Kategorier
Kapla, Marit

Osebol

Den augustprisbelönade dikten och reportageboken Osebol av Marit Kapla är en berörande berättelse om livsöden i värmländsk avfolkningsbygd. Betyg: 5 dalgångar av 5.

Jag har alltid gillat berättelser från “vanliga” människor. Kändisar i all ära, men det finns väldigt många fascinerande livsöden och berättelser bland alla oss “vanlisar” och därför har jag alltid dragits mot radio- och TV-dokumentärer som skildrar helt vanliga människor och deras liv. Osebol är en bok som på sätt och vis hör till den typen av samhällsskildringar. Här har Marit Kapla låtit den vuxna befolkningen i Osebol komma till tals. 42 personer, nästan alla tillfrågade, berättar om sina liv och ger uttryck för åsikter i frågor som angår dem.

Osebol är en by i en avfolkningsbygd i Värmland. Att det ligger vackert till, vid Klarälven, kan inte rucka på faktumet att det mesta av samhällsservicen har monterats ner, eller är på väg att tas bort, och att byn därför har tappat dragningskraft. Ett påtagligt exempel på samhällsutvecklingen är att byns bro, den som förkortar restiden och som många spontant säger sig uppskatta för att den möjliggör en trevlig promenad, är rivningshotad. Den har till och med bjudits ut till försäljning, men när ingen var beredd att betala ens en symbolisk slant, finns inte längre förutsättningar att ha den kvar. Det kostar att underhålla en bro. Byns tidigare elljusspår har redan rasat ihop och invånarnas ideella engagemang har till stor del dött ut. Boken skulle kunna vara en stereotyp berättelse om glesbygd och avfolkning, en berättelse som kanske har hörts förut, men jag tycker att Osebol är mycket mer än så, även om det i och för sig är en väldigt intressant och fin skildring av tillvaron i en by som är på väg att tyna bort.

Det som berör mig mest är egentligen alla livsöden som flimrar förbi: en polack som undrar varför svenskar tar rast så ofta, en man som förlorat sin bästa (och enda) vän, en man som flytt Tyskland under Andra världskriget, allt slit i skogen och kring flottningen av timmer, en entreprenöriell kvinna som drev byns butik en gång i tiden, vårdjobb (och en hemlig dröm om att bli fotvårdare), konstnären som startade ett kollektiv (och till slut blev en del av byns gemenskap när han lyckades hålla en batikkurs) och många, många andra. Jag älskar att läsa om alla förälskelser och kärlekar, djupa vänskapsrelationer och behovet av att få vara för sig själv. Boken är över 800 sidor lång, så det vore synd att påstå att Kapla lyckats koka ned det på några få sidor, men det är poesi, så visst är det en lätt och luftig text, som tros allt rymmer otroligt mycket, en berättelse om en hel bygd. Oj, vad Osebol rymmer mycket. Den handlar hus som stått på platsen i hundratals år och om människorna som bott i dem. Den handlar om framåtandan kring omgivningens tjusiga skidanläggningar, som ändå inte riktigt spiller ned till Osebol. Den handlar om vuxna, som konstaterar att barn som åker till Karlstad gärna stannar där, och om unga som inte har något att göra och tycker att allt är tråkigt. Den handlar om vargen och jakten, vården och skolan. Och hur ska unga egentligen träffa varandra nu för tiden, när det inte längre finns några danspalats och uteställen?

Jag älskade verkligen den här boken! Den får mig att tänka på en av mina favoriter, Svetlana Aleksijevitj, som i sina dokumentärromaner flätar samman vittnesmål från hundratals röster till en imponerande väv. Aleksijevitj skildrar livet i Sovjet från olika perspektiv. Osebol rör sig i en annan miljö, berättar andra berättelser. I Osebol finns vemod, men också mycket skratt. Jag tycker ändå att boken lånar drag från den nobelprisbelönade Aleksijevitj, men framför allt är den fantastisk i sin egen rätt. Läs och bli berörd!

Jag trivs inte riktigt i en stad heller.

Jag vill inte sitta i nåt jävla villaområde.

Det är inte riktigt min grej det.

Jag vill gå hemma och skrota och dola.

Det är lite kämpigt.

