Kategorier
Alvén, Terese

Viktig: Från matmissbrukare till träningsförebild

Viktig av Terese Alvén är en självbiografisk bok om att insjunkna i anorexia och att ta sig upp igen. Betyg: 4 New York-resor av 5.

Viktig av Terese Alvén är en personlig berättelse om att drabbas av en ätstörning. Terese gör tidigt klart att hon inte är utbildad inom ämnet eller utger sig för att kunna ge professionella råd, men hon hoppas att hennes berättelse ska kunna ge hopp till andra drabbade.

I boken rullar Terese tillbaka bandet till sin barndom. Hon beskriver sig själv som lång, den största tjejen i klassen, och som en flicka med låg självkänsla. Hon beskriver hur hon inget annat ville än att smälta in och se ut som de smala tjejerna, att uppfylla det perfekta idealet. Hon beskriver hur det här bidrog till hur hon så småningom kastade sig in i vuxenlivet med en stark övertygelse om att hon skulle göra en nystart, där det också ingick att bli smal. Det märks att Terese är driven och motiverad: redan i tonåren började hon ta för sig och jobba extra och instruera gruppträning och som mycket ung hoppade hon på en PR-utbildning som ledde henne till ett halvårs vistelse i New York. Det var där hennes nya, smala jag skulle formas. Terese rasade i vikt medan hennes nära och kära befann på andra sidan Atlanten.

Personligen har jag aldrig varit drabbad av någon ätstörning. Om Tereses berättelse är den peppiga berättelse som författaren själv hoppas kan jag därför inte bedöma, men jag tror att den kan betyda något för andra drabbade genom att vara ett exempel på att allting faktiskt kan bli bra igen. Berättelsen är rak och ärlig. Terese Alvén beskriver ingen lätt resa att ta sig tillbaka till ett liv som frisk och fri, men hon berättar att det faktiskt går att ta sig upp. Långsamt. Jag vet att ätstörningar för många innebär ett livslångt kämpande mot ångest. För Terese är sjukdomen dock en solskenshistoria genom att hon faktiskt blev helt frisk. Så härligt med en solskenshistoria! Jag tror att den här boken kan vara läsvärd för den som känner på sig att förhållandet till mat är på väg att gå överstyr, men det är också en intressant bok för oss som själva inte har de problemen. Ätstörningar är en problematisk och komplex sjukdom och den här boken kan säkerligen bidra till lite mer förståelse.

Men varför har jag egentligen läst den här boken, just nu? Ja, du känner kanske till Terese Alvén? Om inte, så är hon alltså en av Sveriges största influencers inom träning och hälsa och en flitigt anlitad instruktör och föreläsare, exempelvis på träningsresor. Hon är också skribent och har genom året synts i många artiklar och uppslag med träningspepp samt att hon arbetar som redaktör för Marathon-gruppen, som anordnar många svenska lopp, däribland Stockholm Marathon. Vidare har hon en podd som fokuserar på rörelseglädje för familjen. Och så har hon ju skrivit en flera böcker, som alla kretsar kring hälsa på olika sätt. En riktigt aktiv hälsoinspiratör med andra ord!

Till och från genom åren har jag följt Terese Alvén, framför allt genom hennes blogg, som en gång i tiden startade under namnet Spark i baken. Hon var verkligen tidigt ute med att driva en (tränings)blogg och hon har alltid stått ut från mängden; Medan många andra influencers fokuserar på att kränga proteindrycker eller att visa upp rumpan i snygga tights, så har Terese alltid hållit fast vid att förmedla träningsglädje och att skildra lyckan i att röra på sig. Hennes träningsblogg är den enda träningsblogg jag har stött på som verkligen känns glad och peppig.

