Kategorier
Sandberg, Katarina

Vi är inte sådana som i slutet får varandra

Vi är inte sådana som i slutet får varandra av Katarina Sandberg är en pladdrig bok om (olycklig) kärlek och om livet som inflyttad 19-åring i Stockholm. Betyg: 2 utekvällar av 5.

Vi är inte sådana som i slutet får varandra av Katarina Sandberg är till delar en bok jag faktiskt har eftersökt: en bok om studentliv och ett liv där mycket kretsar kring uteliv, vänner och att bli vuxen på riktigt. Jag tycker själv att studenttiden var en väldigt speciell och formande tid och jag är förvånad över att det inte är fler som gett sig på att skildra den tiden. Här är det Cassiopeja som står i centrum: 19 år, juridikstudent, inflyttad i Stockholm från småstaden, bosatt i en liten andrahandslägenhet och spenderades (för) mycket tid med fest och uteliv tillsammans med vänner.

Cassiopeja har aldrig förstått sig på romantik och gulligull och är över huvud taget rätt skeptisk till kärlek. Att träffa någon verkar helt enkelt inte så viktigt, något jag förresten kan känna igen från den åldern. Plötsligt slår dock förälskelsen ner som en blixt från klar himmel och plötsligt handlar precis allt om den charmige grannen Casper, som också är hennes pianolärare. Han dyker upp i hennes drömmar och fantasier och rubbar hela Cassiopeja värld. Haken är att han lever med sin sambo och alltså är upptagen.

Snart inleder Casper och Cassiopeja trots allt en relation, som börjar som en otrohetsaffär och fortsätter som samboskap när Casper lite senare blir utslängd när Cassiopeja och han blir påkomna. Slutet gott, allting gott? Det tänker jag inte avslöja, men självklart hinner det bli lite trassel längs vägen innan boken är slut.

Jag uppskattar verkligen berättelsen om ung vuxen-liv i Stockholm. Det är kul att påminnas om hur det kan vara att vara 19 år, fri och obekymrad. Däremot tycker jag inte att kärleksberättelsen är speciellt trovärdig, vilket kanske säger något om min egen syn på romantik och gulligull. Eller ja, jag vet inte om det är mig det är fel på eller om det är boken. Jag kan i alla fall inte relatera till Cassiopejas förälskelse och hur hon så handlöst kastar sig in i den. Jag hade faktiskt tyckt att det vore roligare att läsa ännu mer om Cassiopeja och hennes liv och vänner. Det finns några sidospår också: att lämna småstaden för storstaden, att ha en okänd pappa. De här bitarna hade kunnat utvecklas mer.

Det som framför allt stör mig är dock språket. Jag förstår att det är högst medvetet och att det är ett stilistisk grepp, men jag gillar inte flödet. Författaren låter Cassiopejas osammanhängande tankar bli till långa rader med meningar, staplade på varandra, ofta utan skiljetecken. Till delar saknar det helt enkelt flyt. Annat fungerar bättre och det finns många snärtiga och roliga formuleringar också, men som helhet tycker jag inte att det blir riktigt bra.

För mig blev det här en avkopplande strandläsning och som sådan fungerade den ypperligt, men tyvärr blev jag också rätt besviken. Det finns delar som är riktigt bra, men det fungerar inte hela vägen.

Vi är inte sådana som i slutet får varandra av Katarina Sandberg

Tappar upp trehundra liter fyrtiotregradigt vatten i badkaret. Tänker på att vilja bli insnurrad i lakan. Blir förbannad på mig själv, tänker KÄRLEKEN ÄR JU EN LÖGN jättehögt i huvudet. Tänker på vetenskap och bevis och teorier. Går upp ur badkaret och hämtar ett gammalt nummer av Illustrerad Vetenskap. Lämnar blöta spår över parketten fastän jag egentligen inte får. Jag hyr ju i andra hand.

Bläddrar bland artiklarna, försöker läsa om jordens uppkomst och nya rön om hiv/aids men kan fortfarande inte släppa känslan av att vilja ha någon som skulle tycka att det vore kul att tvätta mina smutsiga underkläder. Och sedan till slut bestämmer sig mina ögon för att fastna på en artikel. En artikel som jag lyckats missa, fastän jag alltid läser Illustrerad Vetenskap från pärm till pärm. Och där står det att man kan se i hjärnan när någon är kär, att det är VETENSKAPLIGT BEVISAT. Och jag läser artikeln om och om igen och igen och igen och vattnet blir kallt och allt jag vetat sedan 2007 är plötsligt inte sant längre.

Ur Vi är inte sådana som i slutet får varandra av Katarina Sandberg

Utgivningsår: 2013 (första utgåvan, Gilla böcker).
Antal sidor: 253.
ISBN: 9789186634339, 978-91-86634-47-6.
Andra som läst: I Elinas hylla, Jag och mina böcker, romeoandjuliet, Sagan om sagorna.

