Undertiteln till Bodil Malmstens självbiografi är inte utan allvar. Den gudarna älskar dör inte. Hade någon annan än Malmsten skrivit boken hade den människan inte nöjt sig med att lämna det svåra med så korta ord, faktiskt mest med ett kapitel med titeln ”Jag har varit där och kommit tillbaks för att berätta om det”. Där står bland annat att läsa:
Kunde jag göra något för att övertyga en ung desperat människa om hur överflödigt det är att ta livet av sig skulle jag göra det. […]
Jag bara säger till varenda ung människa som befinner sig i en olidlig situation – tänk inte tanken, tänk inte ens på det. Lid så länge du måste, så länge det varar, det går över, jag vet att det går över, stå ut.
Gör vad som helst utom det.
Jag har varit där och kommit tillbaka för att berätta om det, det var ingenting jämfört med livet, det var ingenting, ingenting alls.
Det är kanske bara Malmsten som har förmågan att kunna hitta precis rätt ord och att uttrycka allt så perfekt och komprimerat. Just därför blir det oändligt mer berörande än vad det blir i biografier och berättelser som är fyllda, sida upp och sida ner, med elände och sorg. Jag vet inte när en text grep mig så mycket som detta, och ändå är det endast ett kapitel i en bok som faktiskt inte alls är den snyftiga tonårsångestberättelse som många andra författare skulle ha kunnat skriva istället. Malmsten skriver inte för att skriva av sig om sitt självmordsförsök i tonåren. Hon nöjer sig helt lugnt med att berätta att det inte var värt det. Det imponerar stort på mig.
Boken i övrigt berättar och illustrerar resten av Bodil Malmstens första liv, de första tjugo åren. Boken tar sig inte fram i kronologisk ordning, vilket är precis som det borde. Istället kommer olika kapitel som var och en berättar om det Malmsten tror sig minnas från sitt första liv: hur det var att växa upp i Norrlands fjälltrakter och att sedan spendera tonåren hos fosterfärldrar i Vällingby. Det är inte utan humor, tvärtom, men det finns ändå en tanke bakom allt och mycket att fundera över och att ta med sig efteråt. Det var faktiskt länge sedan jag läste en bok som väcker så mycket tankar och känslor, skratt, ingenkänning, ibland rent av tröst. Jag älskar den här boken. Den är fantastiskt malmstensk och kanske det bästa, finaste, varmaste, roligaste och sorgligaste jag har läst av henne. Jag vill läsa den igen.
Marcel Pagnol är en mycket känd och älskad fransk författare och dramatiker, men för mig som svensk är han tyvärr ganska okänd. Den här boken, som är första delen av tre självbiografiska böcker, är faktiskt det första jag läser av honom. Jag gillar den! I boken berättar Pagnol om sin uppväxt, som son till en kyrkohatande småskolelärare, och den utspelar sig till största delen vid det sommarställe i Provence, där Pagnol med familj och moster med familj spenderade sommarloven.
Pagnol målar detaljrikt upp det speciella landskapet i Provence och namnger en uppsjö av växter och djur som vistas där. Det går inte att undgå vilken kärlek författaren känner för det här stället. Kanske blir det lite väl pittoreskt. Läsaren får följa med på promenader i parken i Marseille, höra om ett barns funderingar om varifrån bebisar kommer och, naturligtvis, läsa om livet i Provence: jaktturer, indianlekar och så bergen och naturen såklart. Men det händer i stort sett aldrig någoting ont eller svårt. Allting är för det mesta rakt igenom gulligt och rart, men inte så mycket mer. Jag tyckte att den var söt och jag blev väldigt charmad av den, därför får den ett högt betyg från mig, trots att den inte gav så mycket mer än så. Ibland behöver det inte vara så mycket mer komplicerat än såhär, trots att man känner att det är en ganska friserad berättelse från någons barndom.
För den som inte vill läsa boken finns den även i en filmatisering från 1990. Den är boken hyfsat trogen och lyckas förmedla samma känslor som boken gör. Jag kan faktiskt rekommendera den också!
Oj, vilken tråkig lässtatistik jag börjar få. Om jag inte hade haft med mig mp3-spelaren till gymmet idag, och därmed chansen att lyssna klart på Ut och stjäla hästar, hade jag kanske inte läst/lyssnat på någon bok alls i september!
Men nu så.
Ut och stjäla hästar är en berättelse om en sommar för ungefär 50 år sedan. Det är Trond som sitter i sitt nya hem, där han hade tänkt dra sig undan och få vara för sig själv, som plötsligt får alla dessa minnen tillbaka. Minnena handlar om hans vän, Jon, som bara försvann, och Tronds egen pappa, som också försvann ur hans liv efter den sommaren. Berättelsen varvas med nutiden, där Trond fixar och donar med sitt nyinköpta hus, känner att åldern tar ut sin rätt och grubblar över det ena och det andra.