Trots att jag inte alls känner Terese, eller ens har träffat henne i något sammanhang, så måste jag erkänna att jag blev starkt berörd när jag i våras hörde att hon hade drabbats av äggstockscancer. Jag uppfattar att Terese är en person som alltid försöker hitta någonting positivt i allt; att hon är en i grunden stabil och glad person som instinktivt försöker vända motgångar istället för att fastna i ältande. Det gick inte annat att tro än att Terese skulle komma tillbaka efter sitt svåra besked och att hon så småningom skulle komma tillbaka med full entusiasm. Det kändes med andra ord helt ofattbart när hon genom sin man och genom en nära vän meddelade att hon i själva verket var döende. Den 11:e juni somnade Terese Alvén in för gott i närvaro av sina närmsta. Det hann bara gå en dryg månad från det att hon fick en cancerdiagnos tills att hennes liv var över.

Sedan Terese blev mamma ägnade hon mycket av sin tid åt att inspirera till rörelseglädje för hela familjen och de syntes ofta i hennes kanaler. När jag läste om Tereses död kunde jag inte sluta tänka på hennes barn och familj och det oerhörda de drabbats av genom förlusten av sin mamma, fru, syster, dotter. Hur kan två barn tillåtas mista sin mamma? Hur kan en mamma tillåtas ryckas bort från livet och därmed inte få vara där för sina barn? Tusen tankar om livet och vad som är viktigt på riktigt kom över mig. Och igen, jag känner verkligen inte Terese. Jag har såklart också haft egna sorger, drabbats av tråkigheter och haft närstående som drabbats av tråkigheter, men under en tid blev Terese bortgång också en liten sorg hos mig, på något vänster, och en påminnelse för mig om att livet är förbannat skört. Det är underligt att man kan bli så påverkad av någon man faktiskt inte kände, men “kändisar” kan verkligen komma att betyda något för sina “fans” och när det gäller influencers så blir det ju lite speciellt eftersom följarna har kunnat följa personen under lång tid.

När det hade lagt sig lite så kändes det tomt för mig. Det är banalt i sammanhanget, men det kändes tomt att inte kunna läsa några fler ord från Terese. Det var det som ledde mig till den här boken, Terese Alvéns biografi. Vid sidan av att skildra sin sjukdomstid och vägen tillbaka så är Viktig naturligtvis också en berättelse om hur Terese formade sitt liv som frisk: giftermålet, barnen, karriären, däribland bloggen. Jag tror att boken är särskilt läsvärd för de som följt Terese Alvén, men jag hoppas också att den, alldeles oavsett, kan vara peppig och ge lite tröst åt den som kämpar med en ätstörning. Jag hoppas att den här och hennes andra böcker fortsätter att leva och inspirera. Terese arbetade för övrigt på ytterligare en bok när hon blev sjuk och den är planerad att komma ut nu i höst (slutförd av hennes nära vän Jane Haglund).

Ytterligare en vän till Terese, Helena Olmås, startade en insamling hos Cancerfonden under Tereses sjukdomstid och den finns fortfarande kvar som en minnesinsamling. Den som kan och vill har därför möjlighet att dela med sig på Spring för Terese, en insamling som i dagsläget är uppe i över 1 000 000 kr (!), ytterligare ett litet tecken på vilken utstrålning Terese hade och hur hon kunde engagera och peppa. Jag har själv bidragit med en liten summa och bara dagarna efteråt hade jag särskild anledning att återigen ge ett litet bidrag till Cancerfonden eftersom att jag nåddes av beskedet att en tidigare kollega till mig har gått bort, ungefär samtidigt som Terese faktiskt. Min tidigare kollega blev 64 år, Terese blev bara 37. Nu måste utvecklingen gå framåt så att prognosen blir bättre för fler av alla de som drabbas av cancer!

