Kategorier
Lundberg, Patrik

Fjärilsvägen

Fjärilsvägen av Patrik Lundberg är en mycket berörande bok om Patriks egen mamma och en mycket bra bok om klass. Betyg: 5 oplar av 5.

Fjärilsvägen är Patrik Lundbergs berättelse om sin mamma, Birgitta Lundberg. Birgitta hade allt det där som många drömmer om: man, två barn, villa och jobb. Sedan kom skilsmässan och med det en ekonomi som inte gick ihop. Så småningom drabbades hon av de krämpor och sjukdomar som kom att bli ett allt större hinder i vardagen och livet och leda till ett liv på sjukpenning. Till slut hamnade Birgitta i fullständig misär och 67 år gammal gick hon bort. Det är en resa nedåt, utan att Patrik för den sakens skull målar ut henne som ett offer. Här ryms både goda stunder och sorgliga stunder, misslyckanden och besvikelser liksom små framgångar. Ibland gör mamman rent förfärligt sårande saker mot Patrik och andra, men mestadels lyser det igenom att det finns en enorm kärlek mellan Patrik och hans mor, om än med perioder då deras relation skaver och är svår att upprätthålla. Fjärilsvägen är ett porträtt som ger en levande bild av en kvinna som mestadels levde ett väldigt slitsamt liv och om en son som präglats starkt av det.

Under Patriks uppväxt unnar sig mamman ingenting, allt går till barnen. Det trixas och fixas så att Patrik och hans syster ska få fotbollsskor och kunna följa med på skolresor, men själv unnar hon sig inte ens att äta lunch. Det är lätt att förstå att det slitsamma livet med ett tungt och lågbetalt jobb och en stressig tillvaro som ensamstående mamma kostar på. Birgitta blev bara 67 år och Patrik sätter fingret på något som är väldigt viktigt här: i vårt samhälle har de flesta fått det bättre, men det finns en kategori där utvecklingen går åt andra hållet. Lågutbildade kvinnors förväntade livslängd sjunker. Patrik Lundberg skriver sakligt och precist om klass och den sits som hans mamma delar med så många andra. Samtidigt skriver han om sig själv, som den som växer upp med en ständig insikt om att sakna skyddsnät och att aldrig ha ett nätverk att luta sig mot. Det präglar honom hårt, liksom det att växa upp i ett samhälle som är en vit fläck på kartan, en småstad som aldrig ges utrymme i några medier (nu är läget förvisso annorlunda för hemstaden Sölvesborg – och jo, Jimmy Åkesson finns med i den här boken, paradoxalt nog som en av Patrik Lundbergs förebilder i tonåren). Trots att Patrik sedan mot alla odds lyckas etablera sig som journalist och trots att han skriver uppmärksammade och kritikerrosade böcker så kan han aldrig riktigt känna sig helt hemma och trygg i den värld dit klassresan tar honom.

