbestsanerare i Sverige innan han blev terrorist. En i mängden av gömda arbetare i vårt parallella samhälle.
Svenskt arbetsliv har blivit ett paradis för kriminella som vill tvätta sina smutsiga pengar vita. Svartarbetet kostar staten 66 miljarder per år. Lågt räknat. Samtidigt är stat, kommuner och landsting våra största upphandlare. Och på sätt och vis de värsta bovarna.
Förlagets beskrivning
Elinor Torp
Elinor Torp är en svensk Guldspaden-belönad journalist och författare.
Vargattacken av Lars Berge är en reportagebok om dödsolyckan på Kolmårdens djurpark. Man blir helt förskräckt av läsningen: en tickande bomb som slutade med en ung kvinnas död. Betyg: 4 plastikoperationer av 5.
Vargattacken av Lars Berge är en reportagebok om den fruktansvärda arbetsplatsolyckan på Kolmårdens djurpark 2012: en av parkens vargguider gick ensam in i ett varghägn utan någon larmutrustning eller någon form av skyddsutrustning eller distraktionsutrustning. När hon saknades på andra håll i parken började en kollega leta, bara för att hitta kvinnan död. Från djurparkens sida menade man på att det var en totalt osannolik händelse, omöjlig att förutse och omöjlig att förstå hur den alls hade kunnat gå till. Den polisutredning som följde kom dock att avslöja att det funnits många oroande varningssignaler. Det visade sig även att arbetsmiljöarbetet var kraftigt eftersatt och att många av arbetssätten inte alls hade stöd i tillgänglig kunskap om vargar eller om riskerna med att ha vargar i små hägn. Lars Berge har med utgångspunkt i förundersökningen och i grävarbete i vargens kulturhistoria skrivit en både förskräckande och fascinerande bok om dödsolyckan, vad som föregick den och om vargar och människor i största allmänhet.
Att läsa om den här vargattacken gör en verkligen upprörd. I ett hägn med åtta fullvuxna varghannar gick djurskötarna in ensamma, utan att ha någon som helst skyddsutrustning eller möjlighet att larma om hjälp. Vargarna betraktades som helt ofarliga eftersom att de blivit uppfödda med flaska och man använde också en metod som gick ut på att dominera och bestraffa vargarna om de gjorde fel. Andra vargexperter och andra djurparker dömer ut dessa metoder och på alla andra håll i världen tycks det betraktas som helt otänkbart med ensamarbete i ett varghägn, inte minst när vargarna stressats genom dominansbeteende och har fötts upp av människor. I det här hägnet tjänade Kolmården stora belopp tack vare produkten ”Närkontakt varg”, där grupper med vanliga privatpersoner fick gå in tillsammans med en ensam guide och umgås med vargarna. Någon flyktväg hade man inte ordnat och någon riskanalys verkar inte ha gjorts. Genom åren har åtskilliga besökare blivit bitna: en tonårig flicka så allvarligt att det krävdes plastikkirurgi för att försöka reparera skador hon fått efter grova bett i låret. Vid ett tillfälle gick en ensam guide in och blev omringad av vargarna, som uppträdde hotfullt och av allt att döma var beredda att döda. Det var en ren tillfällighet som gjorde att hon kunde ta sig ut. Inget av detta verkar ha fått Kolmården att reagera.
Boken berättar om en organisation som tycks vara helt oförmögen att ta till sig av ny kunskap och att omvärdera riskerna med den verksamhet man höll på med. Kanske var pengarna allt för lockande. Kanske hade det uppstått en kultur, där unga, ambitiösa djurvårdare, personer som lyckats få sitt eget drömjobb i konkurrens med många andra, inte vågade ifrågasätta. Kanske finns det liknande, osunda kulturer på många arbetsplatser, en slags hemmablindhet som kan få livsfarliga konsekvenser.
I det här fallet fick händelsen en dödlig utgång och personen som hade arbetsmiljöansvar blev senare dömd för vållande till annans död. Kolmårdens djurpark fick också betala miljonbelopp i en företagsbot. Kanske har de också omvärderat sitt sätt att jobba och att betrakta djuren, kanske inte. En kompis till mig var på Kolmården här om året och tog del av en av parkens många upplevelseprodukter. En annan i gruppen vågade sig på att fråga om vargattacken och fick till svar att ”kvinnan troligen var sjuk…”. Men vad ska man säga?
Vargattacken är verkligen en intressant bok, som lyfter många problematiska sidor hos djurparker i allmänhet och Kolmården i synnerhet. Här berättas Kolmårdens faktiskt ganska spännande historia – parken som skulle rädda ekonomin för den lilla Kolmården, som vid det laget var Sveriges minsta kommun. Pengar och kommersiella intressen verkar vara ett återkommande problem och något som ofta står i strid med andra intressen, hur mycket man än försöker att lyfta fram sitt bevarandearbete med mera. Jag har själv varit på Kolmården (som barn) och tyckt att det var fantastiskt, så som man gör när man fullständigt älskar djur. Jag är också övertygad om att de som arbetar på parken brinner för djurens bästa och vill väl. Det finns dock mycket som i grunden är knasigt med att stänga in djur i en park i syfte att tjäna pengar och att underhålla en publik. Jag misstänker i och för sig att Kolmården är både rymligare och bättre än många andra parker runt om i världen, trots allt. Här kommer det ändå fram hur vansinnigt det kan bli, särskilt när man tycks glömma bort att en del av djuren är potentiellt livsfarliga rovdjur.
Lars Berge påstår sig tillhöra skaran som tycker att vi ska ha varg i Sverige och jag delar den åsikten. Det är dock uppenbart att vargar också kan medföra problem, som man måste våga prata om. Det är nog ingen som blir hjälpt av att man försöker låtsas som att fullvuxna, stressade varghannar är att likställa med busiga hundvalpar. Den här boken gör att det står ganska klart, faktiskt.
Den 17 juni 2012 klockan 11.18 på förmiddagen hittas en ung kvinna död inne i ett av varghägnen på Kolmårdens djurpark. Den 30-åriga vargguiden hade tidigare samma morgon gått in ensam när vargarna plötsligt attackerade henne.
Vad som egentligen inträffade i varghägnet på Kolmården i juni 2012 är en gåta. Likaså hur den utrotade svenska vargen plötsligt kunde återvända till de svenska skogarna i mitten av 1980-talet.