Med småstadens siluett tatuerad på underarmen flyttar Cassiopeja Svensson till Stockholm för att studera juridik. I huvudstaden lär hon känna de fina flickorna med pappas pengar som tycker att allt är så himla romantiskt, och på hennes hals växer strimmor av återhållen sanning. I ett utfall av frustration bestämmer hon sig för att börja spela piano, och i trapphuset finns en lapp om privatlektioner. ”Jag ska börja ta lektioner för en pianofarbror” är Cassiopejas glada tanke. Men pianofarbrorn visar sig vara ungefär femtio år yngre än väntat, och så vacker att Cassiopeja nästan går sönder.

Vi är inte sådana som i slutet får varandra är en klassisk berättelse om att vara ung och dum och kär. Med en överrumplande, bitsk humor vänder och vrider det unga berättarjaget på klyschor om den efterlängtade tvåsamheten.

Förlagets beskrivning

Katarina Sandberg

Katarina Sandberg (född 1992) är en svensk författare. Vi är inte sådana som i slutet får varandra är hennes debutroman.

Kategorier
-

5 böcker som utspelar sig på 90-talet

Idag följer jag upp mitt tidigare inlägg om böcker som utspelar sig på 80-talet. Den här gången är det 90-talets tur. Jag är född 1987 och det innebär att jag såklart inte har några minnen från 80-talet. 90-talet är ju däremot min barndoms decennium och förutom alla minnen som hör barndomen till så minns jag såklart också 90-talsfenomen som Bingolotto, jazzbyxor, eurodisco, “datakörkortet”, pojkband, Date-parfym, girl power, platåskor, Tamagotchi och tusen andra saker (jag skulle kunna fortsätta för evigt). Nog om detta! Nu till böcker som utspelar sig under detta spännande decennium.

Först ut är Sara Hanssons seriealbum Vi håller på med en viktig grej. Jag älskar den här boken! Det är nämligen den första självbiografi jag läst från någon som är ungefär jämngammal med mig själv och det är verkligen fantastiskt kul att få den igenkänningen. Dessutom handlar den nästan bara om att ha en bästis och att vara helt tokig i Spice girls och det känns befriande och härligt med en bok som skildrar den tiden i livet när bästisar och idoldyrkan kan uppta nästan all tid.

Naiv. Super. av Erlend Loe har blivit lite av en kultklassiker och den är ytterst läsvärd än idag. Boken följer en ung man som har börjat grubbla över tillvaron och inte vet riktigt vad han ska göra med sitt liv. Under tiden bor han i sin brors lägenhet medan brodern är på utlandsresa. Ett av uppdragen medan han bor i lägenheten är att sköta en fax. Fax! Det är inte den enda 90-talsreferensen i den här boken, som faktiskt är fylld av kul tidsmarkörer.

Om jag hade varit vuxen på 90-talet hade jag kanske haft en annan bild av Per Hagman, som ju måste ha varit en av 90-talets innekillar (eller?); En typisk kille som kanske hade varit en influencer om det hade varit 10-tal. För mig är han bara en strålande författare och vad som slår mig när jag läser honom, om det så är någon av hans senare romaner (som utspelar sig i ungefär nutid) eller om det är någon av hans 90-talsromaner, är att de verkligen andas 90-tal (så som jag föreställer mig det). Han skildrar ett urbant liv under den här märkliga tiden, mitt under finanskris och allt vad som nu hände i världen. Fast i Hagmans värld kretsar det mesta kring fester och hans huvudpersoner lever alltid ett barnsligt rotlöst liv där ingenting finns utanför nuet. Jag kan särskilt tipsa om Cigarett.

Om Hagman skildrar struligt 20-nånting-liv i 90-talets Stockholm så skildrar Tove Folkesson struligt 20-nånting-liv i (sena) 90-talets Kalmar i sin fantastiska roman Kalmars jägarinnor. Boken följer ett tjejgäng som hålls ihop, inte så mycket av det de har gemensamt utan av att de alla bär på ett utanförskap och en obeskrivlig leda. Kalmar är alldeles för litet för dessa stökiga, högljudda och provocerande unga kvinnor. Det är verkligen uppfriskande läsning och väldigt vackert beskrivet, trots de inte speciellt polerade huvudpersonerna.

Sist men inte minst så vill jag tipsa om en reportagebok. Det är kanske lite udda att lägga in en reportagebok i ett inlägg om böcker från 90-talet, men Gellert Tamas Lasermannen känns verkligen som en insiktsfull berättelse om hur samhället såg ut vid den här tiden: de attentat som Lasermannen, John Ausonius, begick är händelser som skakat Sverige och gett djupa sår och att läsa boken om honom och alla de mord han begick under 90-talet är omtumlande. En fantastisk bok!

Lasermannen av Gellert Tamas
Lasermannen av Gellert Tamas

PS: Jag var en hästtjej deluxe under 90-talet (och blir fortfarande akut sugen på att klappa så fort jag ser en häst). Jag har redan bloggat om mina bästa hästböcker under 90-talet och mina bästa Pollux-böcker från 90-talet. Dessutom har jag bloggat om mina barnboksfavoriter från 90-talet. De kanske också passar in på det här temat.

Ponnypenionatet, Julia-böckerna och Häst upphittad
Pollux-böcker