Kategorier
Gustavsson, Matilda

Klubben: En undersökning

Klubben av Matilda Gustavsson är en intressant reportagebok om hur “kulturprofilen” i decennier kunde våldföra sig på kvinnor och om hur allt sedan rämnade. Betyg: 4 flyglar av 5.

Hösten 2017 inträffade #metoo och kvinnor över hela världen fick mod att berätta öppet om sexuella trakasserier och negativ särbehandling de utsatts för. Vittnesmålen smattrade från bransch efter bransch och från kvinnor i alla möjliga livssituationer. En del förövare blev outade (en del oskyldiga drogs dessvärre också med) och en del fick rent av straff för sina gärningar. Ett av de mest uppmärksammade avslöjandena i Sverige kom att bli Matilda Gustavssons reportage i Dagens nyheter, där hon avslöjade att ett stort antal kvinnor blivit utsatta för sexuella övergrepp, eller rena våldtäkter, av en inflytelserik kulturprofil med kopplingar till Svenska akademien. Klubben fördjupar detta reportage, som slog ned som en bomb senhösten 2017 och som sedan kom att få stora konsekvenser: kulturmannen i fråga, Jean-Claude Arnault, kom att dömas till 2,5 års fängelse för två fall av våldtäkt, “klubben”, Forum, lades ned och det lämnades även in en anmälan till ekobrottsmyndigheten på grund av oegentligheter som upptäckts kring ekonomin (det väcktes dock aldrig åtal). Svenska akademien förlorade ett flertal ledamöter, däribland dess dåvarande ständige sekreterare, Sara Danius, och Arnaults fru, Katarina Frostenson, som spelades ut mot varandra på ett vis som är svårt att förstå för en utomstående. Krisen i Svenska akademien blev så djup att institutionen var en hårsmån från att gå under och som ni vet fick Nobelpriset 2018 skjutas upp.

Inget av detta är direkta nyheter för den som följde med i nyhetsrapporteringen under 2017–2018, men boken ger en bredare bakgrund och fler detaljer till vad som hände. I boken finns exempelvis kvinnor som berättar om övergrepp de utsatts för och där fruktansvärda detaljer kommer fram som inte tidigare varit kända. Gustavsson tar sig också tid att skildra både personer, tidsandan och den speciella plats som Forum utgjorde under den tid då det fortfarande var en levande scen. Det är svårt att inte bli imponerad över det Arnault och Frostenson faktiskt byggde upp i sin källare – där skedde möten och skapades kulturupplevelser som aldrig annars hade kommit till. Det är lätt att förstå att det fanns en dragningskraft som fick unga kulturutövare att söka sig mot Forum och det är också lätt att förstå att många hamnade i en situation där de lätt kunde utnyttjas. Arnaults egen konstnärliga begåvning beskrivs inte som imponerande, men hans kontaktnät var tveklöst stort och han hade starka band till Svenska akademien. Hans hot om att förstöra unga kvinnors karriärer framstår inte som tomma ord utan som högst reella hot. Detta och annat gjorde att Arnault kunde verka ostört från 80-talet och framåt, vilket är helt fruktansvärt.

I boken beskrivs ingående hur Arnault under decennier kunde skada kvinnor, men också att det i många fall var komplicerade förhållanden som låg bakom, så som det ofta är. Många våldtäktsoffer blir ifrågasatta: “Varför gick du inte?”, “Varför ringde du honom?”, “Varför följde du med?”. Gutavsson har genom Klubben skrivit ett väldigt intressant reportage där de här frågorna kommer fram. Det är verkligen en intressant och berörande bok.

Samtidigt läser jag med en känsla av att det är lite väl snaskigt. Arnault är en dömd våldtäktsman och jag finner ingen anledning att försvara honom eller förminska något i hans brott, men boken är till delar att betrakta som en biografi över honom och det finns någonting störande och märkligt över det. Det är en levande person som fått sitt liv och lögner uthängda i en bok där han inte själv har varit inblandad. Detsamma gäller Katarina Frostenson, som visserligen lyfts fram som en lysande poet, men som i övrigt beskrivs som en känslomässigt instabil kvinna med ständiga vredesutbrott. Det beskrivs hur hon stjäl konst från konstnärer som medverkat på Forum, hur hon är högst delaktig i ekonomiskt fiffel och hur hon skämmer ut sig i sitt envisa försvar av sin man. Hade Arnault eller Frostenson velat nyansera bilden hade de säkerligen erbjudits utrymme, så det är ingen kritik mot Gustavsson, det är bara en märklig läsning. Boken är utlämnande och ingående både vad gäller offer och förövare och de som är någonstans mittemellan (vad är Katarina Frostenson eller Horace Engdahl, exempelvis?).

Det är egentligen min enda invändning. Klubben har blivit hyllad unisont och jag förstår varför och tycker själv att det är en riktigt vass och läsvärd bok. Den är både brännande och intressant utan att bli långrandig eller tjatig. Jag tycker också att den är intressant som dokument över en väldigt speciell tid. Mycket under metoo passerade bara förbi utan att göra någon skillnad i längden, en del misslyckades totalt, men annat ledde faktiskt fram till något. Matilda Gustavssons reportage kom att leda till att en våldtäktsman fick sitt straff och att Svenska Akademien blev omskakat rejält och påbörjade sin resa mot att bli mer transparent och öppet. Imponerande!

När Karin kommer börjar vi gå mot Forum. Svänger in på den lite undanskymda Sigtunagatan.

Jag ser omedelbart Arnault. Det kommer att dröja nästan ett år innan jag möter honom igen. Han står omgiven av några manliga vänner, och studerar oss innan han höjer rösten.

– Titta nu, nu kommer det flickor!

Ingen av oss svarar på utropet. Men det krävs inte mycket för att bli regisserad av en annan människa. Antagligen ser vi ofrivilligt paffa ut och antagligen vidgas våra ögon och munnar. Vi går en självmedveten runda genom rummet. Stannar i några väl avvägda sekunder framför varje tavla – eller om det är skulpturer. Jag ser inte konsten. Jag fylls av en lycka över att Jean-Claude Arnault uppenbarligen inte kände igen mig och över att jag fortfarande arbetar ifred.

Ur Klubben av Matilda Gustavsson
Klubben av Matilda Gustavsson

I årtionden hade han omgetts av rykten om övergrepp – den välkände kulturprofilen vars prestigefulla klubb drog till sig medlemmar ur Svenska Akademien, och där konstnärskap både föddes och dog. Den 22 november 2017 publicerades journalisten Matilda Gustavssons reportage om kulturprofilen i Dagens Nyheter, där arton kvinnor vittnade om våldtäkter, hot och trakasserier. Det inledde en händelsekedja som skulle få en av världens mest anrika kulturinstitutioner att krackelera inför öppen ridå.

I “Klubben” fördjupar Matilda Gustavsson sin undersökning av makten i kulturvärlden och hur långt man kan gå i konstens namn. Hon skriver om tiden kring publiceringen, efterspelet där kulturprofilen döms för våldtäkt och om motsättningarna inom Akademien.

Förlagets beskrivning

Utgivningsår: 2019 (första utgåvan, Albert Bonniers förlag).
Antal sidor: 230.
ISBN: 9789100177645.

Matilda Gustavsson

Matilda Gustavsson (född 1987) är en svensk journalist och författare.

Kategorier
-

I år läser jag förhoppningsvis ingen ny nobelpristagare

Jag har precis läst ut Never let me go av Kazuo Ishiguro och påbörjat Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj. Det är en slump, men nobelpristagarna avlöser varandra i min läsning just nu. Det är inte alla nobelpristagare som har fallit mig i smaken (och jag har naturligtvis inte läst alla!), men självklart är Nobelpriset en kvalitetsstämpel och både Ishiguro och Aleksijevitj hör till mina favoriter. Man kan lugnt säga att det har känts märkligt att läsa dessa mästerliga, prisbelönta böcker, samtidigt som hela Svenska Akademien rasar ihop. Jag vet knappt vad jag ska säga.

Förvisso känns det inte förvånande att organisationer rasar samman när det saknas mångfald och insyn. När samma personer träffas, år efter år, och tydligen får göra lite som de vill utan att någon griper in eller får någon riktigt insyn i vad de gör, ja, då blir det nog en väldigt osund miljö till slut. Om man adderar att de där människorna kommer från ungefär samma kretsar så kan man förstå att det inte kan bli någon direkt dynamik i det hela. Redan Selma Lagerlöf vittnade om problemet med de gamla gubbarna som satt på sina stolar år efter år… Som här, i ett brev till Sophie Elkan (jag hittade citatet i en krönika av Björn Wiman i DN):

“På torsdagen var jag ju också med om ett rätt intressant  akademisammanträde angående ordboken. Allt mer och mer förvånad blir jag över att märka vad allt den institutionen har att tänka på, den är ju ett riktigt ämbetsverk. Hade medlemmarna där plikt att avgå vid 70 år, så att gubbarna komme bort och alla vore arbetsdugliga, skulle den kunna göra mycket gagn. Nu är ju nära hälften arbetsodugliga.”