Vargattacken är inte en naturvetenskaplig bok. Det är inte en bok om den skandinaviska vargen. Det är en bok om människor, människors besatthet, ärelystnad och girighet. Men också en bok om enskilda individer som vill göra gott. Som vill rädda världen. Det är en bok som handlar om hur naturen blivit en upplevelseindustri. En industri som skulle rädda en svensk bruksort. Det är en bok om hur det gick till när det vilda blev ett föremål för våra projektioner och våra idéer om gott och ont. Om våra idéer om hur ett samhälle bör organiseras. Det är en bok om människans önskan att kontrollera naturen. En djurpark och det som händer där säger betydligt mer om oss människor än om djuren som hålls fångna i dess hägn. De är, när allt kommer omkring, inget mer än djur. Djur som följer sina instinkter.
Men mest av allt är det en bok om vad som egentligen hände i varghägnet den där söndagen för sex år sedan. Och hur det kunde ske.
Förlagets beskrivning
Uppläsare: Lars Berge. Utgivningsår: 2018 (första utgåvan, Albert Bonniers förlag), 2018 (den här ljudboken, Bonnier Audio). Antal sidor: 229 (ca 8 h lyssning). ISBN: 9789100169886, 9789178270255.
Lars Berge
Lars Berge (född 1974) är en svensk journalist och författare, som bland annat skriver för Svenska Dagbladet. Han debuterade 2013 med romanen Kontorsninja.
Klubben av Matilda Gustavsson är en intressant reportagebok om hur ”kulturprofilen” i decennier kunde våldföra sig på kvinnor och om hur allt sedan rämnade. Betyg: 4 flyglar av 5.
Hösten 2017 inträffade #metoo och kvinnor över hela världen fick mod att berätta öppet om sexuella trakasserier och negativ särbehandling de utsatts för. Vittnesmålen smattrade från bransch efter bransch och från kvinnor i alla möjliga livssituationer. En del förövare blev outade (en del oskyldiga drogs dessvärre också med) och en del fick rent av straff för sina gärningar. Ett av de mest uppmärksammade avslöjandena i Sverige kom att bli Matilda Gustavssonsreportage i Dagens nyheter, där hon avslöjade att ett stort antal kvinnor blivit utsatta för sexuella övergrepp, eller rena våldtäkter, av en inflytelserik kulturprofil med kopplingar till Svenska akademien. Klubben fördjupar detta reportage, som slog ned som en bomb senhösten 2017 och som sedan kom att få stora konsekvenser: kulturmannen i fråga, Jean-Claude Arnault, kom att dömas till 2,5 års fängelse för två fall av våldtäkt, ”klubben”, Forum, lades ned och det lämnades även in en anmälan till ekobrottsmyndigheten på grund av oegentligheter som upptäckts kring ekonomin (det väcktes dock aldrig åtal). Svenska akademien förlorade ett flertal ledamöter, däribland dess dåvarande ständige sekreterare, Sara Danius, och Arnaults fru, Katarina Frostenson, som spelades ut mot varandra på ett vis som är svårt att förstå för en utomstående. Krisen i Svenska akademien blev så djup att institutionen var en hårsmån från att gå under och som ni vet fick Nobelpriset 2018 skjutas upp.
Inget av detta är direkta nyheter för den som följde med i nyhetsrapporteringen under 2017–2018, men boken ger en bredare bakgrund och fler detaljer till vad som hände. I boken finns exempelvis kvinnor som berättar om övergrepp de utsatts för och där fruktansvärda detaljer kommer fram som inte tidigare varit kända. Gustavsson tar sig också tid att skildra både personer, tidsandan och den speciella plats som Forum utgjorde under den tid då det fortfarande var en levande scen. Det är svårt att inte bli imponerad över det Arnault och Frostenson faktiskt byggde upp i sin källare – där skedde möten och skapades kulturupplevelser som aldrig annars hade kommit till. Det är lätt att förstå att det fanns en dragningskraft som fick unga kulturutövare att söka sig mot Forum och det är också lätt att förstå att många hamnade i en situation där de lätt kunde utnyttjas. Arnaults egen konstnärliga begåvning beskrivs inte som imponerande, men hans kontaktnät var tveklöst stort och han hade starka band till Svenska akademien. Hans hot om att förstöra unga kvinnors karriärer framstår inte som tomma ord utan som högst reella hot. Detta och annat gjorde att Arnault kunde verka ostört från 80-talet och framåt, vilket är helt fruktansvärt.
I boken beskrivs ingående hur Arnault under decennier kunde skada kvinnor, men också att det i många fall var komplicerade förhållanden som låg bakom, så som det ofta är. Många våldtäktsoffer blir ifrågasatta: ”Varför gick du inte?”, ”Varför ringde du honom?”, ”Varför följde du med?”. Gutavsson har genom Klubben skrivit ett väldigt intressant reportage där de här frågorna kommer fram. Det är verkligen en intressant och berörande bok.
Samtidigt läser jag med en känsla av att det är lite väl snaskigt. Arnault är en dömd våldtäktsman och jag finner ingen anledning att försvara honom eller förminska något i hans brott, men boken är till delar att betrakta som en biografi över honom och det finns någonting störande och märkligt över det. Det är en levande person som fått sitt liv och lögner uthängda i en bok där han inte själv har varit inblandad. Detsamma gäller Katarina Frostenson, som visserligen lyfts fram som en lysande poet, men som i övrigt beskrivs som en känslomässigt instabil kvinna med ständiga vredesutbrott. Det beskrivs hur hon stjäl konst från konstnärer som medverkat på Forum, hur hon är högst delaktig i ekonomiskt fiffel och hur hon skämmer ut sig i sitt envisa försvar av sin man. Hade Arnault eller Frostenson velat nyansera bilden hade de säkerligen erbjudits utrymme, så det är ingen kritik mot Gustavsson, det är bara en märklig läsning. Boken är utlämnande och ingående både vad gäller offer och förövare och de som är någonstans mittemellan (vad är Katarina Frostenson eller Horace Engdahl, exempelvis?).
Det är egentligen min enda invändning. Klubben har blivit hyllad unisont och jag förstår varför och tycker själv att det är en riktigt vass och läsvärd bok. Den är både brännande och intressant utan att bli långrandig eller tjatig. Jag tycker också att den är intressant som dokument över en väldigt speciell tid. Mycket under metoo passerade bara förbi utan att göra någon skillnad i längden, en del misslyckades totalt, men annat ledde faktiskt fram till något. Matilda Gustavssons reportage kom att leda till att en våldtäktsman fick sitt straff och att Svenska Akademien blev omskakat rejält och påbörjade sin resa mot att bli mer transparent och öppet. Imponerande!
När Karin kommer börjar vi gå mot Forum. Svänger in på den lite undanskymda Sigtunagatan.
Jag ser omedelbart Arnault. Det kommer att dröja nästan ett år innan jag möter honom igen. Han står omgiven av några manliga vänner, och studerar oss innan han höjer rösten.
– Titta nu, nu kommer det flickor!
Ingen av oss svarar på utropet. Men det krävs inte mycket för att bli regisserad av en annan människa. Antagligen ser vi ofrivilligt paffa ut och antagligen vidgas våra ögon och munnar. Vi går en självmedveten runda genom rummet. Stannar i några väl avvägda sekunder framför varje tavla – eller om det är skulpturer. Jag ser inte konsten. Jag fylls av en lycka över att Jean-Claude Arnault uppenbarligen inte kände igen mig och över att jag fortfarande arbetar ifred.
Ur Klubben av Matilda Gustavsson
Klubben av Matilda Gustavsson
I årtionden hade han omgetts av rykten om övergrepp – den välkände kulturprofilen vars prestigefulla klubb drog till sig medlemmar ur Svenska Akademien, och där konstnärskap både föddes och dog. Den 22 november 2017 publicerades journalisten Matilda Gustavssons reportage om kulturprofilen i Dagens Nyheter, där arton kvinnor vittnade om våldtäkter, hot och trakasserier. Det inledde en händelsekedja som skulle få en av världens mest anrika kulturinstitutioner att krackelera inför öppen ridå.
I ”Klubben” fördjupar Matilda Gustavsson sin undersökning av makten i kulturvärlden och hur långt man kan gå i konstens namn. Hon skriver om tiden kring publiceringen, efterspelet där kulturprofilen döms för våldtäkt och om motsättningarna inom Akademien.
Förlagets beskrivning
Utgivningsår: 2019 (första utgåvan, Albert Bonniers förlag). Antal sidor: 230. ISBN: 9789100177645.
Matilda Gustavsson
Matilda Gustavsson (född 1987) är en svensk journalist och författare.
Den augustprisbelönade dikten och reportageboken Osebol av Marit Kapla är en berörande berättelse om livsöden i värmländsk avfolkningsbygd. Betyg: 5 dalgångar av 5.
Jag har alltid gillat berättelser från ”vanliga” människor. Kändisar i all ära, men det finns väldigt många fascinerande livsöden och berättelser bland alla oss ”vanlisar” och därför har jag alltid dragits mot radio- och TV-dokumentärer som skildrar helt vanliga människor och deras liv. Osebol är en bok som på sätt och vis hör till den typen av samhällsskildringar. Här har Marit Kapla låtit den vuxna befolkningen i Osebol komma till tals. 42 personer, nästan alla tillfrågade, berättar om sina liv och ger uttryck för åsikter i frågor som angår dem.
Osebol är en by i en avfolkningsbygd i Värmland. Att det ligger vackert till, vid Klarälven, kan inte rucka på faktumet att det mesta av samhällsservicen har monterats ner, eller är på väg att tas bort, och att byn därför har tappat dragningskraft. Ett påtagligt exempel på samhällsutvecklingen är att byns bro, den som förkortar restiden och som många spontant säger sig uppskatta för att den möjliggör en trevlig promenad, är rivningshotad. Den har till och med bjudits ut till försäljning, men när ingen var beredd att betala ens en symbolisk slant, finns inte längre förutsättningar att ha den kvar. Det kostar att underhålla en bro. Byns tidigare elljusspår har redan rasat ihop och invånarnas ideella engagemang har till stor del dött ut. Boken skulle kunna vara en stereotyp berättelse om glesbygd och avfolkning, en berättelse som kanske har hörts förut, men jag tycker att Osebol är mycket mer än så, även om det i och för sig är en väldigt intressant och fin skildring av tillvaron i en by som är på väg att tyna bort.
Det som berör mig mest är egentligen alla livsöden som flimrar förbi: en polack som undrar varför svenskar tar rast så ofta, en man som förlorat sin bästa (och enda) vän, en man som flytt Tyskland under Andra världskriget, allt slit i skogen och kring flottningen av timmer, en entreprenöriell kvinna som drev byns butik en gång i tiden, vårdjobb (och en hemlig dröm om att bli fotvårdare), konstnären som startade ett kollektiv (och till slut blev en del av byns gemenskap när han lyckades hålla en batikkurs) och många, många andra. Jag älskar att läsa om alla förälskelser och kärlekar, djupa vänskapsrelationer och behovet av att få vara för sig själv. Boken är över 800 sidor lång, så det vore synd att påstå att Kapla lyckats koka ned det på några få sidor, men det är poesi, så visst är det en lätt och luftig text, som tros allt rymmer otroligt mycket, en berättelse om en hel bygd. Oj, vad Osebol rymmer mycket. Den handlar hus som stått på platsen i hundratals år och om människorna som bott i dem. Den handlar om framåtandan kring omgivningens tjusiga skidanläggningar, som ändå inte riktigt spiller ned till Osebol. Den handlar om vuxna, som konstaterar att barn som åker till Karlstad gärna stannar där, och om unga som inte har något att göra och tycker att allt är tråkigt. Den handlar om vargen och jakten, vården och skolan. Och hur ska unga egentligen träffa varandra nu för tiden, när det inte längre finns några danspalats och uteställen?
Jag älskade verkligen den här boken! Den får mig att tänka på en av mina favoriter, Svetlana Aleksijevitj, som i sina dokumentärromaner flätar samman vittnesmål från hundratals röster till en imponerande väv. Aleksijevitj skildrar livet i Sovjet från olika perspektiv. Osebol rör sig i en annan miljö, berättar andra berättelser. I Osebol finns vemod, men också mycket skratt. Jag tycker ändå att boken lånar drag från den nobelprisbelönade Aleksijevitj, men framför allt är den fantastisk i sin egen rätt. Läs och bli berörd!
Jag trivs inte riktigt i en stad heller.
Jag vill inte sitta i nåt jävla villaområde.
Det är inte riktigt min grej det.
Jag vill gå hemma och skrota och dola.
Det är lite kämpigt.
Det är dryga veckor när en ska ligg bort på jobb.
Och inge yngre blir en.
Men det är så det är.
Till Osebol ska en tillbaka vet du.
Det är väl nån sjukdom då.
Det är väl nåt i botten.
Det är väl att jag är uppfödd här.
Det är väl det.
Ur Osebol av Marit Kapla
Osebol av Marit Kapla
Utgivningsår: 2019 (Teg publishing). Antal sidor: 811. ISBN: 9789188035301.
Osebol är en berättelse om vår tid. En litterär sensation från världens mittpunkt.
Osebol är en by vid Klarälven i norra Värmland. I boken möter läsaren så gott som alla byns vuxna invånare, intervjuade av Marit Kapla som själv är uppvuxen där.
