Kategorier
Westover, Tara

Allt jag fått lära mig

Allt jag fått lära mig av Tara Westover är en fascinerande, självbiografisk berättelse om uppväxten i en fanatiskt religiös familj och om resan därifrån. Betyg: 3+ skrotupplag av 5.

Allt jag fått lära mig av Tara Westover är en av förra årets mest omtalade böcker och jag kan verkligen förstå varför. I boken berättar Westover om sin egen livsresa – från en fattig mormonsk familj, styrd med järnhand av en paranoid fader, till en tillvaro på de tjusiga universiteten. Det är svårt att ens förstå hur någon som har fått hålla till godo med hemundervisning och som har levt i en så hårt kontrollerad och tuff värld, kan klara sig så bra på universitetet, och till och med fixa forskarutbildningen på ett prestigeuniversitet.

Resan är dock allt annat än lätt. I familjen ser man skeptiskt på det mesta i samhället – skolor, sjukhus och mycket annat betraktas som kommunistiskt och farligt, något som kan skada dem, vilseleda dem. Det gäller att stå utanför, klara sig på egen hand och att förbereda sig på undergången. Särskilt pappan är misstänksam och han har också den, för honom, så självklara synen att en kvinnas plats är i hemmet. Det är långt ifrån välkommet att Tara ska släppas iväg till universitetet.

Tara lyckas ändå ta sig dit, via ett högskoleprov. Det återstår dock att försöka få ihop de pengar som krävs. Familjen lever på de småpengar som pappan lyckas dra in på sitt skrotupplag och de pengar som mamman tjänar genom att förlösa traktens kvinnor och kurera dem med örtmediciner. Det är oerhört fattigt och torftigt i deras hem, smutsigt och unket. Mina tankar dras till Flickorna, en roman som baseras på sekten runt Charles Manson. Där finns samma skitiga, råa skildring av smutsigt liv och villkor för amerikansk underklass (fast med ett helt annat utfall, såklart).

Tara har inte själv de pengar som krävs för att gå på universitetet och hon är uppvuxen med att ta avstånd från bidrag, något som inom familjen och av den paranoida pappan har setts som ett sätt för staten att kontrollera och övervaka. Vid varje lov måste hon också lära sig att stå emot familjens försök att hålla henne kvar hemma. Under loven och närhelst de får chansen tvingar de henne att jobba med det skitiga, farliga och tunga jobbet på familjens skrotupplag och att genom det ekonomiska sätter de käppar i hjulet för Tara i hennes försök att utbilda sig.

Det är en fascinerande bok om att slå sig fri, men kanske framför allt om priset hon får betala. Under läsningens gång slås jag ofta av hur starka band det kan finnas i en familj, trots att mycket är dysfunktionellt. Här skildras dock inte uppväxten med det avståndstagande som man kanske hade väntat sig. Tara har haft en uppväxt i en familj som på många sätt levt utanför samhället, vilket i mångt och mycket också har lett till fattigdom och lidande, men hon skriver inte om det som om det vore en misär eller något som hindrat henne. Faktum är att hon gjort någon slags akademisk raketkarriär när hon väl tog klivet mot universitetet. Hennes livserfarenheter skildras som erfarenheter så goda som några, vilket de väl också är. Samtidigt blir det min invändning mot boken. Jag förstår helt enkelt inte hur den här livsresan gick till. Jag vet själv hur svårt det kan vara att ta sig genom nålsögat och få forska och jag vet att det inte är en självklarhet att ta sig igenom en akademisk utbildning. Det känns som att mycket är utelämnat i Tara berättelse, där många bitar bara faller på plats helt okommenterat. Dessutom känns kontrasterna nästan sökta – det dras till ytterligheterna när hon å ena sidan rör sig i korridorerna på de tjusigaste av universitet och å andra sidan jobbar på en skrot. Hade det inte varit en självbiografisk berättelse hade jag tyckt att det var ett löjligt grepp att gå till olika extremer på det sättet. Nu förstärker det bara bilden av att det finns saker Westover har vässat för att få fram en starkare story.

Oavsett är det verkligen en intressant bok som väcker många tankar om klassresor, bildning, starka blodsband och om vad vi bär med oss från uppväxten. Jag läste den i min bokcirkel och de flesta blev helt till sig och tyckte att den här boken var fullständigt makalöst bra, bland det bästa de läst. För mig är det nog en typisk “tre av fem”. Kanske ligger en del av förklaringen i att jag lyssnade på ljudboken istället för att läsa själv. En del subtila lager och språkliga finesser har en tendens att försvinna i ljudboksversionen.

Allt jag fått lära mig av Tara Westover

Allt jag fått lära mig har rosats av kritiker över hela världen, låg etta på Barack Obamas sommarläslista 2018 och översatts till 26 språk. Den är en gripande skildring av en ung människas strävan efter kunskap, om att formas som människa, om familj, lojalitet och självförverkligande.

Boken är den amerikanska författaren Tara Westovers internationella bästsäljare om en uppväxt där hon lär sig att förbereda sig för domedagen istället för att plugga matte och historia och umgås med andra barn. Hennes storebror blir den som kommer hem med nyheten att det finns en annan värld bortom gården – en värld som kan ge henne ett helt annat liv.

På en gård vid bergets fot i Idaho bor Tara Westover med sina föräldrar och sex syskon. På somrarna hjälper hon sin mamma att koka örter och på vintrarna arbetar hon i sin pappas skrotverkstad. När hon får ett stålrör genom benet, eller när hennes storebrors ben börjar brinna, åker familjen inte till sjukhuset, hennes mamma behandlar såren med örtomslag. Familjen är mormoner och survivalists – de lever helt avskärmade från samhället. Tara är 17 år när hon för första gången sätter sin fot i en skola. Hon har aldrig hört talas om Förintelsen, Kennedy, Martin Luther King.

Förlagets beskrivning

Originalets titel: Educated (amerikanska).
Översättare: Peter Staffansson.
Uppläsare: Katarina Cohen.
Utgivningsår: 2018 (första amerikanska utgåvan), 2019 (första svenska utgåvan, Natur & kultur), 2019 (den här ljudboken, Natur & kultur).
Antal sidor: 395.
ISBN: 9789127150898, 9789127162396.

Tara Westover

Tara Westover (född 1986) är en amerikansk författare och doktor i idéhistoria. Hon är främst känd för den hyllade debutromanen Allt jag fått lära mig.

Kategorier
Jansson, Tove

Bildhuggarens dotter

Bildhuggarens dotter av Tove Jansson är en intressant biografi och uppväxtskildring. Den väcker lust att läsa mer av författaren, inte minst för att många karaktärer i hennes andra ikoniska böcker går att hitta igen i den här boken. Betyg: 3+ apor av 5.

Bildhuggarens dotter är Tove Janssons självbiografi, där hon berättar om uppväxten i det konstnärliga hemmet i Helsingfors och i sommarstugan i skärgården. Mycket är berättat med barnets blick, men som vuxen är det lätt att se mellan raderna och se vuxenlivet framför sig: fester och bohemiskt liv med allt vad det innebär. Båda föräldrarna är konstnärer och hemmet är fyllt av liv och excentriska gäster. Det måste ha varit en spännande och annorlunda barndom. Familjen hade till och med en apa, så inte ens familjens husdjur var något av de mer väntade.

Som vuxen fascineras jag alltså av det spännande vuxenlivet och alla spännande människor som dyker upp på olika sätt. Jag inser också att många av de är direkta förebilder för flera av karaktärerna i Janssons andra romaner, t.ex. Muminböckerna. Jag kan dock inte min Mumin tillräckligt väl för att riktigt hänga med. Muminmamman och Muminpappan har i alla fall sina tydliga förlagor; Det kan även jag se.

Annars är det såklart barnets blick som är bokens storhet. Jag minns plötsligt hur det kunde vara att vara barn: nyfikenheten, den plötsliga rädslan som kunde dyka upp (för de mest konstiga saker), fantiserandet.

Ja, jag tycker verkligen att Tove Jansson har fångat mycket i den här berättelsen. Lyssna gärna på den i hennes egen uppläsning om du får möjlighet, för då gör den sig särskilt bra.

I Bildhuggarens dotter ger Tove Jansson en inblick i sin egen barndom som var magisk och mystisk mitt i allt det vardagliga. Tove Jansson beskriver det bohemiska konstnärshemmet på Skatudden i Helsingfors där festerna pågår i dagar men också det betydligt lugnare sommarstället ute skärgården.

Både hennes pappa skulptören Viktor Jansson och mamma Signe Hammarsten är centrala personer i berättelsen, liksom hemhjälpen Anna, en symbol för friheten.

Tove Janssons älskade barndomsskildring utkom för första gången år 1968.

Förlagets beskrivning

Uppläsare: Tove Jansson.
Utgivningsår: 1968 (första finska utgåvan, Schildts & Söderström), 1996 (den här Radioföljetongen, producerad för Sveriges radio), 2019 (utgåvan på bilden, Förlaget).
ISBN: 978-952-333-016-0.
Antal sidor: 251 (ca 5 h lyssning).

Tove Jansson

Tove Jansson (1914–2001) var en finlandssvensk författare och konstnär. Hon är kanske främst känd för sina böcker och tecknade serier om mumintrollen, men hon har också skrivit ett flertal romaner som riktar sig till vuxna. Hon har belönats med flera priser och utmärkelser, bland annat H.C. Andersen-medaljen och Svenska Akademiens stora pris.

Kategorier
Pleijel, Agneta

Spådomen: en flickas memoarer

Spådomen, Agneta Pleijels memoarer, är en underbar skildring av att vara ung och bli sig själv medan man försöker att förstå vad som händer mellan de vuxna runt omkring. Betyg: 5 professorer av 5.

Spådomen av Agneta Pleijel är Pleijels memoarer, där hon ser tillbaka på sina barndomsår, uppväxt och vuxenblivande. Hon växer upp med sina två småsystrar i en familj som under många år lever ett kringflackande liv. Pappan är matematikprofessor och hans jobb för familjen från USA till Årsta till Lund. Agneta har svårt att komma in i sina nya skolklasser och hitta sammanhang. Böckernas värld blir en av de konstanter hon håller fast vid. Hon slukar böcker och lär sig allt möjligt om livets mysterium. Mobergs Utvandrarna utgör exempelvis en tidig sexualundervisning. Agneta häpnar över vad hon läser och har plötsligt kunskap som imponerar på andra flickor i samma ålder. Det här är verkligen en ogenerad och oväntat rolig berättelse om att vara en ung flicka. Det är så mycket som ingen talar om. Mens, onani, sex. Huvudpersonens sökande efter kunskap och svar är taffligt, rörande, roligt.

Vad som heller ingen pratar om är de vuxnas egna hemligheter om sig själva och varandra. Mamman, en skicklig musiker, har behövt lägga mycket åt sidan för att följa sin man och sköta flickorna. Redan som barn förstår Agneta innerst inne att mamman är olycklig. Läget hemma är ofta spänt och påverkat av skuldkänslor och dåligt samvete. Snart visar det sig också att pappan har sina hemligheter: en vän till familjen är också pappans älskarinna. Det verkar vara något som alla på stan känner till. Utom mamma?

Jag föreställer mig att det måste vara oerhört svårt att skriva sina memoarer. Vad är värt att lyfta fram, vilka minnen är sanna och vilka har förändrats genom årens lopp? Hur håller man ihop berättelsen och får till en begriplig röd tråd? Vad vill en författare ens säga med sina memoarer? Jag har inte läst så mycket i genren, men misstänker att en hel del faktiskt inte håller måttet. Agneta Pleijel lyckas dock få ihop precis allting. Allt är noga avvägt och passar in och berättelsen är ständigt intresseväckande och omväxlande rolig, hjärtskärande, uppfriskande, sorglig. Pleijel skriver med igenkänning (trots att jag är nästan 50 år yngre än henne), humor och skärpa. Utan att själv vara ett skilsmässobarn tycker jag mig plötsligt förstå precis vad det kan innebära att stå mitt i en familj där det händer saker i det fördolda och där allt är på väg att rivas itu. Effekterna av det som händer i Pleijels familj fortsätter som ett sår in i Agneta Pleijels eget (kärleks)liv. Åtminstone för en tid. För mot bokens slut är Pleijel verkligen på väg att kasta sig ut i vuxenlivet. Allt kan finnas inom räckhåll. Jag minns precis den känslan av att vara runt 20 och på väg att göra något av sitt liv. Efter den här läsningen påminns jag om att det är en process om alltid pågår. Vilket liv väljer du?

För mig är Spådomen en roman som har allt, en uppfriskande, tänkvärd och vackert berättad uppväxtskildring som jag kommer att bära med mig länge.

Jag visste inget om människan vars ögon jag mötte i spegelglaset. Högst osäkert om jag gillade henne. Jag trodde inte det. Jag förstod ingenting. Jag hade inte den blekaste aning. Jag ville mest bara tre saker. Bli fri, skriva, få orgasm. Och senare, mycket längre fram, kanske få ett barn.

Ur Spådomen av Agneta Pleijel
Spådomen av Agneta Pleijel
Spådomen av Agneta Pleijel

Utgivningsår: 2015 (första utgåvan, Norstedts).
Läs även uppföljaren, Doften av en man.
Antal sidor: 266.
ISBN: 9789113059549.

Öppenhjärtigt och i laddade minnesbilder skriver Agneta Pleijel fram en ung flicka som en gång var hon. Boken spänner över tiden från födelsen 1940 och tjugo år framåt. Ledmotivet är den spådom som en älskad faster har fått, och vars uppfyllelse flickan med spänning följer.

Barndomen präglas av geografiska förflyttningar. Flickan är upptagen av att läsa – böckerna ger ord åt tillvarons vaghet – liksom av kvinnokönet, av familjen och av de häpnadsväckande skillnaderna mellan människor. Pappa matematikern och mamma musikern är mycket olika varandra. De är i konflikt och hon älskar dem båda.

Långsamt går det upp för henne att hon vuxit upp i en lögn. Så vem är hon? Hon måste vakta noga på sig själv. Skydda sig själv och de två yngre systrarna och inte trampa fel i den krigszon som föräldrarnas äktenskap alltmer förvandlas till. Hon tror på miraklet, magin och förvandlingen.

Händelserna utspelas i Stockholms förorter, i USA och i Lund. Det är en smärtsam och också humoristisk berättelse om sökandet efter sanning, moral och en plats i världen. Agneta Pleijel skriver om en tid som runnit förbi, men berättelsen är en högst aktuell skildring av en flickas väg mot vuxenhet.

Förlagets beskrivning

Agneta Pleijel

Agneta Pleijel (född 1940) är en svensk författare och litteraturkritiker. Hon fick sitt stora genombrott med romanen Vindspejare (1987).

Kategorier
-

5 böcker som utspelar sig på 90-talet

Idag följer jag upp mitt tidigare inlägg om böcker som utspelar sig på 80-talet. Den här gången är det 90-talets tur. Jag är född 1987 och det innebär att jag såklart inte har några minnen från 80-talet. 90-talet är ju däremot min barndoms decennium och förutom alla minnen som hör barndomen till så minns jag såklart också 90-talsfenomen som Bingolotto, jazzbyxor, eurodisco, “datakörkortet”, pojkband, Date-parfym, girl power, platåskor, Tamagotchi och tusen andra saker (jag skulle kunna fortsätta för evigt). Nog om detta! Nu till böcker som utspelar sig under detta spännande decennium.

Först ut är Sara Hanssons seriealbum Vi håller på med en viktig grej. Jag älskar den här boken! Det är nämligen den första självbiografi jag läst från någon som är ungefär jämngammal med mig själv och det är verkligen fantastiskt kul att få den igenkänningen. Dessutom handlar den nästan bara om att ha en bästis och att vara helt tokig i Spice girls och det känns befriande och härligt med en bok som skildrar den tiden i livet när bästisar och idoldyrkan kan uppta nästan all tid.

Naiv. Super. av Erlend Loe har blivit lite av en kultklassiker och den är ytterst läsvärd än idag. Boken följer en ung man som har börjat grubbla över tillvaron och inte vet riktigt vad han ska göra med sitt liv. Under tiden bor han i sin brors lägenhet medan brodern är på utlandsresa. Ett av uppdragen medan han bor i lägenheten är att sköta en fax. Fax! Det är inte den enda 90-talsreferensen i den här boken, som faktiskt är fylld av kul tidsmarkörer.

Om jag hade varit vuxen på 90-talet hade jag kanske haft en annan bild av Per Hagman, som ju måste ha varit en av 90-talets innekillar (eller?); En typisk kille som kanske hade varit en influencer om det hade varit 10-tal. För mig är han bara en strålande författare och vad som slår mig när jag läser honom, om det så är någon av hans senare romaner (som utspelar sig i ungefär nutid) eller om det är någon av hans 90-talsromaner, är att de verkligen andas 90-tal (så som jag föreställer mig det). Han skildrar ett urbant liv under den här märkliga tiden, mitt under finanskris och allt vad som nu hände i världen. Fast i Hagmans värld kretsar det mesta kring fester och hans huvudpersoner lever alltid ett barnsligt rotlöst liv där ingenting finns utanför nuet. Jag kan särskilt tipsa om Cigarett.

Om Hagman skildrar struligt 20-nånting-liv i 90-talets Stockholm så skildrar Tove Folkesson struligt 20-nånting-liv i (sena) 90-talets Kalmar i sin fantastiska roman Kalmars jägarinnor. Boken följer ett tjejgäng som hålls ihop, inte så mycket av det de har gemensamt utan av att de alla bär på ett utanförskap och en obeskrivlig leda. Kalmar är alldeles för litet för dessa stökiga, högljudda och provocerande unga kvinnor. Det är verkligen uppfriskande läsning och väldigt vackert beskrivet, trots de inte speciellt polerade huvudpersonerna.

Sist men inte minst så vill jag tipsa om en reportagebok. Det är kanske lite udda att lägga in en reportagebok i ett inlägg om böcker från 90-talet, men Gellert Tamas Lasermannen känns verkligen som en insiktsfull berättelse om hur samhället såg ut vid den här tiden: de attentat som Lasermannen, John Ausonius, begick är händelser som skakat Sverige och gett djupa sår och att läsa boken om honom och alla de mord han begick under 90-talet är omtumlande. En fantastisk bok!

Lasermannen av Gellert Tamas
Lasermannen av Gellert Tamas

PS: Jag var en hästtjej deluxe under 90-talet (och blir fortfarande akut sugen på att klappa så fort jag ser en häst). Jag har redan bloggat om mina bästa hästböcker under 90-talet och mina bästa Pollux-böcker från 90-talet. Dessutom har jag bloggat om mina barnboksfavoriter från 90-talet. De kanske också passar in på det här temat.

Ponnypenionatet, Julia-böckerna och Häst upphittad
Pollux-böcker
Kategorier
Smirnoff, Karin

Jag for ner till bror

Jag for ner till bror av Karin Smirnoff är en både mörk och varm bok om en kvinna som återvänder till sin hembygd och konfronteras med sin missbrukande broder, dödsfall och familjehemligheter. Betyg: 4 jakthundar av 5.

Jag for ner till bror av Karin Smirnoff är en bok som inte liknar någon annan jag har läst. Både platsen och människorna är annorlunda mot det mesta i dagens populära böcker och kulturen är en helt annan. Det är först när jag läser en sådan här bok som jag inser hur många urbana berättelser jag slukar varje år, hur många medelklassiga liv jag läser om, hur många akademikerhuvudpersoner jag träffar på i litteraturen (och kanske identifierar mig lite med).