Man undrar lite hur Selma Lagerlöf hade det under sin tid i Akademien. Hon var den första kvinnan att väljas in och var ensam kvinna under alla år hon hade sin stol i sällskapet. Nu har vi precis fått bevittna hur kvinnor i Akademien har spelats ut mot varandra och manövrerats bort. Över hundra år har gått sedan Selma Lagerlöf fick stol nummer 7, men kanske fanns det trots allt en större öppenhet på den tiden. Vem vet? Jag avundas i alla fall inte den eller de som ska försöka få den nuvarande spillran av Svenska Akademien på fötter igen. Att gubbväldet tyckte att det var en nystart att peta Sara Danius och Katarina Frostenson (som förvisso bara har en paus på obestämd tid) säger allt.

Svenska Akademien gör mycket för det svenska språket och de fördelar en lång rad priser och stipendier, men för gemene man är det väl ändå Nobelpriset som smäller högst. I år hoppas jag att Akademien tar sitt förnuft till fånga och avstår från att dela ut ett pris. Jag menar: en samling gubbar med Horace Engdahl i spetsen – kan en sammanslutning bli mer irrelevant? (För sakens skull: det finns några kvinnor kvar, även om åtminstone någon av dem har starka kopplingar till “kulturprofilen” Jean-Claude Arnault, vad jag förstår, och för all del finns det några män som starkt satt sig emot att peta Danius).

Vi var nog många som undrade vad det var frågan om när Bob Dylan fick Nobelpriset (…), men det blir en nivå värre om den nuvarande uppsättningen av aktiva ledamöter ska utse en pristagare. Trovärdigheten är ju inte så hög, om man säger så. En Akademi vars majoritet sysslar mer med att beundra och gynna varandra än att faktiskt jobba med det Akademien är till för, ja, den borde faktiskt inte få finnas kvar.

Kategorier
-

Sara Stridsberg ny ledamot i Svenska akademien (och jag borde läsa Drömfakulteten)

Gamla nyheter… men Sara Stridsberg har ju tagit plats i Svenska akademien! Det är inte den första gången som en författare som jag har läst får en stol i akademien, men det har inte hunnit hända många gånger. Så det känns ju lite kul! Inte för att det borde vara något kriterium att folkliga/lästa författare ska få bli ledamöter i Svenska akademien, men ändå! Det känns som att Svenska akademien har en så spännande och rolig värld och att det såklart är lite roligt att känna till något om de som får äran att ta plats där. Ja, typ så.

Av Sara Stridsberg har jag läst den augustprisnominerade Beckomberga: ode till min familj, som jag tyckte var “lite svår”. 😉 Den var bra och välskriven och intressant och allting, men jag hade svårt att beröras, trots att den handlar om så tunga ämnen som den ändå gör. Den handlar om en ung tjej vars pappa är intagen på mentalsjukhuset Beckomberga och lite vid sidan av berättas flera otroligt hjärtskärande berättelser om människor som levt hela livet på institution. Jag borde ha blivit mer berörd. Men det är väl mig det är fel på. 😉

Jag måste i alla fall säga att jag är sugen på att läsa mer av Sara Stridsberg. Visst borde man läsa Drömfakulteten?

Beckomberga av Sara Stridsberg
Beckomberga av Sara Stridsberg

Kategorier
-

På stol nr 11

Som ni säkert redan har hört så är det författaren Klas Östergren som fått äran att ta över stol nummer 11 i Svenska Akademien. Jag har läst Gentlemen och Gangsters. Nu när jag läst pressmeddelandet har jag också lärt mig att han översatt Räddaren i nöden. Det är ju tyvärr inte min favoritbok. Nåja. Östergren är säkert ett bra val! Men, och det här är verkligen en trist sak att tjata om år 2014, fanns det verkligen inte någon lämplig kvinna till uppdraget? Man kan ju tro att det skulle vara en minoritet kvinnor i Akademien, med tanke på hur många skrivande kvinnor det finns i landet, men..

Gentlemen - Klas ÖstergrenGangsters - Klas Östergren