Kategorier
Lundberg, Patrik

Fjärilsvägen

Fjärilsvägen av Patrik Lundberg är en mycket berörande bok om Patriks egen mamma och en mycket bra bok om klass. Betyg: 5 oplar av 5.

Fjärilsvägen är Patrik Lundbergs berättelse om sin mamma, Birgitta Lundberg. Birgitta hade allt det där som många drömmer om: man, två barn, villa och jobb. Sedan kom skilsmässan och med det en ekonomi som inte gick ihop. Så småningom drabbades hon av de krämpor och sjukdomar som kom att bli ett allt större hinder i vardagen och livet och leda till ett liv på sjukpenning. Till slut hamnade Birgitta i fullständig misär och 67 år gammal gick hon bort. Det är en resa nedåt, utan att Patrik för den sakens skull målar ut henne som ett offer. Här ryms både goda stunder och sorgliga stunder, misslyckanden och besvikelser liksom små framgångar. Ibland gör mamman rent förfärligt sårande saker mot Patrik och andra, men mestadels lyser det igenom att det finns en enorm kärlek mellan Patrik och hans mor, om än med perioder då deras relation skaver och är svår att upprätthålla. Fjärilsvägen är ett porträtt som ger en levande bild av en kvinna som mestadels levde ett väldigt slitsamt liv och om en son som präglats starkt av det.

Under Patriks uppväxt unnar sig mamman ingenting, allt går till barnen. Det trixas och fixas så att Patrik och hans syster ska få fotbollsskor och kunna följa med på skolresor, men själv unnar hon sig inte ens att äta lunch. Det är lätt att förstå att det slitsamma livet med ett tungt och lågbetalt jobb och en stressig tillvaro som ensamstående mamma kostar på. Birgitta blev bara 67 år och Patrik sätter fingret på något som är väldigt viktigt här: i vårt samhälle har de flesta fått det bättre, men det finns en kategori där utvecklingen går åt andra hållet. Lågutbildade kvinnors förväntade livslängd sjunker. Patrik Lundberg skriver sakligt och precist om klass och den sits som hans mamma delar med så många andra. Samtidigt skriver han om sig själv, som den som växer upp med en ständig insikt om att sakna skyddsnät och att aldrig ha ett nätverk att luta sig mot. Det präglar honom hårt, liksom det att växa upp i ett samhälle som är en vit fläck på kartan, en småstad som aldrig ges utrymme i några medier (nu är läget förvisso annorlunda för hemstaden Sölvesborg – och jo, Jimmy Åkesson finns med i den här boken, paradoxalt nog som en av Patrik Lundbergs förebilder i tonåren). Trots att Patrik sedan mot alla odds lyckas etablera sig som journalist och trots att han skriver uppmärksammade och kritikerrosade böcker så kan han aldrig riktigt känna sig helt hemma och trygg i den värld dit klassresan tar honom.