Jag inser att det här inlägget handlar mer om Terese Alvén (och om min reaktion på hennes bortgång) än om boken, men det var svårt att koppla bort boken från den sammanhang som gjorde att jag valde att läsa den just nu. Det är hur som helst en personlig och bra bok om att insjukna i anorexia, vad sjukdomen kan ge för konsekvenser (fysiskt och psykiskt och för anhöriga) och om att allt trots allt kan vända och livet bli fantastiskt. Med facit i hand kan vi också konstatera att livet kan bli oväntat kort och att det inte finns någon tid att förlora. Låt oss alla göra vad vi kan för att ta vara på den tid vi fått. <3

En kväll när jag skulle gå och sova ville Camilla och Louise prata med mig. De hade allvarliga ansiktsuttryck och jag förstod att det inte var något positivt samtal som väntade. De satte sig på varsin sida om mig i soffan och berättade att de var oroliga över att jag inte åt tillräckligt, att jag motionerade för mycket och hade gått ner massor i vikt. De misstänkte att jag inte mådde bra och hade ätstörningar. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Såg de inte att jag åt lika mycket som de gjorde? Det var de som åt lite, inte jag. Jag var tjock, så jag var tvungen att tänka på vad jag åt. Att de tyckte att jag var jättesmal rann av mig som vattnet på en gås. Det var svårt att lyssna på dem när jag hade en annan åsikt.

Ur Viktig av Terese Alvén
Viktig av Terese Alvén
Viktig av Terese Alvén

Utgivningsår: 2013 (första utgåvan, Hoi förlag).
Antal sidor: 276.
ISBN: 9789186775414.

Terese Alvén inspirerar varje vecka tusentals tjejer till ett hälsosamt liv genom sin populära träningsblogg ”Spark i baken”. Men det har inte alltid varit så. Terese har haft en allvarlig ätstörning som var nära att kosta henne livet. I denna självbiografi visar hon upp delar av sig själv som många i hennes närmsta omgivning inte vet om.

Förlagets beskrivning

Terese Alvén

Terese Alvén (1982 – 2019) var en svensk hälsoinspiratör, skribent och influencer. Hon drev en av Sveriges första och största träningsbloggar och skrev flera böcker om hälsa och rörelseglädje. Hennes blogg finns fortfarande bevarad på teresealven.se.

Kategorier
Colombani, Laetitia

Flätan

Flätan av Laetitia Colombani är en roman om tre livsöden som vävs ihop: cancerpatient, kastlös, perukmakare. Det är en fin bok, men också en ganska klyschig och onödigt snyftig berättelse. Betyg: 2 grottor av 5.

Flätan av Laetitia Colombani är en roman där tre livsöden flätas ihop. Läsaren får omväxlande följa indiska Smita, som är kastlös och tvingas ägna dagarna åt att bokstavligt talat ta hand om andras skit, italienska Giulia, som går i sin pappas fotspår och som kämpar på med familjens ateljé där man tillverkar peruker enligt en urgammal siciliansk tradition, samt kanadensiska Sarah, som är en toppresterande advokat och karriärkvinna.

Jag tror inte att jag behöver utfärda en spoiler-varning här, men det står alltså ganska snart klart att Sarah har drabbats av cancer och för mig gick det snabbt att räkna ut att Smitas hår så småningom, på ett eller annat sätt, skulle hamna i Giulias ateljé och bli till en peruk åt Sarah, som förlorar sitt egna hår under sina cellgiftsbehandlingar. Ibland är det de enklaste idéerna som är de bästa och jag har egentligen ingenting att invända mot berättelsens lite förutsägbara upplägg. Det är också de tre olika livsödena, var och en för sig, som berör, snarare än hur författaren väljer att foga samman dem.