Jag är i Patrik Lundbergs ålder och växte precis som honom upp under 90-talets finanskris. Min tillvaro var inte alls densamma som Patrik Lundbergs, men jag känner ändå igen mig väldigt mycket. Jag kan inte påstå att jag har saknat något i livet och jag har inte heller vuxit upp med en ensamstående mamma. Ändå delar jag verkligen Patrik Lundbergs känsla av att ingenting kan tas för givet, särskilt inte pengar. Jag fattade det inte då, men 90-talskrisen satte sina spår. Jag tänker ofta på det som vuxen, inte minst för att de flesta runt omkring mig nu för tiden har det väldigt gott ställt. Det blir sådana kontraster när folk i allmänhet reser med familjen på semester till Bali och på skidresor i Alperna (när jag var barn gick vår mest exotiska semester till Dalarna med lånad husvagn), köper nya iPhones till sina barn (jag hade inga statusprylar som barn – mycket av det jag hade i klädväg, cykel med mera var sådant jag ärvt av äldre kusiner och som de vuxit ur) och så vidare, och så vidare. Jag kommer aldrig glömma när jag flyttade från kollektiv till min första hyresrätt. Jag var student och kände mig så stolt och glad över att ha fått ihop ködagar så att jag kunde flytta till min egna lilla etta i ett miljonprogramshus. Jag tyckte den var SÅ fin och mysig och allt sådant. En av mina äldsta vänner blev uppriktigt förvånad och kunde inte förstå att jag inte flyttade till bostadsrätt. För mig fanns det inte på kartan att köpa en bostadsrätt. Jag levde på studiemedel och hade kanske 10 000 kr i en buffert som jag sparat ihop genom sommarjobb. Jag förstod inte ens vad han menade. Han förstod inte vad jag menade. Nu förstår faktiskt ingen vad jag menar när jag aningslöst frågar om blivande bostäder som andras vuxna barn är på väg att flytta till. Jag lever fortfarande i tron att man hyr när man flyttar hemifrån, men här köper man naturligtvis en bostadsrätt till ungarna. “Alla” gör det i den lilla akademikerbubbla jag mestadels befinner mig. Detta och tusen andra saker kommer aldrig riktigt att gå in, misstänker jag. Precis som att jag aldrig riktigt kommer att kunna slappna av och känna att det löser sig när det gäller jobb (trots att jag aldrig någonsin har varit arbetslös längre än en sommar). Jag har aldrig haft några släktingar i min bransch, ingen som har kunnat fixa in mig på något jobb eller kratta för mig. Jag sökte 80 jobb i hela Sverige när jag pluggade min sista termin och fick nobben. Jag tror aldrig att något sådant där ska lösa sig. Jag hör inte till alla de studiekamrater som pluggade till ingenjör för att deras pappa hade gjort precis det och för att det fanns ett familjeföretag att ta över. Ingenting sådant. Ingen har kunnat dela med sig av erfarenheter kring att plugga, ingen har kunnat ge tips kring hur jag ska tänka kring studier och karriär. Jag har uppfunnit allt själv och då blir man också ganska ensam. Jag misstänker att Patrik Lundberg har känt något liknande. Han som först inte ens sökte till journalistutbildningen på Skurups folkhögskola, för den ansågs omöjlig att komma in på, och som han sedan kom in på med högst poäng av alla. Varför trodde han att han inte skulle komma in? Det är sådant man lätt tror när absolut ingen i ens omgivning har gjort något liknande.

Det är inte synd om mig, långt ifrån. Ursäkta att jag började skriva om mig när det här inlägget egentligen handlar om Fjärilsvägen. Det är hur som helst en bok som väckte många tankar, minnen och känslor – och det är väl ett gott betyg.

En sak till förresten. I boken citerar Patrik Lundberg Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch: ”Låg pensionen efter föräldraledighet, deltid och ett låglöneyrke. Är det ojämställdhet? Gör andra val, få annat resultat.”. Det är ett gammalt citat, men det är verkligen svårt att släppa. Ebba Busch får mig att vilja spy.

Fjärilsvägen av Patrik Lundberg
Fjärilsvägen av Patrik Lundberg

Uppläsare: Martin Wallström.
Utgivningsår: 2020 (Albert Bonniers förlag), 2020 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier Audio).
Antal sidor: 175 (ca 4,5 h lyssning).
ISBN: 9789100181987, 9789100185961.

När Birgitta Lundberg föddes fanns det hopp, även om hennes liv. I rekordårens och folkhemmets Sverige kunde en arbetarflicka på landsbygden gå åtta år i skolan, ett år i husmoderskola och få ett kontorsjobb måndagen efter examen. Hon kunde spara till körkort och bil, åka på dans och hitta kärleken.

Snart levde Birgitta Lundberg den svenska drömmen: Make, två barn. Volvo och villa. En välfärd som fanns där när hon behövde den.
Sedan kom 1990-talets finanskris. Skilsmässan och stressen. Fattigdomen. Barnens liv till varje pris.

Patrik Lundberg växte upp på Fjärilsvägen i Sölvesborg. Nu är Fjärilsvägen en kärleksförklaring till hans mor, och en berättelse om det svenska klassamhället.

Förlagets beskrivning

Patrik Lundberg

Patrik Lundberg (född 1983) är en svensk journalist och författare. Han debuterade 2013 med den självbiografiska ungdomsboken Gul utanpå, som bland annat handlar om att vara adopterad och göra en återresa. Sommaren 2020 var Patrik Lundberg värd i Sommar i P1 och hade ett hyllat program som precis som Fjärilsvägen handlar om hans mamma. Patrik Lundberg är krönikör på Expressen. Han har en hemsida och finns på Twitter och Facebook.