Jag är i Patrik Lundbergs ålder och växte precis som honom upp under 90-talets finanskris. Min tillvaro var inte alls densamma som Patrik Lundbergs, men jag känner ändå igen mig väldigt mycket. Jag kan inte påstå att jag har saknat något i livet och jag har inte heller vuxit upp med en ensamstående mamma. Ändå delar jag verkligen Patrik Lundbergs känsla av att ingenting kan tas för givet, särskilt inte pengar. Jag fattade det inte då, men 90-talskrisen satte sina spår. Jag tänker ofta på det som vuxen, inte minst för att de flesta runt omkring mig nu för tiden har det väldigt gott ställt. Det blir sådana kontraster när folk i allmänhet reser med familjen på semester till Bali och på skidresor i Alperna (när jag var barn gick vår mest exotiska semester till Dalarna med lånad husvagn), köper nya iPhones till sina barn (jag hade inga statusprylar som barn – mycket av det jag hade i klädväg, cykel med mera var sådant jag ärvt av äldre kusiner och som de vuxit ur) och så vidare, och så vidare. Jag kommer aldrig glömma när jag flyttade från kollektiv till min första hyresrätt. Jag var student och kände mig så stolt och glad över att ha fått ihop ködagar så att jag kunde flytta till min egna lilla etta i ett miljonprogramshus. Jag tyckte den var SÅ fin och mysig och allt sådant. En av mina äldsta vänner blev uppriktigt förvånad och kunde inte förstå att jag inte flyttade till bostadsrätt. För mig fanns det inte på kartan att köpa en bostadsrätt. Jag levde på studiemedel och hade kanske 10 000 kr i en buffert som jag sparat ihop genom sommarjobb. Jag förstod inte ens vad han menade. Han förstod inte vad jag menade. Nu förstår faktiskt ingen vad jag menar när jag aningslöst frågar om blivande bostäder som andras vuxna barn är på väg att flytta till. Jag lever fortfarande i tron att man hyr när man flyttar hemifrån, men här köper man naturligtvis en bostadsrätt till ungarna. “Alla” gör det i den lilla akademikerbubbla jag mestadels befinner mig. Detta och tusen andra saker kommer aldrig riktigt att gå in, misstänker jag. Precis som att jag aldrig riktigt kommer att kunna slappna av och känna att det löser sig när det gäller jobb (trots att jag aldrig någonsin har varit arbetslös längre än en sommar). Jag har aldrig haft några släktingar i min bransch, ingen som har kunnat fixa in mig på något jobb eller kratta för mig. Jag sökte 80 jobb i hela Sverige när jag pluggade min sista termin och fick nobben. Jag tror aldrig att något sådant där ska lösa sig. Jag hör inte till alla de studiekamrater som pluggade till ingenjör för att deras pappa hade gjort precis det och för att det fanns ett familjeföretag att ta över. Ingenting sådant. Ingen har kunnat dela med sig av erfarenheter kring att plugga, ingen har kunnat ge tips kring hur jag ska tänka kring studier och karriär. Jag har uppfunnit allt själv och då blir man också ganska ensam. Jag misstänker att Patrik Lundberg har känt något liknande. Han som först inte ens sökte till journalistutbildningen på Skurups folkhögskola, för den ansågs omöjlig att komma in på, och som han sedan kom in på med högst poäng av alla. Varför trodde han att han inte skulle komma in? Det är sådant man lätt tror när absolut ingen i ens omgivning har gjort något liknande.

Det är inte synd om mig, långt ifrån. Ursäkta att jag började skriva om mig när det här inlägget egentligen handlar om Fjärilsvägen. Det är hur som helst en bok som väckte många tankar, minnen och känslor – och det är väl ett gott betyg.

En sak till förresten. I boken citerar Patrik Lundberg Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch: ”Låg pensionen efter föräldraledighet, deltid och ett låglöneyrke. Är det ojämställdhet? Gör andra val, få annat resultat.”. Det är ett gammalt citat, men det är verkligen svårt att släppa. Ebba Busch får mig att vilja spy.

Fjärilsvägen av Patrik Lundberg
Fjärilsvägen av Patrik Lundberg

Uppläsare: Martin Wallström.
Utgivningsår: 2020 (Albert Bonniers förlag), 2020 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier Audio).
Antal sidor: 175 (ca 4,5 h lyssning).
ISBN: 9789100181987, 9789100185961.

När Birgitta Lundberg föddes fanns det hopp, även om hennes liv. I rekordårens och folkhemmets Sverige kunde en arbetarflicka på landsbygden gå åtta år i skolan, ett år i husmoderskola och få ett kontorsjobb måndagen efter examen. Hon kunde spara till körkort och bil, åka på dans och hitta kärleken.

Snart levde Birgitta Lundberg den svenska drömmen: Make, två barn. Volvo och villa. En välfärd som fanns där när hon behövde den.
Sedan kom 1990-talets finanskris. Skilsmässan och stressen. Fattigdomen. Barnens liv till varje pris.

Patrik Lundberg växte upp på Fjärilsvägen i Sölvesborg. Nu är Fjärilsvägen en kärleksförklaring till hans mor, och en berättelse om det svenska klassamhället.

Förlagets beskrivning

Patrik Lundberg

Patrik Lundberg (född 1983) är en svensk journalist och författare. Han debuterade 2013 med den självbiografiska ungdomsboken Gul utanpå, som bland annat handlar om att vara adopterad och göra en återresa. Sommaren 2020 var Patrik Lundberg värd i Sommar i P1 och hade ett hyllat program som precis som Fjärilsvägen handlar om hans mamma. Patrik Lundberg är krönikör på Expressen. Han har en hemsida och finns på Twitter och Facebook.