Det är fint berättat och med rikt beskrivna miljöer, som känns alldeles nära. Ändå når det tyvärr inte hela vägen fram till mig. Jag känner att det saknas information för att det verkligen ska gripa tag. Det är som att det hela tiden byggs upp en spänning, men det kulminerar i ingenting. Vad som egentligen hände och hur det kändes för den 15-årige Trond får man mest ana genom sakliga redogörelser för vad som skedde.
Helt och fullt grep det alltså inte tag hos mig, men jag måste också erkänna att det tog mig en hiskelig tid att lyssna klart på den och när det blir lång avbrott mellan lyssningarna så tappar man såklart också fokus. Jag tror att jag hade gett boken ett högre betyg om jag hade läst den och om jag hade läst ut den lite snabbare än vad jag hann med att lyssna på den den här gången. Är det något jag inte vill klaga på så är det annars språket och uppläsningen, som är liksom enkelt, men ändå väldigt träffande och fint. Jag vill gärna läsa mer av Petterson, men även om jag gillade uppläsningen av Rolf Lassgård får det nog bli i bokform nästa gång.
Förresten hade det kanske blivit en utläst bok i september, även om jag inte hade hunnit klart med Pettersons lilla roman. Jag har nämligen ca två dagar på mig att läsa ut John Ajvide Lindqvists Människohamn. Sedan måste den till biblioteket. Stress, stress. Den är lite för läskig för att sträckläsas av mig!
Här om dagen läste jag ut Rut-Emma och nu har jag läst ut fortsättningen, Rut-Emma, Ingeborg och Madlän, som innehåller böckerna Rut-Emmas blåa bok, Till Rut-Emma från morbror Karl samt Rut-Emma, nästan nio. Det här är högst omtyckta böcker från min barndom!
I de här böckerna har Rut-Emmas pappa kommit tillbaka och hela familjen flyttar från Storgatan till en lägenhet inne i stan. Det innebär att Rut-Emma lämnar bästavännen Elsbeth och hennes förälskelse, Teofil, på gården där hemma. Sedan fortsätter boken att berätta om det som Rut-Emma och hennes syskon funderar över, pratar om och gör. Även här finns det mycket igenkänningsfaktor, trots att boken utspelar sig på 20-talet.
Jag älskade böckerna om Rut-Emma när jag var liten och jag tycker fortfarande att de är kanon! Böckerna i den här samlingsvolymen har fina illustrationer på i stort sett varje sida, men det finns mer text än i tidigare böcker.
Jag är hos mina föräldrar och hälsar på just nu och det är här jag förvarar alla mina böcker. Jag plockade om lite bland mina hästböcker (jag har en hel separat bokhylla med sådana!) här om dagen och fick en massa nostalgikänslor och nu har jag även passat på att läsa om en av mina riktigt älskade böcker: Rut-Emma.
Det här är en av de böcker som jag verkligen kommer ihåg från när jag var liten. I den får vi läsa om Rut-Emma som växer upp någon gång på 20-talet. Hon leker nere på gården med sina syskon och sina kompisar, hon börjar skolan, hon bråkar med sina syskon och fantiserar om att pappan har rymt med cirkusen. Det finns hur mycket som helst att känna igen sig i och många fina, talande, bilder som illustrerar allting.
Jag älskar den här boken! Den känns så autentisk. När jag läser den som vuxen kan jag verkligen känna ”precis så var det!” och ”precis så tänkte jag också!” och jag kände likadant när jag var liten och fick den uppläst för mig. En fantastisk bok, som håller än!
Boken är en samlingsvolym som innehåller titlarna Rut-Emma själv, Rut-Emma, Storgatan 12, Jordklotet, Världen, Rut-Emma + Teofil = Sant. Denkom ut i en nyutgåva av En bok för alla för några år sedan, så den finns kanske fortfarande att få tag på. Jag rekommenderar den för alla som vill ha en mysig bok att läsa för sina barn!
Nu har jag läst uppföljaren till Tethys pool position, Tethy, bara Tethy. Även i denna behandlas allvarliga ämnen och tragiska förhållanden, men boken är ändå mer rolig än vältrande i tragik. Kanske är det just så författaren vill att vi ska se Tethy; som en speciell människa snarare än ett offer.