Kategorier
Sandgren, Lydia

Samlade verk

Samlade verk av Lydia Sandgren är en underbar roman om vänskap, skapande och familjehemligheter. Årets favoritbok? Betyg: 5 löparskor av 5.

Samlade verk är det lite förvirrande namnet på Lydia Sandgrens hyllade debutroman som så otaktiskt kom ut mitt under coronapandemins mest hysteriska veckor i Sverige (hittills). Jag ser framför mig att Sandgren i annat fall hade rest runt, runt på författarsamtal och varit frekvent gäst på litteraturfestivaler. Nu blev det knappast så, men jag hoppas att jag får lyssna på henne i något sammanhang framöver, för det här är verkligen en av årets favoritböcker för min del.

Under nära 700 sidor får läsaren följa Martin, en förläggare i övre medelåldern, och hans närmaste. Berättelsen rör sig i tid och rum, från uppväxten till idag. Det blir en resa genom vuxenblivande, författardrömmar, karriärkris, småbarnsår och – som ett oläkligt sår – separationen. Utan förvarning tog Cecilia sina saker en dag och lämnade Martin och de två barnen utan att någonsin höra av sig igen. Några tafatta försök att dejta och gå vidare leder ingen vart. På ringen sitter vigselringen fortfarande kvar och Cecilia finns kvar som en skugga. Varför lämnade hon? Var tog hon vägen? Frågan ställs också av dottern Rakel, som var tillräckligt stor för att minnas sin mamma. Nu blir hon också ofta påmind om henne. Trots Cecilia korta tid innan försvinnandet hann hon göra ett avtryck i akademien, miljöer där även Rakel rör sig.

När Rakel åtar sig uppdraget att läsa ett manus åt sin pappa blir det ännu en påminnelse. Manuskriptet, skrivet av en inte relativt okänd, tysk författare, verkar ha kopplingar till Rakels mamma. Bakom Martins rygg börjar Rakel översätta och tränga djupare. Vad hände med Cecilia? Varför lämnade hon? Var tog hon vägen? Lillebror Elis, numera en ung vuxen i jakt på sig själv, blir också indragen, men pappan hålls utanför. Pappa Martin som jobbar, dejtar oengagerat och hela tiden försöker ringa Gustav utan att någonsin få ett svar.

Gustav är en viktig pusselbit i berättelsen. Som Martins barndomsvän har han alltid funnits med i bilden. Det var Martin och Gustav som umgicks så intensivt under gymnasietiden att ingen annan riktigt fick plats i deras liv och det var de som nästan bodde ihop och som sedan åkte till Paris tillsammans: Martin för att skriva på sin roman och Gustav för att måla. Det är dock Gustav som sitter på talangen. Vid det här laget är han en framgångsrik konstnär som kan leva på sitt måleri, medan Martins roman fortfarande är en massa lösa papper som aldrig kommer att bli något. Nu stundar en stor utställning, en retrospektiv, där Gustavs samlade verk ska visas upp i Göteborg, och han väntas komma på besök till stan där han inte längre bor. Svarar i telefonen gör han dock inte, men Martin tänker att Gustav är som han alltid har varit. Alla i den här romanen går lite om varann, pratar förbi varann, döljer saker för varann. Utan att på något sätt vara en spänningsroman finns det verkligen en intressant spänning i berättelsen. Det är fängslande och lockande. Huvudpersonerna är dessutom underbart ofullkomliga, mänskliga och härliga. Det finns någonting befriande att läsa om författaren som blev förläggare. Gustav har också sina fläckar, som kanske inte är lika lättsamma, men som adderar ett intressant lager. Mitt i allt finns Cecilia, en huvudperson som aldrig själv kommer till tals, men som genom alla andra ändå blir högst levande, högst obegriplig och ändå helt begriplig.

Det här är en underbar bok. Jag älskar den lågmälda spänningen, de fina personporträtten, den kärleksfulla skildringen av det omöjliga/nödvändiga skapandet, berättelsen om svårigheterna att hålla ihop en familj och gå åt samma håll, skildringen av hur ett liv liksom bara blir medan åren går. Och vilken bok det är om vänskap! Martin och Gustavs symbiotiska förhållande gör mig avundsjuk och lite klaustrofobisk på samma gång. Framför allt är det nog den bästa och varmaste skildring jag läst om vänskap. Har du tid och lust att läsa en tegelsten så kan jag varmt rekommendera den här boken. Det är en underbar berättelse att vara i. Dessutom får man vara i Göteborg och det är faktiskt härligt som kontrast till alla Stockholmsskildringar. Det finns många små och stora anledningar att gilla den här boken. Jag saknar den redan.