Kategorier
Paver, Michelle

Skräcken på Wakenhyrst

Skräcken på Wakenhyrst av Michelle Paver är en gotisk skräckroman om en ung kvinna som växer upp med en tyrann till far. Den är en spännande roman med många lager. Betyg: 3+ skator av 5.

Skräcken på Wakenhyrst av Michelle Paver är en gotisk skräckroman som jag har läst tack vare bokcirkeln. Gotisk skräck är ingen genre jag är särskilt bevandrad i – ärligt talat fick jag googla vad begreppet egentligen innebär, och hade det inte varit för bokcirkeln hade jag nog inte hittat till den här boken. För eventuella andra noviser inom gotik kan jag meddela att det är en genre där man blandar skräck och romantik.

Den här berättelsen kretsar kring Maud, som växer upp på godset Wake’s End tillsammans med sin oerhört stränga pappa, som är något av en tyrann med en skrämmande kvinnosyn. Kvinnor anses inte ha något intellektuellt att tillföra och det gäller inte minst Maud, trots att hon hjälper honom mycket i arbetet med att analysera texter. Pappan utnyttjar också kvinnor sexuellt. Allt detta och mycket annan galenskap bevittnas först genom Mauds barnögon och sedan genom pappans dagboksanteckningar, som hon börjar läsa när hon blir lite äldre. Det avslöjas tidigt i boken att pappan så småningom kommer att begå mord och bli fullständigt galen. Vad ledde dit? En tavla över Domedagen verkar spela en stor roll, liksom kärren som hör till ägorna. Är det demoner eller psykisk sjukdom?

Den romantiska biten kommer in som en liten sidohistoria som ärligt talat inte tar så mycket plats, men som inbegriper en son till en av tjänstefolken. Här får författaren också in ett litet lager om klass.

Jag ska erkänna att jag inte är speciellt förtjust i skräck. Jag brukar över huvud taget inte titta på skräckfilm, för jag vet med mig att jag lätt blir mörkrädd. När det gäller böcker gäller det omvända – jag brukar sällan/aldrig ryckas med eller bli särskilt skrämd. Här hinner det dock bli ganska äckligt och splattrigt i vissa scener – och det är otäckt på sitt sätt. Trots att jag inte är helt kompis med skräckgenren så kan jag ändå känna att det är en spännande bok. Det är mycket som är ovisst och det finns många lager. Vi har ännu inte bokcirklat boken, men jag kan se att den öppnar för många intressanta diskussioner, t.ex. om kvinnosyn genom historien eller om skräcken att växa upp med någon som framstår som helt galen. Jag ser fram emot att diskutera den!

“Jag vet vad du gjorde.”

En gotisk skräckhistoria av Michelle Paver, författare till succéromanen Evig natt. Skräcken på Wakenhyrst är historisk roman. Den är också en spökhistoria, en kärlekshistoria, en berättelse om klass och kvinnors roll och ett mysterium med undertoner av ren, otäck skräck.

I ett bortglömt hörn av England ligger det ståtliga godset Wake’s End. Huset står på randen till ett kärr, en mörk våtmark där vassen viskar hemligheter. Här lever Maud, en ensam flicka som har förlorat sin mor. Huset styrs av hennes dominante, stränge far. Maud lockas av vildmarken kring Wake’s End, särskilt det mystiska kärret …

En medeltida målning av djävulen väcker någonting till liv. Hemligheter ur det förflutna stiger till ytan. Och tecknen har alltid funnits där. Maud måste kämpa ensam när demoner från hennes fars förflutna ger sig till känna …

Ett skrämmande mästerverk av Michelle Paver.

Förlagets beskrivning

Originalets titel: Wakenhyrst (engelska).
Översättare: Carina Jansson.
Uppläsare: Anja Lundqvist.
Utgivningsår: 2019 (första brittiska utgåvan), 2019 (första svenska utgåvan, Bokförlaget Semic), 2019 (den här ljudboken, Bonnier Audio).
Antal sidor: 345 (ca 10 h lyssning).
ISBN: 9789155267414, 9789178274789.
Andra som läst: Epiloger, Fiktiviteter, Hellre barfota än boklös, Läsa & lyssna.