Mest berörande är berättelsen om Smita, som kämpar hårt för att kunna erbjuda sin dotter något annat än det stinkande och ovärdiga arbete som hon tvingats till genom kastsystemet, det system som egentligen är förbjudet, men som ändå inte tycks gå att rubba. Giulia kämpar på med pappans ateljé, som snart helt hamnar i hennes knä när pappan plötsligt blir sjuk. Då uppdagas också hur dålig lönsamhet ateljén lider av och situationen blir alltmer pressad. Sarah har sina problem, i sin del av världen. Hon gör vad hon kan för att mörka sin sjukdom och för att fortsätta att prestera på topp. Hon siktar högt och det finns inte tid eller utrymme till att vara sjuk. Tre olika världsdelar, tre olika problem, men ändå lika krossande kriser för samtliga inblandade. Det hade kunnat bli riktigt intressant, men problemet är att det blir onödigt snyftigt, överdrivet och klyschigt. Det gäller särskilt Sarah, som är platt som en pappdocka: en kall karriärkvinna som försummar sina barn, har man någonsin hört talas om det förut? Smita är inte “bara” en dalit, hon är också en dalit som tvingas att plocka bajs med sina bara händer och som i en snyftig och utdragen scen lämnar sin man med en buss och ser honom förgäves springa så mycket han orkar för att hinna ikapp. Boken är fylld av staplade klichéer och texten är dessutom fylld av förklaringar och ord som hela tiden stryker under och pekar ut precis hur sorgligt och ledsamt allting är. Det är rent av tjatigt. Jag önskar hela tiden att dessa livsöden hade gestaltats med lite mer finess istället för långrandiga förklaringar som skriver läsaren på näsan.

Nej, det här var inte min kopp te. Det är en i grunden intressant berättelse, eller snarare tre berättelser, men det blev alldeles för platt och förutsägbart för mig.

Flätan av Laetitia Colombani
Flätan av Laetitia Colombani

“Hon vaknar klockan fem varje morgon. Hon har inte tid att sova längre, varje sekund räknas. Hennes dag är inrutad på millimetern som pappret i blocken hon köper inför varje skolstart till barnens mattelektioner. Den bekymmerslösa och spontana tillvaro som hon hade före advokatbyrån, före moderskapet, före ansvaret ligger långt bort.”

Ur Flätan av Laetitia Colombani

Originalet titel: La tresse (franska).
Översättare: Lotta Riad.
Utgivningsår: 2017 (första franska utgåvan), 2017 (första svenska utgåvan, Sekwa).
Antal sidor: 224.
ISBN: 9789187648946.
Andras som har läst: Beas bokhylla, Bokmalen.nuBokstunderdagensbok.com, Och dagarna går…Skrivarbloggen Kim M Kimselius.

“Smita, Giulia, Sarah. Tre kvinnor, tre liv, tre kontinenter. Tre vägar som inte är avsedda att korsas. Tre berättelser som är kopplade till varandra.
Indien. Smita är kastlös och drömmer om ett annat liv. Hon drömmer om att hennes dotter ska få gå i skolan och få en möjlighet att lämna fattigdomen bakom sig.

Italien. Giulia arbetar i sin fars hårateljé i Palermo. När hennes far är med om en allvarlig olycka upptäcker hon att familjeföretaget står på ruinens brant.

Kanada. Sarah är en känd advokat. Precis när hon ska bli befordrad får hon samtidigt veta att hon är svårt sjuk.

Smita, Giulia och Sarah vägrar att acceptera sitt öde och bestämmer sig för att försöka ändra på det. En fängslande historia om tre kvinnoöden sammanflätade genom en önskan om hopp och ett bättre liv.”

(förlagets beskrivning)

Laetitia Colombani

Laetitia Colombani (född 1976) är en fransk skådespelare och författare. Flätan är hennes debutroman.