Medan resten av klasslistan lästes upp steg besvikelsen i honom. De personer han skulle tillbringa de följande tre åren med uppvisade samtliga välfönat hår och strukna skjortkragar vikta över v-ringade jumprar. Vid bänken bredvid satt visserligen en ganska snygg tjej, med skidbacksnäsa och tunga ögonlock som förlänade henne ett drömskt, dåsigt utseende. Så vitt Martin kunde avgöra var hon den av hans framtida klasskamrater som bäst motsvarade hans vaga bild av en flicka som mötte honom utanför skolan, kanske en kylig septembermorgon, en sådan när det fortfarande var varmt mitt på dagen, och träden sprakade i rött och gult – i alla fall, där kom hon gående med böcker (i skinnband?) varsamt tryckta mot sitt bröst, hon vinkade…

Hon märkte att han tittade på honom och log snabbt; han log tillbaka. Han hade för sig att hon svarat med namnet Christine.

Sedan sa fröken Gullberg “von Becker, Gustav?” och en kille på raden näst längst fram vägde på stolen och sa: “det är bara Becker.”

Ur Samlade verk av Lydia Sandgren
Samlade verk av Lydia Sandgren

Utgivningsår: 2020 (första utgåvan, Albert Bonniers förlag).
Antal sidor: 689.
ISBN: 9789100180409, 9789100180416, 9789100186487.

I Göteborg förbereds en stor retrospektiv över konstnären Gustav Beckers verk från 1980-talet och framåt. Vart psykologstudenten Rakel än vänder sig möter hon sin gåtfullt försvunna mammas ansikte på utställningsaffischen som är tapetserad över stan. I samma veva slungas Rakels pappa, förläggaren Martin Berg, in i en omtumlande livskris.

“Samlade verk” är en roman om djup kärlek, mångårig vänskap och konst i spänningsfältet mellan fiktion och sanning. Dessutom är det en storslagen Göteborgsskildring med moderniteten och klassresan som fond.

Förlagets beskrivning

Lydia Sandgren

Lydia Sandgren (född 1987) är en svensk författare och psykolog. Samlade verk är hennes debutroman.

Kategorier
Obama, Michelle

Min historia

Min historia av Michelle Obama är en intressant men kanske lite tillrättalagd självbiografi om uppväxten i Chicago, den spikraka karriären och om livet som presidenthustru. Betyg: 4 hundar av 5.

Min historia är Michelle Obamas självbiografi. Den börjar från början, genom att skildra barndomsåren i det trygga hemmet i ett Chicago som ännu inte hunnit bli riktigt så segregerat som det senare skulle komma att bli. Föräldrarna har vanliga medelklassjobb och kämpar för att barnen ska få det bra och kunna forma sina liv som de vill. I deras kvarter är det ingen självklarhet att få en bra skolgång, men föräldrarna vågar kräva ordning & reda och en bra lärare och de gör också allt för att få ihop de pengar som behövs för att Michelle och hennes bror ska ha en bra uppväxt. Snart går Michelle på prestigeuniversitet och utbildar sig till jurist och allt verkar utstakat. Hon jobbar hårt och får ett välbetalt jobb som bolagsjurist. Det är då hon träffar Barack Obama. Deras första relation är helt professionell – han är juridikstudent och gör praktik på deras kontor, men snart utvecklas den till något mer. Samtidigt börjar det gnaga i henne att hon kanske vill göra något annat. Michelle vågar till slut sig på att gå ner i lön och jobba mer allmännyttigt. Obama beskrivs som något av bohem vid den här tiden. Även han drivs av att göra något större. Ungefär samtidigt som paret bildar familj börjar hans politiska engagemang bli seriöst. Så småningom leder det ända till Vita huset och det mycket speciella liv som hela familjen därmed tvingas in i.