Michelle Paver

Michelle Paver (född 1960) är en brittisk författare, född i Malawi. Hon är bland annat känd för sina barnböcker i Vargbröder-serien och för skräckromanen Evig natt. Michelle Paver har en hemsida och finns på Facebook, Twitter, Youtube och Instagram.

Kategorier
Smirnoff, Karin

Sen for jag hem

Sen for jag hem av Karin Smirnoff är den avslutande delen i serien om janakippo, en väldigt speciell och egensinnig trilogi: oborstad, rå och med ett högt tempo. Våld, kärlek, glesbygd, konst med mycket annat flimrar förbi. Fantastisk! Betyg: 4 hundvalpar av 5.

Sen for jag hem är den avslutande delen i Karin Smirnoffs trilogi om Jana Kippo, eller janakippo som man kanske borde skriva. Jag har lyssnat på hela serien som ljudbok och då missar man såklart en del språkliga finesser, men Karin Smirnoff har alltså genomgående valt att skriva ihop alla för- och efternamn. Det är ett av många intressanta grepp i de här böckerna, som inte liknar några andra.

Den tidigare delen, Vi for upp med mor, slutade med en cliffhanger, bokstavligt talat. Janakippis bror, med det praktiska namnet Bror, hängde över ett stup. När den här boken tar sin början har en tid förflutit och Jana har mist sin bror i ovan nämnda olycka. Det är en stor förlust för Jana, som levt ett liv kantat av våld och övergrepp och som har haft en minst sagt tuff tillvaro, särskilt under uppväxten. Bror har varit hennes trygghet. Nu finns han bara kvar som en inre röst.

Sen for jag hem kretsar mer kring Jana och hennes förflutna än tidigare böcker. I de tidigare böckerna har jag tyckt att det varit ett intressant grepp att lämna så mycket outsagt. I tidigare böcker har läsaren fått följa Jana och excentriska människor i hennes närhet här och nu. Det har varit ett högt tempo och osannolikt många dramatiska händelser som skett slag i slag. Att inte riktigt veta vem Jana är och vad hon lämnat när hon “for ner till bror” eller “for upp med mor” har känts ganska befriande och gett lite extra spänning. Nu kommer det dock glimtar, våldsamma och råa, precis som det mesta runt Janakippo. Det berättas om oerhört grovt våld i nära relationer och om hennes liv som student i Stockholm.

Tillbakablickarna vävs ihop med här och nu, där Jana måste ordna med sin brors begravning samtidigt som jobbet i hemtjänsten aldrig riktigt går att sätta på paus. Livet i byn Smalånger rullar också på, för ungdomskärleken John, som hon har ett så knepigt förhållande till, och för de andra som läsaren fått träffa i de tidigare böckerna. Det är dock Jana som är i fokus och när hon gör en avstickare för att ställa ut sina lerfigurer i Stockholm får läsaren följa med. Resan fortsätter till Västkusten. Det fylls på med udda och oborstade karaktärer, liknande de som läsaren fått träffa i Smalånger och Kukkojärvi. Allt snurrar på i ett snabbt tempo. Jana blir passionerat kär, börjar hitta nya vägar i sitt skapande och får nya skyddslingar under sina vingar.

Det är knappast lätt att skriva klart en trilogi. Många trådar måste vävas ihop och risken finns att berättandet blir lite lidande av detta. Det är vågat av Smirnoff att addera så mycket nytt och så många nya karaktärer i en avslutande del i en serie, men det blir verkligen bra. Kanske är inte Sen for jag hem lika brännande bra som Jag for ner till bror, trots allt; Det egensinniga och speciella har man nu liksom vant sig vid och jag vill inte påstå att böckerna är upprepande, men den där wow-upplevelsen uteblir till viss del. Det är hur som helst en mycket bra avslutning i en mycket speciell trilogi. Välj gärna ljudboken. Lo Kauppis uppläsning adderar verkligen någonting extra.

Bror dog och lämnade mig kvar.

Repet lossnade. Vi gled. Vi föll.

En klyka höll mig kvar. En trädslana snodde sig runt min arm och väste i örat inte du janakippo. Armen rycktes ur led. Repet rycktes ur min hand.

Som en orm försvann den över hällan.

I andra änden av ormen fanns bror.

Han litade på att jag var stark nog. Precis som han alltid gjort.

Jag hängde över hällan med ena axeln snarad i en martall.