Det är dryga veckor när en ska ligg bort på jobb.

Och inge yngre blir en.

Men det är så det är.

Till Osebol ska en tillbaka vet du.

Det är väl nån sjukdom då.

Det är väl nåt i botten.

Det är väl att jag är uppfödd här.

Det är väl det.

Ur Osebol av Marit Kapla
Osebol av Marit Kapla

Utgivningsår: 2019 (Teg publishing).
Antal sidor: 811.
ISBN: 9789188035301.

Osebol är en berättelse om vår tid. En litterär sensation från världens mittpunkt.

Osebol är en by vid Klarälven i norra Värmland. I boken möter läsaren så gott som alla byns vuxna invånare, intervjuade av Marit Kapla som själv är uppvuxen där.

Osebol är en säregen läsupplevelse som saknar motsvarighet. Intervjuerna har kokats ned till lyriska vittnesmål som går rakt in i hjärtat. Boken blir till ett slags prisma som kastar nytt ljus på livet. Det är är färgsprakande, levande och lämnar ingen läsare oberörd.

Förlagets beskrivning

Marit Kapla

Marit Kapla (född 1970) är en svensk journalist och författare, uppvuxen i Osebol, samhället som delar namn med hennes debutroman. För Osebol belönades hon med Augustpriset 2019.

Kategorier
-

5 böcker som utspelar sig på 90-talet

Idag följer jag upp mitt tidigare inlägg om böcker som utspelar sig på 80-talet. Den här gången är det 90-talets tur. Jag är född 1987 och det innebär att jag såklart inte har några minnen från 80-talet. 90-talet är ju däremot min barndoms decennium och förutom alla minnen som hör barndomen till så minns jag såklart också 90-talsfenomen som Bingolotto, jazzbyxor, eurodisco, “datakörkortet”, pojkband, Date-parfym, girl power, platåskor, Tamagotchi och tusen andra saker (jag skulle kunna fortsätta för evigt). Nog om detta! Nu till böcker som utspelar sig under detta spännande decennium.

Först ut är Sara Hanssons seriealbum Vi håller på med en viktig grej. Jag älskar den här boken! Det är nämligen den första självbiografi jag läst från någon som är ungefär jämngammal med mig själv och det är verkligen fantastiskt kul att få den igenkänningen. Dessutom handlar den nästan bara om att ha en bästis och att vara helt tokig i Spice girls och det känns befriande och härligt med en bok som skildrar den tiden i livet när bästisar och idoldyrkan kan uppta nästan all tid.

Naiv. Super. av Erlend Loe har blivit lite av en kultklassiker och den är ytterst läsvärd än idag. Boken följer en ung man som har börjat grubbla över tillvaron och inte vet riktigt vad han ska göra med sitt liv. Under tiden bor han i sin brors lägenhet medan brodern är på utlandsresa. Ett av uppdragen medan han bor i lägenheten är att sköta en fax. Fax! Det är inte den enda 90-talsreferensen i den här boken, som faktiskt är fylld av kul tidsmarkörer.

Om jag hade varit vuxen på 90-talet hade jag kanske haft en annan bild av Per Hagman, som ju måste ha varit en av 90-talets innekillar (eller?); En typisk kille som kanske hade varit en influencer om det hade varit 10-tal. För mig är han bara en strålande författare och vad som slår mig när jag läser honom, om det så är någon av hans senare romaner (som utspelar sig i ungefär nutid) eller om det är någon av hans 90-talsromaner, är att de verkligen andas 90-tal (så som jag föreställer mig det). Han skildrar ett urbant liv under den här märkliga tiden, mitt under finanskris och allt vad som nu hände i världen. Fast i Hagmans värld kretsar det mesta kring fester och hans huvudpersoner lever alltid ett barnsligt rotlöst liv där ingenting finns utanför nuet. Jag kan särskilt tipsa om Cigarett.

Om Hagman skildrar struligt 20-nånting-liv i 90-talets Stockholm så skildrar Tove Folkesson struligt 20-nånting-liv i (sena) 90-talets Kalmar i sin fantastiska roman Kalmars jägarinnor. Boken följer ett tjejgäng som hålls ihop, inte så mycket av det de har gemensamt utan av att de alla bär på ett utanförskap och en obeskrivlig leda. Kalmar är alldeles för litet för dessa stökiga, högljudda och provocerande unga kvinnor. Det är verkligen uppfriskande läsning och väldigt vackert beskrivet, trots de inte speciellt polerade huvudpersonerna.

Sist men inte minst så vill jag tipsa om en reportagebok. Det är kanske lite udda att lägga in en reportagebok i ett inlägg om böcker från 90-talet, men Gellert Tamas Lasermannen känns verkligen som en insiktsfull berättelse om hur samhället såg ut vid den här tiden: de attentat som Lasermannen, John Ausonius, begick är händelser som skakat Sverige och gett djupa sår och att läsa boken om honom och alla de mord han begick under 90-talet är omtumlande. En fantastisk bok!

Lasermannen av Gellert Tamas
Lasermannen av Gellert Tamas

PS: Jag var en hästtjej deluxe under 90-talet (och blir fortfarande akut sugen på att klappa så fort jag ser en häst). Jag har redan bloggat om mina bästa hästböcker under 90-talet och mina bästa Pollux-böcker från 90-talet. Dessutom har jag bloggat om mina barnboksfavoriter från 90-talet. De kanske också passar in på det här temat.

Ponnypenionatet, Julia-böckerna och Häst upphittad
Pollux-böcker
Kategorier
Persson, Johan Schibbye, Martin

438 dagar: En berättelse om storpolitik, vänskap och tiden som diktaturens fångar

438 dagar av Johan Persson och Martin Schibbye är en upprörande bok om Perssons och Schibbyes tid i etiopiskt fängelse, och en bok som väcker många tankar om frihetens pris. Betyg: 4+ snusdosor av 5.

Ni vet förmodligen redan bakgrunden till Martin Schibbyes och Johans Perssons 438 dagar. De två frilansjournalisterna arbetade med ett reportage om hur befolkningen
i den omstridda och konfliktfyllda Ogadenregionen i östra Etiopien drabbats av oljeutvinningen. Inte minst var de det svenska företaget Lundin Petroleum på spåren. Resan in till Ogaden, som är stängt för journalister, gick via Somalia och skedde tillsammans med medlemmar ur ONFL-gerillan. Sedan gick allt fel. De två journalisterna blev tillfångatagna, skottskadade, utsatta för skenavrättning och tvingade att erkänna brott som de inte hade begått. Efter en farsartad utredning och rättegång dömdes de till 11 års fängelse, anklagade för att bland annat ha främjat terrorism.

I 438 dagar berättar Schibbye och Persson om tiden kring gripandet, om tillvaron i etiopiskt fängelse och om det politiska och diplomatiska spelet som skedde för att få dem frisläppta. Det är skrämmande att läsa om hur rättslöst de blev behandlade och hur oskyddade både de och alla de andra fängslade journalisterna och politikerna är i den här diktaturen. Det är också upprörande att läsa om hur de hade det i fängelset: sovandes på cementgolv i ett överfyllt fängelse där dödliga sjukdomar sprids och där det råder brist på mat, vatten, hygienartiklar, allt. Hur håller man hoppet uppe och bevarar förståndet i den här tillvaron? Jag förstår knappt hur de orkade fortsätta, orkade tro.

438 dagar är verkligen en fängslande, upprörande och berörande berättelse och en bok som väcker många tankar kring journalistik och vem som ska betala priset för att berätta från konfliktfyllda områden eller för att rota i sådant som de med makt vill dölja. Vem vågar vara journalist idag? Det förefaller bli allt farligare att våga berätta och att vittna från konflikter eller att nyansera med fler berättelser än de officiellt utkablade. Vem ska våga gräva och rapportera i framtiden om det är såhär journalister behandlas? Det känns inte speciellt upplyftande att påminnas om den seriösa journalistikens status idag, i våra tider med filterbubblor, fake news och förföljelse av journalister. Ändå är 438 dagar på sätt och vis en peppig berättelse om några som faktiskt vågade och som aldrig verkade tveka på att friheten är värd att kämpa för. Det är bara att hoppas på att Schibbye, Persson och andra fortsätter att rapportera och berätta och inte skräms till tystnad.

438 dagar av Martin Schibbye och Johan Persson
438 dagar av Martin Schibbye och Johan Persson

Uppläsare: Martin Schibbye, Martin Wallström.
Utgivningsår: 2013 (första utgåvan, Offside press) 2014 (den här ljudboken, Storyside).
Antal sidor: 363 (ca 14 h lyssning).
ISBN: 9789185279258, 9789170368547

Natten till den 28 juni 2011 satte vi allt på spel när vi i skydd av mörkret korsade gränsen mellan Somalia och Etiopien. Vi ville undersöka hur den hänsynslösa jakten på olja drabbade befolkningen i den stängda och konfliktfyllda Ogadenregionen. Vi ville nå bortom flyktingberättelserna och larmrapporterna, och med våra egna ögon ta reda på sanningen.

Fem dygn senare låg vi skjutna och blodiga i ökensanden. Men när det ursprungliga reportaget dog, tog en annan historia sin början. En berättelse om rättslöshet, propaganda och storpolitik. Efter en Kafka-artad rättegång dömdes vi till elva års fängelse för terroristbrott. Och vi var långt ifrån ensamma. Bredvid oss satt journalister och politiker som dömts på löpande band för att de inte hade gått i diktaturens ledband. Vår skildring av olja förvandlades till en historia om bläck. Vardagen blev en kamp för överlevnad i det ökända Kalityfängelset. På ett cementgolv bakom korrugerad plåt i en värld av dödliga sjukdomar, misshandel och förtryck skapade vi en vardag med hjälp av stenhårda rutiner. Fråntagna våra skosnören och vår yttrandefrihet försökte vi bevara det mest värdefulla man har: friheten att själv bestämma vem man är.Här är vår berättelse om pressfrihet och kärlek under 438 dagars helvete.

(förlagets beskrivning)

Johan Persson och Martin Schibbye

Johan Persson (född 1982) är en svensk fotograf och journalist och Martin Schibbye (född 1980) är en svensk journalist. De blev kända över hela världen när de fängslades i Etiopien och 14 månader senare blev benådade. Mer om boken och författarna finns bland annat läsa på bokens hemsida, 438dagar.se.

Kategorier
Aleksijevitj, Svetlana

Kriget har inget kvinnligt ansikte

Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj är en dokumentär roman där kvinnor får berätta sina erfarenheter av att strida i den Röda armén. Det är ett mångbottnat verk som överraskar och väcker många nya tankar kring krig, mod, nöd och kärlek. Betyg: 5 långa flätor av 5.

Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj
Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj

Det finns redan många krigsskildringar, men i reportageboken Kriget har inget kvinnligt ansikte låter journalisten och författaren Svetlana Aleksijevitj de kvinnliga erfarenheterna ta plats. En del av de kvinnor som medverkar i boken har arbetat som prickskyttar, stridsvagnsförare eller piloter, andra har varit exempelvis varit sjukvårdare, läkare, tvättare eller kock. En del tillhörde den Sovjetiska motståndsrörelsen, andra var i den Röda armén. Att berätta om krig ur kvinnliga perspektiv är ovanligt grepp och för mig är det helt nya erfarenheter som skildras; Boken överraskar mig och överrumplar mig hela tiden.

Det första som slår mig är hur många kvinnor som var med i Röda armén och i den Sovjetiska motståndsrörelsen (partisanerna). Jag hade kunnat gissa att många kvinnor jobbade som exempelvis sjukvårdare, kockar, tvätterskor eller postmedarbetare, men med boken inser jag också att det fanns otroligt många kvinnor som gick i direkt strid och som exempelvis var piloter, stridsvagnsförare, spanare, prickskyttar eller infanterister. Dessutom inser jag det som egentligen borde ha varit självklart: alla som deltog i kriget var hjältar och alla gick in i det med fara för sitt eget liv: sjukvårdarna krälade ut mitt i striden för att släpa hem skadade (och deras vapen), springschasar transporterade allt som soldaterna behövde vid fronten och oftast bar de det på sina egna ryggar, ingenjörssoldater låg på span i alla väder och följde fienden för att sedan kunna rita observationskartor över frontlinjen; Aleksijevitj synliggör en mängd erfarenheter av att utföra viktiga och direkt livsfarliga arbetsuppgifter i krig, erfarenheter som jag tidigare inte har känt till eller någonsin tänkt på som hjältehandlingar i krig.  Efter kriget delades det ut förtjänstmedaljer till de som utfört särskilt hjältemodiga insatser, men kvinnorna glömdes i regel bort (även om en del har belönats senare). De som utförde det viktiga jobbet bakom kulisserna har också varit bortglömda i många sammanhang då krig har skildrats och krigshjältar har uppmärksammats, men självklart hade inget krig kunnat vinnas utan sjukvårdare, kockar, byggnadsarbetare och alla andra som slet, svalt, frös och offrade allt för kriget.

Merparten av berättelserna i boken berör fruktansvärt lidande: att bevittna totalt traumatiserande händelser, att lida stora förluster, att plågas, torteras, skadas, svälta, frysa, jobba tills man somnar stående. Mycket i den här boken är svårt att ens ta in och en del saker är så obehagliga att jag måste stänga av, men även om de specifika händelserna och scenerna är nya för mig så måste jag erkänna att jag hade förväntat mig att boken skulle innehålla just lidande. Det som överraskar mig är det andra: den totala övertygelsen och starka viljan att gå ut i krig. Det krävs kanske att man har fötts och vuxit upp i ett land som Sverige, där vi har haft fred sedan 1814, för att det här ska kännas överraskande, men jag blev i alla fall just det: överraskad. Boken är fylld av berättelser om unga kvinnor, en del är till och med minderåriga, som verkligen vill, ja, kräver, att få åka till fronten. En del får förklarat för sig att de är för unga, för bräckliga, att de kommer att dö, men de står på sig. Några rymmer och bluffar sig in i armén på olika sätt. Just ingen i den här boken vill stå på sidan av, och alla är beredda att offra livet för sitt folk och sitt land. Det är otroligt starka berättelser att få ta del av och de väcker många tankar.

Många mötte sina blivande livskamrater under kriget, så för en del blev det fruktansvärda och blodiga på ett paradoxalt sett också något ur vilket kärlek kunde spira. Det är förvisso lätt att förstå att kärlek kan uppstå när man lever och arbetar så nära varandra och delar så många traumatiska händelser. Svårare och ledsammare är det att läsa om den vanligare erfarenheten: att efter kriget bli mött med misstänksamhet och betraktad som en slampa, misstänkt för att legat runt med andras män vid fronten. Kvinnor togs sällan emot som krigshjältar, utan fick oftare sneda blickar när de återvände från kriget.  Ofta sågs de också som okvinnliga och fula, olämpliga som livskamrater. Trots allt det kvinnor utförde och offrade under kriget så verkar de allmänt ha kommit tillbaka till det gamla vanliga: en värld där utseendet trots allt är det viktigaste kapitalet för en kvinna. Den man som skadats under kriget kunde bli hyllad efteråt, men en kvinna i samma situation återvände inte till någonting. Under kriget behövde många kvinnor därför leva med den extra skräcken, den att tvingas återvända som skadad och därmed vara för evigt dömd att förbli ogift och ensam.

Kvinnor och män bemöttes väldigt olika efter segern, men under kriget var de förvånansvärt likställda. Kvinnor utförde lika farliga, tunga och krävande arbetsuppgifter som män och gavs inga speciella fördelar eller någon särskild utrustning. Faktum var att egentligen ingenting var anpassat för kvinnors storlek eller speciella behov. Små tonårstjejer gavs grova kängor i storlek 43 och ett par byxor som förr eller senare blev nedblodade med mensblod. De förväntades klippa av sig håret och klä sig som alla andra. I hemlighet saknade många sitt hår, kvinnliga attribut, att någon gång få känna sig lite fin. Hur mycket som än slipas ned och skalas av under svår nöd förblir vi alla människor. Att människorna i den här boken sågs som kuggar i ett maskineri och inte gavs något större eget värde under kriget är uppenbart. Alla förväntades förmodligen försvara sitt land och människor var också beredda att göra det, men meningen var också att var och en skulle tjäna ett högre syfte och offra sig själva. Det fanns inte utrymme för ytliga nöjen, som att piffa till sig. Det är smärtsamt att läsa om hur bedrövligt fattigt och eländigt de hade det i armén och vilken otroligt dålig utrustning de hade.