Min historia är ingen tunn bok, så Obama hinner verkligen riva av mycket av det hon varit med om och upplevt i sitt väldigt annorlunda liv. Boken saknar heller inte inte personliga berättelser och roliga anekdoter – här ryms allt från hennes och Baracks svårigheter att skaffa barn till etikettsbrott hon råkade göra när hon träffade drottning Elizabeth. Trots detta läser jag med känslan av att Min historia är rätt tillrättalagd. Det märks att Michelle Obama är ett superproffs på att ta media och att veta vad hon kan och inte kan dela med sig av för att bygga den bild hon vill visa upp. När jag har läst Michelle Obamas biografi känns det knappast som att jag känner henne mer än innan.

Med det sagt tycker jag ändå att det här var en superintressant bok att läsa. Livet som presidenthustru innebär tusen små och stora saker som vi andra kanske inte känner till. Visst förstod jag att det krävs stort säkerhetspådrag när en president är ute och rör sig, men vidden av det hade jag ingen aning om förrän jag läste den här boken. Det handlar inte om några enstaka avspärrade gator eller andra enklare arrangemang. Varenda förflyttning framstår som ett enormt företag. Staben runt presidentparet är enorm, Vita huset är en gigantisk borg där inte ens ljudet från presidentens helikopter når in och presidentparet tycks spendera sin mesta tid i en varsin flygel, där de sitter och jobbar oavbrutet, med paus för en kort familjemiddag. Deras åtaganden är helt otroliga och någon måste ha blivit gråhårig av att försöka få alla scheman att hålla – tidsmässigt och säkerhetsmässigt. Under presidentinstallationen hann paret uppenbarligen svischa förbi på tio installationsbaler, bara för att nämna ett exempel. Det finns otroligt mycket att fascineras av från skildringen av livet i Vita huset. Tankarna går hela tiden till de två döttrarna, som verkligen måste ha fått en speciell uppväxt, på gott och ont.

Vad som också är superintressant att läsa är tiden innan Barack blev president. För mig som svensk, vilket ju i amerikaners ögon innebär att jag är rena kommunisten, är det alltid överraskande att läsa om hur samhället fungerar i USA. Jag blir helt förbryllad över att detta land, som är så stolt över sin frihet, också är ett land med helt enorma klyftor och ett land där det mesta verkligen måste betalas ur egen ficka. Jag blir helt matt bara av att läsa Michelles skildring av att vara en karriärkvinna med barn. Barack är inte hemma ofta, kan man ju lugnt påstå, så det är Michelle som ska rodda hem och barn, samtidigt som hon också har ett krävande och tidskrävande jobb. Trots att de försöker lösa situationen med hjälp av barnflickor och annat så är Michelle ändå i sitsen att hon går upp närmast mitt i natten för att kunna träna innan dagens bestyr går igång. Jag förstår inte hur hon orkar. Hur amerikanska “vanlisar” orkar kan jag inte ens göra mig en bild av, alltså hur de som faktiskt inte har en nanny fixar att ha jobb (kanske flera jobb!) och familj. Det här är alltså bara ett exempel på sådant som gör mig helt ställd. Varför vill inte amerikaner ha vettiga, allmänna sjukförsäkringar? Varför ska det vara så dyrt och komplicerat att plugga? Jag fattar ingenting, men det är lugnt, det är ju faktiskt inte mitt hemland. Jag läser och uppskattar att jag bor där jag bor, helt enkelt.

Presidentkampanjen ska vi inte tala om förresten. Barack och Michelle flyger runt, runt, runt i varsin privatjet med sina staber och talar på olika konvent. Det är en sådan enorm apparat att man häpnar, särskilt när man betänker att amerikansk demokrati liksom består av att man väljer mellan två ultrahöger-alternativ. Och kostnaden! För att vara ett land där det är så otroligt fult att betala skatt, så känns det helt otroligt att det samtidigt är rimligt att en kandidats presidentkampanj tydligen kan kosta närmare 800 miljoner dollar (kan det stämma?!).

Ja, det här är verkligen en intressant och fascinerande bok, på många sätt. Jag kan verkligen rekommendera att läsa om du vill få en inblick i hur det kan vara att leva som presidentfru och kanske om du, liksom jag, imponeras av paret Obama, som verkligen gjort en spännande resa. Och ja, är man nyfiken på amerikansk politik så är boken också väldigt talande!

“Vad tror du om att äta lite glass?” sa han.