Tethy, bara Tethy får vi lära känna huvudpersonen, Tethy, lite närmare genom hela hennes barndom och uppväxt. Det är precis en sådan berättelse som jag älskade för några år sedan, när jag själv var i tonåren. Det som gör det är att det finns mycket att känna igen sig i: kompisböcker, bästisar och fåniga dikter t.ex. Fast egentligen är Tethy inte alls någon som man känner igen sig i. Hon är faktiskt inte alls som ”alla andra”; hon är Tethy och hon har alltid lite mer livliga fantasier och lite mer galna tankar och idéer än andra.
Det är svårt att inte gilla den här boken, som är varmt och roligt skriven, trots att den beskriver en barnhemsunges uppväxt och ganska tragiska tillvaro. Jag tycker att det är skönt och befriande med en sådan här bok, som vågar vara rolig och dråplig snarare än att fokusera på död och elände. Kanske gör detta att den inte lämnar ett lika stort avtryck som en snyft-bok hade gjort, men jag gillar den som den är och rekommenderar den gärna för den som vill ha en avkopplande bok.
Det finns en genre böcker jag brukar tycka särskilt mycket om och det är skönlitteratur som berättar om livet förr. Fogelströms stadböcker och Mobergs böckerna om Utvandrarna hör hit, liksom barn- och ungdomsböckerna När vi var barn och böckerna om Kulla-Gulla. Det finns säkert en uppsjö fler, som jag har läst, men glömt just nu. Det är hur som helst kul att kombinera skönlitteratur med historia – att förena nytta med nöje liksom.
Nu har jag varit inne i den genren igen och jag har precis läst ut Pintorparhäxans elev, där Barbro Bäcklund berättar om hennes farbrors, Sverker Burmans, år på Arbetsstugan i Arjeplog vid slutet av 20-talet. Till Arbetsstugan kunde den som bodde för långt bort från en skola hamna och Sverker själv fick åka dit som tioåring och stannade där i fyra år. Sin familj återsåg han på sommarloven och under jularna, även om det sistnämnda alltid var svårt att få till eftersom resvägen var så krånglig.
Det är en intressant historia Barbro Bäcklund berättar, för det här är nog en del av Sveriges historia som i mycket har glömts bort. Här kan läsaren dock ta del av en inifrånberättelse om hur det var att tvingas gå i skola långt från sitt hem. Det är ständig hunger och hemlängtan, rymningar, aga och grymheter mot nykomlingar, men det är också lekar, bus, filmvisningar och gemenskap.
Jag tycker att Barbro Bäcklund berättar den här historien väl och jag tror att den passar extra bra i skolsammanhang eftersom den är ganska kort och lättläst och innehåller många förklaringar till ord, hantverkstekniker m.m. när det behövs. Jag tycker absolut att den passar att läsa för alla som vill lära sig lite mer om ett bortglömt stycke av Sveriges historia.
Av Enquist har jag bara läst Nedstörtad ängel, som jag inte fastnade riktigt för, och om honom som person visste jag inget när jag satte tänderna i den här boken, som är hans memoarer. Den sträcker sig från barndomen i den lilla Västerbottniska byn Hjoggböle, genom studier i Uppsala, till Broadway och Danmark, in i alkoholism och ut igen på andra sidan.
Bäst tycker jag helt klart om de första delarna, där Enquist berättar om hur det var att växa upp som son till bygdens lärarinna, och därför vara lite ”överklass”, och där han beskriver livet som två läger – det mellan de kristna och de som inte var det. Resten grep mig inte direkt, men det beror nog på att jag inte känner till Enquist så mycket sedan tidigare. Hade det varit en författare som jag följt en längre tid hade jag förmodligen funnit det intressant att läsa detta ”inside”-reportage från de föreställningar han satt upp och hans utlämnande berättelse om sitt missbruk, men nu blev det inte så mycket mer än just en dussinberättelse för mig.
Jag tycker ändå bra om den här boken! Framför allt älskar språket, som är enkelt, men samtidigt levande, uttrycksfullt och vackert. Jag vill gärna läsa mer av Per Olov Enquist!
Jag vet inte mycket om DDR, vilka Stasi var och hur livet var innan muren föll. Efter att ha läst Honeckers kanderade äpple vet jag mer, men jag tror att jag hade haft större behållning av boken om jag på förhand hade varit mer insatt i den här delen av historien.
I Honeckers kanderade äpple berättar Claudia Rusch om en uppväxt i Östtyskland. Det är roligt och lätt berättat, men det finns alltid ett allvar där bakom. Läsvärt!
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Undertiteln till Bodil Malmstens självbiografi är inte utan allvar. Den gudarna älskar dör inte. Hade någon annan än Malmsten skrivit boken hade den människan inte nöjt sig med att lämna det svåra med så korta ord, faktiskt mest med ett kapitel med titeln ”Jag har varit där och kommit tillbaks för att berätta om det”. Där står bland annat att läsa:
