Slask, av Mikael Berglund, är en koncentrerad och berörande berättelse om att vara sjutton år och att försöka hitta nya vägar mot något att kalla ett hem.
⭐⭐⭐⭐⭐
Betyg: 4.5 av 5.
Slask, av Mikael Berglund, är en kortroman om 17-årige Melvin, som hamnat i ett vägskäl i livet. Flickvännen, Hannah, har lämnat honom för någon annan och utan henne har Melvin svårt att hitta sitt sammanhang. Hannah har länge varit den som stakat ut riktningen och som fortfarande har förmågan att göra det. I hennes familj finns alltid en dukad plats för Melvin och en säng att sova i. Melvin låter inte ens separationen från Hannah ändra på saken – där har han ett hem som känns mer hemma än vad det gör hos hans egen mamma.
Hannah har funnits i Melvins liv sedan barnsben och det har även Mika. De tre har vuxit upp i grannhusen och lekt ihop sedan de var små. Att det knappast har varit friktionsfritt anar man mellan raderna, vidden av det blir mer och mer tydlig och skrämmande ju längre in i berättelsen man kommer. Melvin håller av Mika, men relationen mellan dem tar en helt ny vändning efter ett valborgsfirande som slutar i tragedi. Även här är författaren försiktig med att avslöja detaljer. Slask är en verkligt tät och effektiv berättelse, där lager på lager sakta avtäcks.
Jag imponeras och fascineras av Slask. P¨å knappa 150 sidor lyckas den berätta förvånansvärt mycket om människor och deras komplicerade relationer, om klass och rasism och om att vara på väg ut i vuxenlivet. Det är en berörande berättelse och uppbyggnaden lockar till omläsning – det är en bok att läsa om och bläddra tillbaka i. Den här gången har jag läst boken ensam, men jag känner också att den hade varit fantastiskt intressant att bokcirkla den, diskutera den och få andras perspektiv och tankar. Jag får skicka vidare det som ett tips till andra som är på jakt efter bokcirkelböcker.
Om exakt allt är begripligt, eller trovärdigt, vet jag egentligen inte. Samtliga karaktärer i boken är mig ärligt talat främmande – de bär inte på några drag jag känner igen från någon jag träffat i verkliga livet. De flesta bär också på en kantighet som jag tycker är lite märklig. Varför är de så taskiga mot varandra och varför håller de ändå ihop? Någonstans tycker jag ändå att det tillför boken något att den låter så många frågetecken stå obesvarade. Det här är inte boken för den som vill läsa med igenkänning, misstänker jag, men det är en bok för den som vill läsa något som väcker tankar gör en nyfiken. Gott så! Att den lyckas med detta med sitt ringa sidantal är inget annat än imponerande.
Slask
Slask gavs ut av Albert Bonniers förlag 2024. ISBN: 9789100805357.
Mikael Berglund
Mikael Berglund är en svensk författare, grafisk formgivare och programmerare.
Jag är glad att mamma dog är Jennette McCurdys biografi om att pressas till att bli barnskådespelare, uppmuntras i att utveckla ätstörningar och att sedan försöka att komma ut på andra sidan.
⭐⭐⭐⭐
Betyg: 4 av 5.
Jag är glad att mamma dog är den provocerande titeln på Jennette McCurdys självbiografiska roman. Här berättar hon öppet, och förvånansvärt roligt, om sin, minst sagt, annorlunda uppväxt. Som barn lever Jennette med sin familj i ett överbelamrat hem i Kalifornien. Mamman lider av hoarding och har samlat på sig så mycket grejer att Jennette och hennes bröder måste rulla ut liggunderlag att sova på när det är dags att gå till sängs – de riktiga sängarna är fulla med mammans saker och kan inte användas. Skolgången består av hemskolning, som mamman håller i, och tidigt blir det väldigt tydligt vilken framtid mamman ser framför sig för sin dotter. Dottern ska bli skådespelare, måste bli skådespelare. Jennette utsätts för enorm press med teaterklasser, dansklasser och auditions på auditions på auditions. Det är ett späckat schema och ett hårt arbete att göra mamman glad. I tid och otid spelar mamman ut sitt ”canceröverlevar”-kort och ägnar sig åt annan härskarteknik för att få Jennette och andra att göra som hon vill. Det är verkligen inte en okomplicerad mamma-dotter-relation som målas upp. Elva år gammal uppmuntrar mamman Jennette till att utveckla ätstörningar – svåra sjukdomar som kommer att följa henne och begränsa henne långt in i vuxenlivet. Jennette beskriver också sexuella övergrepp och ett fruktansvärt kontrollerande beteende: mamman styr allt i Jennettes liv. När dottern får en återkommande, stor roll i en populär TV-serie på barnkanalen Nickelodeon blir Jennette dessutom familjeförsörjare, ett tungt ok för ett barn.
Jag är glad att mamma dog är en roman som är så fylld av elände och tragik att det egentligen är ofattbart. Att början på vuxenlivet för Jennettes del blir kantat av dysfunktionella relationer och missbruksproblem är inte precis förvånande. Märkligt nog är Jag är glad att mamma dog, trots detta, en bok med humor och distans. Boken hade kunnat vara en snyftare, men är på något märkligt sätt lättsam, samtidigt som man naturligtvis inte kan undgå att bli berörd och upprörd. Jennette McCurdy beskriver ett liv där hon blivit bestulen på sin egen barndom och utnyttjad som barnskådespelare. Att hon kom att lämna skådespelaryrket i samband med moderns bortgång 2014 känns uppfriskande och att hon skrivit den här boken talar för att hon idag gör vad hon vill med sitt liv – hoppingivande!
Som alltid läser jag sådana här böcker med en viss misstänksamhet. Jennettes mamma är död och kan inte försvara sig och det är heller ingen annans röst är Jennettes som hörs i boken. Med det sagt: jag tyckte att det här var en riktigt bra bok: inte ett litterärt mästerverk, men en väldigt fängslande uppväxtskildring.
Jag är glad att mamma dog
I’m glad my mom died översattes av Julia Gillberg och gavs ut av Bookmark förlag 2023. ISBN: 9789189750425, 9789189750470.
Jennette McCurdy
Jennette McCurdy (född 1992) är en amerikansk skådespelare och författare. Hon slog igenom som skådespelare redan i tonåren, men la skådespelarkarriären på hyllan 2014 i samband med att hennes mamma dog.
Dalenglitter, av Wanda Bendjelloul, är en briljant bok om klass, om slitet på en snabbmatsrestaurang och om uppoffringar för få råd till det där körkortet & friheten.
⭐⭐⭐
Betyg: 3 av 5.
Dalenglitter, av Wanda Bendjelloul, är en modern arbetarroman och en tragikomiskt skildring av att växa upp i förorten. Huvudpersonen är en ung kvinna, bosatt i Dalen tillsammans med sin polskfödda mamma. Mamman drömmer om att dottern ska bli läkare eller jurist och bo i någon av de tjusiga våningar de sett på visning (utan att vara i närheten av att kunna köpa). Huvudpersonens sysselsättning är dock ett mindre creddigt kneg – hon jobbar på snabbmatsrestaurang. Det hon lyckats tjäna ihop hittills räcker inte ens till det körkort hon drömmer om.
Arbetet på hamburgerkedjan skildras detaljrikt och roligt, men alltid med ett mörkt stråk. Det är en tufft arbete, ur många perspektiv. Chefen är småaktig och sexistisk. Köksarbetet ger spår som inte går att tvätta bort efter arbetsdagens slut: salt och fett som tränger sig in under naglarna och sätter sig i håret. Stammiskunderna inkluderar en hel del människor i marginalen och med det följer en del traumatiska situationer som ska hanteras utan något särskilt stöd – så kan t.ex. en kvinna dö av en överdos på toaletten medan huvudpersonen förgäves försöker få dit en ambulans. Efteråt är det bara att ta fram mopp och skurhink och försöka städa bort blodet.
Boken väcker inte direkt en lust att jobba på en snabbmatsrestaurang, men det är heller ingen bok som förminskar eller förlöjligar. I utbildningen till jobbet ingår att kolla på videos med fåniga namn (The Force of Flow, Nuisance and Annoyances o.s.v. o.s.v.), vilket huvudpersonen själv ironiserar över. Men det är inte utan en viss yrkesstolthet hon sedan noterar att personalen på en mer central snabbmatsrestaurang inte alls rör sig i de mönster som krävs för att få det rätta flödet. Det finns faktiskt en viss värme när jobbet skildras, precis som att Dalen inte bara framställs som en fattig kusin till Enskede. När vi nu har en verklighet där barn skjuter barn i gängkonflikter (där för övrigt Dalennätverket pekas ut som ett av de mest aktiva kriminella nätverken), är det ganska skönt att läsa en fiktiv berättelse där ”Dalens mest mytomspunne kille” också är en svärmorsdröm. Trots att det här är en bok fylld av tragik tar jag faktiskt främst med mig värmen; värmen och humorn.
Boken rymmer inte bara scener från stekoset i restaurangen. Det är en bok som tassar in på många områden där den på ett briljant sätt skildrar klass och makt. Det är sällan bekvämt berättat, men tragikomiskt och tänkvärt. Körlektioner byts mot sexuella tjänster. Bästa vännen på jobbet gör vad hon kan för att få råd till de märkesväskor som influencers visar upp i sina kanaler. Det visar sig vara ganska stora uppoffringar som krävs.
Mot slutet av boken förflyttas handlingen till Polen och det är verkligen en intressant resa att få följa med på. Även här blir klass ett självklart tema; för många är ju också ”polack” närmast en synonym till ”billig hantverkare”. Ungefär här tyckte jag dock att boken gick från att vara helt fantastisk till att bli lite för spretig. Jag vet inte exakt om jag tycker att författaren helt lyckades sy ihop berättelsen, men i det stora hela är det en oerhört intressant läsning.
Dalenglitter
Dalenglitter gavs ut av Weyler förlag 2020. ISBN: 9789127167735, 9789127167742.
Wanda Bendjelloul
Wanda Bendjelloul (född 1975) är en svensk journalist och författare.
I En flickas memoarer skriver sig Annie Ernaux tillbaka till sommaren 1958, en sommar då hon lämnade uppväxtens skyddade värld och började ta kliven mot vuxenlivet.
⭐⭐⭐⭐
Betyg: 4 av 5.
En flickas memoarer är en självbiografisk roman där Annie Ernaux använder skrivandet för att resa tillbaka till sommaren 1958 och försöka förstå vad hon var med om och hur det påverkade henne. Annie är 18 år den sommaren och ska arbeta på ett kollo. Hon beskriver sig själv vid den tiden som överbeskyddad och uppväxten framstår som begränsad och instängd – av både klass och av religion. Familjen lever under enkla förhållanden och tillvaron omgärdas av stränga regler, inte minst kring män.
På kolonin arbetar unga personer, män och kvinnor, och det blir inträdet till en helt ny värld, som Annie knappast har erfarenheter och verktyg för att hantera. Varken kropp eller känslor går att kontrollera efter att ha fått sina första (inte speciellt angenäma) sexuella erfarenheter. Annie påverkas i grunden av sommarens upplevelser och kommer in på de krokiga vägar som leder fram till idag. Ätstörningar, ett utbildningsval som blir helt fel, en au pair-period, ett liv av skrivande.
Det här är en märklig liten roman. Är det intressant att läsa 200+ sidor om en kvinnas ältande kring en sommar för över 50 år sedan? Svar ja: det är elegant skrivet kring att formas till den man är och en intressant berättelse om att växa upp i en ”skyddad verkstad” och att sedan konfronteras med en ganska ful verklighet, där sex kan betyda noll och intet för den andre och där nästan ingenting krävs för att en tjej ska stämplas som slampa. Svar nej: det är naturligtvis ett långt ältande, trots allt, och för den som är född i mer modern tid är sommaren -58 helt obegriplig och svår att relatera till. Jag trodde att jag skulle stå inför en våldtäktsskildring, en bok om sexuella övergrepp. Kanske är det en bok om sexuella övergrepp, men inte skildrat så som jag trott. Kanske var det det som var poängen.
Oavsett vilket är det inte så dumt med märkliga romaner. En flickas memoarer liknar faktiskt ingenting annat jag läst och just därför tror jag att jag kommer att bära den med mig länge.
En flickas memoarer
Mémore de fille är översatt från franskan av Maria Björkman och gavs ut på svenska av Norstedts 2021. ISBN: 9789113112275.
Annie Ernaux
Annie Ernaux (född 1940) är en fransk författare. Hon belönades med Nobelpriset i litteratur 2022.
Ett litet liv av Hanya Yanagihara är en tegelstensroman där läsaren får följa Jude genom livet och undan för undan ta del av hans tuffa uppväxt. Det är en berörande, men alldeles för lång roman.
Ett litet liv av Hanya Yanagihara är en rejäl tegelstensroman och därtill en av de senaste årens mest uppmärksammade bästsäljare. Den kombon är imponerande, tycker jag! För visst måste en riktigt tjock bok ha något visst om den blir läst och älskad av många? En viss tröskel är det ju att ta sig igenom en bok på över 700 sidor.
För mig var det lätt att förstå varför den här boken hyllats överallt de senaste åren. Jag föll pladask och plöjde igenom de första delarna på förvånansvärt kort tid (för att vara jag). Det är verkligen en fängslande berättelse!
Boken kretsar kring Jude St Francis, en man som läsaren får följa genom livet. När berättelsen tar sin början har han precis slutat college och så småningom blir han en etablerad jurist och till och med en extremt framgångsrik och välbärgad jurist. Hela tiden omges han av nära vänner och av Harold och Julia, personer som kommer att bli hans föräldragestalter. Hans biologiska föräldrar och hans barndom är däremot höljda i dunkel. Då och då rullas bitar av Judes bakgrund upp och det är ingen feelgood direkt. Redan tidigt förstår man som läsare att Jude har varit med om förfärliga saker, händelser som skadat honom för livet både fysiskt och psykiskt. Vidden av det blir dock inte klart till fullo förrän boken närmar sig slutet.
Boken berättas omväxlande från Judes synvinkel, men också från hans nära och käras ögon. Det är framför allt tre vänner som står ut till en början: Willem, JB och Malcom. De fyra är vänner från college och utgör en oskiljaktig kvartett. Boken inleds faktiskt som en intressant berättelse om kompisgänget och deras dynamik – alla fyra får ungefär lika stort utrymme. Sedan tappar boken styrsel. JB och Malcolm förpassas till bifigurer. Jag hade gärna fortsatt att läsa om alla fyra, men författaren tyckte tydligen annorlunda. Jag tycker att berättelsen blev allt mer otight ju mer jag läste. Det är en konst att skriva riktigt långa berättelser och här håller det inte hela vägen, om du frågar mig. Boken börjar som en bok och slutar som en annan. Bitvis är det dessutom alldeles för pladdrigt.
Jag kan förstå att många älskar den här boken. Den är fantastiskt bra, åtminstone delvis, och det är också en väldigt stark berättelse Jude bär på. Det är svårt att inte bli berörd. Men nja. Boken var faktiskt för lång för min smak och jag kände inte att den röda tråden fanns där fullt ut.
Nu slänger jag in en spoilervarning också. Jag kan erkänna att jag heller inte riktigt köpte Judes berättelse. Det blev bara för mycket. Han är föräldralös och växer upp i ett kloster (av alla klyschor!). Alla i klostret är homosexuella pedofiler som misshandlar honom och våldtar honom. Han rymmer därifrån med en av munkarna och tvingas därefter till prostitution under många års tid. När han befrias därifrån genom en polisinsats hamnar han på ett barnhem, där han behandlas som en kriminell(?!) och där personalen är homosexuella pedofiler som misshandlar honom. Han rymmer därifrån och liftar. Alla lastbilschaufförer han träffar på är homosexuella pedofiler och Jude prostituerar sig. I ett ögonblick när han är sjuk och svag och befinner sig på en bensinmack (om jag minns rätt?) blir han hittad av en homosexuell pedofil som plockar upp honom och spärrar in honom för att kunna våldta och misshandla honom. Fullt medveten om att det finns många som får alldeles för många sorger att hantera på en gång, så tycker jag verkligen att det blir överdrivet och jag undrar ibland hur många homosexuella (och sadistiska) pedofiler någon egentligen kan ha oturen att träffa på. I mitt tycke hade det räckt att skildra någon eller några av alla dessa övergrepp för att komma fram till poängen och göra det trovärdigt och berörande. Här avlöser de hemska händelserna varandra på ett sätt som gör att det till slut blir närapå fånigt. Judes hemska bakgrund blir sedan fond till hur han lever den amerikanska drömmen, om än med djupa sår och väldigt dålig hälsa. Boken reproducerar den både felaktiga och tröttsamma klichébilden av den ”framgångsrika” personen som jobbar alldeles för mycket och alldeles för sent. Ett exempel på Judes ”framgång” är att han jobbar måndag–lördag och måste tvingas att lämna kontoret vid midnatt på vardagarna och vid nio på lördagen. Annars jobbar han såklart mer än så. Ingen kan jobba fokuserat och göra bra ifrån sig under sådana maratonpass som pågår år efter år. Det är tröttsamt att den inställningen till jobbet här lyfts fram som något slags bevis på framgång. Dessutom är jag nog för svensk för att fascineras av den amerikanska drömmen. Det är inte intressant för mig att läsa om att Jude är en extremt rik toppjurist och att alla hans vänner är extremt framgångsrika inom sina respektive områden – världskänd skådespelare, superframgångrik konstnär, arkitekt som efterfrågas över hela världen och så vidare, och så vidare, och så vidare. Även här frågar jag mig om det är trovärdigt? För mig känns det i alla fall rent trist att läsa en bok där alla lever fantasiliv där man semestrar med privatplan och äger en handfull lyxhus utspridda över intressanta platser och bla, bla, bla. Det hade varit så mycket mer intressant om det fanns någon vanlig person i boken, någon som faktiskt skulle gå att relatera till.
Slut på spoilervarningen. För att sammanfatta kan jag se vad andra gillar med den här boken. Jag slukade stora delar av den, men mot slutet gick det verkligen trögt. Boken höll inte hela vägen, helt enkelt. Kanske hade jag för höga förväntningar.
Hägring 38 av Kjell Westö är en fantastisk roman om Helsingfors året innan Andra världskrigets utbrott, om hemligheter och om att famla omkring efter en separation.
Hägring 38 av Kjell Westö utspelar sig i Helsingfors under det skakiga året 1938 – året innan Andra världskriget bryter ut. Bland Helsingfors välbeställda elit finns en och annan som ser försonande drag hos Hitler och hur han har lyft landet. Andra förhåller sig mer avvaktande. Advokat Claes Thune hör till de mer kritiska. Sedan många år är han medlem i Onsdagsklubben, en herrklubb som lika mycket går ut på att träffas och supa som att diskutera politik. Träffarna i Onsdagsklubben blir allt mer obekväma i takt med att läget i omvärlden förändras. Vad som bidrar till den stela stämningen är också att en av medlemmarna, den enda med judisk bakgrund, har en vacklande psykisk hälsa och är intagen på mentalsjukhus. Vad som ytterligare mera skapar spänning i gruppen är att Thune är nyskild och att exfrun numera sällskapar med en annan av Onsdagsklubbens medlemmar.
Thune försöker komma till rätta med sitt nya liv, som omfattar både ett nytt radhus utanför stan och tankar om att satsa mer på sin advokatbyrå. Han försöker också hitta sätt att förhålla sig till Onsdagsklubben och till exfrun.
På kontoret har han hjälp av byråns enda andra anställda: den nyanställda sekreteraren Matilda Wiik. Fru Wiik är korrekt och sköter sitt jobb klanderfritt. Med tiden börjar Thune också allt mer uppskatta samtalen med fru Wiik, samtal som blir mer och mer förtroliga. Ändå är det någonting hon döljer, något som har med hennes förra anställning att göra och med något annat, något mörkt.
Westö håller läsaren på halster och bygger upp en spänning som håller hela vägen. Vad har Matilda i bagaget och vad är det egentligen hon planerar när hon råkar träffa på en av Thunes vänner i Onsdagsklubben, ett möte som väcker skräck hos Matilda?
Hägring 38 är en roman som innehåller allt och det här skulle mycket väl skulle kunna bli årets bästa läsning för min del. Boken är skickligt komponerad och som läsare vill man bara sträckläsa och se vad som döljer sig. Boken är dock mer än en spännande roman, det är också en väldigt fin bok om Finland och Helsingfors vid den här tiden. Jag kan förvisso inte veta hur väl Westö fångar tiden och platsen, men det känns äkta. Äkta och upplysande. Westö ger mig en historielektion kring finska inbördeskriget och tiden innan Andra världskriget och det blir en mer levande historielektion än vad jag inbillar mig att man kan få genom att läsa en lärobok: här ser jag miljöerna och karaktärerna framför mig och hör deras diskussioner.
Det kanske finaste med boken är dock inget av det jag räknade upp i stycket ovan, även om de saker i sig får Hägring 38 att stå ut. Det finaste är i mitt tycke att Westö gjort både Thune och Matilda Wiik så verkliga. Jag läste och blev berörd. Jag läste och kände en slags ömhet för Thune och hur han försöker komma på fötter efter att ha blivit lämnad av sin fru. Det är fint berättat. Och kanske är det första gången någonsin jag läser om mjuka sidor och sårbarhet hos en man som blivit dumpad och om som vacklar kring gamla vänskapsrelationer?! När jag läser slås jag över hur många liknande böcker jag har läst om kvinnor som famlar omkring efter en separation, men att alla motsvarande berättelser om män tenderar att skildra något annat: mod och handlingskraft, eller det kanske allra vanligaste – att det snarare är mannen som har lämnat.
När jag läser slås jag också av språket. Det är fint och precist berättat. Jag kan erkänna att jag ibland kom av mig och fick för mig att jag läste Hjalmar Söderberg, som så skickligt skildrat sitt samtida Stockholm på ett liknande sätt. Det här är ju en Helsingforsroman, så det kanske är lite ologiskt att mina tankar gick till Söderberg, men så var det i alla fall och i min värld är det högsta beröm.
Hägring 38
Hägring 38 av Kjell Westö
Förlag: Albert Bonnies förlag (2013). ISBN: 9789100134952, 9789100134969.
Kjell Westö
Kjell Westö (född 1961) är en finsk, prisbelönt författare. För romanen Hägring 38 tilldelades han Nordiska rådets litteraturpris och Sveriges radios romanpris.
Sockerormen av Karin Smirnoff är en bok om utsatta barn. Står man ut med råheten, den mörka humorn och de overkliga inslagen har man en riktigt bra roman framför sig.
Sockerormen är Karin Smirnoffs första roman efter den hyllade och prisbelönta janakippo-trilogin. Trots att det är en helt annan berättelse och ett helt annat persongalleri finns det mycket att känna igen sig i. Karin Smirnoff har ett särskilt språk och en väldig egen stil, som bland annat inbegriper att namn skrivs ihop. Det här har hon tagit med sig till Sockerormen. Jag tycker också att Sockerormen och hennes tidigare böcker har gemensamma nämnare när det gäller de kantiga, udda, skruvade huvudpersonerna och den där råheten – i janakippo-trilogin förekommer det rikligt med våld, övergrepp och elände och det saknas verkligen inte i Sockerormen.
I Sockerormen heter huvudpersonen Agnes och boken tar sin början när hon inte är mer än nyfödd. Hon minns sin egen födelse – ett av många lätt overkliga inslag i den här boken. Jag uppskattar det overkliga. Det ger boken en särskild spänning och gör allt lite opålitligt och ovisst. Agnes föds av en mamma som ser dottern som det värsta som hänt henne, som den som krossade hennes karriär som pianist. När Agnes ett par år gammal visar sig vara ett musikaliskt underbarn och fantastiskt duktig på just piano börjar misshandeln. Det finns inte plats för fler underbarn än Agnes mamma, Anitamamman.
Agnes kommer att växa upp i en värd med stor otrygghet. Om det någon gång finns en vuxengestalt att lita på kan den mycket väl svika så småningom. Hon blir tvungen att växa upp snabbt och ta ansvar som små barn inte borde ta.
Den enda fasta punkten i form av en vuxen är musikläraren Frank Leide, som snabbt tar Agnes och ett par andra särbegåvade barn under sina vingar. Han ordnar spelningar för den lilla ensemblen, små spelningar och snart spelningar utomlands. Självklart finns det också något katastrofalt kring Frank Leide. Det här är en bok där utsatta barn också är de barn som är de enklaste offren för ondskan själv.
För att läsa Sockerormen behöver man vara beredd på det overkliga, överdrivna och knasiga och man måste gilla att hopplös misär också kan skildras med en slags mörk humor. Gör man det så har man en riktigt annorlunda och bra läsupplevelse framför sig.
I december har jag läst noveller ur novellsamlingar jag samlat på mig genom åren, men jag har också passat på att läsa ett par noveller utgivna i egna små volymer: Syrinx och Gnister.
Syrinx
I Syrinx av Anton Hildingsson återvänder en ung kvinna till småstaden där hon vuxit upp. Hon har testat på livet på musikhögskolan i Piteå, men något har gått fel och med en viss skam är hon tillbaka i hemstaden. Hennes föräldrar får t.ex. ingenting veta att musikdrömmarna har blivit övergivna. Däremot hör hon av sig till en barndomsvän där vänskapen har hunnit rinna ut i sanden de senaste åren. Nu tar de upp tråden, på ett sätt som om ingenting har hänt, på ett annat sätt är det med en viss tvekan de börjar umgås igen. Vad har egentligen hänt de senaste åren? Vem stöttar vem? Den här novellen är vinnaren av Novellix novelltävling 2017 och det är en mycket värdig vinnare tycker jag. Här finns allt jag gillar i en novell: det är kort och tight utan att det blir för mycket för läsaren själv att fylla i, det är mångbottnat och det bjuds på överraskningar. Hoppas Hildingsson skriver mer!
Betyg: 4 kakaduor av 5.
Utgivningsår: 2017 (Novellix). Antal sidor: 24. ISBN: 978-91-7589-238-2.
Syrinx av Anton Hildingsson
Gnister
Det finns noveller (och romaner också för all del) där stilen driver berättelsen mer än handlingen i sig. I Gnister av Linda Skugge består hela novellen av huvudpersonens röriga monolog. Ur det förstår man vilken hemsk situation huvudpersonens befinner sig i, både i nuet och under uppväxten. Ur det röriga, desperata bygger författaren effektivt upp en obehaglig känsla. Det finns skakande delar i den här novellen, verkligt starka scener. Jag måste ändå erkänna att de här stilen sällan faller mig i smaken. Det är lätt att det blir hackigt och fragmentariskt och i det här fallet tycker jag att det blev precis så.
Betyg: 2 nattlinnen av 5.
Utgivningsår: 2013 (Novellix). Antal sidor: 24. ISBN: 978-91-87451-90-4.
Fjärilsvägen av Patrik Lundberg är en mycket berörande bok om Patriks egen mamma och en mycket bra bok om klass. Betyg: 5 oplar av 5.
Fjärilsvägen är Patrik Lundbergs berättelse om sin mamma, Birgitta Lundberg. Birgitta hade allt det där som många drömmer om: man, två barn, villa och jobb. Sedan kom skilsmässan och med det en ekonomi som inte gick ihop. Så småningom drabbades hon av de krämpor och sjukdomar som kom att bli ett allt större hinder i vardagen och livet och leda till ett liv på sjukpenning. Till slut hamnade Birgitta i fullständig misär och 67 år gammal gick hon bort. Det är en resa nedåt, utan att Patrik för den sakens skull målar ut henne som ett offer. Här ryms både goda stunder och sorgliga stunder, misslyckanden och besvikelser liksom små framgångar. Ibland gör mamman rent förfärligt sårande saker mot Patrik och andra, men mestadels lyser det igenom att det finns en enorm kärlek mellan Patrik och hans mor, om än med perioder då deras relation skaver och är svår att upprätthålla. Fjärilsvägen är ett porträtt som ger en levande bild av en kvinna som mestadels levde ett väldigt slitsamt liv och om en son som präglats starkt av det.
Under Patriks uppväxt unnar sig mamman ingenting, allt går till barnen. Det trixas och fixas så att Patrik och hans syster ska få fotbollsskor och kunna följa med på skolresor, men själv unnar hon sig inte ens att äta lunch. Det är lätt att förstå att det slitsamma livet med ett tungt och lågbetalt jobb och en stressig tillvaro som ensamstående mamma kostar på. Birgitta blev bara 67 år och Patrik sätter fingret på något som är väldigt viktigt här: i vårt samhälle har de flesta fått det bättre, men det finns en kategori där utvecklingen går åt andra hållet. Lågutbildade kvinnors förväntade livslängd sjunker. Patrik Lundberg skriver sakligt och precist om klass och den sits som hans mamma delar med så många andra. Samtidigt skriver han om sig själv, som den som växer upp med en ständig insikt om att sakna skyddsnät och att aldrig ha ett nätverk att luta sig mot. Det präglar honom hårt, liksom det att växa upp i ett samhälle som är en vit fläck på kartan, en småstad som aldrig ges utrymme i några medier (nu är läget förvisso annorlunda för hemstaden Sölvesborg – och jo, Jimmy Åkesson finns med i den här boken, paradoxalt nog som en av Patrik Lundbergs förebilder i tonåren). Trots att Patrik sedan mot alla odds lyckas etablera sig som journalist och trots att han skriver uppmärksammade och kritikerrosade böcker så kan han aldrig riktigt känna sig helt hemma och trygg i den värld dit klassresan tar honom.