Då visste jag att det bara var att åka med. Det var ett av de få ögonblicken i mitt liv då jag bestämde mig för att sluta tänka och bara leva. Det var en varm sommarkväll i staden jag älskade. Luften kändes så mjuk mot min hud. Det fanns en glassbar i ett kvarter i närheten. Vi köpte var sin strut, tog med den ut och slog oss ner på en lämplig plats på trottoaren. Vi satt nära intill varandra med knäna uppdragna, behagligt trötta efter att ha tillbringat dagen utomhus, åt våra strutar snabbt och utan ett ord, försökte hålla jämna steg med den smältande glassen. Kanske läste Barack av mitt ansiktsuttryck eller anade det i min hållning – det faktum att allt nu hade börjat lösas upp och släppas ut.

Han tittade nyfiket på mig med en antydan till leende.

“Får jag kyssa dig?” sa han.

Och så lutade jag mig mot honom och allt kändes klart.

Ur Min historia av Michelle Obama (i översättning av Manne Svensson)
Min historia av Michelle Obama

Michelle Obama är en av vår tids mest ikoniska och beundrade kvinnor. Som den första afroamerikanska presidentfrun skapade hon det mest öppna och inkluderande presidentskapet i USA:s historia. Hon är en passionerad och kraftfull förespråkare för kvinnor och flickors rättigheter världen över och har förändrat hur föräldrar och barn ser på hälsa och vikten av ett aktivt liv. Samtidigt har hon uppfostrat två döttrar och stått sida vid sida med sin man i hans uppdrag att leda USA genom några av landets mest påfrestande perioder.

I sina självutlämnande och fängslande memoarer bjuder Michelle Obama in läsare till sin värld och berättar om de erfarenheter som har format henne som person. Från barndomen i Chicagos South Side genom åren som företagsledaren som kämpade med livspusslet, till tiden på världens kändaste adress. På ett ärligt och insiktsfullt sätt beskriver hon sina med- och motgångar – i det privata och offentliga – och berättar om sitt liv såsom hon har levt det, med sina egna ord och på sina egna villkor. Det är en ovanligt personlig skildring av en kvinna som ständigt trotsat samhällets förväntningar, och vars historia inspirerar oss att göra detsamma.

Förlagets beskrivning

Originalets titel: Becoming (amerikanska).
Översättare: Manne Svensson.
Utgivningsår: 2018 (första amerikanska utgåvan), 2018 (första svenska utgåvan, Forum).
Antal sidor: 453.
ISBN: 9789137153049.

Michelle Obama

Michelle Obama (född 1964) är en amerikansk jurist, världskänd som USA:s “första dam” mellan åren 2009 och 2017. Hon är USA:s första afroamerikanska presidentfru. Michelle Obama twittrar och finns på Instagram.

Kategorier
Fagerholm, Monika

Vem dödade bambi?

Vem dödade bambi? av Monika Fagerholm är en snygg, men lite svår bok om en gruppvåldtäkt: de som vill glömma den och den som vill göra en film om den. Betyg: 2 fashionabla villor av 5.

Vem dödade bambi? av Monika Fagerholm är en kort men effektiv roman om människor med kopplingar till en gruppvåldtäkt: en tonårig tjej som blev våldtagen av en grupp jämnåriga. Det hela skedde i stans finare kvarter. Nu är de inblandade vuxna. En av de som helst vill glömma händelsen är Gusten, som själv medverkade, och Nathan, rikemanssonen och den som drev på. En som tvärtom vill återvända till händelsen är Cosmo “an entrepreneur at heart”, som planerar att göra en film om det som hände. Boken glider fram och tillbaka mellan Gusten, Nathan och Cosmo, men också mellan vännerna Saga-Lill och Emmy. Den sistnämnda är Gustens exflickvän och den förstnämnda har någon slags relation med honom i detta nu. Några av förövarnas mammor är också viktiga personer: Nathans karriärmamma och Gustens mamma, som är operasångerska. Sascha, offret i berättelsen, finns också med, men med en förvånansvärt liten roll.

Jag lyssnade på boken i uppläsning av författaren själv. Författaruppläsningar kan vara toppen och finlandssvenska är förmodligen den mest behagliga dialekt man kan lyssna till, ändå var den här boken märkligt svår att lyssna på. Det är många olika personer och berättelsen flyttas i tid och rum och är svår att hänga med i som lyssnare, i alla fall i min mening.