Kategorier
Naumann, Cilla

Ett kvarter härifrån

Ett kvarter härifrån är en novell av Cilla Naumann. Den fanns att läsa i DN för några veckor sedan och går fortfarande att hitta på nätet. Novellen ingår det “tema vänskap” som har gått under sommaren i DN:s boksommar. I Naumanns tappning är det två tjejer som hittar varandra på förskolan. Annika hör till de som blir hämtad tidigt och novellens berättarjag börjar snart att följa med till Annika och hennes mamma, som bor i Sibirien (det vill säga Vasastan i Stockholm). Det är inget fint kvarter vid den här tiden. Det finns utedass och luktar brand. Trots att det bara är något kvarter från berättarjagets hem så tycks det på vissa sätt vara en annan värld. När skolan börjar och de två vännerna börjar i olika skolor så blir också skillnaderna tydliga, fast också oväsentliga, för de har ju ändå varandra. Vänskapen växer och blir starkare, men något som också blir mer och mer uppenbart är att Annikas mamma inte mår bra. Hon är sjuk och blir sämre och sämre, svagare och svagare. Kan det smitta? Kan vänskapen klara prövningen när Annikas mamma blir sjuk och berättarjaget inte längre riktigt vågar vara där?

Det är en kort liten novell och jag tycker om när vänskap får stå i fokus eftersom det är en så stor grej i livet och som trots detta ofta får stå i skymundan i böcker och film till förmån för “den stora kärleksberättelsen”. Jag tycker också att det är extra intressant med berättelser om vänskap över klassgränser. Barn är inte alltid medveten om klass. Tänk om vi alla behöll detta öppna sinne!

Ändå är det något som jag inte riktigt, riktigt kommer överens med i berättelsen. Jag förstår inte riktigt sjukdomen, skräcken eller tiden. När utspelar sig novellen egentligen? Vad har Annikas mamma drabbats av som till och med berättarjagets läkarpappa är rädd för? Eller är det bara ett svepskäl för att berättarjaget ska sluta vara där? Fast mamman blir ju sjukare och sjukare, så något är det ju också. Nja. Det är väl jag som inte riktigt förstår, men jag hade gärna sett att novellen hade fokuserat lite mer på vänskapen, faktiskt.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa en kort liten novell om vänskap som sätts på prov när den enes mamma blir sjuk i en smittsam sjukdom.

Betyg: 2+ virus av 5.

Citerat ur Ett kvarter härifrån

På hösten i andra klass går Ulla med kryckor och när vi börjar i tredje står en rullstol i deras port. Den julen – när jag är hos Annika hela dagarna – vill pappa en morgon tala med mig innan jag går. Jag står i dörren och balanserar på tröskeln när han säger att jag ska akta mig. Jag får inget säga till Annika, men det kan vara ett virus som gör Ulla sjuk. Pappa är läkare och jag märker med ens hans stora allvar. Jag fattar förstås inte allt, men förstår så mycket att vetenskapen nu talar om ett slow-reacting virus. Att ett virus kan smitta, det vet jag redan, men ingen vet med säkerhet hur Annikas mamma i så fall kan infektera andra. Men jag måste nog ändå akta mig, säger pappa.

Om Cilla Naumann och Ett kvarter härifrån

Cilla Naumann (född 1960) är en svensk författare som debuterade med romanen Vattenhjärta 1995, för vilken hon belönades med Katapultpriset. Hennes senaste roman är Bära barnet hem, som kom ut 2015.

Publiceringsår: 2016 (i DN).
Antal sidor: 2.

Kategorier
-

Still Alice, filmen

Har ni läst Lisa Genovas roman Fortfarande Alice? Det har inte jag, faktiskt, men jag har nyligen sett filmatiseringen, med titeln Still Alice. Och vilken bra film! Filmen handlar om Alice, en framgångsrik forskare, som plötsligt börjar tappa orden. Hon tror att hon har drabbats av en hjärntumör, men det visar sig att det hon drabbats av är Alzheimers sjukdom. Hon är bara i 50 års-åldern och nu förändras livet radikalt. Stegvis får man följa hur hon allt mer bryts ner av sjukdomen. Skådespeleriet är otroligt bra! Julianne Moore, som belönades med en Oscar för prestationen, gör en väldigt trovärdig och gripande tolkning. En mycket bra film, tycker jag!