Osebol är en säregen läsupplevelse som saknar motsvarighet. Intervjuerna har kokats ned till lyriska vittnesmål som går rakt in i hjärtat. Boken blir till ett slags prisma som kastar nytt ljus på livet. Det är är färgsprakande, levande och lämnar ingen läsare oberörd.
Förlagets beskrivning
Marit Kapla
Marit Kapla (född 1970) är en svensk journalist och författare, uppvuxen i Osebol, samhället som delar namn med hennes debutroman. För Osebol belönades hon med Augustpriset 2019.
Idag följer jag upp mitt tidigare inlägg om böcker som utspelar sig på 80-talet. Den här gången är det 90-talets tur. Jag är född 1987 och det innebär att jag såklart inte har några minnen från 80-talet. 90-talet är ju däremot min barndoms decennium och förutom alla minnen som hör barndomen till så minns jag såklart också 90-talsfenomen som Bingolotto, jazzbyxor, eurodisco, ”datakörkortet”, pojkband, Date-parfym, girl power, platåskor, Tamagotchi och tusen andra saker (jag skulle kunna fortsätta för evigt). Nog om detta! Nu till böcker som utspelar sig under detta spännande decennium.
Först ut är Sara Hanssons seriealbum Vi håller på med en viktig grej. Jag älskar den här boken! Det är nämligen den första självbiografi jag läst från någon som är ungefär jämngammal med mig själv och det är verkligen fantastiskt kul att få den igenkänningen. Dessutom handlar den nästan bara om att ha en bästis och att vara helt tokig i Spice girls och det känns befriande och härligt med en bok som skildrar den tiden i livet när bästisar och idoldyrkan kan uppta nästan all tid.
Naiv. Super. av Erlend Loe har blivit lite av en kultklassiker och den är ytterst läsvärd än idag. Boken följer en ung man som har börjat grubbla över tillvaron och inte vet riktigt vad han ska göra med sitt liv. Under tiden bor han i sin brors lägenhet medan brodern är på utlandsresa. Ett av uppdragen medan han bor i lägenheten är att sköta en fax. Fax! Det är inte den enda 90-talsreferensen i den här boken, som faktiskt är fylld av kul tidsmarkörer.
Om jag hade varit vuxen på 90-talet hade jag kanske haft en annan bild av Per Hagman, som ju måste ha varit en av 90-talets innekillar (eller?); En typisk kille som kanske hade varit en influencer om det hade varit 10-tal. För mig är han bara en strålande författare och vad som slår mig när jag läser honom, om det så är någon av hans senare romaner (som utspelar sig i ungefär nutid) eller om det är någon av hans 90-talsromaner, är att de verkligen andas 90-tal (så som jag föreställer mig det). Han skildrar ett urbant liv under den här märkliga tiden, mitt under finanskris och allt vad som nu hände i världen. Fast i Hagmans värld kretsar det mesta kring fester och hans huvudpersoner lever alltid ett barnsligt rotlöst liv där ingenting finns utanför nuet. Jag kan särskilt tipsa om Cigarett.
Om Hagman skildrar struligt 20-nånting-liv i 90-talets Stockholm så skildrar Tove Folkesson struligt 20-nånting-liv i (sena) 90-talets Kalmar i sin fantastiska roman Kalmars jägarinnor. Boken följer ett tjejgäng som hålls ihop, inte så mycket av det de har gemensamt utan av att de alla bär på ett utanförskap och en obeskrivlig leda. Kalmar är alldeles för litet för dessa stökiga, högljudda och provocerande unga kvinnor. Det är verkligen uppfriskande läsning och väldigt vackert beskrivet, trots de inte speciellt polerade huvudpersonerna.
Sist men inte minst så vill jag tipsa om en reportagebok. Det är kanske lite udda att lägga in en reportagebok i ett inlägg om böcker från 90-talet, men Gellert TamasLasermannen känns verkligen som en insiktsfull berättelse om hur samhället såg ut vid den här tiden: de attentat som Lasermannen, John Ausonius, begick är händelser som skakat Sverige och gett djupa sår och att läsa boken om honom och alla de mord han begick under 90-talet är omtumlande. En fantastisk bok!
438 dagar av Johan Persson och Martin Schibbye är en upprörande bok om Perssons och Schibbyes tid i etiopiskt fängelse, och en bok som väcker många tankar om frihetens pris. Betyg: 4+ snusdosor av 5.
Ni vet förmodligen redan bakgrunden till Martin Schibbyes och Johans Perssons438 dagar. De två frilansjournalisterna arbetade med ett reportage om hur befolkningen i den omstridda och konfliktfyllda Ogadenregionen i östra Etiopien drabbats av oljeutvinningen. Inte minst var de det svenska företaget Lundin Petroleum på spåren. Resan in till Ogaden, som är stängt för journalister, gick via Somalia och skedde tillsammans med medlemmar ur ONFL-gerillan. Sedan gick allt fel. De två journalisterna blev tillfångatagna, skottskadade, utsatta för skenavrättning och tvingade att erkänna brott som de inte hade begått. Efter en farsartad utredning och rättegång dömdes de till 11 års fängelse, anklagade för att bland annat ha främjat terrorism.
I 438 dagar berättar Schibbye och Persson om tiden kring gripandet, om tillvaron i etiopiskt fängelse och om det politiska och diplomatiska spelet som skedde för att få dem frisläppta. Det är skrämmande att läsa om hur rättslöst de blev behandlade och hur oskyddade både de och alla de andra fängslade journalisterna och politikerna är i den här diktaturen. Det är också upprörande att läsa om hur de hade det i fängelset: sovandes på cementgolv i ett överfyllt fängelse där dödliga sjukdomar sprids och där det råder brist på mat, vatten, hygienartiklar, allt. Hur håller man hoppet uppe och bevarar förståndet i den här tillvaron? Jag förstår knappt hur de orkade fortsätta, orkade tro.
438 dagar är verkligen en fängslande, upprörande och berörande berättelse och en bok som väcker många tankar kring journalistik och vem som ska betala priset för att berätta från konfliktfyllda områden eller för att rota i sådant som de med makt vill dölja. Vem vågar vara journalist idag? Det förefaller bli allt farligare att våga berätta och att vittna från konflikter eller att nyansera med fler berättelser än de officiellt utkablade. Vem ska våga gräva och rapportera i framtiden om det är såhär journalister behandlas? Det känns inte speciellt upplyftande att påminnas om den seriösa journalistikens status idag, i våra tider med filterbubblor, fake news och förföljelse av journalister. Ändå är 438 dagar på sätt och vis en peppig berättelse om några som faktiskt vågade och som aldrig verkade tveka på att friheten är värd att kämpa för. Det är bara att hoppas på att Schibbye, Persson och andra fortsätter att rapportera och berätta och inte skräms till tystnad.