Boken innehåller många referenser till det 00-tal då den utspelar sig och då handväskor och bloggar hade sin storhetstid. Emmy är en av de som bloggar och som kämpar med att skapa content och polera den yta som visas upp i flödet. På ett sätt är det de här bitarna som fastnade mest. Jag är verkligen en nostalgiker och jag har hittills inte läst speciellt många skildringar av just 00-tal. Det känns orättvist mot boken att just de här glimtarna är det som lever kvar, men jag tror helt enkelt att boken är för spretig för att funka riktigt bra som ljudbok. Är du sugen på att läsa den här romanen, som hyllats på kultursidor i både Sverige och Finland, så tipsar jag om att läsa pappers- eller e-boken.

I centrum av romanen finns två kvinnor i tjugosjuårsåldern, väninnorna Saga-Lill och Emmy Stranden, båda från Gråbbå. Emmy är småbarnsmamma, gift med Mats, en äldre, garvad placeringskonsult. Saga-Lill är en vilsen före detta teologistuderande som försöker hitta fotfäste. Och så Gusten Grippe, deras vän, som växte upp i den fashionabla villastaden där en brutal gruppvåldtäkt inträffade i huset nere vid sjön. Det gamla brottet är egentligen utagerat. Men plötsligt återvänder Cosmo Brant, den alltid lika ivrige entreprenören, numera filmproducent, för att göra en film om brottet med titeln Vem dödade bambi?

Vem dödade bambi? är en berättelse om kvinnlig vänskap och konkurrens, om pojkar prisgivna åt varandra och om familjer som går sönder.

Förlagets beskrivning

Uppläsare: Monika Fagerholm.
Utgivningsår: 2019 (första svenska utgåvan, Albert Bonniers förlag), 2020 (den här ljudboken, Albert Bonniers förlag).
Antal sidor: 218 (ca 9 h lyssning).
ISBN: 9789178275045, 9789100181291.

Monika Fagerholm

Monika Fagerholm (född 1961) är en finlandssvensk författare, bland annat känd för Underbara kvinnor vid vatten och den augustprisbelönade Den amerikanska flickan.

Kategorier
Westover, Tara

Allt jag fått lära mig

Allt jag fått lära mig av Tara Westover är en fascinerande, självbiografisk berättelse om uppväxten i en fanatiskt religiös familj och om resan därifrån. Betyg: 3+ skrotupplag av 5.

Allt jag fått lära mig av Tara Westover är en av förra årets mest omtalade böcker och jag kan verkligen förstå varför. I boken berättar Westover om sin egen livsresa – från en fattig mormonsk familj, styrd med järnhand av en paranoid fader, till en tillvaro på de tjusiga universiteten. Det är svårt att ens förstå hur någon som har fått hålla till godo med hemundervisning och som har levt i en så hårt kontrollerad och tuff värld, kan klara sig så bra på universitetet, och till och med fixa forskarutbildningen på ett prestigeuniversitet.

Resan är dock allt annat än lätt. I familjen ser man skeptiskt på det mesta i samhället – skolor, sjukhus och mycket annat betraktas som kommunistiskt och farligt, något som kan skada dem, vilseleda dem. Det gäller att stå utanför, klara sig på egen hand och att förbereda sig på undergången. Särskilt pappan är misstänksam och han har också den, för honom, så självklara synen att en kvinnas plats är i hemmet. Det är långt ifrån välkommet att Tara ska släppas iväg till universitetet.

Tara lyckas ändå ta sig dit, via ett högskoleprov. Det återstår dock att försöka få ihop de pengar som krävs. Familjen lever på de småpengar som pappan lyckas dra in på sitt skrotupplag och de pengar som mamman tjänar genom att förlösa traktens kvinnor och kurera dem med örtmediciner. Det är oerhört fattigt och torftigt i deras hem, smutsigt och unket. Mina tankar dras till Flickorna, en roman som baseras på sekten runt Charles Manson. Där finns samma skitiga, råa skildring av smutsigt liv och villkor för amerikansk underklass (fast med ett helt annat utfall, såklart).