Det kanske finaste med boken är ändå just det: att människorna aldrig upphörde att vara människor. Kvinna efter kvinna berättar också att de trots allt aldrig förlorade sin moraliska kompass. De som arbetade som sjukvårdare vårdade både sina egna mannar och de tyskar som tagits till fånga och när de nådde fram till Tyskland plundrade och plågade de inte de civila. Kanske är det inte en totalt sann bild, men just de här vittnesmålen berättar i alla fall om detta. Det berättas också att det faktiskt går att gå vidare, att leva ett långt liv trots alla trauman kriget gett, att kärlek kan läka en hel del av de sår som kriget orsakat. Det här är verkligen en mångbottnad och fin bok som ger många tankar och som trots allt fruktansvärt också ger ett visst hopp och tröst.

När Aleksijevitj fick Nobelpriset 2015 lydde motiveringen “för hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid”. Det låter kanske lite pretentiöst och komplicerat, men är faktiskt en bra beskrivning av Aleksijevitjs berättarteknik. Hennes metod går ut på att intervjua ett stort antal människor och att sedan väva ihop berättelserna till en helhet. Berättelse läggs på berättelse och även om det finns en röd tråd så behöver man egentligen inte läsa boken från pärm till pärm eller läsa varje avsnitt i någon viss ordning; Texterna står nämligen också för sig själva. Men trots att boken innehåller berättelser som skulle kunna läsas fristående så bildar de en stark väv. När jag lägger ifrån mig boken så är jag alldeles fylld av nya insikter och tankar som skapats ur den här komplexa väven av berättelser. Det är en fantastisk bok med många bottnar och där röst ges åt människor som just ingen ville lyssna på efter kriget. Jag är så glad att de har velat berätta för Aleksijevitj och att hon har lyckats foga samman alla vittnesmål till en sådan här helhet.

Citerat ur Kriget har inget kvinnligt ansikte

“– Första gången var det hemskt… mycket hemskt…

Vi hade lagt oss ner och jag spejade. Plötsligt fick jag se hur en tysk reste sig upp ur skyttegraven. Jag tryckte av, och han föll. Och, vet ni, jag började skaka i hela kroppen – jag hörde hur alla ben i min kropp skramlade. Jag började gråta. När jag sköt mot måltavlor hade jag inte känt någonting – men nu, nu hade jag dödat någon! Jag hade dödat en främmande människa. Jag visste ingenting om honom, men ändå hade jag dödat honom.

Sedan gick det över. Nu ska jag berätta… hur det gick till… Vi hade just påbörjat en offensiv, det var någonstans utanför en mindre by. Jag tror det var i Ukraina. Och intill vägen där vi gick hade det stått en barack, eller kanske ett hus – det var omöjligt att se vilket, för byggnaden hade brunnit ned helt och hållet och det var bara kol kvar. Svartbrända stenar… Många av flickorna gick inte fram dit, men jag kunde inte låta bli… Bland kolbitarna fick vi syn på människoben, och där låg också sotiga små stjärnor – det var sårade eller tillfångatagna från vår armé som bränts inne. Efter det spelade det ingen roll hur många jag dödade – jag tyckte inte längre synd om någon. När jag hade sett de där svarta benbitarna…

… Jag var gråhårig när jag återvände från kriget. Tjugoett år var jag, men håret var alldeles vitt.”

Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj
Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj

Kriget har inget kvinnligt ansikte

Originalets titel: U vojny ne zenskoe lico (ryska).
Översättare: Kajsa Öberg Lindsten.
Utgivningsår: 1984 (den första, censurerade, belarusiska utgåvan), 2004 (den första, kompletta, belarusiska utgåvan), 2012 (första svenska utgåvan, Ersatz förlag).
Antal sidor: 447.
ISBN: 978-91-87219-00-9, 978-91-87219-67-2.
Läs även: Övriga titlar i serien Utopins röster, som består av Kriget har inget kvinnligt ansikte, De sista vittnena, Zinkpojkar, Bön för Tjernobyl, Tiden second hand.
Andras röster: Bokmania, Booksessed, C.R.M. Nilsson, Dagensbok.com, Feminstbiblioteket, Fiktiviteter.