438 dagar av Martin Schibbye och Johan Persson
Uppläsare: Martin Schibbye, Martin Wallström. Utgivningsår: 2013 (första utgåvan, Offside press) 2014 (den här ljudboken, Storyside). Antal sidor: 363 (ca 14 h lyssning). ISBN: 9789185279258, 9789170368547
Natten till den 28 juni 2011 satte vi allt på spel när vi i skydd av mörkret korsade gränsen mellan Somalia och Etiopien. Vi ville undersöka hur den hänsynslösa jakten på olja drabbade befolkningen i den stängda och konfliktfyllda Ogadenregionen. Vi ville nå bortom flyktingberättelserna och larmrapporterna, och med våra egna ögon ta reda på sanningen.
Fem dygn senare låg vi skjutna och blodiga i ökensanden. Men när det ursprungliga reportaget dog, tog en annan historia sin början. En berättelse om rättslöshet, propaganda och storpolitik. Efter en Kafka-artad rättegång dömdes vi till elva års fängelse för terroristbrott. Och vi var långt ifrån ensamma. Bredvid oss satt journalister och politiker som dömts på löpande band för att de inte hade gått i diktaturens ledband. Vår skildring av olja förvandlades till en historia om bläck. Vardagen blev en kamp för överlevnad i det ökända Kalityfängelset. På ett cementgolv bakom korrugerad plåt i en värld av dödliga sjukdomar, misshandel och förtryck skapade vi en vardag med hjälp av stenhårda rutiner. Fråntagna våra skosnören och vår yttrandefrihet försökte vi bevara det mest värdefulla man har: friheten att själv bestämma vem man är.Här är vår berättelse om pressfrihet och kärlek under 438 dagars helvete.
(förlagets beskrivning)
Johan Persson och Martin Schibbye
Johan Persson (född 1982) är en svensk fotograf och journalist och Martin Schibbye (född 1980) är en svensk journalist. De blev kända över hela världen när de fängslades i Etiopien och 14 månader senare blev benådade. Mer om boken och författarna finns bland annat läsa på bokens hemsida, 438dagar.se.
Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj är en dokumentär roman där kvinnor får berätta sina erfarenheter av att strida i den Röda armén. Det är ett mångbottnat verk som överraskar och väcker många nya tankar kring krig, mod, nöd och kärlek. Betyg: 5 långa flätor av 5.
Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj
Det finns redan många krigsskildringar, men i reportageboken Kriget har inget kvinnligt ansikte låter journalisten och författaren Svetlana Aleksijevitj de kvinnliga erfarenheterna ta plats. En del av de kvinnor som medverkar i boken har arbetat som prickskyttar, stridsvagnsförare eller piloter, andra har varit exempelvis varit sjukvårdare, läkare, tvättare eller kock. En del tillhörde den Sovjetiska motståndsrörelsen, andra var i den Röda armén. Att berätta om krig ur kvinnliga perspektiv är ovanligt grepp och för mig är det helt nya erfarenheter som skildras; Boken överraskar mig och överrumplar mig hela tiden.
Det första som slår mig är hur många kvinnor som var med i Röda armén och i den Sovjetiska motståndsrörelsen (partisanerna). Jag hade kunnat gissa att många kvinnor jobbade som exempelvis sjukvårdare, kockar, tvätterskor eller postmedarbetare, men med boken inser jag också att det fanns otroligt många kvinnor som gick i direkt strid och som exempelvis var piloter, stridsvagnsförare, spanare, prickskyttar eller infanterister. Dessutom inser jag det som egentligen borde ha varit självklart: alla som deltog i kriget var hjältar och alla gick in i det med fara för sitt eget liv: sjukvårdarna krälade ut mitt i striden för att släpa hem skadade (och deras vapen), springschasar transporterade allt som soldaterna behövde vid fronten och oftast bar de det på sina egna ryggar, ingenjörssoldater låg på span i alla väder och följde fienden för att sedan kunna rita observationskartor över frontlinjen; Aleksijevitj synliggör en mängd erfarenheter av att utföra viktiga och direkt livsfarliga arbetsuppgifter i krig, erfarenheter som jag tidigare inte har känt till eller någonsin tänkt på som hjältehandlingar i krig. Efter kriget delades det ut förtjänstmedaljer till de som utfört särskilt hjältemodiga insatser, men kvinnorna glömdes i regel bort (även om en del har belönats senare). De som utförde det viktiga jobbet bakom kulisserna har också varit bortglömda i många sammanhang då krig har skildrats och krigshjältar har uppmärksammats, men självklart hade inget krig kunnat vinnas utan sjukvårdare, kockar, byggnadsarbetare och alla andra som slet, svalt, frös och offrade allt för kriget.
Merparten av berättelserna i boken berör fruktansvärt lidande: att bevittna totalt traumatiserande händelser, att lida stora förluster, att plågas, torteras, skadas, svälta, frysa, jobba tills man somnar stående. Mycket i den här boken är svårt att ens ta in och en del saker är så obehagliga att jag måste stänga av, men även om de specifika händelserna och scenerna är nya för mig så måste jag erkänna att jag hade förväntat mig att boken skulle innehålla just lidande. Det som överraskar mig är det andra: den totala övertygelsen och starka viljan att gå ut i krig. Det krävs kanske att man har fötts och vuxit upp i ett land som Sverige, där vi har haft fred sedan 1814, för att det här ska kännas överraskande, men jag blev i alla fall just det: överraskad. Boken är fylld av berättelser om unga kvinnor, en del är till och med minderåriga, som verkligen vill, ja, kräver, att få åka till fronten. En del får förklarat för sig att de är för unga, för bräckliga, att de kommer att dö, men de står på sig. Några rymmer och bluffar sig in i armén på olika sätt. Just ingen i den här boken vill stå på sidan av, och alla är beredda att offra livet för sitt folk och sitt land. Det är otroligt starka berättelser att få ta del av och de väcker många tankar.