Tara har inte själv de pengar som krävs för att gå på universitetet och hon är uppvuxen med att ta avstånd från bidrag, något som inom familjen och av den paranoida pappan har setts som ett sätt för staten att kontrollera och övervaka. Vid varje lov måste hon också lära sig att stå emot familjens försök att hålla henne kvar hemma. Under loven och närhelst de får chansen tvingar de henne att jobba med det skitiga, farliga och tunga jobbet på familjens skrotupplag och att genom det ekonomiska sätter de käppar i hjulet för Tara i hennes försök att utbilda sig.

Det är en fascinerande bok om att slå sig fri, men kanske framför allt om priset hon får betala. Under läsningens gång slås jag ofta av hur starka band det kan finnas i en familj, trots att mycket är dysfunktionellt. Här skildras dock inte uppväxten med det avståndstagande som man kanske hade väntat sig. Tara har haft en uppväxt i en familj som på många sätt levt utanför samhället, vilket i mångt och mycket också har lett till fattigdom och lidande, men hon skriver inte om det som om det vore en misär eller något som hindrat henne. Faktum är att hon gjort någon slags akademisk raketkarriär när hon väl tog klivet mot universitetet. Hennes livserfarenheter skildras som erfarenheter så goda som några, vilket de väl också är. Samtidigt blir det min invändning mot boken. Jag förstår helt enkelt inte hur den här livsresan gick till. Jag vet själv hur svårt det kan vara att ta sig genom nålsögat och få forska och jag vet att det inte är en självklarhet att ta sig igenom en akademisk utbildning. Det känns som att mycket är utelämnat i Tara berättelse, där många bitar bara faller på plats helt okommenterat. Dessutom känns kontrasterna nästan sökta – det dras till ytterligheterna när hon å ena sidan rör sig i korridorerna på de tjusigaste av universitet och å andra sidan jobbar på en skrot. Hade det inte varit en självbiografisk berättelse hade jag tyckt att det var ett löjligt grepp att gå till olika extremer på det sättet. Nu förstärker det bara bilden av att det finns saker Westover har vässat för att få fram en starkare story.

Oavsett är det verkligen en intressant bok som väcker många tankar om klassresor, bildning, starka blodsband och om vad vi bär med oss från uppväxten. Jag läste den i min bokcirkel och de flesta blev helt till sig och tyckte att den här boken var fullständigt makalöst bra, bland det bästa de läst. För mig är det nog en typisk “tre av fem”. Kanske ligger en del av förklaringen i att jag lyssnade på ljudboken istället för att läsa själv. En del subtila lager och språkliga finesser har en tendens att försvinna i ljudboksversionen.

Allt jag fått lära mig av Tara Westover

Allt jag fått lära mig har rosats av kritiker över hela världen, låg etta på Barack Obamas sommarläslista 2018 och översatts till 26 språk. Den är en gripande skildring av en ung människas strävan efter kunskap, om att formas som människa, om familj, lojalitet och självförverkligande.

Boken är den amerikanska författaren Tara Westovers internationella bästsäljare om en uppväxt där hon lär sig att förbereda sig för domedagen istället för att plugga matte och historia och umgås med andra barn. Hennes storebror blir den som kommer hem med nyheten att det finns en annan värld bortom gården – en värld som kan ge henne ett helt annat liv.

På en gård vid bergets fot i Idaho bor Tara Westover med sina föräldrar och sex syskon. På somrarna hjälper hon sin mamma att koka örter och på vintrarna arbetar hon i sin pappas skrotverkstad. När hon får ett stålrör genom benet, eller när hennes storebrors ben börjar brinna, åker familjen inte till sjukhuset, hennes mamma behandlar såren med örtomslag. Familjen är mormoner och survivalists – de lever helt avskärmade från samhället. Tara är 17 år när hon för första gången sätter sin fot i en skola. Hon har aldrig hört talas om Förintelsen, Kennedy, Martin Luther King.

Förlagets beskrivning

Originalets titel: Educated (amerikanska).
Översättare: Peter Staffansson.
Uppläsare: Katarina Cohen.
Utgivningsår: 2018 (första amerikanska utgåvan), 2019 (första svenska utgåvan, Natur & kultur), 2019 (den här ljudboken, Natur & kultur).
Antal sidor: 395.
ISBN: 9789127150898, 9789127162396.

Tara Westover

Tara Westover (född 1986) är en amerikansk författare och doktor i idéhistoria. Hon är främst känd för den hyllade debutromanen Allt jag fått lära mig.