Martallen sa att det var nära ögat. Att hon hört av en gran som sa till en björk att.

Nu hängde jag strax ovanför aftastupet och hörde hans skrik när kroppen studsade mot bergnavlarna.

Allt blev tyst förutom träden.

De barrade i vinden.

Jag bad dem hålla käften.

Ur Sen for jag hem av Karin Smirnoff

Uppläsare: Lo Kauppi.
Utgivningsår: 2020 (första utgåvan, Polaris), 2020 (den här ljudboken, Polaris).
Antal sidor: 346 sidor (ca 8 h lyssning).
Läs även: Jag for ner till bror, Vi for upp med mor.
ISBN: 9789177952022, 9789177952442.

Janakippo lämnar Smalånger för att delta i en utställning i Stockholm. Där kommer hennes förflutna åter en gång i kapp henne, samtidigt som nya möjligheter öppnar sig. Kanske innebär det en chans till ett värdigt liv. Med kärleken och konsten som kraft. Om det inte vore för john bror diana och de andra som kallar från norr. Med sina två första böcker om janakippo, Jag for ner till bror och Vi for upp med mor, etablerade sig Karin Smirnoff som en berättare av rang hyllad för sin särpräglade stil och djupt uppskattad för sin känsla för det mänskliga. Sen for jag hem är den dramatiska tredje romanen om janakippo som fullbordar trilogin.

Förlagets beskrivning

Karin Smirnoff

Karin Smirnoff (född 1965) är en svensk författare med en bakgrund som bland annat fotograf, journalist och ägare till en trävarufirma. Hon debuterade 2018 med Jag for ner till bror, en bok som blev Augustprisnominerad samma år.

Kategorier
Gustavsson, Matilda

Klubben: En undersökning

Klubben av Matilda Gustavsson är en intressant reportagebok om hur “kulturprofilen” i decennier kunde våldföra sig på kvinnor och om hur allt sedan rämnade. Betyg: 4 flyglar av 5.

Hösten 2017 inträffade #metoo och kvinnor över hela världen fick mod att berätta öppet om sexuella trakasserier och negativ särbehandling de utsatts för. Vittnesmålen smattrade från bransch efter bransch och från kvinnor i alla möjliga livssituationer. En del förövare blev outade (en del oskyldiga drogs dessvärre också med) och en del fick rent av straff för sina gärningar. Ett av de mest uppmärksammade avslöjandena i Sverige kom att bli Matilda Gustavssons reportage i Dagens nyheter, där hon avslöjade att ett stort antal kvinnor blivit utsatta för sexuella övergrepp, eller rena våldtäkter, av en inflytelserik kulturprofil med kopplingar till Svenska akademien. Klubben fördjupar detta reportage, som slog ned som en bomb senhösten 2017 och som sedan kom att få stora konsekvenser: kulturmannen i fråga, Jean-Claude Arnault, kom att dömas till 2,5 års fängelse för två fall av våldtäkt, “klubben”, Forum, lades ned och det lämnades även in en anmälan till ekobrottsmyndigheten på grund av oegentligheter som upptäckts kring ekonomin (det väcktes dock aldrig åtal). Svenska akademien förlorade ett flertal ledamöter, däribland dess dåvarande ständige sekreterare, Sara Danius, och Arnaults fru, Katarina Frostenson, som spelades ut mot varandra på ett vis som är svårt att förstå för en utomstående. Krisen i Svenska akademien blev så djup att institutionen var en hårsmån från att gå under och som ni vet fick Nobelpriset 2018 skjutas upp.

Inget av detta är direkta nyheter för den som följde med i nyhetsrapporteringen under 2017–2018, men boken ger en bredare bakgrund och fler detaljer till vad som hände. I boken finns exempelvis kvinnor som berättar om övergrepp de utsatts för och där fruktansvärda detaljer kommer fram som inte tidigare varit kända. Gustavsson tar sig också tid att skildra både personer, tidsandan och den speciella plats som Forum utgjorde under den tid då det fortfarande var en levande scen. Det är svårt att inte bli imponerad över det Arnault och Frostenson faktiskt byggde upp i sin källare – där skedde möten och skapades kulturupplevelser som aldrig annars hade kommit till. Det är lätt att förstå att det fanns en dragningskraft som fick unga kulturutövare att söka sig mot Forum och det är också lätt att förstå att många hamnade i en situation där de lätt kunde utnyttjas. Arnaults egen konstnärliga begåvning beskrivs inte som imponerande, men hans kontaktnät var tveklöst stort och han hade starka band till Svenska akademien. Hans hot om att förstöra unga kvinnors karriärer framstår inte som tomma ord utan som högst reella hot. Detta och annat gjorde att Arnault kunde verka ostört från 80-talet och framåt, vilket är helt fruktansvärt.