Många mötte sina blivande livskamrater under kriget, så för en del blev det fruktansvärda och blodiga på ett paradoxalt sett också något ur vilket kärlek kunde spira. Det är förvisso lätt att förstå att kärlek kan uppstå när man lever och arbetar så nära varandra och delar så många traumatiska händelser. Svårare och ledsammare är det att läsa om den vanligare erfarenheten: att efter kriget bli mött med misstänksamhet och betraktad som en slampa, misstänkt för att legat runt med andras män vid fronten. Kvinnor togs sällan emot som krigshjältar, utan fick oftare sneda blickar när de återvände från kriget. Ofta sågs de också som okvinnliga och fula, olämpliga som livskamrater. Trots allt det kvinnor utförde och offrade under kriget så verkar de allmänt ha kommit tillbaka till det gamla vanliga: en värld där utseendet trots allt är det viktigaste kapitalet för en kvinna. Den man som skadats under kriget kunde bli hyllad efteråt, men en kvinna i samma situation återvände inte till någonting. Under kriget behövde många kvinnor därför leva med den extra skräcken, den att tvingas återvända som skadad och därmed vara för evigt dömd att förbli ogift och ensam.
Kvinnor och män bemöttes väldigt olika efter segern, men under kriget var de förvånansvärt likställda. Kvinnor utförde lika farliga, tunga och krävande arbetsuppgifter som män och gavs inga speciella fördelar eller någon särskild utrustning. Faktum var att egentligen ingenting var anpassat för kvinnors storlek eller speciella behov. Små tonårstjejer gavs grova kängor i storlek 43 och ett par byxor som förr eller senare blev nedblodade med mensblod. De förväntades klippa av sig håret och klä sig som alla andra. I hemlighet saknade många sitt hår, kvinnliga attribut, att någon gång få känna sig lite fin. Hur mycket som än slipas ned och skalas av under svår nöd förblir vi alla människor. Att människorna i den här boken sågs som kuggar i ett maskineri och inte gavs något större eget värde under kriget är uppenbart. Alla förväntades förmodligen försvara sitt land och människor var också beredda att göra det, men meningen var också att var och en skulle tjäna ett högre syfte och offra sig själva. Det fanns inte utrymme för ytliga nöjen, som att piffa till sig. Det är smärtsamt att läsa om hur bedrövligt fattigt och eländigt de hade det i armén och vilken otroligt dålig utrustning de hade.
Det kanske finaste med boken är ändå just det: att människorna aldrig upphörde att vara människor. Kvinna efter kvinna berättar också att de trots allt aldrig förlorade sin moraliska kompass. De som arbetade som sjukvårdare vårdade både sina egna mannar och de tyskar som tagits till fånga och när de nådde fram till Tyskland plundrade och plågade de inte de civila. Kanske är det inte en totalt sann bild, men just de här vittnesmålen berättar i alla fall om detta. Det berättas också att det faktiskt går att gå vidare, att leva ett långt liv trots alla trauman kriget gett, att kärlek kan läka en hel del av de sår som kriget orsakat. Det här är verkligen en mångbottnad och fin bok som ger många tankar och som trots allt fruktansvärt också ger ett visst hopp och tröst.
När Aleksijevitj fick Nobelpriset 2015 lydde motiveringen ”för hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid”. Det låter kanske lite pretentiöst och komplicerat, men är faktiskt en bra beskrivning av Aleksijevitjs berättarteknik. Hennes metod går ut på att intervjua ett stort antal människor och att sedan väva ihop berättelserna till en helhet. Berättelse läggs på berättelse och även om det finns en röd tråd så behöver man egentligen inte läsa boken från pärm till pärm eller läsa varje avsnitt i någon viss ordning; Texterna står nämligen också för sig själva. Men trots att boken innehåller berättelser som skulle kunna läsas fristående så bildar de en stark väv. När jag lägger ifrån mig boken så är jag alldeles fylld av nya insikter och tankar som skapats ur den här komplexa väven av berättelser. Det är en fantastisk bok med många bottnar och där röst ges åt människor som just ingen ville lyssna på efter kriget. Jag är så glad att de har velat berätta för Aleksijevitj och att hon har lyckats foga samman alla vittnesmål till en sådan här helhet.
Citerat ur Kriget har inget kvinnligt ansikte
”– Första gången var det hemskt… mycket hemskt…
Vi hade lagt oss ner och jag spejade. Plötsligt fick jag se hur en tysk reste sig upp ur skyttegraven. Jag tryckte av, och han föll. Och, vet ni, jag började skaka i hela kroppen – jag hörde hur alla ben i min kropp skramlade. Jag började gråta. När jag sköt mot måltavlor hade jag inte känt någonting – men nu, nu hade jag dödat någon! Jag hade dödat en främmande människa. Jag visste ingenting om honom, men ändå hade jag dödat honom.
Sedan gick det över. Nu ska jag berätta… hur det gick till… Vi hade just påbörjat en offensiv, det var någonstans utanför en mindre by. Jag tror det var i Ukraina. Och intill vägen där vi gick hade det stått en barack, eller kanske ett hus – det var omöjligt att se vilket, för byggnaden hade brunnit ned helt och hållet och det var bara kol kvar. Svartbrända stenar… Många av flickorna gick inte fram dit, men jag kunde inte låta bli… Bland kolbitarna fick vi syn på människoben, och där låg också sotiga små stjärnor – det var sårade eller tillfångatagna från vår armé som bränts inne. Efter det spelade det ingen roll hur många jag dödade – jag tyckte inte längre synd om någon. När jag hade sett de där svarta benbitarna…
… Jag var gråhårig när jag återvände från kriget. Tjugoett år var jag, men håret var alldeles vitt.”
Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj
Kriget har inget kvinnligt ansikte
Originalets titel: U vojny ne zenskoe lico (ryska).
Översättare: Kajsa Öberg Lindsten.
Utgivningsår: 1984 (den första, censurerade, belarusiska utgåvan), 2004 (den första, kompletta, belarusiska utgåvan), 2012 (första svenska utgåvan, Ersatz förlag).
Antal sidor: 447.
ISBN: 978-91-87219-00-9, 978-91-87219-67-2.
Läs även: Övriga titlar i serien Utopins röster, som består av Kriget har inget kvinnligt ansikte, De sista vittnena, Zinkpojkar, Bön för Tjernobyl, Tiden second hand.
Andras röster: Bokmania, Booksessed, C.R.M. Nilsson, Dagensbok.com, Feminstbiblioteket, Fiktiviteter.
Svetlana Aleksijevitj
Svetlana Aleksijevitj (född 1948) är en belarusisk förattare, känd för sina dokumentära romaner, Utopins röster, där hon skriver om ”sovjetmänniskan”. I serien ingår bland andra Bön för Tjernobyl. Böckerna har inte tagits emot väl av den belarusiska regimen och Aleksijevitj har därför levt i exil i flera år, bland annat i Göteborg. Sedan 2011 bor hon dock åter i Minsk. Hennes starka skildringar av tillvaron för människorna i Sovjetunionen, och det som blivit efter dess upplösning, har dock hyllats på andra håll i världen och Aleksijevitj har fått ta emot en rad priser, däribland Nobelpriset i litteratur, som hon belönades med 2015.