Här är huvudpersonen, Jana, en kvinna med en rätt oklar bakgrund, ärligt talat. Läsaren får inte några direkta ledtrådar till vad hon jobbar med, var hon har bott (eller med vem?), men nu har hon i alla fall lämnat allt (varför? För hur länge?) och farit ned till bror, brodern som bor i deras hemby och som har gått ned sig i missbruk. Jana gör vad hon kan för att ge brodern den spark i baken han behöver. Kanske åkte hon ner för att rädda honom? Fast hon gör också mer: hon söker jobb i bygden, hon söker upp gamla bekanta och mellan raderna vecklas det upp fruktansvärda händelser från det förflutna. Det finns mycket mörker, svärta, misär och råhet i Jag for ner till bror. Den är faktiskt grövre än det mesta jag har läst och allt eftersom, ända in i det sista, blottlägger författaren nya omständigheter, ger nya pusselbitar.

Jag for ner till bror överraskar på många sätt. Det som kanske överraskade mig mest var hur skickligt författaren målar upp karaktärerna i boken. Jag for ner till bror är full av annorlunda människor: opolerade, kantiga och med bagage som i många fall rymmer så mycket bedrövelse att man nästan baxnar. Ibland känns det som att Smirnoff snuddar mot det klichéartade: boken utspelar sig i en västerbottnisk glesbygd, långt från de hippa gatorna i Stockholm, och dess befolkning super, snarare än anordnar vinprovning, om man uttrycker sig så. När Smirnoff beskriver älgjakter och byns intriger, så känns det inledningsvis lätt att irriteras, att tänka att det här är en sådan berättelse. Det är det som är överraskande, för mitt i alltihop visar det sig ständigt att bokens karaktärer har fler egenskaper och att berättelsen rymmer fler sidor. Jag for ner till bror rymmer också stoff som skulle räcka för att skriva flera snyftberättelser, men Smirnoff vågar skala av, bara snudda och låta läsaren upptäcka saker på egen hand, samtidigt som hon hela tiden ser till att överraska genom att vara oväntat rolig och bjuda på värme.

Jag tycker att den här boken hade allt, faktiskt, och det är också en bok som inte liknar något annat jag har läst. Jag for ner till bror är en fantastiskt välkomponerad berättelse med lager på lager på lager som vecklar ut sig. Mycket i berättelsen är otroligt och “för mycket”, men det är bara att dras med. Det är en bok som verkligen suger tag.

Jag for ner till bror. Tog bussen längs kusten och hoppade av vid efyran. Sedan gick jag mot byn.

Snön föll tät och vägen blåste igen. Flingorna vältrade sig innanför de låga kängorna och anklarna frös som i barndomen.

Bilar hade kunnat stanna för min tumme men ingen bil kom. Det var ett par kilometer till min brors hus och vägen gick uppåt.

För att underhålla mig själv sjöng jag everttaube.

Våra föräldrar älskade everttaube och sedan dog de.

Ur Jag for ner till bror av Karin Smirnoff
Jag for ner till bror av Karin Smirnoff
Jag for ner till bror av Karin Smirnoff

Uppläsare: Lo Kauppi.
Utgivningsår: 2018 (första utgåvan, Polaris), 2018 (den här ljudboken, Polaris).
Antal sidor: 318.
Läs även övriga delar i denna planerade trilogi. Del två, Jag for upp med mor, kom ut 2019.
ISBN: 9789177950981, 9789177950998.

I Smalånger är det mesta som vanligt. Maria har hittats död. Hennes bror håller på att supa ihjäl sig. Harmynte John har ögon som svarta hål i rymden och äldreomsorgen får en ny medarbetare, Janakippo, som stack sin far med en högaffel. Jag for ner till bror är en svart, rå, våldsam och from berättelse. Det är kärleksfullt, passionerat, varmt och tryggt. Svårast av allt är förlåtelsen.

Förlagets beskrivning

Karin Smirnoff

Karin Smirnoff (född 1965) är en svensk författare med en bakgrund som bland annat fotograf, journalist och ägare till en trävarufirma. Hon debuterade 2018 med Jag for ner till bror, en bok som blev Augustprisnominerad samma år.