I boken beskrivs ingående hur Arnault under decennier kunde skada kvinnor, men också att det i många fall var komplicerade förhållanden som låg bakom, så som det ofta är. Många våldtäktsoffer blir ifrågasatta: “Varför gick du inte?”, “Varför ringde du honom?”, “Varför följde du med?”. Gutavsson har genom Klubben skrivit ett väldigt intressant reportage där de här frågorna kommer fram. Det är verkligen en intressant och berörande bok.

Samtidigt läser jag med en känsla av att det är lite väl snaskigt. Arnault är en dömd våldtäktsman och jag finner ingen anledning att försvara honom eller förminska något i hans brott, men boken är till delar att betrakta som en biografi över honom och det finns någonting störande och märkligt över det. Det är en levande person som fått sitt liv och lögner uthängda i en bok där han inte själv har varit inblandad. Detsamma gäller Katarina Frostenson, som visserligen lyfts fram som en lysande poet, men som i övrigt beskrivs som en känslomässigt instabil kvinna med ständiga vredesutbrott. Det beskrivs hur hon stjäl konst från konstnärer som medverkat på Forum, hur hon är högst delaktig i ekonomiskt fiffel och hur hon skämmer ut sig i sitt envisa försvar av sin man. Hade Arnault eller Frostenson velat nyansera bilden hade de säkerligen erbjudits utrymme, så det är ingen kritik mot Gustavsson, det är bara en märklig läsning. Boken är utlämnande och ingående både vad gäller offer och förövare och de som är någonstans mittemellan (vad är Katarina Frostenson eller Horace Engdahl, exempelvis?).

Det är egentligen min enda invändning. Klubben har blivit hyllad unisont och jag förstår varför och tycker själv att det är en riktigt vass och läsvärd bok. Den är både brännande och intressant utan att bli långrandig eller tjatig. Jag tycker också att den är intressant som dokument över en väldigt speciell tid. Mycket under metoo passerade bara förbi utan att göra någon skillnad i längden, en del misslyckades totalt, men annat ledde faktiskt fram till något. Matilda Gustavssons reportage kom att leda till att en våldtäktsman fick sitt straff och att Svenska Akademien blev omskakat rejält och påbörjade sin resa mot att bli mer transparent och öppet. Imponerande!

När Karin kommer börjar vi gå mot Forum. Svänger in på den lite undanskymda Sigtunagatan.

Jag ser omedelbart Arnault. Det kommer att dröja nästan ett år innan jag möter honom igen. Han står omgiven av några manliga vänner, och studerar oss innan han höjer rösten.

– Titta nu, nu kommer det flickor!

Ingen av oss svarar på utropet. Men det krävs inte mycket för att bli regisserad av en annan människa. Antagligen ser vi ofrivilligt paffa ut och antagligen vidgas våra ögon och munnar. Vi går en självmedveten runda genom rummet. Stannar i några väl avvägda sekunder framför varje tavla – eller om det är skulpturer. Jag ser inte konsten. Jag fylls av en lycka över att Jean-Claude Arnault uppenbarligen inte kände igen mig och över att jag fortfarande arbetar ifred.

Ur Klubben av Matilda Gustavsson
Klubben av Matilda Gustavsson

I årtionden hade han omgetts av rykten om övergrepp – den välkände kulturprofilen vars prestigefulla klubb drog till sig medlemmar ur Svenska Akademien, och där konstnärskap både föddes och dog. Den 22 november 2017 publicerades journalisten Matilda Gustavssons reportage om kulturprofilen i Dagens Nyheter, där arton kvinnor vittnade om våldtäkter, hot och trakasserier. Det inledde en händelsekedja som skulle få en av världens mest anrika kulturinstitutioner att krackelera inför öppen ridå.