Jag är i Patrik Lundbergs ålder och växte precis som honom upp under 90-talets finanskris. Min tillvaro var inte alls densamma som Patrik Lundbergs, men jag känner ändå igen mig väldigt mycket. Jag kan inte påstå att jag har saknat något i livet och jag har inte heller vuxit upp med en ensamstående mamma. Ändå delar jag verkligen Patrik Lundbergs känsla av att ingenting kan tas för givet, särskilt inte pengar. Jag fattade det inte då, men 90-talskrisen satte sina spår. Jag tänker ofta på det som vuxen, inte minst för att de flesta runt omkring mig nu för tiden har det väldigt gott ställt. Det blir sådana kontraster när folk i allmänhet reser med familjen på semester till Bali och på skidresor i Alperna (när jag var barn gick vår mest exotiska semester till Dalarna med lånad husvagn), köper nya iPhones till sina barn (jag hade inga statusprylar som barn – mycket av det jag hade i klädväg, cykel med mera var sådant jag ärvt av äldre kusiner och som de vuxit ur) och så vidare, och så vidare. Jag kommer aldrig glömma när jag flyttade från kollektiv till min första hyresrätt. Jag var student och kände mig så stolt och glad över att ha fått ihop ködagar så att jag kunde flytta till min egna lilla etta i ett miljonprogramshus. Jag tyckte den var SÅ fin och mysig och allt sådant. En av mina äldsta vänner blev uppriktigt förvånad och kunde inte förstå att jag inte flyttade till bostadsrätt. För mig fanns det inte på kartan att köpa en bostadsrätt. Jag levde på studiemedel och hade kanske 10 000 kr i en buffert som jag sparat ihop genom sommarjobb. Jag förstod inte ens vad han menade. Han förstod inte vad jag menade. Nu förstår faktiskt ingen vad jag menar när jag aningslöst frågar om blivande bostäder som andras vuxna barn är på väg att flytta till. Jag lever fortfarande i tron att man hyr när man flyttar hemifrån, men här köper man naturligtvis en bostadsrätt till ungarna. ”Alla” gör det i den lilla akademikerbubbla jag mestadels befinner mig. Detta och tusen andra saker kommer aldrig riktigt att gå in, misstänker jag. Precis som att jag aldrig riktigt kommer att kunna slappna av och känna att det löser sig när det gäller jobb (trots att jag aldrig någonsin har varit arbetslös längre än en sommar). Jag har aldrig haft några släktingar i min bransch, ingen som har kunnat fixa in mig på något jobb eller kratta för mig. Jag sökte 80 jobb i hela Sverige när jag pluggade min sista termin och fick nobben. Jag tror aldrig att något sådant där ska lösa sig. Jag hör inte till alla de studiekamrater som pluggade till ingenjör för att deras pappa hade gjort precis det och för att det fanns ett familjeföretag att ta över. Ingenting sådant. Ingen har kunnat dela med sig av erfarenheter kring att plugga, ingen har kunnat ge tips kring hur jag ska tänka kring studier och karriär. Jag har uppfunnit allt själv och då blir man också ganska ensam. Jag misstänker att Patrik Lundberg har känt något liknande. Han som först inte ens sökte till journalistutbildningen på Skurups folkhögskola, för den ansågs omöjlig att komma in på, och som han sedan kom in på med högst poäng av alla. Varför trodde han att han inte skulle komma in? Det är sådant man lätt tror när absolut ingen i ens omgivning har gjort något liknande.
Det är inte synd om mig, långt ifrån. Ursäkta att jag började skriva om mig när det här inlägget egentligen handlar om Fjärilsvägen. Det är hur som helst en bok som väckte många tankar, minnen och känslor – och det är väl ett gott betyg.
En sak till förresten. I boken citerar Patrik Lundberg Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch: ”Låg pensionen efter föräldraledighet, deltid och ett låglöneyrke. Är det ojämställdhet? Gör andra val, få annat resultat.”. Det är ett gammalt citat, men det är verkligen svårt att släppa. Ebba Busch får mig att vilja spy.
Fjärilsvägen av Patrik Lundberg
Uppläsare: Martin Wallström. Utgivningsår: 2020 (Albert Bonniers förlag), 2020 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier Audio). Antal sidor: 175 (ca 4,5 h lyssning). ISBN: 9789100181987, 9789100185961.
När Birgitta Lundberg föddes fanns det hopp, även om hennes liv. I rekordårens och folkhemmets Sverige kunde en arbetarflicka på landsbygden gå åtta år i skolan, ett år i husmoderskola och få ett kontorsjobb måndagen efter examen. Hon kunde spara till körkort och bil, åka på dans och hitta kärleken.
Snart levde Birgitta Lundberg den svenska drömmen: Make, två barn. Volvo och villa. En välfärd som fanns där när hon behövde den. Sedan kom 1990-talets finanskris. Skilsmässan och stressen. Fattigdomen. Barnens liv till varje pris.
Patrik Lundberg växte upp på Fjärilsvägen i Sölvesborg. Nu är Fjärilsvägen en kärleksförklaring till hans mor, och en berättelse om det svenska klassamhället.
Förlagets beskrivning
Patrik Lundberg
Patrik Lundberg (född 1983) är en svensk journalist och författare. Han debuterade 2013 med den självbiografiska ungdomsboken Gul utanpå, som bland annat handlar om att vara adopterad och göra en återresa. Sommaren 2020 var Patrik Lundberg värd i Sommar i P1 och hade ett hyllat program som precis som Fjärilsvägen handlar om hans mamma. Patrik Lundberg är krönikör på Expressen. Han har en hemsida och finns på Twitter och Facebook.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