Svetlana Aleksijevitj

Svetlana Aleksijevitj (född 1948) är en belarusisk förattare, känd för sina dokumentära romaner, Utopins röster, där hon skriver om ”sovjetmänniskan”. I serien ingår bland andra Bön för Tjernobyl. Böckerna har inte tagits emot väl av den belarusiska regimen och Aleksijevitj har därför levt i exil i flera år, bland annat i Göteborg. Sedan 2011 bor hon dock åter i Minsk. Hennes starka skildringar av tillvaron för människorna i Sovjetunionen, och det som blivit efter dess upplösning, har dock hyllats på andra håll i världen och Aleksijevitj har fått ta emot en rad priser, däribland Nobelpriset i litteratur, som hon belönades med 2015.

Förlagets beskrivning

“De var piloter, stridsvagnsförare, spanare och prickskyttar – kvinnorna som stred i Röda armén, sida vid sida med männen. De var också sjukvårdarna som bar de sårade ut ur stridszonen. Men till skillnad från männen betraktades de efter kriget inte som hjältar, utan bemöttes med misstänksamhet och inte sällan med förakt. Så de teg. Tills journalisten och författaren Svetlana Aleksijevitj fyrtio år senare började söka upp dem på fabrikerna och i hemmen och bad dem berätta sin historia. Den flerfaldigt prisbelönta boken bygger på hundratals djupintervjuer och ingår i författarens stora livsprojekt »Utopins röster«, ett unikt försök att beskriva den sovjetiska erfarenheten utifrån den lilla människans perspektiv.”

Kategorier
Råstam, Hannes

Fallet Thomas Quick: att skapa en seriemördare

Fallet Thomas Quick av Hannes Råstam är en reportagebok som in i minsta detalj smular sönder den förundersökning och de domar som felaktigt pekade ut Sture Bergwall (tidigare Thomas Quick) som seriemördare. Betyg: 3+ konfirmationsläger av 5.

Fallet Thomas Quick av Hannes Råstam
Fallet Thomas Quick av Hannes Råstam

Fallet Thomas Quick är ett ambitiöst reportage där journalisten Hannes Råstam fullständigt smular sönder de förundersökningar och domar som kom att leda till att Thomas Quick (som numer har återtagit sitt första namn, Sture Bergwall) dömdes för åtta mord begångna under 90-talet och början av 00-talet. Quickfallet har naturligtvis fått stor uppmärksamhet och jag behöver kanske inte orda så mycket mer om turerna i det. Bergwall har i alla fall blivit frikänd och mycket kritik har riktats mot förundersökningen, behandlingen av Thomas Quick under tiden för erkännandena och mot åklagaren. Det har bland annat först fram i ljuset att Bergwall, som vid tiden för morderkännandena vårdades på Rättspsykiatriska kliniken i Säter, missbrukade narkotikaklassade läkemedel. Dessutom utsattes han för förvirrande “terapier” där han uppmuntrades att plocka fram “bortträngda minnen” rörande morden – minnen som han hittade på och kunde basera på sådant han hade fått information om från terapeuter, tidningar och andra källor. Teknisk bevisning har inte gått att uppbringa i något av fallen. Det närmsta man kom teknisk bevisning var “brända benbitar” från en norsk flicka som Quick sa sig ha mördat. Långt senare visade det sig dock att bitarna bestod av trä och lim(!).

I den här boken ges många detaljer som sammantaget gör att man häpnar. Hur kunde det gå så långt? Förundersökningen framstår av en enda sörja av ledande frågor, vansinniga slutsatser och behändigt sållande i material, så att endast de förhör och de röster som pekade i “rätt” riktigt fick komma med. Det här fallet har ingenting med #metoo att göra, men i dessa tider kan jag inte undgå att dra några (långsökta) paralleller ändå. Det är uppenbarligen vanligt förekommande att det skapas osunda tystnadskulturer där högt uppsatta och mäktiga personer får härja fritt medan folk bara ser på utan att våga protestera. Det måste ha funnits en hel del sådana element i Quickfallet, antar jag. Här har förundersökningsledare, terapeuter och åklagare fått köra sitt eget race, trissat upp varandra och uppenbarligen fått stå tillräckligt oemotsagda så att deras bristfälliga utredning och verklighetsfrånvända slutsatser har hållit hela vägen i rätten.