I “Klubben” fördjupar Matilda Gustavsson sin undersökning av makten i kulturvärlden och hur långt man kan gå i konstens namn. Hon skriver om tiden kring publiceringen, efterspelet där kulturprofilen döms för våldtäkt och om motsättningarna inom Akademien.

Förlagets beskrivning

Utgivningsår: 2019 (första utgåvan, Albert Bonniers förlag).
Antal sidor: 230.
ISBN: 9789100177645.

Matilda Gustavsson

Matilda Gustavsson (född 1987) är en svensk journalist och författare.

Kategorier
Fagerholm, Monika

Vem dödade bambi?

Vem dödade bambi? av Monika Fagerholm är en snygg, men lite svår bok om en gruppvåldtäkt: de som vill glömma den och den som vill göra en film om den. Betyg: 2 fashionabla villor av 5.

Vem dödade bambi? av Monika Fagerholm är en kort men effektiv roman om människor med kopplingar till en gruppvåldtäkt: en tonårig tjej som blev våldtagen av en grupp jämnåriga. Det hela skedde i stans finare kvarter. Nu är de inblandade vuxna. En av de som helst vill glömma händelsen är Gusten, som själv medverkade, och Nathan, rikemanssonen och den som drev på. En som tvärtom vill återvända till händelsen är Cosmo “an entrepreneur at heart”, som planerar att göra en film om det som hände. Boken glider fram och tillbaka mellan Gusten, Nathan och Cosmo, men också mellan vännerna Saga-Lill och Emmy. Den sistnämnda är Gustens exflickvän och den förstnämnda har någon slags relation med honom i detta nu. Några av förövarnas mammor är också viktiga personer: Nathans karriärmamma och Gustens mamma, som är operasångerska. Sascha, offret i berättelsen, finns också med, men med en förvånansvärt liten roll.

Jag lyssnade på boken i uppläsning av författaren själv. Författaruppläsningar kan vara toppen och finlandssvenska är förmodligen den mest behagliga dialekt man kan lyssna till, ändå var den här boken märkligt svår att lyssna på. Det är många olika personer och berättelsen flyttas i tid och rum och är svår att hänga med i som lyssnare, i alla fall i min mening.

Boken innehåller många referenser till det 00-tal då den utspelar sig och då handväskor och bloggar hade sin storhetstid. Emmy är en av de som bloggar och som kämpar med att skapa content och polera den yta som visas upp i flödet. På ett sätt är det de här bitarna som fastnade mest. Jag är verkligen en nostalgiker och jag har hittills inte läst speciellt många skildringar av just 00-tal. Det känns orättvist mot boken att just de här glimtarna är det som lever kvar, men jag tror helt enkelt att boken är för spretig för att funka riktigt bra som ljudbok. Är du sugen på att läsa den här romanen, som hyllats på kultursidor i både Sverige och Finland, så tipsar jag om att läsa pappers- eller e-boken.

I centrum av romanen finns två kvinnor i tjugosjuårsåldern, väninnorna Saga-Lill och Emmy Stranden, båda från Gråbbå. Emmy är småbarnsmamma, gift med Mats, en äldre, garvad placeringskonsult. Saga-Lill är en vilsen före detta teologistuderande som försöker hitta fotfäste. Och så Gusten Grippe, deras vän, som växte upp i den fashionabla villastaden där en brutal gruppvåldtäkt inträffade i huset nere vid sjön. Det gamla brottet är egentligen utagerat. Men plötsligt återvänder Cosmo Brant, den alltid lika ivrige entreprenören, numera filmproducent, för att göra en film om brottet med titeln Vem dödade bambi?

Vem dödade bambi? är en berättelse om kvinnlig vänskap och konkurrens, om pojkar prisgivna åt varandra och om familjer som går sönder.

Förlagets beskrivning

Uppläsare: Monika Fagerholm.
Utgivningsår: 2019 (första svenska utgåvan, Albert Bonniers förlag), 2020 (den här ljudboken, Albert Bonniers förlag).
Antal sidor: 218 (ca 9 h lyssning).
ISBN: 9789178275045, 9789100181291.

Monika Fagerholm

Monika Fagerholm (född 1961) är en finlandssvensk författare, bland annat känd för Underbara kvinnor vid vatten och den augustprisbelönade Den amerikanska flickan.