Förlagets beskrivning
”De var piloter, stridsvagnsförare, spanare och prickskyttar – kvinnorna som stred i Röda armén, sida vid sida med männen. De var också sjukvårdarna som bar de sårade ut ur stridszonen. Men till skillnad från männen betraktades de efter kriget inte som hjältar, utan bemöttes med misstänksamhet och inte sällan med förakt. Så de teg. Tills journalisten och författaren Svetlana Aleksijevitj fyrtio år senare började söka upp dem på fabrikerna och i hemmen och bad dem berätta sin historia. Den flerfaldigt prisbelönta boken bygger på hundratals djupintervjuer och ingår i författarens stora livsprojekt »Utopins röster«, ett unikt försök att beskriva den sovjetiska erfarenheten utifrån den lilla människans perspektiv.”
Fallet Thomas Quick av Hannes Råstam är en reportagebok som in i minsta detalj smular sönder den förundersökning och de domar som felaktigt pekade ut Sture Bergwall (tidigare Thomas Quick) som seriemördare. Betyg: 3+ konfirmationsläger av 5.
Fallet Thomas Quick av Hannes Råstam
Fallet Thomas Quick är ett ambitiöst reportage där journalisten Hannes Råstam fullständigt smular sönder de förundersökningar och domar som kom att leda till att Thomas Quick (som numer har återtagit sitt första namn, Sture Bergwall) dömdes för åtta mord begångna under 90-talet och början av 00-talet. Quickfallet har naturligtvis fått stor uppmärksamhet och jag behöver kanske inte orda så mycket mer om turerna i det. Bergwall har i alla fall blivit frikänd och mycket kritik har riktats mot förundersökningen, behandlingen av Thomas Quick under tiden för erkännandena och mot åklagaren. Det har bland annat först fram i ljuset att Bergwall, som vid tiden för morderkännandena vårdades på Rättspsykiatriska kliniken i Säter, missbrukade narkotikaklassade läkemedel. Dessutom utsattes han för förvirrande ”terapier” där han uppmuntrades att plocka fram ”bortträngda minnen” rörande morden – minnen som han hittade på och kunde basera på sådant han hade fått information om från terapeuter, tidningar och andra källor. Teknisk bevisning har inte gått att uppbringa i något av fallen. Det närmsta man kom teknisk bevisning var ”brända benbitar” från en norsk flicka som Quick sa sig ha mördat. Långt senare visade det sig dock att bitarna bestod av trä och lim(!).
I den här boken ges många detaljer som sammantaget gör att man häpnar. Hur kunde det gå så långt? Förundersökningen framstår av en enda sörja av ledande frågor, vansinniga slutsatser och behändigt sållande i material, så att endast de förhör och de röster som pekade i ”rätt” riktigt fick komma med. Det här fallet har ingenting med #metoo att göra, men i dessa tider kan jag inte undgå att dra några (långsökta) paralleller ändå. Det är uppenbarligen vanligt förekommande att det skapas osunda tystnadskulturer där högt uppsatta och mäktiga personer får härja fritt medan folk bara ser på utan att våga protestera. Det måste ha funnits en hel del sådana element i Quickfallet, antar jag. Här har förundersökningsledare, terapeuter och åklagare fått köra sitt eget race, trissat upp varandra och uppenbarligen fått stå tillräckligt oemotsagda så att deras bristfälliga utredning och verklighetsfrånvända slutsatser har hållit hela vägen i rätten.
Råstams reportage är ett gediget och imponerande arbete. Hannes Råstam jobbade med det här fallet under många år och gjorde också flera tv-dokumentärer om Thomas Quick, så det märks att han är väldigt kunnig och påläst. Den här boken hann han dock inte riktigt slutföra, då han tråkigt nog drabbades av cancer och gick bort under arbetet med den. Andra författare har dock tagit vid och till synes sömlöst sytt ihop allting. Det är en mastig bok och väljer man att lyssna på ljudboken, vilket jag gjorde, så tappar man lätt tidslinjen och jag kan känna att det inte alltid var jättelätt att hänga med, men jag tycker ändå att det här var en väldigt intressant och engagerande bok. Fallet Thomas Quick är en helt unik händelse och det har varit intressant att lära sig mer. För mig är det inte bara en bok om en lång rad olösta mord, med allt vad det innebär, utan också en bok som liksom många andra berättelser säger något om vilka urspårningar som kan ske när beundrade genier får för mycket att säga till om. Tänk Macchiarini… Och tänk på hur många liknande händelser som säkerligen sker här och nu och hela tiden medan inga kritiska röster når fram i tid!
Fallet Thomas Quick
Uppläsare: Torsten Wahlund.
Redaktörer: Mattias Göransson, Leyla Belle Drake.
Förord: Leif GW Persson.
Efterord: Mattias Göransson.
Fackgranskning: Jenny Küttim, Thomas Olsson.
Utgivningsår: 2012 (första svenska utgåvan, Ordfront förlag), 2012 (den här ljudboksversionen, Ordfront ljud).
Antal sidor: 403 (ca 16 h lyssning).
ISBN: 978-91-7037-604-7, 91-86795-14-7.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).
Hannes Råstam
Hannes Råstam (1955–2012) var en svensk musiker, som efter många år som musiker och basist i olika konstellationer började satsa på journalistiken. Han har bland annat jobbat i SVT-produktionerna Striptease och Uppdrag granskning och har gjort många uppmärksammade reportage. Hans granskningar har också gett honom ett flertal fina priser, t.ex. Stora journalistpriset (tillsammans med Janne Josefsson 1998) och Guldspaden (som han fick 2010 för dokumentären Thomas Quick – att skapa en seriemördare).
Förlagets beskrivning
”Åtta morddomar. Plus tjugofem erkännanden som aldrig ledde till åtal.
Så såg det ut, fallet Thomas Quick. Och det är väl få som inte minns mediernas bild av Quick, eller Sätermannen. En värre mördare, till och med kannibal, hade aldrig detta lilla land skådat.
Våren 2008 reser journalisten Hannes Råstam till Säters sjukhus för sitt första besök hos Sveriges värste seriemördare. Det blir ett omvälvande möte som kom att få oanade konsekvenser för dem båda.
Råstam vänder på varje papper i utredningen, granskar förhören och går igenom Sture Bergwalls, som är Thomas Quicks egentliga namn, egna berättelser. Han läser domarna och ser rekonstruktioner på video. Han får också tillgång till mängder av tidigare okänt material journalerna på Säters sjukhus, polismäns dagböcker och undangömda polisrapporter. Ett tvivel börjar växa fram hos honom. Genom att tålmodigt lägga pussel nystar Hannes Råstam upp berättelsen om hur Sveriges värste seriemördare skapades.