Råstams reportage är ett gediget och imponerande arbete. Hannes Råstam jobbade med det här fallet under många år och gjorde också flera tv-dokumentärer om Thomas Quick, så det märks att han är väldigt kunnig och påläst. Den här boken hann han dock inte riktigt slutföra, då han tråkigt nog drabbades av cancer och gick bort under arbetet med den. Andra författare har dock tagit vid och till synes sömlöst sytt ihop allting. Det är en mastig bok och väljer man att lyssna på ljudboken, vilket jag gjorde, så tappar man lätt tidslinjen och jag kan känna att det inte alltid var jättelätt att hänga med, men jag tycker ändå att det här var en väldigt intressant och engagerande bok. Fallet Thomas Quick är en helt unik händelse och det har varit intressant att lära sig mer. För mig är det inte bara en bok om en lång rad olösta mord, med allt vad det innebär, utan också en bok som liksom många andra berättelser säger något om vilka urspårningar som kan ske när beundrade genier får för mycket att säga till om. Tänk Macchiarini… Och tänk på hur många liknande händelser som säkerligen sker här och nu och hela tiden medan inga kritiska röster når fram i tid!

Fallet Thomas Quick

Uppläsare: Torsten Wahlund.
Redaktörer: Mattias Göransson, Leyla Belle Drake.
Förord: Leif GW Persson.
Efterord: Mattias Göransson.
Fackgranskning: Jenny Küttim, Thomas Olsson.
Utgivningsår: 2012 (första svenska utgåvan, Ordfront förlag), 2012 (den här ljudboksversionen, Ordfront ljud).
Antal sidor: 403 (ca 16 h lyssning).
ISBN: 978-91-7037-604-7, 91-86795-14-7.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

Hannes Råstam

Hannes Råstam (1955–2012) var en svensk musiker, som efter många år som musiker och basist i olika konstellationer började satsa på journalistiken. Han har bland annat jobbat i SVT-produktionerna Striptease och Uppdrag granskning och har gjort många uppmärksammade reportage. Hans granskningar har också gett honom ett flertal fina priser, t.ex. Stora journalistpriset (tillsammans med Janne Josefsson 1998) och Guldspaden (som han fick 2010 för dokumentären Thomas Quick – att skapa en seriemördare).

Förlagets beskrivning

“Åtta morddomar. Plus tjugofem erkännanden som aldrig ledde till åtal.

Så såg det ut, fallet Thomas Quick. Och det är väl få som inte minns mediernas bild av Quick, eller Sätermannen. En värre mördare, till och med kannibal, hade aldrig detta lilla land skådat.

Våren 2008 reser journalisten Hannes Råstam till Säters sjukhus för sitt första besök hos Sveriges värste seriemördare. Det blir ett omvälvande möte som kom att få oanade konsekvenser för dem båda.

Råstam vänder på varje papper i utredningen, granskar förhören och går igenom Sture Bergwalls, som är Thomas Quicks egentliga namn, egna berättelser. Han läser domarna och ser rekonstruktioner på video. Han får också tillgång till mängder av tidigare okänt material journalerna på Säters sjukhus, polismäns dagböcker och undangömda polisrapporter. Ett tvivel börjar växa fram hos honom. Genom att tålmodigt lägga pussel nystar Hannes Råstam upp berättelsen om hur Sveriges värste seriemördare skapades.
Fallet Thomas Quick är en sann thriller om ett märkligt människoöde och ett tragiskt rättsfall. Steg för steg blottläggs hur Thomas Quick förvandlades till seriemördare och hur domstolarna kunde döma honom för åtta mord han inte begått.

Samtidigt går de verkliga mördarna fria.

Fallet Thomas Quick är en rasande uppgörelse med det svenska rättsväsendet.

Med förord av Leif GW Persson och efterord av Mattias Göransson.”