Fallet Thomas Quick är en sann thriller om ett märkligt människoöde och ett tragiskt rättsfall. Steg för steg blottläggs hur Thomas Quick förvandlades till seriemördare och hur domstolarna kunde döma honom för åtta mord han inte begått.
Samtidigt går de verkliga mördarna fria.
Fallet Thomas Quick är en rasande uppgörelse med det svenska rättsväsendet.
Med förord av Leif GW Persson och efterord av Mattias Göransson.”
Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj är ett oerhört starkt reportage där författaren ger röst åt människor som drabbats av kärnkraftsverkshaveriet i Tjernobyl. Betyg: 5 förlorade husdjur av 5.
Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj
Den 26:e april 1986 havererar en av reaktorerna vid kärnkraftverket i Tjernobyl och ett krigsliknande tillstånd uppstår. Men till skillnad från ett atomkrig så har ingen över huvud taget tänkt tanken att ”sovjetatomen” skulle kunna haverera och det finns ingen krisplan och ingen pålitlig information till de drabbade. Det finns brandmän som åker till kraftverket medan branden fortfarande är igång – de åker rakt mot sin egen död utan att ha en aning om vad som väntar dem. Otaliga är också de som kallas till Tjernobyl, för att sanera eller transportera, eller som rent av självmant tar chansen att få jobba där ett tag, att få tjäna en hacka eftersom att även mindre påhugg kan betala sig bra jämfört med vad den enkle arbetaren kan tjäna på andra ställen. Att arbetarna och sanerarna därmed betalar med sina liv är de knappast införstådda med.
Många människor tvingas bort från sina hem och från sina sammanhang och en del hinner inte ta med just någonting från det som har varit deras liv fram till nu. Barn springer efter sina älskade katter, som de inte får ta med sig, och sparsamma, stretsamma kvinnor tvingas bort från sina hem, sina små jordlotter, sina små odlingar och syltburkar, som de inte vill överge. Allt måste de lämna, och det de lämnar blir tillgängligt för de plundrade som passar på att i hemlighet föra ut kontaminerade föremål, farliga föremål. Många är också de som återvänder och de som utfordrar sina djur med det som markerna har gett, de rikliga skördar som ser så fina ut, men som bär på den helt osynliga livsfaran som radioaktiviteten utgör. Många äter själva av det som lämnats och i många byar säljs livsmedel, av olika slag, direkt vid gatan, som om allt runt omkring inte vore kontaminerat.
Många människor blir i sig radioaktiva och hustrur blir nekade att träffa sina makar: ”Ni måste komma ihåg att det ni har framför er nu inte lägre är er man och den människa ni älskar utan ett radioaktivt föremål med en hög koncentration av strålning.”.
Katastrofen slår verkligen på alla plan och drabbar hela familjer, inklusive de barn som ofödda väntar på att komma till den här verkligheten och som sedan föds och riskerar att bli några av alla de ”Tjernobylbarn” som fötts med olika funktionshinder och/eller som utvecklat allvarliga sjukdomar, som leukemi.
I Bön från Tjernobyl ger Svetlana Aleksijevitj röst åt några av alla de som blivit offer i Tjernobylkatastrofen. Varje kapitel består av en monolog där människor vittnar om vad de har varit med om och hur det har drabbat dem. Boken innehåller inga raka fakta, inga slutsatser, inga förklaringar eller resonemang – den innehåller endast den här kören av röster, och det är verkligen oerhört kraftfullt precis som det är. Det här är berättelser som går rakt in i hjärtat och som också ger många insikter kring hur det sovjetiska samhället fungerade, eller snarare hur det inte fungerade. Det här är en helt nödvändig läsning och det bästa och mest berörande reportage jag har läst.
Citerat ur Bön för Tjernobyl
”- Jag är tolv år…
Jag är hemma jämt, jag är invalid. I vårt hus kommer brevbäraren med pension till mig och farfar. När flickorna i klassen fick höra att jag har blodcancer blev de rädda att sitta bredvid mig, att komma åt mig. Jag tittade på mina händer, min portfölj och mina skrivböcker… inget hade förändrats. Varför var de rädda för mig?
Läkarna sa att jag var sjuk för att pappa hade arbetat i Tjernobyl. Efter det föddes jag.
Jag älskar pappa…”
Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj
Om Svetlana Aleksijevitj och om Bön för Tjernobyl
Svetlana Aleksijevitj (född 1948) är en belarusisk förattare, känd för sina dokumentära romaner, Utopins röster, där hon skriver om ”sovjetmänniskan”. I serien ingår bland andra Bön för Tjernobyl. Böckerna har inte tagits emot väl av den belarusiska regimen och Aleksijevitj har därför levt i exil i flera år, bland annat i Göteborg. Sedan 2011 bor hon dock åter i Minsk. Hennes starka skildringar av tillvaron för människorna i Sovjetunionen, och det som blivit efter dess upplösning, har dock hyllats på andra håll i världen och Aleksijevitj har fått ta emot en rad priser, däribland Nobelpriset i litteratur, som hon belönades med 2015.
Originalets titel: Chernobylskaja molitva (ryska).
Översättare: Hans Björkegren.
Utgivningsår: 1997 (första ryska utgåvan), 1997 (första svenska utgåvan, Ordfront), 2013 (den här, utökade nyutgåvan, Ersatz).
Antal sidor: 405.
Läs även: Övriga delar i serien Utopins röster: Kriget har inget kvinnligt ansikte, De sista vittnena, Zinkpojkar, Bön för Tjernobyl, Tiden second hand.
ISBN: 9789187219573.
Andras röster: Dagensbok.com, Feministbiblioteket.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON.
Förlagets beskrivning
”»Hur många gånger apokalypsen än har upprepats i konsten och hur många olika teknologiska varianter av världsundergången som än har prövats är det först nu som vi har blivit varse att livet är betydligt mer fantastiskt.« Svetlana Aleksijevitj
Tjernobyl. Ordet är synonymt med den stora kärnkraftsolyckan år 1986. Men vad vet vi om människorna som upplevde katastrofen? Om dem som lever med följderna? Eller om djuren? I tre år reste författaren Svetlana Aleksijevitj runt i »Tjernobylvärlden« och intervjuade hundratals människor. Resultatet blev en rad psykologiska porträtt och litterärt bearbetade monologer, som tillsammans bildar »en krönika över framtiden«. – Denna utgåva är den kompletta versionen från 2005 med drygt en tredjedel mer text och ett nyskrivet förord från 2011.”
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
